Svarta kråkbär är kanske inte lika smakrika som blåbär, men de är minst lika nyttiga. Med höga halter av fibrer, antioxidanter och c-vitamin är de kort sagt superbär som har ätits flitigt i Norden och även använts inom traditionell folkmedicin.

Kråkbär är ett svart bär som liknar blåbär, men är mindre och har hårdare samt större kärnor. Dess blad är barrliknande, vilket gör dem lätta att känna igen och inte förväxlas med andra växter. De finns i större delen av landet och i nästan lika stor utsträckning som blåbär. Till skillnad från blåbär färgar kråkbäret inte av sig lika mycket på händer och kläder. Bäret kan plockas från juli tills den första snön faller. Det går även att plocka överåriga bär på våren.

Inte mat till kråkan

Kråkbär ska vara en av de tidigare växter som tillkommit efter istiden, enligt Arkeologerna. De äldsta spåren man hittat i avföringsrester är 10 00 år gamla och hittades i Balltorp utanför Göteborg. I Sverige har det dock skiljt sig åt mellan var man ätit dem mest. I de nordiska delarna, med en gräns vid Gävle och Falun, ska man ha ätit mycket kråkbär. Däremot inte lika mycket i de sydligare delarna. Anledningen kan vara att det finns två olika sorters kråkbär, en nordlig variant och en sydlig variant. De nordliga bären har ansetts vara mer välsmakande, men däremot är det svårt att skilja dem åt med blotta ögat.

Namnet innebär inte att det är ett bär som kråkan äter, utan är istället något björnen gillar att äta tillsammans med blåbär. Historiskt har dock kråkan ansetts olycksbringande och ofta trodde man förr att mörkare bär kunde vara oätliga, vilket skulle kunna vara orsak till namnet "Kråkbär". Kråkan förekommer också i bärets namn i engelskan, crowberry, finskans variksenmarja samt även tyskans krähenbeere.

Annons:

Även om kråkan kanske inte äter bären i första hand, gör andra fåglar det. Eftersom bären inte blir dåliga under vintern är de en viktig föda för återvändande flyttfåglar. Även mindre djur som hermelin äter gärna bäret.

Bären har varit väldigt viktiga i samisk kultur där de ätits i soppor eller med varmt renfett. Även mosade kråkbär i mjölk eller vassle ska ha varit vanligt, enligt finska statskanalen Yle. I en bok om de finska skolterna, som skrivits av den nu framlidne etnografen Samuli Paulaharju, ska just kråkbär ha varit det enda bär den samiska befolkningen samlat inför vintern.

Även i Finland och Norge ska bären ha ätits flitigt. I Norge kan de också kallas för "tystnadsbär" eller "tröstbär", troligen för att de kan ha varit en källa till tröst när det inte fanns något annat att tillgå för en torr hals vid vandringar i skogen, enligt norska Helsemagasinet. Bären ska också ha varit vanliga att använda för att göra bläck eller färg till kläder eller fiskenät.

Inom folkmedicinen

Kråkbär har använts som urindrivande och laxerande inom folkmedicinen, där de exempelvis i Norge kallats "pissbär". Barn ska ha varnats för att äta dem på kvällarna på grund av risken för sängvätning. De har även använts mot skörbjugg och orala sår, som man kan behandla genom att exempelvis gurgla avkok på bären. Ett te gjort på omogna, gröna bär ska ha använts för behandling av njursten, enligt Skogsskafferiet.

De ska även ha används mot huvudvärk, feber och trötthet.

Hälsa

Tillsammans med blåbär innehåller kråkbär de högsta halterna antocyanin, vilket är en antioxidant och även det ämne som ger den mörka färgen på bären. I en japansk studie från 2008 identifierades tretton olika antocyaniner i kråkbär. Forskarna analyserade det totala innehållet av antocyaniner i kråkbär, blåbär och åtta andra vanliga bärsorter och fann att innehållet var högst i just kråkbär.

De innehåller också flavonoider, vilket också fungerar som antioxidanter. Antioxidanter kan skydda mot exempelvis oxidativ stress som orsakas av fria radikaler.

Enligt en finsk studie ska kråkbär som växer i områden utsatta för tidig frost ha högre halter antocyanin. De ska också innehålla mer c-vitamin än lingon.

Kråkbär innehåller också mycket fibrer, mer än de flesta importerade frukter. Bären sägs också ha antiinflammatoriska och antibakteriella egenskaper.

Användning

Kråkbär kan smaka lite strävt, beskt och syrligt, men kan med fördel ätas färska i skogen, de är perfekta om man behöver lite extra energi på vandringen. Däremot ska de smaka bättre om de syltas eller saftas. De ska också göra sig bra i sylt eller saft tillsammans med andra bär, som exempelvis vinbär. Bladen ska man kunna koka te av. Vill man bevara bärets nyttigheter lite extra kan man göra ouppvärmd saft, som Anu Tossavainen. Hon gör saft utan att koka upp den och sötar med honung istället för socker.

– Dagen kan inte gå åt pipan, om man börjar med att hälla i sig ett glas kråkbärssaft, säger hon enligt Yle.

Det går också fint att torka bären och sedan använda i fil, gröt eller i en smoothie. Det går också bra att frysa in bär för att använda vid senare tillfällen. Likt lingon, kan man också förvara färska bär i vatten i en burk i kylen, där de håller sig fräscha under längre tid.

Kråkbärsvin

I Norge ska man ha gjort kråkbärsvin sedan 1100-talet, under kung Sverre Sigurdssons tid. Det berättas att tyska köpmän importerade så mycket vin till Norge att det blev lika billigt som öl, vilket också ökade antalet fyllerier i landet. Kung Sverre ansåg att detta var problematiskt och meddelade norrmännen att det var folkets plikt att ta hand om sig själva och upprätthålla den allmänna ordningen, vilket befolkningen lyssnade på och de tyska köpmännen fick inte längre importera vin. Kungen, som ska ha haft god kunskap om naturen efter att ha växt upp på Färöarna, föreslog att man istället för att importera det tyska vinet skulle skapa eget av kråkbär. Detta håller i sig än idag då flera norska företag tillverkar kråkbärsvin. Kråkbär kan också användas för att smaksätta sprit.