Widding är för ärlig och modig för SD

Att Sverigedemokraterna inte gick ut och fördömde de återkommande hetskampanjerna mot sin egen riksdagsledamot Elsa Widding är inte bara patetiskt i sig. Det är också talande generellt för vilket ryggradslöst parti man förvandlats till.

publicerad 1 maj 2023
- av Markus Andersson
Jimmie Åkesson och Elsa Widding. Foto: Sverigedemokraterna/Riksdagen

Hjälp Nya Dagbladet att klara ekonomin under sommaren!


19 730 kr av 50 000 kr insamlade. Stöd kampanjen via swish 123 611 30 21 eller andra donationsalternativ.


Elsa Widding är ett ganska klockrent exempel på hur makthavare i Sverige och väst behandlar kättare mot “den rätta läran” – oavsett om det handlar om klimat, genus, folkutbyte eller någon annan av de många frågor där man som offentlig person idag omedelbart görs till paria om man avviker från det på förhand godkända narrativet.

I Widdings fall var det klimatalarmister och domedagsförkunnare som ifrågasattes. Hon konstaterade att “klimatkrisen” som den beskrivs av politiker och media saknar vetenskapligt stöd samt att de många åtgärder som förespråkas av opportunistiska politiker i praktiken är helt meningslösa.

– Allt vi gör inom klimatområdet är symbolpolitik, självklart med goda avsikter att påverka andra länder men våra ansträngningar kommer aldrig att kunna mätas som en temperaturpåverkan, det är bra att förstå det, deklarerade hon bland annat.

Reaktionerna på detta och liknande utspel blev som väntade. Widding stämplades snabbt som en blasfemiker av etablissemangsmedier och högt uppsatta politiker, som inledde en smutskastningskampanj där hon utmålades som en farlig konspirationsteoretiker. I Bonniertidningen Dagens Nyheter pekar 212 ”klimatforskare” i praktiken ut Elsa Widding som något slags personifierat hot mot vetenskapen och klimatet och som personligt ansvarig för att ”tilltron till vetenskapen minskar”.

Så har det fortsatt. En riksdagspolitiker som ifrågasätter den påstådda klimatkrisen kan helt enkelt inte passera utan sanktioner – det har investerats alldeles för mycket i den rådande verklighetsbeskrivningen för det. Lösningen blir därför att utmåla henne som fiende till folket, nationen och framförallt till klimatet som sådant.

Ett ryggradslöst parti

Trots de hätska attackerna har Widding överlag stått på sig väl och vägrat pudla som så många politiker annars gör när de utsätts för drevkampanjer. Stödet från moderpartiet tycks dock ha varit obefintligt – även när företrädare för SD:s samarbetsparti Liberalerna försöker “brunsmeta” Widding i ytterligare ett försök att misskreditera henne, konstaterar även politikern själv.

– SD stöttar regeringen genom Tidöavtalet. Men jag hade förväntat mig att mitt parti tog avstånd mot dessa avskyvärda påhopp som Liberalernas främsta företrädare gör sig skyldiga till. De anklagar mig för att stödja dem som förnekar eller förringar ett fruktansvärt folkmord på sex miljoner judar. Trots detta förtal väljer SD att inte kommentera frågan i media. Men tystnaden talar sitt tydliga språk. En gräns har nu passerats även här. Jag har därför bestämt mig för att lämna partiet, kommenterar hon själv.

Det är lätt att nå slutsatsen att Widding inte bara är för kunnig för att platsa i dagens SD. Framförallt är hon för ärlig, och – även för modig för att passa in i detta allt mer slätstrukna och konformistiska parti som i praktiken blivit blott en blågul falang av regnbågskoalitionens “åttaklöver”.

– Istället förväntas man som politiker att hålla tyst om de viktigaste och mest livsavgörande frågorna, konstaterar Widding själv.

Även om Elsa Widding av allt att döma själv väljer att lämna partiet så följer hennes avhopp ett tydligt mönster. Radikala, frispråkiga och orädda idealistiska företrädare blir antingen uteslutna från partiet – eller utfrysta ur gemenskapen. När hyenorna utifrån samlas till attack i form av den vänsterextrema underrättelsegruppen Expo, massmedia och angrepp från andra partier – är stödet från moderpartiet samtidigt obefintligt – och mer ofta än sällan faller partiet för pressen. Gladeligen offrar man sina egna företrädare för att försöka blidka vad som borde utgöra politiska fiender.

Kortsiktigt kanske man vinner lite arbetsro, men långsiktigt blir konsekvensen förstås att de frispråkiga idealisterna tvingas bort – direkt eller indirekt. Kvar blir istället ja-sägare, karriärister, partigängare, syltryggar och byråkrater.

Borde markerat direkt

Resultatet av denna strategi för SD som parti är också smärtsamt tydlig. Skulle man lista alla kompetenta företrädare som försvunnit från partiet de senaste 20 åren hade den här artikeln snabbt blivit en kortare bok.

Oavsett huruvida partiledningen delar alla Widdings analyser till fullo eller inte så borde de från dag ett ha gått ut och deklarerat att attackerna mot henne är oacceptabla och att man inte tänker finna sig i att ens partiföreträdare gång på gång utsätts för denna typ av hets- och demoniseringskampanjer – allra minst om det är partiets borgerliga samarbetspartner som står för hetsandet. Det hade varit det moraliskt hederliga agerandet.

Även om man känner att man delar Sverigedemokraternas grundläggande värderingar (vilka de nu är idag) är det högst oklart varför sympatisörer ska offra blod, svett och tårar och vara lojalt engagerade i ett parti som mycket sällan visar någon lojalitet tillbaka.

Vad beträffar Widding är det åtminstone glädjande att hon kommer att fortsätta engagera sig i riksdagsarbetet som politisk vilde och enligt egen utsago ”bidra till en mer nyanserad klimatpolitik”. Det finns goda skäl att misstänka att hon som enskild och numera partipolitiskt obunden riksdagsledamot kan göra väsentligt mycket mer på denna front än SD:s övriga 72 ledamöter.

 

Markus Andersson

Ladda ner Nya Dagbladets mobilapp!