Regeringen vill ge utländsk militär polisiära befogenheter i Sverige

Den 30 april 2026 överlämnade regeringen propositionen "Förbättrade förutsättningar för operativt militärt samarbete" till riksdagen. Den 6 maj publicerades den. Den 1 augusti ska lagändringarna träda i kraft. Tempot är medvetet. Det är tempot i en politik som inte längre anser sig behöva fråga.

I propositionens kärna ligger ett förslag av historisk dignitet: regeringen ska få besluta att Nato, en Natomedlemsstat eller en EU-medlemsstat – vid militär verksamhet för "avskräckning och försvar" – får vidta militära försvarsåtgärder på svenskt territorium. Lagändringarna berör lagen om krigsmateriel, skyddslagen, kamerabevakningslagen, vapenlagen och lagen om operativt militärt samarbete. Med ett enda regeringsbeslut kan alltså främmande makt ges praktiska befogenheter att agera militärt på den mark där svenska folket bor.

Det mest avslöjande i hela dokumentet är inte kritikernas invändningar. Regeringens egen formulering är den mest avslöjande. Regeringen medger nämligen att utländska militära försvarsåtgärder från svenskt territorium kan påverka svenska intressen så ingripande att en särskild beslutsordning enligt regeringsformen krävs för bemyndigandet.

Regeringen säger själv, svart på vitt, att frågan är så långtgående att den kräver en tyngre konstitutionell ordning än vanlig majoritet. Samtidigt framställs frågan som en teknikalitet om "samarbete".

När en regering tvingas stödja sig på regeringsformens särskilda beslutsordning handlar det inte om administrativ finputsning. Då handlar det om överlåtelse av makt över svenskt territorium – från riksdagen, folkets valda församling, till regeringen och dess allierade. Följdmotionerna pekar på just detta: makten flyttas från riksdag till regering, enskilda medlemsstater ges långtgående befogenheter på svensk mark, Sverige kan dras in som part i en väpnad konflikt, och något förbud mot kärnvapen finns inte. Miljöpartiet vill avslå delarna om utländska försvarsåtgärder och kräver dessutom ett uttryckligt lagförbud mot kärnvapen på svenskt territorium i fred och krig. Att en sådan begäran överhuvudtaget behöver framföras säger allt om vart vi är på väg.

Mönstret är tydligare än de enskilda besluten

Den som bara ser propositionen isolerat ser inte helhetsbilden. Propositionen måste läsas tillsammans med DCA-avtalet som ger amerikansk militär tillträde, tillsammans med löftena om fem procent av BNP till Natoförsvaret, presenterade tillsammans med Mark Rutte och Bilderbergkretsen, tillsammans med EU:s tal om biljonbelopp till upprustning och nya vapenpaket, tillsammans med svenska toppolitiker som lättvindigt talar om att hjälpa Ukraina att styra attacker och om att "bomba Ryssland sönder och samman".

Varje pusselbit säljs in för sig, alltid som ofrånkomlig, alltid som uttryck för "ansvarstagande". Tillsammans utgör de ett mönster: en svensk elit som slutat tänka som företrädare för en självständig nation och börjat tala som administratörer i ett större allianssystem. Lojaliteten riktas uppåt och utåt – mot Bryssel, mot Washington, mot Natos högkvarter – inte nedåt mot det folk man är satt att tjäna.

Och drivkraften är, som så ofta, rädsla. En befolkning som matas med apokalyptiska scenarier ifrågasätter inte. Rädsla är det bekvämaste styrmedlet makten känner till: den får människor att tacksamt ge upp det de borde värna mest.

Verkligt försvar börjar med egen beslutanderätt

Kritiken får inte missförstås. Nya Dagbladet har aldrig talat för svaghet. Sverige ska ha en robust grundberedskap, en allmän beredskap och en befolkning som är mentalt och fysiskt rustad att försvara sitt land. Nordiskt samarbete kan vara klokt. Försvarsförmåga är gott.

Men det är just därför saken är så allvarlig. Försvar utan självbestämmande är inte försvar – det är lydnad i uniform. Den nation som överlåter besluten om sin egen mark till andra har inte stärkt sitt försvar, den har avvecklat själva förutsättningen för det. Ett verkligt försvar börjar inte med var trupperna är placerade, utan med vem som bestämmer att de får stå där. Det börjar med suveränitet.

Frågan riksdagen nu ska ta ställning till är därför betydligt enklare än vad propositionens tekniska språk antyder. Det handlar inte om paragrafer i skyddslagen eller vapenlagen. Det handlar om vem som ytterst styr över svenskt territorium, svensk krigspolitik och svenska medborgares öden i en konflikt vi själva inte valt.

Ett folk som inte längre bestämmer över sin egen mark har till slut inget försvar kvar att tala om. Bara en plats där andra fattar besluten.