Tonläget mot människor som kan uppfattas vara oliktänkande förvärras i hela Västvärlden. Vad som anses socialt accepterat förflyttas kontinuerligt och samhällsnormer grundade i extrema vänsterideologier och 68-rörelsen genomsyrar i allt högre grad vårt offentliga samhälle.
I slutet av september samlades deltagare i Toronto för att delta i protestevenemanget Life Chain. Under protestaktionen dök det upp en grupp av vänsterextremister och feminister som provocerade deltagarna och vandaliserade plakat med budskap mot abort. En kvinnlig deltagare som gick fram för att ifrågasätta agerandet och inledde en konversation med en av de manliga feministerna, blev plötsligt hoppsparkad av mannen när hon lugnt redogör för sin ståndpunkt i abortfrågan. Händelsen som NyD rapporterade om fångades på film.
Attacken är ingen isolerad företeelse. I de nya minoritetsgrupperna odlas en känsla av utsatthet och maktlöshet.
Resultatet är ett växande hat och intolerans mot det traditionella samhället där individer ifrån minoritetsgrupperna allt oftare tar sig rätten att utöva våld mot andra oliktänkande. I praktiken är dessa minoriteter inte heller maktlösa, utan uppbackade av mäktiga politiska instanser som EU, resursstarka antidiskrimineringsgrupper och mainstreammedier.
Det positiva är att dessa sociala rättvisegruppers rätta ansikte börjar nå den breda allmänheten och att stödet till dem till slut kommer att bli ohållbart att försvara.
Annons:
Nya Dagbladet
Trovärdighet – grunden i vår journalistik sedan 2012
Nya Dagbladets position är unik i det svenska medielandskapet. NyD är oberoende på riktigt. Tidningen ägs och kontrolleras inom den egna redaktionen – inte av stora mediekonglomerat eller utländska intressen.
Sedan grundandet 2012 har grunden i vår oberoende journalistik varit balans och trovärdighet framför sensationsjournalistik och snabba klick. NyD är Sveriges bredaste helt oberoende dagstidning och står helt fri från politiska partier och industriintressen.
NyD erhåller inget presstöd och finansieras genom läsardonationer och annonser. Läs mer om våra pressetiska riktlinjer här.
Var fjärde år ställs svensken inför ett val som kallas fritt. Han går till en vallokal, väljer en valsedel och lägger den i en låda. Men om hans parti inte redan är ett av de etablerade kan valsedeln saknas, och vägen till representation vara stängd långt innan rösträkningen ens har börjat.
Valmyndighetens regler innebär att röstmottagarna ska lägga ut valsedlar för partier som i något av de två senaste riksdagsvalen fått mer än en procent av rösterna i hela landet. Övriga partier får själva stå för tryck och distribution till tusentals vallokaler inom loppet av några timmar under valdagen. Ordningen ger dem som redan passerat nålsögat ett nationellt logistiskt försprång framför dem som försöker utmana dem.
Den som trots detta hittar fram till sin valsedel möts av nästa grind: riksdagsspärren på fyra procent. Ett parti kan alternativt nå tolv procent i en valkrets, men då endast få fasta mandat där. I regionval är spärren tre procent och i kommunval två eller tre procent beroende på valkretsindelning.
Spärrarna motiveras som stabilitet. I praktiken fungerar de också som ett försvarsverk för dem som redan är inne.
Spärrar kan försvaras med behovet av regeringsduglighet och tydliga mandat. Men varje spärr har en baksida: röster som inte omsätts i representation. När en växande grupp väljare återkommande hänvisas till marginalen blir det svårt att tala om ett system som utan förbehåll fångar folkviljan.
Annons:
Valrörelsen som scenografi
Den tredje grinden står inte i lagen utan i medielandskapet. Den som sätter ramen avgör också vilka partier som i praktiken anses finnas, vilka frågor som får formuleras och vilka företrädare som får svara. Public service:s partiledardebatter blir ritualens tydligaste uttryck: samma etablerade krets får timmar att markera skillnader som allt oftare ryms inom en snäv politisk ram, medan alternativ som skulle kunna ändra frågorna lämnas utanför.
Selektiva gatuintervjuer i SVT klipps till att förespegla bevis för vad folket tänker. Väljaren sorteras i färdiga fack med färdiga alternativ. Polariseringen mellan facken hålls levande, medan själva scenografin sällan blir föremål för samma granskning.
Därför återkommer också kampanjerna för valdeltagande. De riktar sig till soffliggaren, den oupplyste och den ointresserade, eftersom deltagandet i sig får bära legitimiteten. Ett högt valdeltagande tolkas som samtycke, oavsett hur begränsat urvalet upplevs vara och hur liten betydelse den enskilda rösten har för mandatfördelningen.
Medborgaren kallas till vallokalen för att bekräfta ordningen, men sällan till verklig maktdelaktighet dagen därpå.
Folkstyret måste tåla konkurrens
Man behöver inte vara fiende till folkstyret för att se problemet. Tvärtom är det respekten för idén om självstyre som gör svenska förhållanden så anstötliga. Ett nordiskt land med denna tradition av laglydighet och arbetsamhet förtjänar ett politiskt system som tål konkurrens om folkets röster, inte ett som bygger spärrar mot nya partier, ger de gamla ett logistiskt försprång och låter en snäv medieelit avgöra vilka alternativ som överhuvudtaget blir synliga.
Att kalla detta världens bästa styrelseskick är inte en beskrivning utan en önskning. Och önskningar som upprepas tillräckligt ofta kan till slut börja likna en officiell sanning.
Ingen uppmanas här till apati. I stället krävs ärlighet om vad röstlådan faktiskt innehåller, vem som byggt grindarna och vem som gynnas av dem. Legitimitet vinns inte genom fler uppmaningar att gå och rösta. Den vinns genom att systemet vågar öppna sig för den konkurrens det så gärna hyllar i teorin.
Så länge spärrar tystar stora väljargrupper, valsedelregler gynnar de etablerade och debattkulturen sorterar innan någon ens fått tala, förblir valet för många mindre ett uttryck för folkstyre än en ritual som ber om deltagande, men inte förtroende.
Det är inte din plikt att rösta. Det är dock en plikt för den samhällsengagerade som vill Sverige väl att byta ut ett system som inte fungerar och istället korrumperar landets styre.
Ge inte systemet en legitimitet det inte förtjänar den 13 september.
Markus Andersson
Trovärdighet – grunden i vår journalistik sedan 2012
Nya Dagbladets position är unik i det svenska medielandskapet. NyD är oberoende på riktigt. Tidningen ägs och kontrolleras inom den egna redaktionen – inte av stora mediekonglomerat eller utländska intressen.
Sedan grundandet 2012 har grunden i vår oberoende journalistik varit balans och trovärdighet framför sensationsjournalistik och snabba klick. NyD är Sveriges bredaste helt oberoende dagstidning och står helt fri från politiska partier och industriintressen.
NyD erhåller inget presstöd och finansieras genom läsardonationer och annonser. Läs mer om våra pressetiska riktlinjer här.
Den 30 april 2026 överlämnade regeringen propositionen "Förbättrade förutsättningar för operativt militärt samarbete" till riksdagen. Den 6 maj publicerades den. Den 1 augusti ska lagändringarna träda i kraft. Tempot är medvetet. Det är tempot i en politik som inte längre anser sig behöva fråga.
I propositionens kärna ligger ett förslag av historisk dignitet: regeringen ska få besluta att Nato, en Natomedlemsstat eller en EU-medlemsstat – vid militär verksamhet för "avskräckning och försvar" – får vidta militära försvarsåtgärder på svenskt territorium. Lagändringarna berör lagen om krigsmateriel, skyddslagen, kamerabevakningslagen, vapenlagen och lagen om operativt militärt samarbete. Med ett enda regeringsbeslut kan alltså främmande makt ges praktiska befogenheter att agera militärt på den mark där svenska folket bor.
Det mest avslöjande i hela dokumentet är inte kritikernas invändningar. Regeringens egen formulering är den mest avslöjande. Regeringen medger nämligen att utländska militära försvarsåtgärder från svenskt territorium kan påverka svenska intressen så ingripande att en särskild beslutsordning enligt regeringsformen krävs för bemyndigandet.
Regeringen säger själv, svart på vitt, att frågan är så långtgående att den kräver en tyngre konstitutionell ordning än vanlig majoritet. Samtidigt framställs frågan som en teknikalitet om "samarbete".
När en regering tvingas stödja sig på regeringsformens särskilda beslutsordning handlar det inte om administrativ finputsning. Då handlar det om överlåtelse av makt över svenskt territorium – från riksdagen, folkets valda församling, till regeringen och dess allierade. Följdmotionerna pekar på just detta: makten flyttas från riksdag till regering, enskilda medlemsstater ges långtgående befogenheter på svensk mark, Sverige kan dras in som part i en väpnad konflikt, och något förbud mot kärnvapen finns inte. Miljöpartiet vill avslå delarna om utländska försvarsåtgärder och kräver dessutom ett uttryckligt lagförbud mot kärnvapen på svenskt territorium i fred och krig. Att en sådan begäran överhuvudtaget behöver framföras säger allt om vart vi är på väg.
Mönstret är tydligare än de enskilda besluten
Den som bara ser propositionen isolerat ser inte helhetsbilden. Propositionen måste läsas tillsammans med DCA-avtalet som ger amerikansk militär tillträde, tillsammans med löftena om fem procent av BNP till Natoförsvaret, presenterade tillsammans med Mark Rutte och Bilderbergkretsen, tillsammans med EU:s tal om biljonbelopp till upprustning och nya vapenpaket, tillsammans med svenska toppolitiker som lättvindigt talar om att hjälpa Ukraina att styra attacker och om att "bomba Ryssland sönder och samman".
Varje pusselbit säljs in för sig, alltid som ofrånkomlig, alltid som uttryck för "ansvarstagande". Tillsammans utgör de ett mönster: en svensk elit som slutat tänka som företrädare för en självständig nation och börjat tala som administratörer i ett större allianssystem. Lojaliteten riktas uppåt och utåt – mot Bryssel, mot Washington, mot Natos högkvarter – inte nedåt mot det folk man är satt att tjäna.
Och drivkraften är, som så ofta, rädsla. En befolkning som matas med apokalyptiska scenarier ifrågasätter inte. Rädsla är det bekvämaste styrmedlet makten känner till: den får människor att tacksamt ge upp det de borde värna mest.
Verkligt försvar börjar med egen beslutanderätt
Kritiken får inte missförstås. Nya Dagbladet har aldrig talat för svaghet. Sverige ska ha en robust grundberedskap, en allmän beredskap och en befolkning som är mentalt och fysiskt rustad att försvara sitt land. Nordiskt samarbete kan vara klokt. Försvarsförmåga är gott.
Men det är just därför saken är så allvarlig. Försvar utan självbestämmande är inte försvar – det är lydnad i uniform. Den nation som överlåter besluten om sin egen mark till andra har inte stärkt sitt försvar, den har avvecklat själva förutsättningen för det. Ett verkligt försvar börjar inte med var trupperna är placerade, utan med vem som bestämmer att de får stå där. Det börjar med suveränitet.
Frågan riksdagen nu ska ta ställning till är därför betydligt enklare än vad propositionens tekniska språk antyder. Det handlar inte om paragrafer i skyddslagen eller vapenlagen. Det handlar om vem som ytterst styr över svenskt territorium, svensk krigspolitik och svenska medborgares öden i en konflikt vi själva inte valt.
Ett folk som inte längre bestämmer över sin egen mark har till slut inget försvar kvar att tala om. Bara en plats där andra fattar besluten.
Trovärdighet – grunden i vår journalistik sedan 2012
Nya Dagbladets position är unik i det svenska medielandskapet. NyD är oberoende på riktigt. Tidningen ägs och kontrolleras inom den egna redaktionen – inte av stora mediekonglomerat eller utländska intressen.
Sedan grundandet 2012 har grunden i vår oberoende journalistik varit balans och trovärdighet framför sensationsjournalistik och snabba klick. NyD är Sveriges bredaste helt oberoende dagstidning och står helt fri från politiska partier och industriintressen.
NyD erhåller inget presstöd och finansieras genom läsardonationer och annonser. Läs mer om våra pressetiska riktlinjer här.
Bilder av makt: pampiga kulisser, svajande flaggor i blått och gult, stormaktsretorik och en illusion av solidaritet. Men också av bilder småpåvarnas folkförakt och förräderi där regeringen tjänar globalisterna i Bryssel och Washington medan svenska familjer tvingas välja mellan mat och värme.
Kristersson kan milt uttryckt inte anses vara någon av Napoleons kaliber, men hans säkerhetspolitiska eskapader kan sluta ännu värre än Napoleons ödesdigra ryska fälttåg.
Det är en bild som kunde ha varit klippt ur en historiebok om imperiernas sista suck. En pampig byggnad med grönt tak och symmetrisk fasad tronar i bakgrunden, ointaglig och ståtlig, medan en bred paradgata skär rakt genom scenen som en kejserlig allé. Svenska och ukrainska flaggor vajrar i perfekt synkroni – blått och gult, gult och blått – som om färgerna själva har beordrats att smälta samman i en visuell allians.
I mitten: två män som promenerar med bestämd, nästan koreograferad långsamhet. Statsminister Ulf Kristersson i vit skjorta – proper, statsmannamässig. President Volodymyr Zelenskyj i sin signaturmörka t-shirt – ledigt klädd som en folkligt krigsledare på fältet, trots den diplomatiska scenen. Bakom dem: säkerhetsvakter, regeringsbilar, enstaka fotografer. Framför dem: tomhet.
Det är inte en slump. Bilden är iscensatt med precisionen hos en statspropaganda från en annan tid. Tänk Napoleon på Tuilerierna, tänk Mussolinis balkongscener eller diktatorers paradmarscher. Det är stormaktsestetik i sin renaste form – maktens språk talat genom arkitektur, symboler och avstånd. Och det är just detta avstånd som gör bilden så avslöjande.
För medan Kristersson poserar som en europeisk statsman i historisk kostym, sitter svenska hushåll i kalla kök och räknar kilowattimmar.
Today I have the honour to welcome President Zelenskyy back to Sweden.
A strong and capable Ukraine is a key priority for Sweden, and we will continue to make sure Ukraine can fight back against Russia's aggression.
En barnfamilj i en medelstor stad lägger nu en större del av sin inkomst på boende, mat och energi än på många år. Elräkningen kommer som en chock varje vinter. Matpriserna stiger snabbare än lönerna. Och i bakgrunden: globala energichocker, drivna av sanktioner och krig, som nu slår rakt in i svenska hem. Det är inte en tillfällig kris. Det är en ny vardag – rå, kall och obeveklig.
Sverige har inte varit i krig på över 200 år. Ändå agerar regeringen som om vi redan står vid fronten. Kristersson talar om "historisk vändpunkt", "existentiellt hot" och "europeisk säkerhetsordning". Orden är stora. Konsekvenserna är större – men bär inte regeringen.
Ryssland har inte kollapsat under sanktionerna. Tvärtom. Landet har omdirigerat sin energi, stabiliserat sin ekonomi och byggt upp en motståndskraft som västvärlden kraftigt underskattade. Ukraina blöder – bokstavligt – medan vi skickar vapen, ammunition och löften. Men kriget är inte längre ett blixtkrig. Det är ett utmattningskrig. Och det är vi, inte Putin, som börjar bli utmattade och är de stora förlorarna.
Från neutralitet till frontlinje
Här blir kritiken skarpast. Sveriges inträde i Nato 2024 var inte bara en säkerhetspolitisk kursändring – det var en total omställning av nationell identitet, från alliansfrihet till att bli en del av en militärallians med artikel 5 som kärna. Det innebär inte bara övningar på svensk mark. Det innebär potentiell krigsplikt i konflikter våra ledare valt att dra in oss i – mot våra intressen.
Regeringen framställer Nato-medlemskapet som en försäkring. Men för vem? Inte för den ensamstående mamman i Skärholmen som måste välja mellan elräkning och vinterjacka. Inte för pensionären i Norrland som eldar i vedspisen för att klara vintern. Nato-medlemskapet binder Sverige vid en strategi där Ukraina är en proxy-front – och vi är nu en aktiv del av den fronten.
Och när nu även Gripen-plan ska exporteras till Ukraina finns det inte längre någon som kan prata om Sveriges ”humanitära stöd”. Det är direkt militärt engagemang i ett krig där Ryssland ser Nato som den aggressiva motparten.
Risken för eskalering och rysk vedergällning är högst verklig. När vi gång på gång levererar vapen, utrustning, expertis och resurser till en stridande nation är vi inte längre några åskådare eller sympatisörer, vi är de facto med i kriget, med alla de risker och konsekvenser detta innebär för Sveriges folk.
Med tanke på vad vi vet om Västs subversiva operationer i Ukraina och medvetna provokationer mot Ryssland, är det knappast fråga om någon svartvit kamp mellan gott och ont, utan snarare västerlandets kollaps under den liberala demokrati vi alltjämt bevittnar, tillsammans med den tidigare USA-styrda unipolära världsordningen.
Symboliken som avslöjar
Bilden från paradgatan är inte bara ett pressfoto. Det är en medveten politisk handling. Genom att placera sig själv och Zelenskyj i en kuliss av ståtlig makt och enighet, sänder Kristersson en signal: Vi är med i matchen. Vi är en spelare. Men vilken match? Och för vems skull spelar vi?
Det är inte för det svenska folkets skull som våra makthavare fortsätter att driva på för ökad eskalering och polarisering. Det är för Bryssel, för Washington och möjligtvis för en notis i historieböckerna.
Och här blir folkföraktet tydligt – inte som ilska, utan som distans. En tyst, institutionell likgiltighet. Medan politikerna längtar efter att vara betydelsefulla i stormakternas spel spelar svenska folket ett helt annat spel: det om vår överlevnad.
Kristersson ingen Napoleon
Napoleon kröntes själv till kejsare i Notre-Dame. Kristersson kröner sig själv i bild – med den pampiga fasaden som krona, flaggorna som mantel, Zelenskyj som trofé. En stor skillnad är dock att Napoleon hade en armé som kunde erövra kontinenter. Kristersson har en välavlönad PR-avdelning som erövrar rubriker i lag med den "tredje statsmakten", medströmsmedierna.
Och precis som Napoleons ryska fälttåg slutade i snö och svält, riskerar Sveriges nya säkerhetspolitiska äventyr att sluta i ekonomisk utarmning, misär och ond bråd död. Kristerssons Sverige är allt annat än en stormakt. Vi är ett litet land med stora räkningar. Och ju längre vi låtsas något annat, desto dyrare blir räkningen.
Bilden från paradgatan är vacker, den är mäktig, och den är djupt lögnaktig.
För sanningen finns inte i de vajande flaggorna eller i symbolernas glans. Den finns i de tomma kylskåpen, i de kalla rummen där värmen inte räcker, och i de oroliga blickarna runt köksbordet när familjer räknar varje krona för att få vardagen att gå ihop. Den finns i tystnaden efter paraderna och ceremonierna, när verkligheten återvänder och visar vad som verkligen betyder något.
Det är dags att lämna paraden och möta verkligheten. För maktens skenbara triumfer fyller inga magar och värmer inga hem. Nu är det dags att se verkligheten i vitögat och börja agera utifrån denna.
Och tyvärr Ulf, Sverige har redan hamnat på fel sida i historieskrivningen.
Markus Andersson
Trovärdighet – grunden i vår journalistik sedan 2012
Nya Dagbladets position är unik i det svenska medielandskapet. NyD är oberoende på riktigt. Tidningen ägs och kontrolleras inom den egna redaktionen – inte av stora mediekonglomerat eller utländska intressen.
Sedan grundandet 2012 har grunden i vår oberoende journalistik varit balans och trovärdighet framför sensationsjournalistik och snabba klick. NyD är Sveriges bredaste helt oberoende dagstidning och står helt fri från politiska partier och industriintressen.
NyD erhåller inget presstöd och finansieras genom läsardonationer och annonser. Läs mer om våra pressetiska riktlinjer här.
EU bars en gång i tiden upp av en idé om att politiska beslut skulle fattas på lägsta möjliga nivå. Enligt den så kallade subsidiaritetsprincipen, som man menade skulle vara vägvisande för projektet, skulle frågor av kontinental betydelse behandlas på unionsnivå, medan nationella frågor fortsättningsvis skulle behandlas av medlemsländerna.
Artikeln publicerades ursprungligen på Nya Dagbladet den 5 april 2025.
I praktiken har Bryssels klåfingrighet visat sig inte bara omfatta svenskt snus, danska lakritspipor, italiensk olivolja, polskt kol och ungerska paprikor. Senast är det braskaminer man går till attack mot, med nya planer på omfattande reglementen för vedeldade spisar – något som enligt EU-parlamentarikern Beatrice Timgren (SD) kommer att kosta svenska stugägare ”hundratusentals kronor”.
Dessa sakfrågor är i sammanhanget egentligen petitesser, men de är också symptom på en djup och mer allvarlig sjuka som mycket tydligt präglar EU-etablissemanget. Dess antidemokratiska utveckling fortsätter att speglas i floden av nya lagtexter och direkt totalitära direktiv som nu genomsyrar allt från jordbruk till migration och energifrågor. De medlemsländer som stått fast vid principen om unionens subsidiaritet och nationell självbestämmanderätt har EU-kommissionen kommit att betrakta som sina fiender.
Framför andra är det Ungern som stått på sig gentemot Bryssels likriktning och hot om sanktioner när man sagt nej till förstörelsen av jordbruket och ekonomin med klimatpolitiska och geopolitiska förevändningar samt dessutom blockerat unionens befolkningsutbytespolitik och regnbågspropaganda riktad till barn. När man därtill motsatt sig att upprätthålla den strida strömmen av vapenleveranser och miljardbidrag till Kiev, för att istället satsa på diplomati för att stoppa Ukrainakrigets blodbad, anklagas premiärminister Viktor Orbán nu i stort för att springa ”fiendens” ärenden och underminera unionen.
Utåt hyllar EU ”mångfald” som någonting positivt – men någon verklig mångfald vad gäller åsikter, värderingar och ideologi tolereras inte.
EU framställer sig gärna som en demokratisk institution – men verkligheten är i många avseenden en annan.
Slovakien och Polen är andra exempel som i närtid fått känna av motviljan från Bryssel när landets regeringar på motsvarande sätt gått på tvären mot kommissionens kompromisslösa linjer.
30 000 lobbyister
EU:s försvarare skulle säga att det är medlemsländerna som tillsätter kommissionens ledamöter och påverkar parlamentet genom val. Till det bör för det första tilläggas att EU-kommissionens uttalade uppdrag är att agera för unionens räkning, inte för medlemsländernas enskilda intressen. I parlamentet, som endast har begränsad makt och även står på ett tunt valdeltagande, har Sverige 21 av 720 platser. Även om samtliga parlamentariker från Norden skulle vara eniga i en specifik fråga har man ändå mindre att säga till om än exempelvis Spanien eller Polen.
Mest problematiskt är att makten i Bryssel byggts in i en labyrint av institutioner och byråkrater där den vanliga människans insyn och möjlighet att påverka är ytterst begränsad. Några som däremot kan och försöker påverka i maktens komplexa korridorer är de välbetalda 30 000 professionella lobbyister som ständigt finns på plats i Bryssel – representanter för multinationella företag, vapenindustrin, läkemedelsjättar och andra särintressen, som arbetar intensivt för forma lagar och regelverk och säkerställa att just de själva gynnas ekonomiskt.
Svenska skattebetalare, liksom andra länders medborgare, spelar framförallt rollen av att finansiera denna maktapparat – med röster från maktens korridorer som ständigt höjs för att medlemsavgifterna ytterligare ska ökas.
Storebrorsstaten
Under de senaste åren har EU därtill alltmer uppenbart gått i riktningen att bli en postmodern sovjetisk superstat. Stort fokus läggs nu på att övervaka, kartlägga och straffa åsiktsbrottslingar av olika slag och unionens byråkrater, genom Digital Services Act och andra direktiv, ges befogenhet att storskaligt censurera ”desinformation” – en luddig term som i praktiken används för att kväsa den fria opinionsbildningen. Chat Control är ett annat exempel där EU-kommissionen vill att all elektronisk kommunikationen avkrypteras, övervakas och granskas i realtid.
Under de senaste åren har EU därtill alltmer uppenbart gått i riktningen att bli en postmodern sovjetisk superstat.
Utåt är förevändningen att EU-byråkraterna vill skydda de vuxna från "ryska hybridoperationer" och barnen från pedofila övergrepp på nätet – samtidigt som experter varnar för att lagstiftningen de facto leder till ytterligare fördjupad massövervakning, självcensur, spionage och ökad misstänksamhet medborgarna emellan.
Detta är blott ett ytligt axplock av allt som är djupt dysfunktionellt med ett EU som dessvärre framstår som en koloss som blivit omöjlig att reformera inifrån. Det räcker helt enkelt inte att parti X gör ett rekordval och tar Y platser i EU-parlamentet, även om sådana partier förstås kan utgöra friska och viktiga fläktar i en alltmer syrefattig politisk atmosfär i Bryssel.
EU är inte Europa
I sin egen propaganda gör EU förstås fortsatta anspråk på att representera Europa, men utgör i själva verket antitesen till allt som Europa traditionellt varit och, under ytan, fortfarande är. EU och Europa är på intet sätt synonymer och har snarare på många sätt kommit att bli varandras direkta motsatser.
Medströmsmedier har avfärdat mer nationalkonservativt inriktade strömningar som "euroskeptiska", när det i själva verket är det socialliberalt präglade etablissemanget som är de verkliga euroskeptikerna. De drivande krafterna som styr unionen har gång efter annan visat att man inte är några vänner av Europas nationer och folk, utan tvärtom deklarerat att man inte ser något egenvärde i dessa, utan snarare ser det som positivt att upplösa denna i en smältdegel där det nationella självbestämmandet urholkas tillsammans med våra särarter, traditioner och kulturer till förmån för den liberala globalismens regnbågsflagga.
EU och Europa är på intet sätt synonymer och har snarare på många sätt kommit att bli varandras direkta motsatser.
De flesta skriver nog under på att europeiskt samarbete och goda relationer mellan Europas nationer emellan är någonting positivt och önskvärt – men det är någonting helt annat än att ersätta Europas mångfald med en totalitär superstat under globalisters, som Ursula von der Leyen, Emmanuel Macron eller Friedrich Merz, ledning. Därtill har samma EU-makthavare konsekvent drivit på för att ta in tiotals miljoner utomeuropeiska migranter till Europa, ett projekt som ytterligare splittrat våra länder i många olika avseenden och sått tvivel kring huruvida Europas ursprungsbefolkningar ens har en meningsfull framtid på kontinenten.
Låt EU gå under
Korruptionen och maktfullkomligheten har byggts i väggarna på vad som i nuläget måste betraktas som en institutionellt korrupt, antidemokratisk och förtryckande organisation som går stick i stäv med verkliga europeiska intressen. Det enda sättet att återupprätta Europas frihet, nationella självbestämmande och mångfald är att hela EU-apparaten avvecklas, innan denna koloss hunnit förstöra allt som gör Europa unikt.
Att såväl V som SD har slopat sitt tidigare explicita EU-motstånd är förvisso djupt beklagligt, men stärker bara tesen ytterligare att det behövs nya krafter som driver på för ett svenskt EU-utträde. När detta sker står fortfarande skrivet i stjärnorna, men under tiden finns ingen anledningen att krångla till det. Ju snarare pluggen dras ur detta fullständigt misslyckade projekt, desto bättre. En vacker dag, när det är gjort, kan något annat och något bättre, något som faktiskt tjänar Europas folk, byggas i dess ställe.
Markus Andersson
Trovärdighet – grunden i vår journalistik sedan 2012
Nya Dagbladets position är unik i det svenska medielandskapet. NyD är oberoende på riktigt. Tidningen ägs och kontrolleras inom den egna redaktionen – inte av stora mediekonglomerat eller utländska intressen.
Sedan grundandet 2012 har grunden i vår oberoende journalistik varit balans och trovärdighet framför sensationsjournalistik och snabba klick. NyD är Sveriges bredaste helt oberoende dagstidning och står helt fri från politiska partier och industriintressen.
NyD erhåller inget presstöd och finansieras genom läsardonationer och annonser. Läs mer om våra pressetiska riktlinjer här.
