Det första vikingaskeppet som grävdes upp i Norge gör sig nu redo för sin sista färd. Tuneskeppet ska flyttas till ett nytt museum med en hastighet på bara 24 centimeter i minuten för att undvika skador på det ömtåliga trävirket.
Bakom en stålsköld vilar en av Norges främsta kulturskatter. Tuneskeppet är ett av världens tre bäst bevarade vikingaskepp, men dåligt inomhusklimat, vibrationer och ett föråldrat stödsystem gör att skeppsplankorna spricker upp.
Om skeppet hade fått stå kvar i det gamla Vikingskipsmuseet skulle det till slut ha kollapsat under sin egen vikt.
Brevet som räddade skeppet
Under 1800-talets industrialisering togs många av de stora gravhögarna från vikingatiden bort för att skapa odlingsbar mark. Ofta utan att man var medveten om vilka kulturminnen som gick förlorade.
På Haugen gård i Rolvsøy i Fredrikstad, där Tuneskeppet låg begravt, började gårdsägaren själv gräva i den stora gravhögen som kallades "Båthaugen" efter rykten om ett skepp. Gravhögen var anmärkningsvärt stor och ska ha varit runt 60 meter i diameter.
Löjtnant Hans Bassøe från Råde i Østfold fick höra om grävningen, stoppade arbetet och skickade ett brev med en beskrivning av det han såg till Fortidsminnesföreningen. Hans agerande räddade Tuneskeppet från att förstöras.
— Det var denna handling som såg till att fyndet bevarades för eftervärlden. Han skickade nämligen med både skisser och planritningar som dokumenterade skeppet, säger professor Jan Bill, som är ansvarig för vikingaskeppssamlingen, till norska statskanalen NRK.
I brevet beskrev Bassøe vad han såg:
"Jag såg enskilda benrester som hittades i båten, bland annat överarmen från en vuxen människa, hästben och en mängd hästtänder".
Grävdes upp med hästar 1867
Tuneskeppet grävdes upp för snart 160 år sedan under ledning av Oluf Rygh, som i efterhand räknas som en av grundarna av arkeologifacket i Norge. Utgrävningen tog drygt två veckor att genomföra.
Skeppet satt fast i kompakt lerjord, och dokumentationen visar att man var tvungen att hugga loss leran från undersidan för att frigöra konstruktionen. Arbetet var så grovt att man ännu i dag kan se fysiska spår efter spadarna i skeppets trävirke.
Efter att skeppet huggits loss användes hästar för att dra det ur högen. Det står i stark kontrast till dagens specialbyggda stålriggar som rör sig bara några centimeter i minuten.
Men professor Jan Bill menar att det finns liten anledning att kritisera dåtidens metoder.
— Jag tycker inte vi ska säga att de borde gjort saker bättre då. Ser man på metoderna de hade till förfogande, är det viktigaste trots allt att skeppet faktiskt blev hämtat ut och bevarat, säger Bill.
Efter att utgrävningen var klar fraktades skeppet sjövägen på en flotte till Oslo, där det stod utställt i Universitetsträdgården under en längre period innan det placerades i det då nybyggda Vikingaskeppshuset 1929.
Viktigare än det ser ut
Visuellt är Tuneskeppet kanske inte lika slående som Oseberg och Gokstad. Ändå är skeppet helt avgörande för vikingahistorien.
— Det som gör Tuneskeppet så intressant, är att vi vet att skeppet är bevarat i sitt originalskick, säger Jan Bill.
Han menar att Tuneskeppet fungerade som en pionjär i arbetet med att bevara minnen från vikingatiden.
— Det var första gången man äntligen såg hur ett vikingaskepp såg ut, eftersom mycket av trävirket var bevarat, säger Bill.
Skeppet har troligen varit 18,7 meter långt och 4,2 meter brett med plats för en besättning på 26 man. När skeppet var i bruk var det ett snabbt, havsgående fartyg byggt för tuffa förhållanden.
Extrem försiktighet vid flyttningen
Nu ska Tuneskeppet följa efter Oseberg- och Gokstadskeppet till det nya Vikingatidsmuseet vid Universitetet i Oslo. Eftersom Tuneskeppet har en längre och mer krokig väg till sin slutliga placering kommer flyttningen att ske över flera dagar.
Flyttningen startade den 23 februari, och den längsta etappen är planerad dagen efter. Skeppet ska förflyttas cirka 130 meter med en hastighet på omkring 24 centimeter i minuten, enligt museet.
Tuneskeppet är mer skört i detaljerna än de andra skeppen, och små bitar lossnar lättare. Samtidigt är det en fördel att skeppet, på grund av krympning i trävirket, är relativt löst sammansatt. Då blir det mindre risk för att spänningar och sprickor ska uppstå under flyttningen.
I det nya Vikingtidsmuseet kommer Tuneskeppet att spela en central roll i utställningen om skeppsbyggande under vikingatiden.
