Annons:

Gårdstomten – Nordiska folktrons skyddsväsen

Uppdaterad februari 6, 2026, Publicerad december 24, 2025 – av Redaktionen
Julkort av svenska konstnären Jenny Nyström och gravyr av Andreas Flinch efter en teckning av den danske konstnären Johan Thomas Lundbye.
Insamlingskampanj

Hjälp Nya Dagbladet att finnas kvar

Insamlat: 43 620,00 SEK 58% Mål: 75 000,00 SEK

Gårdstomten har haft en framträdande roll i svensk folktro som ett av de viktigaste skyddsväsendena. Hans betydelse var så stor att man inte bara gav honom mat utan också bäddade en halmsäng åt honom. En nöjd tomte förde med sig "tomtebolycka" till gården, medan en missnöjd nisse kunde orsaka olycka.


Artikeln publicerades ursprungligen den 24 december 2024.


Inom nordisk folktro är gårdstomten ett av de mest kända väsendena och ett som svenskarna haft en särskilt nära relation till. Det berättades ofta om olika väsen, men just tomtar var en vanlig företeelse och något som många trodde starkt på. Vid Institutet för språk och folkminnen (ISOF) finns idag över tusen arkivberättelser om tomtegubbar.

"Min mor hade sett tomtegubbar. Det var hon så säker på. Hon gick på en väg. Då såg hon en liten, liten gubbe med en röd mössa springa framför sig. När de kom till en avtagsväg, så sprang han den vägen", berättade Adolf Johansson, född 1883, upptecknat av Ragnar Nilsson i IFGH 4786, s. 4, Institutet för språk och folkminnen, Göteborg.

Annons:

Ordet tomte härstammar från ordet tomt och användes tidigare i formen "tomt-gubbe", som så småningom utvecklades till tomtegubbe, enligt Kulturminnet. Väsendet är också känt under andra namn, såsom gårdstomte, hustomte, tomtevätte, tomtrået, tomtenisse eller tomtebisse.

Julkort av konstnären Jenny Nyström.

Gårdens väsen

Ordet "bisse" betyder anförare, vise eller högsta hönset. På många sätt kan man säga att tomtegubben hade en sådan roll på gården. Han vakade över gården och hjälpte till med vardagliga sysslor som att sikta mjöl, sopa, slå hö, bära halm och sköta djuren. Han beskrivs ofta som själva gårdens väsen. Enligt vissa berättelser var han den förste mannen som odlade upp gården och som inte kunde få ro efter döden, utan fortsatte vaka över "sin" gård.

Gårdstomten är nära besläktad med vätten, ett underjordiskt väsen som enligt folktron ofta hade sin boning under människors hus.

Om man hittade sin häst med flätad man på morgonen var det ett tecken på att tomten varit i stallet. Tomten älskade både hästar och att fläta deras manar. Hästen, som var tomtens favoritdjur, fick man aldrig missköta eftersom det kunde leda till allvarliga konsekvenser.

Lättretligt väsen

Tomten skapade trygghet i det dagliga arbetet, och när han var nöjd gick det också bra för gården. Men han var också lättretlig och tolererade inte slarv. Om ladugården inte hölls ren kunde man riskera en örfil eller en spark i rumpan. Det var viktigt att inte utföra arbete på gården nattetid, eftersom det var tomtens arbetstid. Om man störde honom kunde han hämnas genom att orsaka oväsen nästa natt.

"De tyckte inte om att man bullrade sedan det hade blivit mörkt på kvällen. Om man gjorde det så "gick det efter" d.v.s. det bullrade precis likadant, men det syntes inte till att något blev gjort. Jag hörde det själv mer än en gång. Jag såg dem också en gång", berättade Ingeborg Nilsson West, född 1836, upptecknat av Olle Lindskog i IFGH 964, s. 11-12, Institutet för språk och folkminnen, Göteborg.

Tomten ansågs också vara konservativ och hade en aversion mot jordbruksmaskiner och större förändringar. Det sades att om man införde för många moderniteter kunde tomten lämna gården, vilket sågs som mycket olycksbådande. Om han blev arg kunde han exempelvis slå ihjäl en ko eller på andra sätt sabotera arbetet på gården, enligt ISOF. En gårds framgång eller motgång förklarades ofta med en nöjd eller missnöjd tomte.

Gårdstomten krävde belöning

Det var viktigt att belöna tomten, och det var vanligt att man bäddade en halmsäng åt honom i ladugården. Att ge honom tobak, som han sägs ha uppskattat, var också en populär gest. Till jul ställde man traditionellt ut en skål med risgrynsgröt, vilket har gett upphov till termen "tomtegröt". Det var avgörande att gröten innehöll smör, vilket framgår av följande berättelse:

"Tomten den skulle di ge mjölk och gröt julafta. Det skulle vara smör i gröten. Det var på ett ställe härute där di hade en tomte. Den blev satte till gröt julafta. Men när han kom var där inget smör. Smöret låg under gröten, men det såg inte tomten. Han blev så rasande, så han gick ut i lagårn och slog ihjäl den bästa kon di hade", har Viola Gustafsson upptecknat 1927, i IFGH 937, s. 40-41, Institutet för språk och folkminnen, Göteborg.

Tomten tillskrevs ofta magiska krafter och ansågs kunna rädda en gård från nöd, exempelvis genom att öka sädesproduktionen. Han kunde också varna för faror som brand eller sjukdom hos djuren. En nöjd och glad tomte symboliserade trygghet och välmående för gården, vilket gav upphov till uttrycket ”tomtebolycka”.

En välkänd sägen berättar om tomten som drar på ett halmstrå. Han pustar och stönar av ansträngning, vilket får bonden att håna honom för att kämpa så hårt med ett så litet lass. Tomten blir då arg och svarar att om han pustar tillbaka lika mycket som bonden gjort åt honom, så kommer bonden inte längre ha något att skryta om. I själva verket har tomten burit långt mer än vad bonden förstått, och efter händelsen slutar bonden som utfattig.

Tomtar. Olaus Magnus Historia om de nordiska folken. Bok 3 - Kapitel 22 - Om andarnas tjänst. - Utgivningsår 1555.

Vanlig i smedjan

Gårdstomten höll inte bara till på gårdar. Det finns också berättelser om skogstomtar, som exempelvis kunde väcka kolarna om milan började brinna om natten. En berättelse från Axel Lind, född 1884, upptecknad av Olle Lindskog 1927, beskriver också hur smederna var särskilt skrockfulla och trodde starkt på tomtar.

"Farbror brukade tala om, att om en smed försökte ta kol i en annan binge än sin egen, så var tomtegubben genast framme och gav honom en rungande örfil", går att läsa i IFGH 961, s. 5-9, Institutet för språk och folkminnen, Göteborg.

Tron på gårdstomten har en oklar ålder, men enligt Nordiska museet kan den spåras tillbaka till åtminstone 700–800-talet. I skrift omnämns han exempelvis av Heliga Birgitta, som på 1300-talet kritiserade sedvänjan att ställa ut gröt till tomten, något hon såg som ogudaktigt. Även den svenske prästen Olaus Magnus nämner tomtar i sin bok Historia om de nordiska folken, där han också illustrerar dem.

Osynlig för de flesta

Gårdstomten är ett väsen som oftast håller sig osynligt men sägs ibland visa sig för vissa. Om man var "synal" eller synsk kunde man få en skymt av tomten, men det var avgörande att visa honom respekt. Vanligtvis visste man att en tomte fanns på gården inte genom att se honom, utan genom att märka spåren av hans arbete.

Tomten beskrivs ofta som en liten, äldre man med storleken varierande från någon decimeter till ungefär lika stor som ett barn.

"I Restebacken såg far en tomtegubbe. Han var så liten som en tre års gammal onge. Men han var så kvick som en katt", berättade Maja Kajsa Johansson, född år 1868, upptecknat av Ragnar Nilsson i IFGH 3018, s. 6, Institutet för språk och folkminnen, Göteborg

Tomten beskrivs ibland som ett väsen med ett öga, men oftare som en figur med två gröna ögon som lyser i mörkret. Han har ofta vitt eller grått skägg och hår och bär vanligtvis gråa kläder med en grå eller röd luva. Det hände att man gav honom nya kläder som en vänlig gest, men det var viktigt att de inte var för påkostade, eftersom han då kunde anse sig vara för "fin" för att arbeta.

Tomten ansågs vara otroligt stark och påstods kunna lyfta en hel häst. Han kunde också vara busig och gömma föremål eller liknande. Än idag används uttrycket att "hustomten varit i farten" när något gått förlorat, även om det mest sker på skämt. Det finns också berättelser om hur gårdstomten roade sig genom att kasta ner saker i skorstenen.

Till skillnad från andra väsen som ofta levde i familjer beskrivs tomten vanligtvis som ensamlevande. Det finns dock berättelser som nämner både tomtegummor och tomtebarn. Tomten bodde ofta i gårdens stall eller ladugård, men kunde också hålla till i kvarnen, smedjan, bränneriet, gruvan, på ett skepp eller till och med inne i huset.

Tomtar och julen

I Sverige och Norden finns det två olika tomtar: gårdstomten och jultomten. Den traditionella röda jultomten har sitt ursprung i legender om den givmilde S:t Nicolaus, som senare blev känd som Santa Claus. Enligt Kulturminnet började han bli populär i Sverige under 1860-talet. Santa Claus är känd i många länder, men i Sverige har han fått influenser från gårdstomten. Därför brukar man säga att den svenska jultomten är en blandning av gårdstomten och Santa Claus.

Illustration inspirerad av dikten "Tomten". Illustration: Jenny Nyström/Ny Illustrerad Tidning

Det är framför allt två personer som har format den svenska bilden av jultomten: författaren Viktor Rydberg och konstnären Jenny Nyström. År 1871 publicerade Rydberg julsagan Lille Viggs äventyr på julafton, en berättelse som inte direkt handlar om jultomten eller tomtar, men om en julklappsutdelande vätte. Nyström illustrerade sagan, och vätten kom att bli en förebild för den svenska jultomten. Rydberg ska även ha gett Nyström detaljerade instruktioner om hur denna vätte skulle gestaltas, och tillsammans bidrog de till att knyta den gamla hustomten till julen. Nyström fortsatte därefter att utveckla tomtebilden i Sverige, bland annat genom att måla tusentals julvykort och illustrera Rydbergs berömda dikt Tomten, som inleds:

Midvinternattens köld är hård,
stjärnorna gnistra och glimma.
Alla sova i enslig gård
djupt under midnattstimma.
Månen vandrar sin tysta ban,
snön lyser vit på fur och gran,
snön lyser vit på taken.
Endast tomten är vaken.

Det är oklart vem som myntade just ordet "jultomte", men Jenny Nyström fortsatte att hämta mycket inspiration från folktrons gårdstomte. På så sätt har den moderna svenska jultomten rotat sig i julfirandet, enligt Nordiska museet.

En sak som skiljer den svenska jultomten från andra är att han sällan förknippas med renar. I svensk tradition färdas tomten istället med hästar, bockar eller grisar. Oftast föreställs han ändå som ensam, gående genom snön med en säck på ryggen.

Gårdstomten idag

Trots att samhället idag är alltmer sekulariserat, och tron på väsen och det övernaturliga minskat, lever folktron fortfarande kvar i vårt kollektiva medvetande. Många av de gamla myterna och föreställningarna har anpassats och överlevt genom tidens gång, ofta i nya former, men de bär på ett djupt rotat behov av att förstå världen genom det mystiska och oförklarliga. I en tid när den fysiska världen förklaras genom vetenskap, fortsätter den övernaturliga världen att fascinera oss och ge utrymme för berättelser och traditioner.

Intresset för folktro är inte bara en kvarleva från det förflutna. Den lever vidare i dagens populärkultur, där gårdstomtar och andra väsen får nytt liv i böcker, filmer och serier. Även moderna medier, som poddar, berättar ofta om nya skymtar av övernaturliga fenomen. Det är också intressant att notera hur traditioner från andra kulturer, som amerikanska "Nissedörrar", börjar få fäste i Sverige, vilket visar på den universella och tidlösa karaktären av vår dragning till dessa mytiska väsen. Trots att dessa nissar skiljer sig från den svenska gårdstomten, finns det en gemensam kärlek till hyss och humor – egenskaper som gör att dessa figurer fortsätter att fascinera.

Frågan om varför folktron består, trots att vi lever i en mer rationell och teknologisk värld, är inte enkel. Kanske är det ett sätt att hålla fast vid något äldre, en länk till det förflutna och en tid då världen kändes mer mystisk och osäker. Eller så är det helt enkelt en inneboende mänsklig dragning till det oförklarliga, ett behov av att tro på något mer än det vi kan se och mäta. Oavsett förklaring kommer figurer som tomtegubbar, gårdstomtar och andra väsen förmodligen att fortsätta vara en del av vår gemensamma kulturella identitet, och en påminnelse om att det kan finnas mer i världen än vi förstår.

Trovärdighet – grunden i vår journalistik sedan 2012

Nya Dagbladets position är unik i det svenska medielandskapet. NyD är oberoende på riktigt. Tidningen ägs och kontrolleras inom den egna redaktionen – inte av stora mediekonglomerat eller utländska intressen.

Sedan grundandet 2012 har grunden i vår oberoende journalistik varit balans och trovärdighet framför sensationsjournalistik och snabba klick. NyD är Sveriges bredaste helt oberoende dagstidning och står helt fri från politiska partier och industriintressen.

NyD erhåller inget presstöd och finansieras genom läsardonationer och annonser. Läs mer om våra pressetiska riktlinjer här.

Annons:

Sveriges världsunika hällristningar

Publicerad Igår 08:27 – av Redaktionen
Det finns många teorier om de gåtfulla ristningarnas betydelse.
Det finns många teorier om de gåtfulla ristningarnas betydelse.

Släbroristningarna skiljer sig markant från andra hällristningar med sina ytterst ovanliga motiv. De så kallade ramfigurerna består av ovanliga ramar med punkter eller streck vars betydelse man än i dag inte lyckats uttyda.


Denna artikel publicerades ursprungligen den 22 juni 2023.


Så sent som 1984 upptäckte man de så kallade Släbroristningarna i utkanten av Nyköping i Sörmland. I det som blivit känt som Släbroparken finns över 700 ristningstecken.

Hällristningar finns i nästan hela Sverige. Dessa hällristningar är dock unika, inte bara för Sverige, utan även i resten av världen.

Ristningar utan skepp och djur

Vanligtvis avbildar ristningar nämligen exempelvis skepp, människor, djur och fotsulor, ett mönster som Släbroristningarna inte följer. De flesta figurerna består av mer eller mindre kvadratiska ramar med rundade hörn. Innanför och utanför ramarna finns streck, punkter och andra mönster i varierande antal och kombinationer. Några figurer har även detaljer som påminner om huvuden, armar och ben och kan föreställa människor med uppåtsträckta armar. På hällarna i parken finns inga avbildningar av skepp, djur eller vapen.

Det är oklart hur gamla motiven är, men man tror att de kan vara äldre än andra hällristningar och kan ha skapats för omkring 4 000 år sedan. De flesta hällristningar brukar dateras till bronsåldern, det vill säga för omkring 3 000 år sedan. Det finns dock teorier om att Släbroristningarna skulle vara från äldre järnåldern, med andra ord yngre.

Vad figurerna vill säga är fortfarande oklart. Det finns flera teorier, och en hypotes är att det skulle kunna vara någon form av kalender, men den teorin har inte kunnat styrkas.

Foto: Sören Eriksson/CC BY-SA 3.0

Människor, schamaner eller gudar?

En annan teori är att ristningarna är avbildningar av människors inre, snarare än deras yttre som ofta annars är fallet. Figurerna för även tankarna till någon sorts "byggsats" där man skulle kunna tänka sig att olika kombinationer av ett antal förutbestämda delar används. Genom att därmed lägga till eller ta bort olika delar kunde dåtidens människor avbilda olika aspekter av människans väsen, lyder teorin.

Ytterligare en teori är att "människorna" i fråga är ledare eller schamaner. Ett annat alternativ är att de föreställer gudar eller andra gudomliga gestalter.

Ristningarna går att se i Släbroparken i Oppeby som ligger i utkanten av Nyköping.

Fakta: Hällristning

Häll är ett gammalt nordiskt ord för en slät, platt sten eller klippa. Trots namnet anser forskare att hällristningar inte ristats in, utan huggits. Ofta när man besöker en plats med hällristningar är de röda, men det är inte ursprungsfärgen utan något forskare målat dit för att man lättare ska kunna urskilja dem. Däremot är det något oklart om de var färgade, eller enbart huggna, när de skapades. De flesta forskare antar att hällristningarna i Skandinavien inte var målade.

Källa: Världens Historia

Trovärdighet – grunden i vår journalistik sedan 2012

Nya Dagbladets position är unik i det svenska medielandskapet. NyD är oberoende på riktigt. Tidningen ägs och kontrolleras inom den egna redaktionen – inte av stora mediekonglomerat eller utländska intressen.

Sedan grundandet 2012 har grunden i vår oberoende journalistik varit balans och trovärdighet framför sensationsjournalistik och snabba klick. NyD är Sveriges bredaste helt oberoende dagstidning och står helt fri från politiska partier och industriintressen.

NyD erhåller inget presstöd och finansieras genom läsardonationer och annonser. Läs mer om våra pressetiska riktlinjer här.

Saljes Jämshög blev Booktown för en helg

Nya Dagbladets kulturreporter Mikael Rasmussen alias Artist Razz besökte Jämshög Booktown Festival den 18–20 september. Bland bokbord, glaskonst och trollsagor mötte han Arja Saijonmaas scennärvaro och Svanholm Singers körsång i Jämshögs kyrka.

Publicerad oktober 10, 2026 – av Mikael Rasmussen
Stämningsfull bokkonsert med utgångspunkt i Arja Saijonmaas bok, Arjas Sauna tillsammans med finländska pianisten, Petri Somer.
Booktown 8617
previous arrowprevious arrow
next arrownext arrow
Booktown 8617
Booktown 8642
Booktown 8704
Booktown 8722
Booktown 8726
Booktown 8764
Booktown 8768
Booktown 8772
Booktown 8783
Booktown 8803
Booktown 8804
Booktown 8808
Booktown 8743
Booktown 9097
previous arrow
next arrow
 

Helgen den 18–20 september förvandlades lilla Jämshög, beläget på gränsen till skånska Näsum, till ett bokfestivalmecka. Mikael Rasmussen alias Artist Razz, som erbjuder Munspelspoesi, Workshops och Storytelling m.m., blev inbjuden att bejaka och bevaka fredagens, lördagens och söndagens fullmatade program på Sveriges första internationella bokbyfestival.

Sölvesborgs musikkår och Jämshögs folkhögskolerektor invigde byns förvandling till Jämshög Booktown Festival med ett framträdande av en av Nordens mest älskade artister, Arja Saijonmaa. Saijonmaa bjöd på inlevelse, engagemang och scennärvaro med sånger, melodier och kompositioner, framförallt i berättelserna om sitt samarbete med den grekiske kompositören Mikis Theodorakis. En företeelse till som Saijonmaa uttryckte med inlevelse och engagemang, likt de finlandssvenska kollegorna i konstellationen Kaj, var den välgörande, friskvårdande och naturnära upplevelsen att bada bastu. Arja slog verkligen ett slag för hur viktigt bastubad är och hur gott det gör för kropp och själ. Det är bara att inse och konstatera att i hennes hedervärda kulturbärande, där hon vårdar både sitt kulturarv, sin kropp och sin skinande lyster, så kan vi ana Saijonmaas åtskilliga investerade timmar i heta bastun. Idag, när kulturen har vuxit från torrbastu och ångbastu till lite mer moderna företeelser såsom IR-bastu, som innebär att basturummet är utrustat med paneler som avger direktverkande värmestrålar genom infraröd strålning, och Aufguss, en tysk-österrikisk basturitual där en bastumästare häller vatten blandat med eteriska oljor på de heta bastustenarna, inser nog de flesta att det har utvecklats till en legendarisk folkrörelse i likhet med det heta kaffedrycksdrickandet.

Det är helt klart en ynnest att fortfarande kunna ta del av, lyssna, se, höra samt betrakta denna levande legend, framförallt när Arja avrundade sitt framträdande med den berörande melodin Jag Vill Tacka Livet. En primadonna i sina bästa år! Sedan på lördagen och söndagen kunde vi ta del av bokbord, bokförfattare, bokförlag, musik, konst, pop-up-caféer, matvagnar, antikvariat, utställningar, familjeföreställningar och livescen samt mingel bland alla besökare som hittat till Jämshög.

Booktowns höjdpunkt

En av festivalens höjdpunkter var den fantastiska kören Svanholm Singers som framträdde i Jämshögs kyrka, som gav körsångarnas toner deras rättvisa. Det var en gedigen repertoar som inleddes med dirigent Sofia Söderbergs egenkomponerade Badhusintro som åtföljdes av ytterligare en egen komposition, Begynnelsen. Kören, som enbart bestod av män, förstärkte innebörden av låttiteln genom att utmed kyrkans innervägg stå placerad med ett visst avstånd mellan sångarna och därmed skapa magi och skärskåda sin publik. När Orden Tar Slut var rubriken för det unika, exklusiva och eminenta körprogrammet.

Repertoaren bestod därefter av tolkningar och arrangemang ur den svenska eliten av poeter och kompositörer såsom Pär Lagerkvist, Hugo Alfvén, Carl Jonas Love Almqvist, Karin Boye, Hjalmar Gullberg, Evert Taube med flera. Det var ett unikt tillika exklusivt körprogram som Svanholm Singers framförde. De flesta av auditoriet har nog aldrig varit i närheten av att höra så avancerad sångteknik, ton- och ackordsövergångar. De berörde säkerligen varje enskild själ som hade valt att ta del av denna fantastiska musikupplevelse.

Så här kunde man läsa på programbladets sista sida: "När orden tar slut tar sången vid är en talande formulering som beskriver hur musiken ofta lyckas bära känslor, skapa tröst och väcka minnen då orden inte riktigt räcker till."

Det som också berör kyrkans rum alldeles extra är den enastående förmågan att i den alldeles lägsta volymstyrkan ändå frammana en så lågmäld ton som kräver absolut tystnad för att örat ska kunna uppfatta de oerhört vackra sammetslena dur- och molltonerna. Körsångarna med sina inkännande känselspröt knyter an till körkollegornas olika stämtoner och ömsom växlar i upp- och nedgång i tonskalan samt i volymstyrka från de absolut lägsta till lite mer kraftfull tordönsstämma och det är helt fenomenalt hur denna kör vidrör och kompletterar varandra och därmed bildar – en kropp.

Melodier som exempelvis framfördes var Kärlekens Visa, Det är vackrast när det skymmer, Stjärnorna, Fragancia med flera. Variationen mellan sånginsatserna och den läsning som det stundom varvades med gav den där extra dimensionen av en vacker text, en vacker röst till den enorma inlevelsen och närvaron som krävs för att kunna vara så tonsäkra som Svanholm Singers var i Jämshögs kyrka lördagen den 19 september.

Den uppmärksamma publiken kunde se hur körsångarna utomordentligt koncentrerade sig, gick in i total scennärvaro där hela kroppen likt en resonanslåda utstrålade glädje, kärlek, intresse och det största av dem alla – tacksamhet. Det syntes dessutom mycket tydligt återkommande hur de till och med använde sina fingrar genom att ömsom spänna dem, ibland lägga pekfinger på långfinger samt ibland placera fingrarna som i en halvt sluten cirkel som att tonerna kom djupt inifrån själens och cellernas dyrbara boning.

Efter konsertens framförande var det inte långt till de läkande tårarna och en känsla av total gemenskap som förde hela auditoriet tillsammans i en oerhört fin gemenskap i känslor av omtanke, trygghet och vänlighet. Goda känslor att ta vara på och investera i. Kören med sin dirigent Sofia Söderberg har en övningsrepetition på sammanlagt tjugofem år. Tänkvärt! Därav denna beröringsskicklighet, kanske också för att kören har en kvinnlig dirigent.

Förtrollande vuxen- och barnföreställning

Fler kulturyttringar som besökarna kunde ta del av var bland annat en finstämd familjeföreställning. En berättelse i ord och ton med egenkomponerad musik från deras barnböcker. Den här föreställningen handlade om troll. Om troll kan vara snälla, om troll kan låta bli att stjäla saker, om det överhuvudtaget finns troll…?

Det var en lågmäld barnföreställning där Eva Fodor Velander högläste delar ur sagoboken för stora och små, Möllebergstrollet och de röda stenarna, där hennes man Sven, som är författare till boken, kompletterade med akustisk gitarr, sånginsatser samt stundtals klangspel på en, låt säga, upp-och-nervänd klangskål med en liten dämpduk ovan.

Föreställningen förstärktes dessutom av ett charmigt karaktärs-teater-drama-utspelande troll. Trollet och ibland älvan, Camilla Petersson, som gick in i sin roll, växlade tankegångarna högt ställda till sig själv med sång och tillbaka till tänkvärda frågor, ibland ställda till trollpappan, ibland ställda till publiken, som därmed skapade en attraktiv interaktivitet med nyfikna, intresserade barn och vuxna.

Kärnan i Svens bok, som förmedlar mod och vänlighet, instämmer nog de flesta i att det går att nå långt med eftersom det kräver god självkänsla, gott självförtroende och det gör gott med nåbara utmaningar.

Det går att höra flera röster som uttrycker att det är önskvärt att fler barn och barnfamiljer hittar till sådana genomarbetade pedagogiska barnföreställningar. Men den lilla publik som fick ta del av denna fina föreställning uppskattade och levde sig in i showen och till och med deltog med repliker som egentligen inte ingick i skaparnas förberedelser. Men ytterligare där, vad skickligt att därmed hantera och låta släppa in de spontana barnen som är alldeles förträffligt kärleksfulla och ärliga.

En fin kulturupplevelse var också glasutställningen "Telling Stories" i gamla församlingshemmet på Hallaberget med konstnärsduon Peter och Kirsten Hermansson. Salongen och utställningen utstrålade verkligen högoktanig glaskonst. Vernissagebesökarna fick därmed ta del av sådana glaspjäser såsom graal- och arielglas som exempelvis finns på Gotland, i Rom, London, Paris eller andra exklusiva konstnärsrevir och residens, men att få möjligheten i lilla Jämshög. Hatten av!

Det var kraftfulla glasuttryck med varierad färgskala. Stundom var det finstämd kulör och färgerna harmonierade med varandra och vissa glaspjäser var också så placerade men ibland hade också lekfullheten smugit sig fram och gav hjärnan och alla sinnen sina önskvärda kullerbyttor. Det fanns även en hörna kanske öronmärkt för helgens Jämshög Booktown Festival med uppmaningen "LÄS!"

Litteraturens förlovade land

Bokborden lockade dessutom till givande samtal där författarna fanns tillgängliga för att med varm hand och ton marknadsföra, paketera och signera sina fina konstverk, böcker med olika beröringspunkter och titlar. Ett par olika böcker berör oss lite extra under dessa dagar med tanke på att vi tog del av familjeföreställningen med trolltemat där en av bokförfattarinnorna även spelade ett par av rollerna. Camilla Petersson har givit ut en tolkning av Bockarna Bruse. Trollet Och De Tre Bockarna Bruse, utgiven år 2026, ger läsaren, betraktaren och lyssnaren till den som högläser en infallsvinkel och nytolkning ur trollets synvinkel. Det är fyndigt och kreativt. Dessutom har Camilla lyckats fånga karaktärens personlighetsdrag med hjärta, charm och nyfiken blick på medmänsklighet. En annan bokförfattarinna är Linda Söderstrand som hade en historia av utbrändhet och total kollaps men som hittat och funnit ny kraft till energi där resultatet går att läsa i hennes nyutgivna fina solbok namngiven Let's Get Happy, utgiven år 2026.

Ett tredje spontanmöte uppstod där vid bokborden på inbjudan av författarinnan Hilda Bjerstedt. Hilda var sjuksköterska som har sitt engagemang i vården men som numera är pensionär. På bordet kunde vi ta del av boktitlar som På Väg 2019, Pandemi i Vårdapparaten 2022, Dörrar 2024 och den nyutgivna novellen Mellanrummen 2026. Helt klart läsvärda romaner och en novell med värme, vardaglighet och ett starkt, tydligt sunt förnuft både i samtalet och i de läsvärda böckerna med Hilda Bjerstedt.

— Jag vill ha en vård som organiseras efter behoven och inte efter jakten på vinster, uttrycker Hilda Bjerstedt med färgad ton av egen erfarenhet och inlevelse i hopp om förbättring.

Det är sådana här bokexempel som fyller på energidepåerna och ger inspiration till livslust, kreativitet samt lekfullhet.

Hela helgens fantastiska utbud av föreläsningar av bland annat Dick Harrison med flera avslutades oerhört poetiskt, filosofiskt, finstämt och berörande av alla känslosträngar. Det blev verkligen en festival som med stolthet kunde uppbära hög svansföring till denna ämnesinriktade bokföring och med detta Aminanska slutcrescendo fick det därmed sitt fina bokslut.

Helgen avrundas lika magiskt som den invigdes

Det var Idolartisten från år 2021 som där och då berörde Idoljuryn med dess publik och på det viset nådde sin publik som därigenom gör att vi minns hela detta unika, sköra och finstämda kärl. Amina berörde verkligen publiken i Jämshög först bara genom att stå där på scengolvet till det att vi som var där fick höra Aminas röst, hennes närhet till hennes oförstörda skratt samt till några av hennes absoluta sång- och melodiskatter. Amina talade klokt till publiken med väl valda ord.

— Många föräldrar vill att deras barn blir läkare eller advokater, uttalade Amina och fortsatte:

— Kultur och musik är mitt sätt att vara läkare, uttryckte Amina.

Slutsummering: Låt oss därför lära oss att uppskatta sådana unika värdefulla kulturarbetare. Låt oss mötas i acceptans. Låt oss våga möta varandra utan fördomar i ett tillåtande klimat så leder detta troligtvis till en något bättre värld. Stanna också till en stund för att njuta av en trollslända och läsa en god bok, som min farfar Verner uttryckte det.

 

Mikael Rasmussen alias Artist Razz
mikael.rasmussen@nyadagbladet.se

Trovärdighet – grunden i vår journalistik sedan 2012

Nya Dagbladets position är unik i det svenska medielandskapet. NyD är oberoende på riktigt. Tidningen ägs och kontrolleras inom den egna redaktionen – inte av stora mediekonglomerat eller utländska intressen.

Sedan grundandet 2012 har grunden i vår oberoende journalistik varit balans och trovärdighet framför sensationsjournalistik och snabba klick. NyD är Sveriges bredaste helt oberoende dagstidning och står helt fri från politiska partier och industriintressen.

NyD erhåller inget presstöd och finansieras genom läsardonationer och annonser. Läs mer om våra pressetiska riktlinjer här.

På plats i regionen som satsade på vinet

Det moderna Kina

Nya Dagbladet besökte i september vinregionen vid Helanbergens östra fot, i den kinesiska regionen Ningxia. Här har vinet på kort tid blivit en del av regionens framtidssatsning. Mellan vingårdarna och huvudstaden Yinchuans myllrande nattmarknad möter vi en plats som har mer att visa än många kanske väntar sig.

Publicerad oktober 10, 2026 – av Redaktionen
Redaktionellt montage med träfat i en vinkällare, Yinchuans moderna stadssiluett och ett blomsterhjärta på en plats med besökare.
Ningxias vinregion vid Helanbergen och moderna Yinchuan står i fokus för reportaget. Enligt OIV hålls organisationens 47:e världskongress den 12–16 oktober på inbjudan av Kinas regering, samtidigt som dess 24:e generalförsamling sammanträder.

Yinchuan är en överraskande modern stad. Breda, rena gator och vackra hotell möter oss i Ningxias huvudstad, och på nattmarknaden är det myllrande men ordnat. Det är inte en avlägsen utpost som väntar på omvärlden, utan en stad som redan lever i den.

I oktober riktas vinvärldens blickar hit. Den internationella organisationen för vin och vinstockar, OIV, håller sin 47:e världskongress i staden den 12–16 oktober, på inbjudan av Kinas regering.

Samtidigt sammanträder OIV:s 24:e generalförsamling.

Temat för kongressen är brett formulerat. Vinsektorn ska forma nya paradigmer: ställa om för att möta utmaningarna, förnya sig för att väcka livskraft och hålla fast vid en gemensam framtid. Programmet är mer handfast. Fyra vetenskapliga sessioner behandlar vinodling, oenologi (läran om vin och vinframställning), ekonomi och juridik samt säkerhet och hälsa. På programmet står 271 muntliga presentationer och 149 posterpresentationer från 35 länder.

Värdskapet följer på ett medlemskap. Kina gick med i OIV 2024 och är organisationens senaste medlem, den första nya i dess andra sekel. OIV:s ordförande Yvette van der Merwe har kopplat kongressens förläggning till just det kinesiska inträdet.

Som vinland är Kina redan stort. OIV räknar landet som trea i världen till planterad vinodlingsareal, elva som konsument och importör av vin och etta på bordsdruvor, med 43 procent av världsproduktionen. Kongressen hamnar i den region där vinet har blivit en fråga för planeringen.

Vingårdens exteriör
Solnedgång vid stadion
previous arrowprevious arrow
next arrownext arrow
 

Mellan berget och floden

Ningxia ligger i Kinas nordväst, längs Gula floden. Vinodlingarna breder ut sig mellan Helanbergens alluviala solfjäder, där grus och sten har spolats ned från berget under årtusenden, och Gula flodens slätt längre österut.

NyD besökte Helanbergens östra fot i september, några veckor före kongressen. I Zhenbeibao i Yinchuan ligger vingården Zhihui Yuanshi, en stenbyggd anläggning i ett före detta stenbrott. Ägaren lade om verksamheten helt, från sten till vin. Det är ett bra exempel på hur en verksamhet kan vändas mot något mer hållbart när tiderna förändras. Här handlar det inte bara om det praktiska. Varje del av gårdsbyggnaden är genomarbetad: små statyer som tar upp kinesisk kultur och historia, innertak klätt i vinrankor, stenklädda innerväggar omväxlande med träväggar kring vinet. Anläggningen är också förberedd för besökare. Vid vinprovningarna finns förklarande bilder och texter om produktionen och platsens historia. Inne står ståltankar, och bredvid dem ekfat från tunnbindaren Seguin Moreau.

Ståltank och ekfat är vinvärldens gemensamma verktyg. Det särpräglade finns utanför dörren, i klimatet.

Enligt regionens vinmyndighet, Ningxia Wine Bureau, ligger odlingarna över 1 000 meter över havet. Nederbörden stannar vid 150–240 millimeter, och solen skiner 1 700–2 000 timmar. Mellan dagens värme och nattens kyla skiljer det 12–15 grader.

Ursprungsbeteckningen kom 2003. Tio år senare fick området plats i The World Atlas of Wine, standardverket över världens vinkartor.

Vintern sätter en egen rytm. Kylan är så hård att rankorna i området grävs ned i slutet av november och tas fram igen i april. Hela vinterhalvåret ligger de under jord som skydd mot kölden, och när de lyfts upp på våren börjar vingårdsåret om.

Kalligrafi i stenmiljö
Kalligrafi i stenmiljö
previous arrowprevious arrow
next arrownext arrow
 

Vinet som regional resurs

Att vinet är en regional angelägenhet syns i besluten. Redan 2012 blev Ningxia den första observatören på provinsnivå i Kina i OIV.

2021 tillkännagavs ett nationellt öppet utvecklingsområde för druva och vin i Ningxia. Planeringsytan angavs då till 502,2 kvadratkilometer i sex härader i Yinchuan och Wuzhong, med en kärna på 108 kvadratkilometer.

Hösten 2025 presenterade regionen nästa steg, en rumslig plan för vinnäringen fram till 2035. Regionregeringen hade godkänt den i augusti samma år. Tjänstemän kallade den landets första provinsiella specialplan för vinets rumsliga utveckling. Mönstret beskrevs som tre zoner och en korridor, med vinkorridoren längs Helanbergens östra fot som kärna.

Regionen saknar många andra resurser att bygga på, och kvalitetsvin behandlas därför som en regional resurs. Stödet från centralt håll är starkt. Tidiga incitament uppmuntrade fler att bygga vingårdar. I dag finns både universitets- och yrkesutbildning inom vin i regionen, och i år har många kurser hållits om hur vinet ska säljas på nätet.

Skalan i Yinchuan

De färskaste siffrorna gäller staden Yinchuan. Under 2024 omfattade vindruveodlingen där 273 000 mu, den kinesiska ytenheten. En mu är ungefär 667 kvadratmeter, en femtondels hektar, så ytan motsvarar cirka 18 200 hektar. Staden hade 81 vingårdar som tillsammans producerade 75 miljoner flaskor. Det samlade produktionsvärdet angavs till 36 miljarder yuan, en ökning med 20 procent.

Ningxia har Kinas största sammanhängande odling av vindruvor för vin. Ursprungsbeteckningen finns med i bilagan till avtalet mellan Kina och EU om geografiska beteckningar. Det är namn som är skyddade för att de hör hemma på en bestämd plats, ungefär som Champagne. Varumärket värderas till 33 miljarder yuan, vilket ger sjunde plats bland Kinas regionala varumärken med sådan beteckning.

Ambitionen räcker längre. Till utgången av 2025 strävade Ningxia efter en miljon mu, omkring 67 000 hektar, och ett samlat värde på 100 miljarder yuan.

Regionens egen katalog från omkring 2020 talade om över hundra vingårdar vid östra foten, fördelade på sex delområden.

Vingårdens stenfasad under blå himmel.
Vingården Zhihui Yuanshi, som Nya Dagbladet besökte i september. Foto: Nihao China

Exporten

Vin från Yinchuan gick på export till fler än 40 länder 2024. Bland adresserna nämns Tyskland, Frankrike, Belgien, Danmark, USA, Kanada, Australien och Singapore. På plats kom också Storbritannien, Malaysia, Hongkong och Macao upp.

Priserna har länge legat högt. Nu blir de rimligare, och det är det som gör exporten möjlig. Kvaliteten rör sig samtidigt mot internationell standard. På Yuanshi har flera viner tagit medalj i Decanters tävlingar. Soul of Mountain, årgång 2021, fick guld i Decanter World Wine Awards 2026, och Son of Mountain har tagit silver både 2016 och 2026. Till nästa år ska vinet också bli lättare att köpa i Europa, via en försäljningsplattform dit flaskor redan har skeppats eller snart skeppas för lagerhållning.

Lära fler att dricka vin

Den stora marknaden finns ändå hemma. Den är stor, men det finns ingen tradition av vindrickande i Kina. En del av uppgiften är därför också bildning. Fler måste intressera sig för vin innan det kan bli en mer självklar måltidsdryck.

För dem som odlar vid Helanbergens fot är kongressveckan ett uppehåll, inte ett avslut. När delegaterna har rest hem fortsätter arbetet. I slutet av november är det dags att gräva ned rankorna igen, och nästa årgång tar vid.

Trovärdighet – grunden i vår journalistik sedan 2012

Nya Dagbladets position är unik i det svenska medielandskapet. NyD är oberoende på riktigt. Tidningen ägs och kontrolleras inom den egna redaktionen – inte av stora mediekonglomerat eller utländska intressen.

Sedan grundandet 2012 har grunden i vår oberoende journalistik varit balans och trovärdighet framför sensationsjournalistik och snabba klick. NyD är Sveriges bredaste helt oberoende dagstidning och står helt fri från politiska partier och industriintressen.

NyD erhåller inget presstöd och finansieras genom läsardonationer och annonser. Läs mer om våra pressetiska riktlinjer här.

Sagan om Isfolket blir norsk tv-serie

Publicerad oktober 1, 2026 – av Markus Andersson

Margit Sandemos Sagan om Isfolket blir tv-serie för norska TV 2. Produktionen startar tidigt 2027 och blir den första tv-dramatiseringen av bokserien.

Rubicon Produksjon gör serien tillsammans med isländska New Media Arc, med 3,5 miljoner norska kronor i stöd från Norsk filminstitutt. Tv-serien kommer att visas på norska TV 2 och svenska TV4 i sex avsnitt på en halvtimme.

Böckerna omfattar 47 band från 1980-talet och följer en släkt där en i varje generation drabbas av en förbannelse och får övernaturliga krafter. Berättelsen tar sin början under pesten, då Silje har förlorat sin familj, tar hand om två efterlämnade barn och räddar en ung man från bödeln. Tillsammans med den unge mannen hamnar Silje och barnen i Isfolkets dal. Bakom böckerna stod den svensk-norska författaren Margit Sandemo, som avled 2018, 94 år gammal.

Serieskaparna Anne Bjørnstad och Eilif Skodvin, tidigare bakom bland annat Lilyhammer och Beforeigners, har velat göra projektet i flera år. Bjørnstad regisserar också.

— Sagan om Isfolket är en ångande berättelse om förbjuden kärlek, utanförskap och magi. I vår dramaserie vill vi låta den återuppstå som en modern, skandinavisk romantasy, säger serieskaparna till norska TV2.

Trovärdighet – grunden i vår journalistik sedan 2012

Nya Dagbladets position är unik i det svenska medielandskapet. NyD är oberoende på riktigt. Tidningen ägs och kontrolleras inom den egna redaktionen – inte av stora mediekonglomerat eller utländska intressen.

Sedan grundandet 2012 har grunden i vår oberoende journalistik varit balans och trovärdighet framför sensationsjournalistik och snabba klick. NyD är Sveriges bredaste helt oberoende dagstidning och står helt fri från politiska partier och industriintressen.

NyD erhåller inget presstöd och finansieras genom läsardonationer och annonser. Läs mer om våra pressetiska riktlinjer här.