Hjälp Nya Dagbladet att finnas kvar
Riksdagspartierna har slutit en tyst överenskommelse om att inte tala om krig och fred, och deras ledningar styrs av främmande makt. Det skriver Elsa Widding i en längre text om vilka krafter som formar Sverige.
Texten, som Widding publicerat på sin webbplats, tar avstamp i Ambition Sveriges färska valresultat på 0,11 procent.
Tyngdpunkten ligger ändå på något större: vad hon ser som de verkliga ramarna för svensk politik och möjligheten att alls påverka den inifrån.
Widding valdes in i riksdagen för Sverigedemokraterna 2022 och satt som politisk vilde från maj 2023 till den 28 september 2026.
Hon meddelade i september i år att hon avser lämna partiledarposten vid Ambition Sveriges årsstämma.
Redan i partiets motgångar ser hon spåren av hur makten verkar.
Medlemmar har inte vågat framträda med namn av rädsla för att hängas ut i medierna, förlora jobbet eller stöta sig med familj och vänner.
Kapitalstarka sympatisörer som förstått vikten av en ny kraft i riksdagen har av samma skäl inte vågat finansiera partiet, av rädsla för medier och myndigheter.
Hon lyfter sedan fram fyra förhållanden som enligt henne avgör "möjligheten att överhuvudtaget påverka svensk politik inifrån i framtiden".
Fred eller krig
Kärnan i analysen är krig och fred.
Enligt Widding finns i dag "en överenskommelse bland riksdagspartierna" att inte prata om den fråga hon kallar helt central för Sverige och svenska folket: "möjligheten att välja fred framför krig".
I hennes beskrivning har samtliga partier ställt sig bakom Natomedlemskapet, och därmed en eskalering av kriget i Ukraina, utan att folket tillfrågats.
Uppslutningen var dock inte total: när riksdagen röstade om anslutningen 2023 sa Vänsterpartiet och Miljöpartiet nej.
Sverige, menar Widding, dras nu sannolikt in i ett krig som kan kosta hundratusentals människor livet.
De som är ämnade att dö i ett krig har historiskt aldrig fått bestämma över sitt öde, och enligt henne gör de det inte heller denna gång.
"Det är uppenbart att partiledningarna i Sveriges riksdag är styrda av krafter utifrån, av främmande makt, där ambitioner för Sverige helt saknas", skriver hon.
Vad det handlar om, menar hon, är att göda försvarsindustrin och göra Sverige till ett verktyg för USA:s militärstrategiska intressen.
De nordiska länderna blir i hennes analys nästa ombud i västvärldens och USA:s krig mot Ryssland. "Det är våra söner som ska offras, inte deras".
Hon kopplar resonemanget till vad hon kallar en mörkläggning av den historiska bakgrunden till Ukrainakriget.
I Sverige och övriga Europa har det enligt henne varit "näst intill straffbart" att lyfta historiebeskrivningen, och svenska folket har därmed blivit "grundlurade att rösta för krig och fattigdom". Allmänheten vaknar först när söner kommer hem i liksäckar, skriver hon.
I texten återger hon också sin varning till Pål Jonson från en debatt med statsrådet: "Om mina söner eller någon annans söner dör i ett krig mellan Nato och Ryssland, så är det statsrådet här (Pål Jonson) och denna regering som har deras blod på sina händer".
Jonson, Ulf Kristersson och Maria Malmer Stenergard borde enligt Widding skickas till fronten i Ukraina innan någon svensk soldat skickas ut. Försvarsindustrins framgång har varit viktigare för dem än "våra barns liv", skriver hon.
Medierna och rädslan
Ett av de fyra förhållandena gäller medierna. I princip ingen har enligt Widding rapporterat om Ambition Sverige eller andra partier utanför riksdagen, vilket gjort det svårt att nå nya väljare.
Förklaringen söker hon i maktstrukturen bakom medierna.
De stora mediebolagen och den skattefinansierade statskanalen SVT styrs enligt henne av samma maktstruktur som styr partierna och stora delar av näringslivet: Wallenberg genom Investor, Bonnier och Stenbeck. De följer i hennes ord "slaviskt de överstatliga agendor som styr Europa".
Den som följer nyheterna via tv, radio och tidningar får därför "en mycket vinklad och tillrättalagd bild av verkligheten", konstaterar hon. Ett parti som går emot etablissemangets berättelse stängs helt enkelt ute.
Medierna är också navet i det Widding kallar en massformering av svenska folket.
En överväldigande del av befolkningen har enligt henne formats av en intensiv propagandamaskin, där medierna haft en central roll i att basunera ut etablissemangets budskap.
Berättelserna har i hennes beskrivning främst formats av Världsekonomiskt forum (WEF), FN, EU och WHO. Hon räknar upp klimatagendan, demoniseringen av Ryssland och nödvändigheten att hålla igång kriget i Ukraina och i förlängningen bekämpa Ryssland.
Mekanismen beskriver hon i tre steg.
Skrämselpropagandan skapar ångest. När en lösning presenteras, i form av gröna projekt eller krigsförberedelser, uppfattas den som positiv och något att sluta upp bakom. Ångesten dämpas, och regering och riksdag framstår som handlingskraftiga med kontroll på situationen.
Widding kallar det receptet "problem", "reaction", "solution". Varken problemen eller lösningarna definieras enligt henne av svenska politiker. "Svenska politikers roll är att underblåsa reaktionen på de problem som någon annan har skapat", skriver hon.
Agendorna och pengarna
De globala agendorna är det tredje förhållandet.
Få svenskar vet enligt Widding hur de styr landets utveckling, eller att alla åtta riksdagspartier valt att bekräfta dem i stället för att kämpa emot. Lagstiftningen ändras i rask takt, och riksdagen är i princip överens om att svensk lag ska anpassas till agendorna och EU:s lagstiftning, skriver hon.
Hon nämner Agenda 2030, FN:s Our Common Agenda och WHO:s pandemiavtal, vars verkliga mål enligt henne "förtigs enhälligt".
Svenska folket saknar krismedvetande och har fortfarande förtroende för statsapparaten, menar hon. Bara den som följer alternativa och internationella medier ser sammanhangen och vart utvecklingen är på väg.
Widding beskriver ett accelererande kontrollsamhälle där till och med beslutskraften över den egna kroppen successivt försvinner, när regeringen följer direktiven från WHO och den nya pandemilagen.
Pandemiavtalet antogs av WHO:s medlemsländer i maj 2025 efter mer än tre års förhandlingar. Enligt avtalstexten ger det inte WHO rätt att föreskriva nationell lag eller att ålägga länder att införa vaccinationskrav eller nedstängningar.
De ekonomiska intressena löper genom hela analysen.
Widding pekar på skattemedel som enligt henne går till korruption genom stora bidrag till Ukraina och på en energiomställning som leder till fattigdom. Staten tar i princip all risk, medan företag som lovar "guld och gröna skogar" tjänar miljardbelopp på allt som framställs som grönt.
Till EU betalar Sverige enligt hennes beräkning tre kronor för varje krona som kommer tillbaka. Unionen beskriver hon som ett EU som "alltmer börjar likna det forna Sovjet", med en accelererande planekonomi.
Om svenska folket fick insikt i vad agendorna är ämnade att åstadkomma med människors liv ser Widding det som osannolikt att någon skulle rösta på riksdagspartierna.
Gemenskap underifrån
Mot den bakgrunden finner Widding det "omöjligt och för sent" att ensamt driva partipolitik på riksplanet.
Flera partier behöver i så fall samlas "under en hatt som en enad kraft", som efter nästa val kan bygga upp det som riksdagspartierna enligt henne har förstört.
Väljer Ambition Sverige att inte gå samman med andra, hoppas hon att partiet lever kvar som folkrörelse och samlar människor på lokal nivå. "Sverige har röstat för en tuff framtid och gemenskapen kommer att bli allt viktigare", skriver hon.
Själv tänker hon stötta alla krafter som arbetar för att minska Sveriges inblandning i krig och för att lämna Nato och EU. "Det krävs nu en folklig resning för att rädda det som räddas kan av vårt arma land", betonar Elsa Widding.
