Annons:
Annons:

Saljes Jämshög blev Booktown för en helg

Nya Dagbladets kulturreporter Mikael Rasmussen alias Artist Razz besökte Jämshög Booktown Festival den 18–20 september. Bland bokbord, glaskonst och trollsagor mötte han Arja Saijonmaas scennärvaro och Svanholm Singers körsång i Jämshögs kyrka.

Publicerad 10 oktober 2026 – av Mikael Rasmussen
Stämningsfull bokkonsert med utgångspunkt i Arja Saijonmaas bok, Arjas Sauna tillsammans med finländska pianisten, Petri Somer.
Booktown 8617
previous arrowprevious arrow
next arrownext arrow
Booktown 8617
Booktown 8642
Booktown 8704
Booktown 8722
Booktown 8726
Booktown 8764
Booktown 8768
Booktown 8772
Booktown 8783
Booktown 8803
Booktown 8804
Booktown 8808
Booktown 8743
Booktown 9097
previous arrow
next arrow
 
Insamlingskampanj

Hjälp Nya Dagbladet att finnas kvar

Insamlat: 83 500,00 SEK 111% Mål: 75 000,00 SEK

Helgen den 18–20 september förvandlades lilla Jämshög, beläget på gränsen till skånska Näsum, till ett bokfestivalmecka. Mikael Rasmussen alias Artist Razz, som erbjuder Munspelspoesi, Workshops och Storytelling m.m., blev inbjuden att bejaka och bevaka fredagens, lördagens och söndagens fullmatade program på Sveriges första internationella bokbyfestival.

Sölvesborgs musikkår och Jämshögs folkhögskolerektor invigde byns förvandling till Jämshög Booktown Festival med ett framträdande av en av Nordens mest älskade artister, Arja Saijonmaa. Saijonmaa bjöd på inlevelse, engagemang och scennärvaro med sånger, melodier och kompositioner, framförallt i berättelserna om sitt samarbete med den grekiske kompositören Mikis Theodorakis. En företeelse till som Saijonmaa uttryckte med inlevelse och engagemang, likt de finlandssvenska kollegorna i konstellationen Kaj, var den välgörande, friskvårdande och naturnära upplevelsen att bada bastu. Arja slog verkligen ett slag för hur viktigt bastubad är och hur gott det gör för kropp och själ. Det är bara att inse och konstatera att i hennes hedervärda kulturbärande, där hon vårdar både sitt kulturarv, sin kropp och sin skinande lyster, så kan vi ana Saijonmaas åtskilliga investerade timmar i heta bastun. Idag, när kulturen har vuxit från torrbastu och ångbastu till lite mer moderna företeelser såsom IR-bastu, som innebär att basturummet är utrustat med paneler som avger direktverkande värmestrålar genom infraröd strålning, och Aufguss, en tysk-österrikisk basturitual där en bastumästare häller vatten blandat med eteriska oljor på de heta bastustenarna, inser nog de flesta att det har utvecklats till en legendarisk folkrörelse i likhet med det heta kaffedrycksdrickandet.

Det är helt klart en ynnest att fortfarande kunna ta del av, lyssna, se, höra samt betrakta denna levande legend, framförallt när Arja avrundade sitt framträdande med den berörande melodin Jag Vill Tacka Livet. En primadonna i sina bästa år! Sedan på lördagen och söndagen kunde vi ta del av bokbord, bokförfattare, bokförlag, musik, konst, pop-up-caféer, matvagnar, antikvariat, utställningar, familjeföreställningar och livescen samt mingel bland alla besökare som hittat till Jämshög.

Booktowns höjdpunkt

En av festivalens höjdpunkter var den fantastiska kören Svanholm Singers som framträdde i Jämshögs kyrka, som gav körsångarnas toner deras rättvisa. Det var en gedigen repertoar som inleddes med dirigent Sofia Söderbergs egenkomponerade Badhusintro som åtföljdes av ytterligare en egen komposition, Begynnelsen. Kören, som enbart bestod av män, förstärkte innebörden av låttiteln genom att utmed kyrkans innervägg stå placerad med ett visst avstånd mellan sångarna och därmed skapa magi och skärskåda sin publik. När Orden Tar Slut var rubriken för det unika, exklusiva och eminenta körprogrammet.

Annons:

Repertoaren bestod därefter av tolkningar och arrangemang ur den svenska eliten av poeter och kompositörer såsom Pär Lagerkvist, Hugo Alfvén, Carl Jonas Love Almqvist, Karin Boye, Hjalmar Gullberg, Evert Taube med flera. Det var ett unikt tillika exklusivt körprogram som Svanholm Singers framförde. De flesta av auditoriet har nog aldrig varit i närheten av att höra så avancerad sångteknik, ton- och ackordsövergångar. De berörde säkerligen varje enskild själ som hade valt att ta del av denna fantastiska musikupplevelse.

Så här kunde man läsa på programbladets sista sida: "När orden tar slut tar sången vid är en talande formulering som beskriver hur musiken ofta lyckas bära känslor, skapa tröst och väcka minnen då orden inte riktigt räcker till."

Det som också berör kyrkans rum alldeles extra är den enastående förmågan att i den alldeles lägsta volymstyrkan ändå frammana en så lågmäld ton som kräver absolut tystnad för att örat ska kunna uppfatta de oerhört vackra sammetslena dur- och molltonerna. Körsångarna med sina inkännande känselspröt knyter an till körkollegornas olika stämtoner och ömsom växlar i upp- och nedgång i tonskalan samt i volymstyrka från de absolut lägsta till lite mer kraftfull tordönsstämma och det är helt fenomenalt hur denna kör vidrör och kompletterar varandra och därmed bildar – en kropp.

Melodier som exempelvis framfördes var Kärlekens Visa, Det är vackrast när det skymmer, Stjärnorna, Fragancia med flera. Variationen mellan sånginsatserna och den läsning som det stundom varvades med gav den där extra dimensionen av en vacker text, en vacker röst till den enorma inlevelsen och närvaron som krävs för att kunna vara så tonsäkra som Svanholm Singers var i Jämshögs kyrka lördagen den 19 september.

Den uppmärksamma publiken kunde se hur körsångarna utomordentligt koncentrerade sig, gick in i total scennärvaro där hela kroppen likt en resonanslåda utstrålade glädje, kärlek, intresse och det största av dem alla – tacksamhet. Det syntes dessutom mycket tydligt återkommande hur de till och med använde sina fingrar genom att ömsom spänna dem, ibland lägga pekfinger på långfinger samt ibland placera fingrarna som i en halvt sluten cirkel som att tonerna kom djupt inifrån själens och cellernas dyrbara boning.

Efter konsertens framförande var det inte långt till de läkande tårarna och en känsla av total gemenskap som förde hela auditoriet tillsammans i en oerhört fin gemenskap i känslor av omtanke, trygghet och vänlighet. Goda känslor att ta vara på och investera i. Kören med sin dirigent Sofia Söderberg har en övningsrepetition på sammanlagt tjugofem år. Tänkvärt! Därav denna beröringsskicklighet, kanske också för att kören har en kvinnlig dirigent.

Förtrollande vuxen- och barnföreställning

Fler kulturyttringar som besökarna kunde ta del av var bland annat en finstämd familjeföreställning. En berättelse i ord och ton med egenkomponerad musik från deras barnböcker. Den här föreställningen handlade om troll. Om troll kan vara snälla, om troll kan låta bli att stjäla saker, om det överhuvudtaget finns troll…?

Det var en lågmäld barnföreställning där Eva Fodor Velander högläste delar ur sagoboken för stora och små, Möllebergstrollet och de röda stenarna, där hennes man Sven, som är författare till boken, kompletterade med akustisk gitarr, sånginsatser samt stundtals klangspel på en, låt säga, upp-och-nervänd klangskål med en liten dämpduk ovan.

Föreställningen förstärktes dessutom av ett charmigt karaktärs-teater-drama-utspelande troll. Trollet och ibland älvan, Camilla Petersson, som gick in i sin roll, växlade tankegångarna högt ställda till sig själv med sång och tillbaka till tänkvärda frågor, ibland ställda till trollpappan, ibland ställda till publiken, som därmed skapade en attraktiv interaktivitet med nyfikna, intresserade barn och vuxna.

Kärnan i Svens bok, som förmedlar mod och vänlighet, instämmer nog de flesta i att det går att nå långt med eftersom det kräver god självkänsla, gott självförtroende och det gör gott med nåbara utmaningar.

Det går att höra flera röster som uttrycker att det är önskvärt att fler barn och barnfamiljer hittar till sådana genomarbetade pedagogiska barnföreställningar. Men den lilla publik som fick ta del av denna fina föreställning uppskattade och levde sig in i showen och till och med deltog med repliker som egentligen inte ingick i skaparnas förberedelser. Men ytterligare där, vad skickligt att därmed hantera och låta släppa in de spontana barnen som är alldeles förträffligt kärleksfulla och ärliga.

En fin kulturupplevelse var också glasutställningen "Telling Stories" i gamla församlingshemmet på Hallaberget med konstnärsduon Peter och Kirsten Hermansson. Salongen och utställningen utstrålade verkligen högoktanig glaskonst. Vernissagebesökarna fick därmed ta del av sådana glaspjäser såsom graal- och arielglas som exempelvis finns på Gotland, i Rom, London, Paris eller andra exklusiva konstnärsrevir och residens, men att få möjligheten i lilla Jämshög. Hatten av!

Det var kraftfulla glasuttryck med varierad färgskala. Stundom var det finstämd kulör och färgerna harmonierade med varandra och vissa glaspjäser var också så placerade men ibland hade också lekfullheten smugit sig fram och gav hjärnan och alla sinnen sina önskvärda kullerbyttor. Det fanns även en hörna kanske öronmärkt för helgens Jämshög Booktown Festival med uppmaningen "LÄS!"

Litteraturens förlovade land

Bokborden lockade dessutom till givande samtal där författarna fanns tillgängliga för att med varm hand och ton marknadsföra, paketera och signera sina fina konstverk, böcker med olika beröringspunkter och titlar. Ett par olika böcker berör oss lite extra under dessa dagar med tanke på att vi tog del av familjeföreställningen med trolltemat där en av bokförfattarinnorna även spelade ett par av rollerna. Camilla Petersson har givit ut en tolkning av Bockarna Bruse. Trollet Och De Tre Bockarna Bruse, utgiven år 2026, ger läsaren, betraktaren och lyssnaren till den som högläser en infallsvinkel och nytolkning ur trollets synvinkel. Det är fyndigt och kreativt. Dessutom har Camilla lyckats fånga karaktärens personlighetsdrag med hjärta, charm och nyfiken blick på medmänsklighet. En annan bokförfattarinna är Linda Söderstrand som hade en historia av utbrändhet och total kollaps men som hittat och funnit ny kraft till energi där resultatet går att läsa i hennes nyutgivna fina solbok namngiven Let's Get Happy, utgiven år 2026.

Ett tredje spontanmöte uppstod där vid bokborden på inbjudan av författarinnan Hilda Bjerstedt. Hilda var sjuksköterska som har sitt engagemang i vården men som numera är pensionär. På bordet kunde vi ta del av boktitlar som På Väg 2019, Pandemi i Vårdapparaten 2022, Dörrar 2024 och den nyutgivna novellen Mellanrummen 2026. Helt klart läsvärda romaner och en novell med värme, vardaglighet och ett starkt, tydligt sunt förnuft både i samtalet och i de läsvärda böckerna med Hilda Bjerstedt.

— Jag vill ha en vård som organiseras efter behoven och inte efter jakten på vinster, uttrycker Hilda Bjerstedt med färgad ton av egen erfarenhet och inlevelse i hopp om förbättring.

Det är sådana här bokexempel som fyller på energidepåerna och ger inspiration till livslust, kreativitet samt lekfullhet.

Hela helgens fantastiska utbud av föreläsningar av bland annat Dick Harrison med flera avslutades oerhört poetiskt, filosofiskt, finstämt och berörande av alla känslosträngar. Det blev verkligen en festival som med stolthet kunde uppbära hög svansföring till denna ämnesinriktade bokföring och med detta Aminanska slutcrescendo fick det därmed sitt fina bokslut.

Helgen avrundas lika magiskt som den invigdes

Det var Idolartisten från år 2021 som där och då berörde Idoljuryn med dess publik och på det viset nådde sin publik som därigenom gör att vi minns hela detta unika, sköra och finstämda kärl. Amina berörde verkligen publiken i Jämshög först bara genom att stå där på scengolvet till det att vi som var där fick höra Aminas röst, hennes närhet till hennes oförstörda skratt samt till några av hennes absoluta sång- och melodiskatter. Amina talade klokt till publiken med väl valda ord.

— Många föräldrar vill att deras barn blir läkare eller advokater, uttalade Amina och fortsatte:

— Kultur och musik är mitt sätt att vara läkare, uttryckte Amina.

Slutsummering: Låt oss därför lära oss att uppskatta sådana unika värdefulla kulturarbetare. Låt oss mötas i acceptans. Låt oss våga möta varandra utan fördomar i ett tillåtande klimat så leder detta troligtvis till en något bättre värld. Stanna också till en stund för att njuta av en trollslända och läsa en god bok, som min farfar Verner uttryckte det.

Trovärdighet – grunden i vår journalistik sedan 2012

Nya Dagbladets position är unik i det svenska medielandskapet. NyD är oberoende på riktigt. Tidningen ägs och kontrolleras inom den egna redaktionen – inte av stora mediekonglomerat eller utländska intressen.

Sedan grundandet 2012 har grunden i vår oberoende journalistik varit balans och trovärdighet framför sensationsjournalistik och snabba klick. NyD är Sveriges bredaste helt oberoende dagstidning och står helt fri från politiska partier och industriintressen.

NyD erhåller inget presstöd och finansieras genom läsardonationer och annonser. Läs mer om våra pressetiska riktlinjer här.

Annons:

Maran – Nattens plåga

Publicerad Igår 16:33 – av Emil Fjellstedt
Ett nyckelhål i förgrunden och en skugglik mara vid en sovande kvinnas säng.
I folktron kunde maran ta sig in genom nyckelhål och plåga människor i sömnen.

Vaknade man mitt i natten av hemska drömmar eller en fruktansvärd tyngd över bröstet, ja, då kunde man enligt den gamla folktron vara säker på att det var maran som kommit på besök. Oroliga och plågande nätter skylldes ofta på henne, och det är hon som gett namn åt ordet mardröm.

Maran kopplas ihop med diverse nattliga besvär, som exempelvis en känsla av kvävning, beklämning eller tryckande tyngd över bröstet. Hon var ett väsen som tog sig in där människorna sov och satte sig på den sovande.

Tron på en gestalt som plågar den som sover är mycket gammal och finns över stora delar av världen. Institutet för språk och folkminnen, Isof, nämner bland annat de gamla sumererna, Indien, romarriket och antikens Grekland. I Skandinavien omnämns maran redan under vikingatiden.

Ett väsen sitter på en sovande kvinnas bröst; ett hästhuvud skymtar bakom draperiet.
The Nightmare (1781). Målning: Henry Fuseli.

I folktron kunde maran, utan att ge ett ljud ifrån sig, ta sig in i sovrummet genom skorstenen, ett fönster eller den allra minsta springan i väggen. Inte sällan nämns just nyckelhålet som vägen in.

Annons:

Väl inne lade hon sig över den sovandes bröst. I gamla uppteckningar berättas om hur det blev svårt att andas, som om någon satt på bröstkorgen och tryckte ned. Kroppen blev som paralyserad och det gick inte att ropa på hjälp. Nordiska museet berättar att den som sov på rygg var särskilt utsatt och att maran ibland sades sätta sig mitt på ansiktet.

En kvinna född 1864 i Västergötland beskrev upplevelsen så här: "Maran kunde komma över såväl människor som djur. Det var ett andeväsen som kom över en, när en sov. Den la sig över bröstet på en och då det kändes såsom något ludet." (Isof, ULMA 3300)

I sägnerna var maran ofta en ung vacker kvinna, men hon kunde också vara en otäck äldre dam, en man eller ett lurvigt djur som en katt eller hund. I ett par fall var hon en fågel, oftast en uggla. Namnen skiftade över landet: skratten, flåket, pjuken, puken, pöslingen och marmänska är några av dem.

Kungen som trampades ihjäl

I de fornnordiska källorna kopplas maran tidigt till död. Ett känt exempel finns i Ynglingasagan, där kung Vanlandi Sveigðisson drabbas sedan hans övergivna hustru Drífa låtit en trollkunnig kvinna framkalla en förbannelse.

Vanlandi härskade över Uppsala. En vinter bodde han i Finland hos Snær den gamle och gifte sig med hans dotter Drífa. Han lovade att komma tillbaka inom tre år men dröjde i tio. Då mutade Drífa trollkvinnan Huld att antingen locka honom tillbaka till Finland eller döda honom. I Uppsala greps kungen av en stark längtan att resa dit, men hans vänner avrådde och såg trolldomen i själva längtan.

I sagan blir Vanlandi sömnig, lägger sig och ropar snart att maran trampar på honom. När hans män tar tag i hans huvud trampar hon på benen, och när de håller benen trycker hon på huvudet. Det blir hans död.

Om en kung som dödas av en mara berättas också i en äldre isländsk skaldedikt. Sagan citerar skalden Tjodolf av Kvine, vars strof skildrar hur trollkvinnan förde Vanlandi till Odin. Kungen trampades ihjäl, och hans män bar kroppen till stranden vid ån Skytaa och brände den gode hövdingen som fällts av trolldom. Över honom restes en bautasten.

Avund, kärlek och svettiga hästar

Maran var sällan ett främmande väsen. Hon ansågs vara en avundsjuk eller kärlekskrank människa som om natten kunde uppträda i andra skepnader. Om dagen levde hon som vem som helst. Ibland förklarades förbannelsen med att modern med trolldom försökt slippa smärtorna vid födseln.

I norra Sverige sades maran vara en elak granne som frivilligt förvandlade sig för att plåga folk och djur. Föreställningarna speglar delvis en misstro mot människor från en annan by, mot utstötta och mot dem som betraktades som främmande. Där liknar maran häxan.

När maran besökte en ung man kunde avsikterna vara erotiska. Avvisade han henne straffade hon honom i sömnen. Det räckte att nämna den drabbades namn för att han skulle vakna och maran försvinna.

Även djuren ansågs kunna pinas. Stod hästarna blöta av svett och utmattade på morgonen trodde man att maran kunde ha ridit dem under natten. Toviga flätor i manar och svansar kallades marflätor eller martovor och sågs som tecken på att maran varit i farten.

Ett mörkt väsen med röda ögon sitter på en liggande kvinna.
Der Albtraum, omkring 1800, en variant efter Fuselis motiv. Målning: okänd konstnär.

Hästskor, träskor och räkneramsor

Det fanns många sätt att hålla maran borta. Man skulle inte lägga sig proppmätt. Ett enkelt skydd var att ställa hästskor under sängen. Ett annat var att ställa träskor vid sängen. Tanken med träskorna var att maran inte kunde komma upp i sängen eftersom hon först var tvungen att gå i dem.

En bibel under huvudkudden, en psalmbok eller en sax kunde också skydda. Över stallet hängde man markvastar, de täta grenhärvor som björken får av sjukdom. Tanken var att maran då skulle rida på kvasten i stället för hästen. Det fanns även marstenar, sländtrissor som sattes upp över hästarna för att maran inte skulle fläta manarna.

Maran sades vara dålig på att räkna. Den som strödde ut korn eller sand gav henne en uppgift hon inte hann lösa före gryningen. En känd ramsa lyder:

Mara mara minne
,
du får ej bli här inne

förrän du räknat fåglar i skog
fiskar i flod
alla eketrär och Guds ord

Vissa av folktrons beskrivningar liknar det som i dag kallas sömnparalys.

Föreställningen att ett väsen orsakade de otäcka drömmarna lever kvar i språket. Ordet mardröm kommer från maran, och den som kallar något för marigt använder fortfarande hennes namn.

Trovärdighet – grunden i vår journalistik sedan 2012

Nya Dagbladets position är unik i det svenska medielandskapet. NyD är oberoende på riktigt. Tidningen ägs och kontrolleras inom den egna redaktionen – inte av stora mediekonglomerat eller utländska intressen.

Sedan grundandet 2012 har grunden i vår oberoende journalistik varit balans och trovärdighet framför sensationsjournalistik och snabba klick. NyD är Sveriges bredaste helt oberoende dagstidning och står helt fri från politiska partier och industriintressen.

NyD erhåller inget presstöd och finansieras genom läsardonationer och annonser. Läs mer om våra pressetiska riktlinjer här.

Störtskönt uppvaknande och junande av samtiden

Vi sitter och junar medan Ensoulment får landa i oss. Med ett engagerat öra följer vi Matt Johnson genom ensamhet, sorg och samtidens motsägelser – och omhuldas av toner som letar sig längre in i själen.

Publicerad 31 oktober 2026 – av Mikael Rasmussen
Matt Johnson med hörlurar och akustisk gitarr framför en mikrofon i KEXP:s studio, mot en mörk bakgrund med röda och orange l
Matt Johnson framförde flera låtar från Ensoulment när The The besökte KEXP:s studio i Seattle den 1 november 2024.

Det är något fint när artister och musiker släpper material som är otidsenligt och därmed håller över tid och som inte går att sätta ett datum på eller ett bäst-före, eller ett bäst-efter…

Vi sitter och junar. Det är ett ord som får betraktas som filosofisk eftertänksamhet, färgad av poesi, och ett uttryck som summerar Mikael Rasmussen alias Artist Razz Storytelling…

Matt Johnson släppte alltså ett nytt konstverk för drygt två år sedan och nu när månaderna passerat har vi lyssnat in igen med eftertanke och landat i ett antal betraktelser av denna fenomenala CD där vi kan konstatera att Matt har vaknat igen och junar över sin samtid.

Soul från kosmos som ett tonsatt tal kan summera vad Artist Razz junar över vid uppvaknandet och lyssningen av Ensoulment. Det summerar Matt Johnsons senaste konstnärliga själfyllda konstsläpp Ensoulment, klätt med sitt band the The.

Annons:

Fingertoppskänsla, klarsynthet kryddad med filosofisk poesi ventilerar, vädrar och lyfter känsliga ämnen med finstämd elegans. Det är en tunn linje mellan frågan och konstaterandet.

Här vaknar och börjar resan

Cognitive Dissident. Plattans första smultronställe att besöka handlar om kognitiva nutida bokstavskombinationsbeteenden, om att, som Matt sjunger: "Vänster är höger, svart är vitt, inifrån – ut, hat är kärlek, uppsida är ner, fyrkant är rund, krig är fred, tillbaka till front…?" Och det är inte alltid en lyssnare vill eller inte vill förstå vad konstnären eller artisten eller kompozitören med den medvetna hjärnan förstår eller inte förstår. Ibland kan det ta en stund innan ett budskap eller en text landar i betraktarens förståelse. Matt Johnson är känd för sina uttalanden med undertoner om samhället vi lever i, som nu är så förlöjligat, misstrott och marginaliserat av politikernas och medias lögner.

Nästa begåvade filosofiska spår berör ämnen som: Var hör jag hemma? Det London jag känner har försvunnit, långt försvunnit, och dessa sanningsenliga funderingar behandlar Johnson i låten Some Days I Drink My Coffee By The Grave Of William Blake. Sådana tankegångar är nog ganska vanliga hos de flesta av oss lyssnare. Var hör jag hemma, i vilket kvarter vill jag bo, i vilken stad hör jag hemma? Och många städer har utvecklats och bebyggts så att en stad som såg ut på ett visst vis typ år 1970 troligtvis har genomgått enorma arkitektoniska förändringar och blivit till vad det blivit till i dessa tider. Tänkvärt är också att tio år före albumet hade melodin börjat skapas och den berör även desinformation och censur. Det förekommer också en skön sömlös övergång mellan spår två och spår tre.

Spår tre, Zen & The Art Of Dating, berör vår digitaliserade tid med ensamhet och nutidens swipande åt vänster – åt höger. Hon behöver någon i natt och även han lägger till ett alias för anonymitetens skull. Därefter, tre pints senare, känner han sig i god form, överallt – ingenstans – på samma ställe – i samma tid – fortsätter swipa vänster – fortsätter swipa höger. Texterna och kompozitionerna håller god harmoni och balans där de första verserna sjungs ur ett kvinnligt perspektiv för att därefter sjungas ur ett manligt för att slutligen avslutas med en helhetsöversikt av företeelsen, intimitet i alienationens tidsålder samt uppkomsten av AI.

Skönt vemodigt och melankoliskt

Detta är en skiva att avlyssna med närvaro, tålamod och ett engagerat öra där upplevelsen blir så mycket mer uppskattad av de fenomenala tonernas variationer och soloprestationer som pianot i melodi nr 7, Down By The Frozen River. Vi känner att pianots läckra sound samt de återhållsamma tonerna flirtar med den tidigare utgivna utomordentligt läckra kompozitionen från the Thes tolkningsskiva av Hank Williams år 1994, Hanky Panky, med melodin Your Cheatin' Heart.

Eftersom Matts texter innehåller mycket text, många ord, förstärks upplevelsen när vissa kompozitioner går åt less is more som i spår 8, Rising Above The Need, där Matt repeterar refrängen "I'm Rising Above The Need" och det åtföljs av vacker musikalitet.

Därefter följer ett lågmält suggestivt musikmöte som kan beskrivas som att någon har funnit fragment av noter där Matts signum, hans karaktäristiska prat–sång-koncept, genomsyrar låten Linoleum Smooth To The Stockinged Foot som är en tillbakablick och dokumentation av Johnsons upplevelse på sjukhus år 2020. Melodin avslutas ungefär som en klassisk orkester inleder och stämmer sina instrument innan programmet tar sin början. Återigen fyndigt och variationsrikt av maestro Johnson.

Vi är med dig i sorgen

En stad ändrar skepnad och karaktär. En bror går bort, en far går bort. Det är i sådana stunder som den inre styrkan sätts på prov. En förlust är alltid tung att bära. Där kan det därför vara fint och läkande att med ärlig innerlig ton uttala: vi vill vara med dig i sorgen.

Nästa melodi belyser det ämne som sysselsatt många diskussioner och fortfarande framhävs i den sköra låttiteln Where Do We Go When We Die? Tänkvärt och berörande samt finstämt och lågmält närmar sig the The och Matt Johnson ämnet med vördnad och respekt. Kompozitionen är skriven till minne av hans far som så tragiskt gick bort då Matt Johnson med sitt the The skulle framträda live den 5 juni 2018 på The Royal Albert Hall. Men som det är med musik blev konserten något av en minnesgudstjänst. Vad fint då för den närvarande publiken att få ynnesten att vara med i den svåra stunden, men att de tillsammans skapade ett fint rum av andakt, välsignelse och det största av dem alla – tacksamhet. Det är i den tacksamheten som kompozitionen Where Do We Go When We Die? kom till. Det är därför intressant med musikens kraft, med musiken som verktyg, att det kan komma toner till vissa personer som resulterar i melodier, kompozitioner. Det var också så det var för Artist Razz då Farmorsvisa blev till.

Skivan Ensoulment, detta konstverk, avslutas med det filosofiska mästerverket Rainy Day In May. Att det inte går att gömma sig bakom regnbågar, paraplyer eller alias utan att förhålla sig till enkla som svåra frågor. Tack Matt för detta betydelsefulla album.

En tilltalande motor av ämnen som gör hela skivan intressant

Albumet vandrar i oerhört sköna musikstämningar mellan soul, blues och stundom råa gitarrackord till följsamma bas-, gitarr- och keyboardslingor. Man omgärdas och omhuldas av läkande överlappande toner som vandrar i det lågmälda behagliga registret. De olika instrumenten har dessutom funnit coola effektsound som leder och tar musiken, kompozitionerna, till delar av den uppskattande hjärnan och själen som reser med i de olika berättelserna men stannar kvar i rummet. Musiken är mestadels komponerad av text- och musikgeniet Matt Johnson. På spår 1, Cognitive Dissident, och spår 11, I Hope You Remember (The Things I Can't Forget), är gitarristen och körsångaren Barrie Cadogan medkompositör. På spår 4, Kissing The Ring Of Potus, och spår 7, Down By The Frozen River, är keyboardisten DC Collard medkompositör.

Så trots att plattan Ensoulment, som är inspelad i Matt Johnsons studio, Studio Cinéola, på etiketten Cinéola, earMusic, har ett par år på nacken sedan den släpptes så växer den och blir bara bättre och bättre precis som de tidigare mästerverken som herr Johnson skapat och komponerat.

Medmusikerna på Ensoulment är Matt Johnson: vocals, electric and acoustic guitars, rhythm machine, clapping, tambourine; Barrie Cadogan: electric guitar and backing vocals; DC Collard: keyboards; James Eller: bass guitar; Earl Harvin: drums; Gillian Glover: backing vocals. Vissa spår förgylls med Sonya Cullingford: fiddle, Terry Edwards: horns samt Danny Cummings: percussion.

Konvolutets förlovade land

Konvolutet varierar sig mellan fotografi och illustrationer där fotografen Gerald Jenkins förgyller konvolutets sidor med natur, arkitektur och rocksoulpoesifoton på Matt Johnson. Illustrationerna är skapade av brodern Andy Dog Johnson som berör betraktaren redan från omslagets kanske: Hur mår jag idag? Instängd som i en dum TV-burk? Eller som sista sidan i konvolutet kanske illustrerar: Känner jag mig som en julgran idag? Är det en självbild av hur Matt känner sig inombords, eller är det en önskvärd självvald mask att bära? Båda sidorna förmedlar i alla fall ganska tydligt: Vad skådar mitt norra öga!? Konvolutet bjuder in och väver in åskådaren att själv få avgöra bildspråket. Vi kan därmed konstatera hur viktig kulturarbetaren är för att igångsätta hjärnor som kan vara smått slumrande eller vill bli uppväckta och kreativt inspirerade att själva börja skapa musik, bild, konst eller en kultur-essä-artikel som detta blev av detta resultat…

Det är en meditativ stund att bläddra i artistens hemliga inre arkiv. Betraktaren får access att ta del av den inre kretsen av alla kreativa medhjälpare som möjliggör och förstärker den inre bild som startar inifrån Matt Johnsons kreativa konstnärs- tillika entreprenörshjärna. Gudomligt!

Om det är något som saknas om ni frågar mig så säger vi: mundolinerna. Vi baserar det på den skiva som gavs ut på nittiotalet som hette Hanky Panky och var en hommage till Hank Williams: mundolinerna får melodierna att nå fler himmelshöjder, nå fler dimensioner och slutligen tränga längre in i själen. Hör av er till nästa skivproduktion så ställer sig Artist Razz till förfogande med Munspelspoesi…;)

Liten tillbakablick

Avrundande rekommendationer är att lyssna till detta originella och unika band som skapar oerhört vackra smycken. Bandet the The tog undertecknad med stor beröring redan då Infected släpptes 1986 med låtarna Infected, Sweet Bird Of Truth samt Slow Train To Dawn. När vi sedan lyssnade på skivan Mind Bomb år 1989 förstärktes relationen till the The framförallt med låtarna Good Morning Beautiful, Kingdom Of Rain, Gravitate To Me, Beyond Love och framförallt Armageddon Days (are here again), och lyssnandet trollbinder just för att det är så begåvade kompozitioner, väl balanserade och påhittiga inlägg av olika instrument och framförallt där munspelet får ta sin plats. Styrkan ligger dessutom i de starka fyndiga texterna som kan få vilken textförfattare som helst att bli inspirerad, dra på smilbanden och bli berörd till en liten tår. Om vi ska rekommendera ett litet stökigare stycke som kysser både Beatles och Rolling Stones serverar vi Dogs Of Lust. Lyssna på detta band!

Å låt höra hur ni ser, betraktar och tycker om detta i stort sett fullkomliga band. På tal om Armageddon Days (are here again) så känns det stundtals som att ändens tid har infunnit sig. Konstverken tillika skivorna är lika dagsaktuella som då när de släpptes och med största sannolikhet ökar deras värde och igenkänning vid lyssnande och betraktelse.

En liten inbjudande uppmaning också. Matt Johnson! Kom till Sweden Rock Festival eller Time To Rock i Knislinge och berör där publikens och auditoriets känslosträngar. Så att de övernattande gästerna kan sjunga som Du sjunger på spår 6, I Want To Wake Up With You.

Omslaget till The Thes Ensoulment: ett stiliserat ansikte med röda ögon mot mörkröd bakgrund.

Album: Ensoulment
Artist: The The
Label: Cinéola / earMUSIC
Låtar: 12
Släpptes: 6 september 2024
Omslag: Andy Dog

Trovärdighet – grunden i vår journalistik sedan 2012

Nya Dagbladets position är unik i det svenska medielandskapet. NyD är oberoende på riktigt. Tidningen ägs och kontrolleras inom den egna redaktionen – inte av stora mediekonglomerat eller utländska intressen.

Sedan grundandet 2012 har grunden i vår oberoende journalistik varit balans och trovärdighet framför sensationsjournalistik och snabba klick. NyD är Sveriges bredaste helt oberoende dagstidning och står helt fri från politiska partier och industriintressen.

NyD erhåller inget presstöd och finansieras genom läsardonationer och annonser. Läs mer om våra pressetiska riktlinjer här.

Ur arkivet

Halloween – från keltisk skördefest till populärkultur

Halloween har sina rötter djupt i irländsk tradition för 2000 år sedan, där man hedrade döda förfäder med mat och eldar, och skyddade sig mot andar med masker och karvade rovor. Idag domineras högtiden av konsumtionshysteri – men bakom den moderna hetsen döljer sig en fascinerande (spök)historia om förvandlingen från hednisk ritual och kopplingen till kyrkans högtider.

Publicerad 31 oktober 2025 · Återpublicerad 31 oktober 2026 – av Redaktionen
Modernt firande av den keltiska skördefesten Samhain. Halloweenfirande 1944 i USA.

Halloween har ett väldigt gammalt ursprung och många historiker är överens om att det härstammar från ett område som idag är Irland och vissa delar av Storbritannien – där kelterna bosatte sig. Just Irland har, till skillnad från många länder, tillgång till litteratur som sträcker sig tillbaka till 700-talet och där finns belägg för att det var just där som Halloween-traditionerna påbörjades, enligt ISOF.

Kelterna var ett indoeuropeiskt folk som under järnåldern spred sig över stora delar av väst- och nordvästra Europa, samt även andra delar av världen. Kelterna dyrkade en hel del gudar där ritualer, traditioner och ceremonier var en viktig ståndpunkt i samhället.

Då kelterna till stor del levde i ett jordbrukssamhälle var självfallet skördetiderna ett viktigt inslag. Kelterna delade upp året i två, en ljus och en mörk del. Samhain, som betyder "sommarens slut", inföll när skördesäsongen var slut och den mörka delen började, vilket ska ha varit 1 november. Då var det dags att ta in årets skörd, slakta djur och förbereda sig för vintern.

Vid Samhain tackade man för årets skörd och offrade en del av den till gudarna eller andra väsen för att få skydd under den kommande vintern. Ibland offrade man även djur.

Annons:
Eld var ett viktigt inslag i Samhain. Foto: Ýlona María Rybka/Unsplash

Denna högtid markerade även det keltiska nyåret, så det var också en hel del festligheter och lekar som tog plats. Vanligen firade man i tre dagars tid, från 31 oktober till 2 november, enligt Historiens Värld.

Natten före Samhain, det vill säga 31 oktober, ansågs vara fylld med trolldom, och slöjan mellan andevärlden och människovärlden var svag.  Därför kunde de döda återvända till jorden och vandra bland de levande. Bland mycket annat trodde man att de döda skulle återvända hem och därför dukade man upp mat till hemmets förfäder till middagen.

Eldar och eldens kraft var en väldigt viktig del av den keltiska traditionen. För att rena och skydda samhället tände man en stor, gemensam brasa för allmänheten vid en plats som ansågs helig. I den brasan brände man också ofta ben från slaktade djur som offer till andarna, elden skulle också hjälpa de döda att hitta hem igen.

En tradition var att låta hushållets egna eld brinna ut, för att sedan tända den igen från den stora brasan – det skulle ge beskydd under vintern.

Skydda sig från onda krafter

Eftersom slöjan mellan världarna ansågs tunn ville man skydda sig mot onda krafter och väsen, för det var inte bara spöken från förfäder som vandrade i mörkret. En av de mest fruktade var "Aos Sí" eller även kallad älvorna, som ansågs vara väktare av naturen. De var ofta knutna till speciella platser, som exempelvis träd, stenar och kullar – det var viktigt att veta om dessa platser och absolut inte störa deras hem.

Under Samhain var deras närvaro tydligare och man offrade mat och dryck till älvorna. Dessa väsen kunde vara både beskyddande, men också farliga och kidnappa människor om de inte blivit tillfredsställda med offergåvor eller om man störde dem.

Samhain-firande i Skottland år 2020. Foto: Robin Canfield/Unsplash

För att skydda sig mot onda krafter klädde man ut sig med hemska masker och dräkter i syfte att skrämma eller vilseleda de onda andarna. Dräkterna kunde därmed fungera som ett slags kamouflage och få andarna att tro att man var en av dem. En vanlig tro var också att det var viktigt att inte bli igenkänd av de andarna eftersom man då kunde bli utsatt för onda makter. I vissa områden smorde man till och med in sig med aska från Samhain-bålet för extra skydd.

Kristendomens intåg

Under 400-talet började delar av de brittiska öarna kristnas och det ledde också till att kyrkan ville förändra de hedniska traditionerna som kelterna utförde. Istället för att försöka utplåna dem menar dock många historiker att man istället försökte förkristna traditionerna under 700-talet genom att flytta Alla helgons dag från maj till 1 november, på så vis blev 31 oktober allhelgonaafton. Detta är dock omdebatterat, en annan anledning att man flyttade högtiden kan också vara att Gregorius III invigde ett kapell i Petersbasilikan till alla helgons ära den 1 november.

Skillnad mellan högtider

Omkring år 998 införde även den romersk-katolska kyrkan en till högtid i november, nämligen alla själars dag, som infaller den 2 november. Och dessutom finns ju också allhelgonadagen, vilket kan vara något förvirrande om man bor i Sverige.

Just kring 31 oktober och början på november sker det mycket olika firanden och även dagar som är viktiga inom kyrkan.

Halloween infaller alltid på 31 oktober och har som nämnts ovan från början ingen kyrklig koppling, men i och med att man flyttade alla helgons dag blev det principiellt också kyrkligt eftersom det räknas som allhelgonaafton och det är också därifrån dagens namn kommer: All Hallows Eve – som förkortas Halloween. Även om den rent tekniskt sett kan förklaras som en dag kopplat till kyrkan är det idag en folklig högtid som man vanligen firar utanför kyrkan.

Foto: Nikola Johnny Mirkovic/Unsplash

Sedan har man i Sverige alla helgons dag som infaller den första lördagen mellan 31 oktober och 6 november – det är en röd dag som firas inom kyrkan och är från början tänkt att hedra helgon och martyrer. Men i de svenska traditionerna är det denna dag vi tänder ljus på gravarna och minns våra döda.

Den 1 november infaller också allhelgonadagen, vilket i Sverige skiljer sig från alla helgons dag, men däremot inte i resterande världen där det är samma dag. Denna dag är den ursprungliga katolska högtiden för alla helgon. Och sedan kommer förstås den 2 november med alla själars dag, som är en kyrklig helgdag i den katolska kyrkan. I Svenska kyrkan firas alla själars dag istället söndagen efter alla helgons dag, en tradition som infördes 1983 och där namnet officiellt återkom 2003.

"Ont ska med ont fördrivas"

Även om dagarna kan tyckas gå ihop till en klump av liknande firanden och sorger, eftersom döden är extra närvarande just dessa dagar, finns det stora skillnader. Ofta kan Halloween anses kommersiell och oetisk eftersom det finns anspelningar på döden, men också för att det är så nära inpå alla helgons dag. Det är viktigt att förstå dagarnas olika syften. Exempelvis beskriver en svensk kvinna född 1969 från Södermanland, enligt ISOF, det så här:

"Halloween är en rolig helg då man får lov att gå på maskerad och klä ut sig. Det är befriande att festa i mörkret och klä ut sig till något läskigt och leva ut. Att det är i skräckens tema är bra, ont ska med ont fördrivas. Att skoja om hemskheter har en funktion i en verklighet där skräck och rädsla för det okända och hemska finns! Allhelgonahelgen är något annat, då man hedrar och minns sina döda och sätter ljus på gravarna. Jag firar båda."

Från Irland till Nordamerika

Trots kyrkans inblandning levde dock de gamla traditionerna kring Samhain kvar i Storbritannien och på Irland, där firandet fortsatte från år till år. Från 1700-talet finns det exempelvis uppgifter kring att unga män brukade klä ut sig i djurhudar, masker eller hade målade ansikten. De utklädda männen brukade sedan vandra runt och besöka olika hem där de sjöng, diktade eller underhöll och sedan förväntade sig att få mat för besväret.

Det finns också belägg för att man ofta gjorde hyss kring 31 oktober, särskilt var det barn och unga män som gjorde busiga upptåg – som exempelvis att täppa igen skorstenar eller vända hästar i stallen.

Under 1800-talet var det hungersnöd på Irland och därför emigrerade många irländare till Nordamerika under den här tiden. De tog med sig sina traditioner kring Samhain och det bidrog till de traditioner som finns idag.

En traditionell irländsk halloweenmask från tidigt 1900-tal, som ställs ut på Museum of Country Life på Irland. Foto: rannṗáirtí anaiṫnid/CC BY-SA 3.0

Även om man förenklat kan säga att det var irländarnas influerande som skapade de amerikanska Halloween-traditionerna är det inte helt sant, exempelvis hade den amerikanska ursprungsbefolkningen också skördefester och föreställningar kring de döda.

Fler kulturer har också haft liknande traditioner kring skördefester, tro på magi och andar samt andra festligheter kring den där tiden på året – som därmed troligen bidragit till dagens firande genom den invandring som skedde till Nordamerika.

I Mexiko har man också exempelvis Día de los Muertos, De dödas dag, som firas 1-2 november. Det är en stor religiös högtid där man firar och minns sina döda. Även mexikanska invandrare började komma till Nordamerika under 1800-talet och deras traditioner har troligen också influerat de amerikanska traditionerna.

Día de los Muertos i Albuquerque i USA 2011. Foto: Larry Lamsa/CC BY 2.0

Halloweenfirandet är troligtvis influerat av Guy Fawkes Night, som firas 5 november för att minnas misslyckandet med krutkonspirationen i Storbritannien. Högtiden påminner om svenska Valborg med stora brasor, men med en halmdocka ovanpå.

Guy Fawkes var en engelsk katolik som 1605 försökte spränga det brittiska parlamentet och mörda kung Jakob I. Han greps vid sprängämnena och avrättades. Hans namn lever kvar genom att man bränner en halmdocka föreställande honom på brasorna.

Samhället utvecklades i USA och Kanada där vidskepelsen avtog i samhället, och därmed minskade också behovet att utföra traditioner som byggde på sådant. Under första halvan av 1900-talet började Halloween byggas upp till en mer festlig högtid.

De första Halloween-paraderna skedde under 1920-talet, men det var inte helt utan problematik. Ofta klagades det över "the Halloween problem" eftersom det ofta var mycket bråk och fylla i samband med paraderna. Samtidigt utvecklades också Halloween-firandet och det blev trots allt mer barninriktat.

Halloweenfest i Pittsburgh, Pennsylvania i USA 1925. Foto: Unseen Histories/Unsplash

Under andra världskriget ansåg man dock att det blivit det så illa att man på vissa håll förbjöd Halloween-firandet, men sedan tog det ny fart under 1950-talets babyboom. Det blev alltmer barnens högtid, samtidigt som det kommersialiserades kraftigt. Maskeraddräkter och dekorationer började produceras industriellt, och urvalet av kostymer vidgades från traditionella övernaturliga varelser till populärkulturella figurer och senare även internetfenomen.

Stingy Jack

Den traditionella Halloween-pumpan ska också ha sitt ursprung på de brittiska öarna. Redan vid Samhain ska man ha använt sig av diverse grönsaker som man karvade ut ansikten i och satte in ljus, detta ska ha varit en del av skrämseltaktiken mot onda andar. Pumpor användes dock inte, utan man använde rotsaker som exempelvis rovor, kålrötter eller majrovor.

Just det engelska namnet för Jack O’Lantern, som halloweenpumpor kallas främst i USA, har använts sedan 1500-talet, men inte på karvade grönsaker. I östra England kallade man irrbloss, det vill säga de mystiska ljus som ofta syns i sumpmarker, för just Jack O'Lanterns.

Det finns också flera bakgrundshistorier till den orangea pumpfiguren. En irländsk sägen berättar om smeden "Stingy Jack", enligt Irish Mynths. Jack hade levt ett liv av list och bedrägeri och en kväll träffade han djävulen ute som kommit för att ta hans själ som straff. Jack bad djävulen att få dricka en sista drink och när drinken skulle betalas övertygar han djävulen att förvandla sig själv till ett mynt som de kan betala notan med.

En traditionell irländsk jack-o'-lantern av rova från tidigt 1900-tal jämfört med en modern Halloween-pumpa. Montage. Foto: rannṗáirtí anaiṫnid, David Trinks/CC BY-SA 3.0

Djävulen går med på Jacks förslag, men när han gör som han blir ombedd, stoppar Jack myntet i fickan. Till djävulens stora förtret finns det ett silverkors i fickan, vilket hindrar honom från att återgå till sin ursprungliga form. Jack släppte sedan djävulen fri i utbyte mot att djävulen skulle låta honom leva ett år till. Och dessutom skulle han inte komma till helvetet när han dog.

Ett år senare kommer djävulen tillbaka, men då lurar Jack honom igen: Han får djävulen att klättra upp i ett träd, där han sedan ristar in ett kors, så djävulen inte kommer ner. Jack och djävulen gör ännu en överenskommelse, där nu Jack ska få leva tio år till. Djävulen accepterar och släpps fri.

När Jack dör tio år senare är djävulen trogen sitt ord och släpper inte in honom i helvetet. Men eftersom Jack inte heller kommer in i himlen så tvingas han vandra i ett evigt mörker på jorden. Djävulen tycker dock lite synd om Jack och kastar ut en bit glödande kol från helvetet till honom. Jack skär sedan ut en rova och stoppar in kolet. Därav kommer det engelska ordet för halloweenpumpor: Jack O’Lantern.

Denna form av legend, eller saga, är mycket gammal och har florerat i olika versioner i många kulturer. I Sverige finns bland annat versionen Smeden och djävulen.

Traditionerna kring Samhain fortsatte som bekant på Irland och även karvandet av rovor fortsatte, denna tradition tros sedan ha följt med irländarna som emigrerade till USA. I USA är det dock svårare att odla rovor, så istället byttes rovorna ut mot den idag populära pumpan.

Idag har den blivit en symbol för Halloween, men också för skördetider och särskilt omställningen till hösten.

Bus eller godis

Den idag klassiska "Trick or Treat" tros härstamma från olika källor, men den äldsta anses vara något som kallades för "guising". Det är en tradition som sägs ha sina rötter i Samhain, men som främst är dokumenterat från 1500-talet. Barn i Skottland och Irland klädde ut sig för att skydda sig från onda andar och gick sedan dörr till dörr och bad om godsaker.

Till skillnad från dagens bus eller godis förväntades dock barnen inte busa – utan framföra exempelvis en sång eller dikt för att få belöningen.

Även i England och Wales hade man liknande traditioner. Där brukade fattiga människor under perioden kring Allhelgonadagen gå från hus till hus och bad om "soul cakes" i utbyte mot böner för de dödas själar. En soul cake, eller själakaka, är små runda kakor som kan vara kryddade med exempelvis kanel.

Det var en del av det kristna firandet som började kring 1500-talet och fortsatte fram till 1800-talet, än idag har man lokalt vissa liknande traditioner där man bakar själakakor. Både vuxna och barn deltog vid souling, men det ska enligt uppgift främst ha varit barn som deltog i aktiviteten.

Just guising följde med irländarna till Nordamerika och den första referensen till aktiviteten finns dokumenterat 1911 i Kingston, Ontario, Kanada.

Två flickor efter bus eller godis 1958. Foto: Kim Scarborough/CC BY-SA 2.0

I USA är den tidigaste referensen under 1920-talet, enligt 10/31 Consortium. Där finns dokumenterat att barn klädde ut sig och gick runt och tiggde godis. Det finns också nedtecknat att barnen kunde göra hyss om de inte fick något godis.

Först efter 1950 ska bus eller godis ha blivit mer utspritt i USA, särskilt när sockerransoneringen upphörde och bostadsområden i förorterna växte fram. Som nämnts tidigare bidrog babyboomen till att Halloween utvecklades, och även att bus eller godis-traditionen tog fart.

Att buset tog över från att be böner eller sjunga är oklart hur det gick till, men en kan anta att det var en samhällsutveckling som utgjorde förändringen. Fattigdomen blev mindre utpräglad och det fanns troligen inte samma behov av att tigga mat eller godsaker, och samhällets strukturer förändrades – en större gemenskap växte fram och kunde ge mer utrymme för lek och bus än tiggeri.

Till Sverige

Halloween kom till Sverige med amerikanska influenser under 1950- och 1960-talen. Även om det inte firades stort bland svenskarna vid den här tiden, så finns det indikeringar på att det fanns storslagna Halloween-fester: Bland annat finns det en incident rapporterad 1961, där polisen fick ingripa vid ett halloweenfirande i Stockholm.

Det var dock under 1990-talet som det tog fart på allvar. Bland annat satsade Hard Rock Cafe i Stockholm tillsammans med Buttericks, där man firade Halloween under en veckas tid året 1990.

Året efter ökade försäljningen av halloweensaker stort och redan 1995 blev firandet mer allmänt i Sverige, även om det inte landade på samma nivå som i USA. Exempelvis blev aldrig bus eller godis lika vanligt förekommande fenomen bland de svenska barnen – men Halloween-fester, dräkter och dekorationer i mer måttlig mängd blev vanligare.

Firandet idag

Idag är Halloween en mångmiljardindustri, främst i USA, men också i andra länder. Förra året ska uppemot 72 procent av amerikanerna ha firat Halloween och man i snitt spenderade 104 dollar per person, enligt Ready Signal.  I Sverige firar man relativt stort också, men långt ifrån de amerikanska nivåerna. Förra året förväntades Halloweenhandeln omsätta cirka 1,6 miljarder kronor, enligt Tidningen Näringslivet.

Det som från början varit en hednisk skördetradition där man välkomnade, eller gömde sig, från andar är idag ett firande som lägger fokus på temafester, dräkter, godis och skräckfilmstraditioner. Nya traditioner är bland annat att dekorera hemmet, både ute och inne, men också att anordna tävlingar i exempelvis pumpakarvande eller bästa kostym eller sminkning.

Foto: iStock/Sebastien Mercier

Irland beskrivs ofta som Halloweens hemland och även idag firar man fortfarande stort. Samhain är fortfarande en levande tradition på Irland där man hedrar de gamla sederna från kelterna med festivaler och diverse firanden.

På Irland finns också Europas största Halloween-festival Derry Halloween där man blandar Samhain-traditioner med modernare klang. För den som är ett fan av den ökände Dracula pågår också Bram Stoker Festival i Dublin i slutet av oktober. Även om greven bodde i Transsylvanien var författaren faktiskt irländsk.

Inom den nyhedniska rörelsen Wicca, som grundades på 1950-talet, är Samhain en av de viktigaste högtiderna där man hedrar de döda. Den är inspirerad och bygger på kelternas högtid, men skiljer sig något åt. Likt kelterna betraktar man även Samhain som det wiccanska nyåret.

Även om Halloween har en genomsyrande kommersiell anda idag, liksom åtskilliga andra högtider, så verkar det finnas ett behov av att se skräcken, eller döden, från ett säkert avstånd. Kanske handlar det om ett sätt att försöka kontrollera det som skrämmer oss, eller helt enkelt att vi behöver ha det nära till hands för att komma ihåg att det också är en del av livet.

Trovärdighet – grunden i vår journalistik sedan 2012

Nya Dagbladets position är unik i det svenska medielandskapet. NyD är oberoende på riktigt. Tidningen ägs och kontrolleras inom den egna redaktionen – inte av stora mediekonglomerat eller utländska intressen.

Sedan grundandet 2012 har grunden i vår oberoende journalistik varit balans och trovärdighet framför sensationsjournalistik och snabba klick. NyD är Sveriges bredaste helt oberoende dagstidning och står helt fri från politiska partier och industriintressen.

NyD erhåller inget presstöd och finansieras genom läsardonationer och annonser. Läs mer om våra pressetiska riktlinjer här.

De statslösa: När klanens lojalitet möter den svenska rättsstaten

Publicerad 29 oktober 2026 – av Emil Fjellstedt
Montage med hela omslaget till Per Brinkemos bok De statslösa till vänster och riksdagshusets fasad i Stockholm till höger.
I De statslösa undersöker Per Brinkemo hur olika föreställningar om staten präglar mötet mellan klanlojalitet och svensk rättsstat.

Både gängvåldet och de djupa integrationsproblemen har i åratal förklarats med inkomst och utbildning. I De statslösa pekar journalisten Per Brinkemo i stället på hur klanlojaliteter krockar med den svenska rättsstaten och undergräver en integration som kräver mer än pengar och skolresultat.

Boken har undertiteln Klanerna, kriminaliteten och demokratin och ges ut av Karneval förlag. Förlaget presenterar den som "boken som förklarar den nya brottsutvecklingen" och beskriver kriminella nätverk i en aldrig tidigare skådad omfattning, vågor av skjutvapenvåld och sprängningar och en ekonomisk brottslighet med välfärdsfusk och infiltration av offentlig förvaltning.

Brinkemo söker svaret någon annanstans än kriminologer, journalister och politiker. I centrum för hans kulturella förklaringsmodell står den syn på stat och samhälle som präglar flera av de grupper som har kommit till Sverige i stor skala under 2000-talet.

Två sinnen, två samhällen

Boken vilar på två mentaliteter, två föreställningar om vad ett samhälle är. Den ena kallar Brinkemo det förstatligade sinnet, den andra det statslösa, relationella sinnet.

Annons:

"Min tes är att organiserad brottslighet ytterst är ett uttryck för en statslös ordning", skriver han.

Därmed flyttas frågan från plånboken till lojaliteten. Den avgörande skiljelinjen går, i Brinkemos modell, mellan den som litar på staten och den som lever i en ordning där staten aldrig erbjudit trygghet.

Socioekonomins blinda fläck

Den socioekonomiska modellen gör problemet till en fråga om pengar, bostäder och skolresultat. Det är en bekväm förklaring, eftersom lösningen då kan sökas i fler reformer och bidrag. Brinkemos förklaring pekar i stället på synen på staten själv. Den är betydligt svårare att köpa sig förbi.

Tanken har följt honom länge. Redan 2017 beskrev han i Sveriges Radio svenskarna som ett folk "marinerade i staten" och ville få dem som vuxit upp här att se hur ovanligt vårt förhållande till staten är. Många asylsökande kommer, enligt Brinkemo, från länder där staten fungerar helt annorlunda.

— Vi är naiva i vår syn på de som kommer hit. Jag brukar skämtsamt säga att vi möter alla som om alla på jorden är svenskar. Vi har blandat ihop alla människors lika värde med alla människors lika erfarenheter, sade han då.

Här ligger den blinda fläcken i en integrationspolitik som utgått från att alla som kommer hit bär med sig samma syn på stat, lag och myndigheter.

Varningen som sällan citerades

Brinkemo har tidigare skrivit Dumpad, en dokumentär berättelse om en ung svensksomalisk pojke som mot sin vilja skickas till Somalia på en så kallad uppfostringsresa. Hans bok Mellan klan och stat handlar om somalierna i Sverige och introducerade enligt förlaget klanbegreppet i integrationsdebatten. Han står också bakom antologin Klanen, där tolv författare belyser klansamhällen från antikens Grekland till dagens Sverige.

Mellan klan och stat fick ett starkt mottagande. Paulina Neuding kallade den i Dagens Samhälle "en av de viktigaste böckerna om Sverige som skrivits de senaste decennierna". Håkan Arenius skrev i Dagen att det vore "väl använda skattemedel" om Migrationsverket delade ut boken till alla sina handläggare.

Ändå konstaterade Åsa Linderborg i Schibstedägda skvallertidningen Aftonbladet att det var "talande att det aldrig refereras till [boken], trots att den så ömsint frilägger de problem som drabbar somalier när de kommer hit från ett land som aldrig haft en fungerande stat".

Brinkemo har föreläst för bland andra Polisen och Kriminalvården. Hans perspektiv är alltså känt inom rättsväsendet, men utmanar fortfarande integrationsdebattens invanda förklaringar.

För Nya Dagbladets läsare är Brinkemos perspektiv knappast nytt. Med sitt grundarbete och sina historiska kopplingar kan De statslösa däremot bli boken som för diskussionen om klanerna och rättsstaten in i samhällets "finrum".

Porträtt av författaren och journalisten Per Brinkemo.
Per Brinkemo, författare till De statslösa.

Titel: De statslösa
Undertitel: Klanerna, kriminaliteten och demokratin
Författare: Per Brinkemo
Förlag: Karneval förlag
Utgivningsår: 2026
ISBN: 9789190102305
Bandtyp: Inbunden
Antal sidor: 255

Trovärdighet – grunden i vår journalistik sedan 2012

Nya Dagbladets position är unik i det svenska medielandskapet. NyD är oberoende på riktigt. Tidningen ägs och kontrolleras inom den egna redaktionen – inte av stora mediekonglomerat eller utländska intressen.

Sedan grundandet 2012 har grunden i vår oberoende journalistik varit balans och trovärdighet framför sensationsjournalistik och snabba klick. NyD är Sveriges bredaste helt oberoende dagstidning och står helt fri från politiska partier och industriintressen.

NyD erhåller inget presstöd och finansieras genom läsardonationer och annonser. Läs mer om våra pressetiska riktlinjer här.