Annons:
Annons:

Saljes Jämshög blev Booktown för en helg

Nya Dagbladets kulturreporter Mikael Rasmussen alias Artist Razz besökte Jämshög Booktown Festival den 18–20 september. Bland bokbord, glaskonst och trollsagor mötte han Arja Saijonmaas scennärvaro och Svanholm Singers körsång i Jämshögs kyrka.

Publicerad 10 oktober 2026 – av Mikael Rasmussen
Stämningsfull bokkonsert med utgångspunkt i Arja Saijonmaas bok, Arjas Sauna tillsammans med finländska pianisten, Petri Somer.
Booktown 8617
previous arrowprevious arrow
next arrownext arrow
Booktown 8617
Booktown 8642
Booktown 8704
Booktown 8722
Booktown 8726
Booktown 8764
Booktown 8768
Booktown 8772
Booktown 8783
Booktown 8803
Booktown 8804
Booktown 8808
Booktown 8743
Booktown 9097
previous arrow
next arrow
 

Helgen den 18–20 september förvandlades lilla Jämshög, beläget på gränsen till skånska Näsum, till ett bokfestivalmecka. Mikael Rasmussen alias Artist Razz, som erbjuder Munspelspoesi, Workshops och Storytelling m.m., blev inbjuden att bejaka och bevaka fredagens, lördagens och söndagens fullmatade program på Sveriges första internationella bokbyfestival.

Sölvesborgs musikkår och Jämshögs folkhögskolerektor invigde byns förvandling till Jämshög Booktown Festival med ett framträdande av en av Nordens mest älskade artister, Arja Saijonmaa. Saijonmaa bjöd på inlevelse, engagemang och scennärvaro med sånger, melodier och kompositioner, framförallt i berättelserna om sitt samarbete med den grekiske kompositören Mikis Theodorakis. En företeelse till som Saijonmaa uttryckte med inlevelse och engagemang, likt de finlandssvenska kollegorna i konstellationen Kaj, var den välgörande, friskvårdande och naturnära upplevelsen att bada bastu. Arja slog verkligen ett slag för hur viktigt bastubad är och hur gott det gör för kropp och själ. Det är bara att inse och konstatera att i hennes hedervärda kulturbärande, där hon vårdar både sitt kulturarv, sin kropp och sin skinande lyster, så kan vi ana Saijonmaas åtskilliga investerade timmar i heta bastun. Idag, när kulturen har vuxit från torrbastu och ångbastu till lite mer moderna företeelser såsom IR-bastu, som innebär att basturummet är utrustat med paneler som avger direktverkande värmestrålar genom infraröd strålning, och Aufguss, en tysk-österrikisk basturitual där en bastumästare häller vatten blandat med eteriska oljor på de heta bastustenarna, inser nog de flesta att det har utvecklats till en legendarisk folkrörelse i likhet med det heta kaffedrycksdrickandet.

Det är helt klart en ynnest att fortfarande kunna ta del av, lyssna, se, höra samt betrakta denna levande legend, framförallt när Arja avrundade sitt framträdande med den berörande melodin Jag Vill Tacka Livet. En primadonna i sina bästa år! Sedan på lördagen och söndagen kunde vi ta del av bokbord, bokförfattare, bokförlag, musik, konst, pop-up-caféer, matvagnar, antikvariat, utställningar, familjeföreställningar och livescen samt mingel bland alla besökare som hittat till Jämshög.

Booktowns höjdpunkt

En av festivalens höjdpunkter var den fantastiska kören Svanholm Singers som framträdde i Jämshögs kyrka, som gav körsångarnas toner deras rättvisa. Det var en gedigen repertoar som inleddes med dirigent Sofia Söderbergs egenkomponerade Badhusintro som åtföljdes av ytterligare en egen komposition, Begynnelsen. Kören, som enbart bestod av män, förstärkte innebörden av låttiteln genom att utmed kyrkans innervägg stå placerad med ett visst avstånd mellan sångarna och därmed skapa magi och skärskåda sin publik. När Orden Tar Slut var rubriken för det unika, exklusiva och eminenta körprogrammet.

Annons:

Repertoaren bestod därefter av tolkningar och arrangemang ur den svenska eliten av poeter och kompositörer såsom Pär Lagerkvist, Hugo Alfvén, Carl Jonas Love Almqvist, Karin Boye, Hjalmar Gullberg, Evert Taube med flera. Det var ett unikt tillika exklusivt körprogram som Svanholm Singers framförde. De flesta av auditoriet har nog aldrig varit i närheten av att höra så avancerad sångteknik, ton- och ackordsövergångar. De berörde säkerligen varje enskild själ som hade valt att ta del av denna fantastiska musikupplevelse.

Så här kunde man läsa på programbladets sista sida: "När orden tar slut tar sången vid är en talande formulering som beskriver hur musiken ofta lyckas bära känslor, skapa tröst och väcka minnen då orden inte riktigt räcker till."

Det som också berör kyrkans rum alldeles extra är den enastående förmågan att i den alldeles lägsta volymstyrkan ändå frammana en så lågmäld ton som kräver absolut tystnad för att örat ska kunna uppfatta de oerhört vackra sammetslena dur- och molltonerna. Körsångarna med sina inkännande känselspröt knyter an till körkollegornas olika stämtoner och ömsom växlar i upp- och nedgång i tonskalan samt i volymstyrka från de absolut lägsta till lite mer kraftfull tordönsstämma och det är helt fenomenalt hur denna kör vidrör och kompletterar varandra och därmed bildar – en kropp.

Melodier som exempelvis framfördes var Kärlekens Visa, Det är vackrast när det skymmer, Stjärnorna, Fragancia med flera. Variationen mellan sånginsatserna och den läsning som det stundom varvades med gav den där extra dimensionen av en vacker text, en vacker röst till den enorma inlevelsen och närvaron som krävs för att kunna vara så tonsäkra som Svanholm Singers var i Jämshögs kyrka lördagen den 19 september.

Den uppmärksamma publiken kunde se hur körsångarna utomordentligt koncentrerade sig, gick in i total scennärvaro där hela kroppen likt en resonanslåda utstrålade glädje, kärlek, intresse och det största av dem alla – tacksamhet. Det syntes dessutom mycket tydligt återkommande hur de till och med använde sina fingrar genom att ömsom spänna dem, ibland lägga pekfinger på långfinger samt ibland placera fingrarna som i en halvt sluten cirkel som att tonerna kom djupt inifrån själens och cellernas dyrbara boning.

Efter konsertens framförande var det inte långt till de läkande tårarna och en känsla av total gemenskap som förde hela auditoriet tillsammans i en oerhört fin gemenskap i känslor av omtanke, trygghet och vänlighet. Goda känslor att ta vara på och investera i. Kören med sin dirigent Sofia Söderberg har en övningsrepetition på sammanlagt tjugofem år. Tänkvärt! Därav denna beröringsskicklighet, kanske också för att kören har en kvinnlig dirigent.

Förtrollande vuxen- och barnföreställning

Fler kulturyttringar som besökarna kunde ta del av var bland annat en finstämd familjeföreställning. En berättelse i ord och ton med egenkomponerad musik från deras barnböcker. Den här föreställningen handlade om troll. Om troll kan vara snälla, om troll kan låta bli att stjäla saker, om det överhuvudtaget finns troll…?

Det var en lågmäld barnföreställning där Eva Fodor Velander högläste delar ur sagoboken för stora och små, Möllebergstrollet och de röda stenarna, där hennes man Sven, som är författare till boken, kompletterade med akustisk gitarr, sånginsatser samt stundtals klangspel på en, låt säga, upp-och-nervänd klangskål med en liten dämpduk ovan.

Föreställningen förstärktes dessutom av ett charmigt karaktärs-teater-drama-utspelande troll. Trollet och ibland älvan, Camilla Petersson, som gick in i sin roll, växlade tankegångarna högt ställda till sig själv med sång och tillbaka till tänkvärda frågor, ibland ställda till trollpappan, ibland ställda till publiken, som därmed skapade en attraktiv interaktivitet med nyfikna, intresserade barn och vuxna.

Kärnan i Svens bok, som förmedlar mod och vänlighet, instämmer nog de flesta i att det går att nå långt med eftersom det kräver god självkänsla, gott självförtroende och det gör gott med nåbara utmaningar.

Det går att höra flera röster som uttrycker att det är önskvärt att fler barn och barnfamiljer hittar till sådana genomarbetade pedagogiska barnföreställningar. Men den lilla publik som fick ta del av denna fina föreställning uppskattade och levde sig in i showen och till och med deltog med repliker som egentligen inte ingick i skaparnas förberedelser. Men ytterligare där, vad skickligt att därmed hantera och låta släppa in de spontana barnen som är alldeles förträffligt kärleksfulla och ärliga.

En fin kulturupplevelse var också glasutställningen "Telling Stories" i gamla församlingshemmet på Hallaberget med konstnärsduon Peter och Kirsten Hermansson. Salongen och utställningen utstrålade verkligen högoktanig glaskonst. Vernissagebesökarna fick därmed ta del av sådana glaspjäser såsom graal- och arielglas som exempelvis finns på Gotland, i Rom, London, Paris eller andra exklusiva konstnärsrevir och residens, men att få möjligheten i lilla Jämshög. Hatten av!

Det var kraftfulla glasuttryck med varierad färgskala. Stundom var det finstämd kulör och färgerna harmonierade med varandra och vissa glaspjäser var också så placerade men ibland hade också lekfullheten smugit sig fram och gav hjärnan och alla sinnen sina önskvärda kullerbyttor. Det fanns även en hörna kanske öronmärkt för helgens Jämshög Booktown Festival med uppmaningen "LÄS!"

Litteraturens förlovade land

Bokborden lockade dessutom till givande samtal där författarna fanns tillgängliga för att med varm hand och ton marknadsföra, paketera och signera sina fina konstverk, böcker med olika beröringspunkter och titlar. Ett par olika böcker berör oss lite extra under dessa dagar med tanke på att vi tog del av familjeföreställningen med trolltemat där en av bokförfattarinnorna även spelade ett par av rollerna. Camilla Petersson har givit ut en tolkning av Bockarna Bruse. Trollet Och De Tre Bockarna Bruse, utgiven år 2026, ger läsaren, betraktaren och lyssnaren till den som högläser en infallsvinkel och nytolkning ur trollets synvinkel. Det är fyndigt och kreativt. Dessutom har Camilla lyckats fånga karaktärens personlighetsdrag med hjärta, charm och nyfiken blick på medmänsklighet. En annan bokförfattarinna är Linda Söderstrand som hade en historia av utbrändhet och total kollaps men som hittat och funnit ny kraft till energi där resultatet går att läsa i hennes nyutgivna fina solbok namngiven Let's Get Happy, utgiven år 2026.

Ett tredje spontanmöte uppstod där vid bokborden på inbjudan av författarinnan Hilda Bjerstedt. Hilda var sjuksköterska som har sitt engagemang i vården men som numera är pensionär. På bordet kunde vi ta del av boktitlar som På Väg 2019, Pandemi i Vårdapparaten 2022, Dörrar 2024 och den nyutgivna novellen Mellanrummen 2026. Helt klart läsvärda romaner och en novell med värme, vardaglighet och ett starkt, tydligt sunt förnuft både i samtalet och i de läsvärda böckerna med Hilda Bjerstedt.

— Jag vill ha en vård som organiseras efter behoven och inte efter jakten på vinster, uttrycker Hilda Bjerstedt med färgad ton av egen erfarenhet och inlevelse i hopp om förbättring.

Det är sådana här bokexempel som fyller på energidepåerna och ger inspiration till livslust, kreativitet samt lekfullhet.

Hela helgens fantastiska utbud av föreläsningar av bland annat Dick Harrison med flera avslutades oerhört poetiskt, filosofiskt, finstämt och berörande av alla känslosträngar. Det blev verkligen en festival som med stolthet kunde uppbära hög svansföring till denna ämnesinriktade bokföring och med detta Aminanska slutcrescendo fick det därmed sitt fina bokslut.

Helgen avrundas lika magiskt som den invigdes

Det var Idolartisten från år 2021 som där och då berörde Idoljuryn med dess publik och på det viset nådde sin publik som därigenom gör att vi minns hela detta unika, sköra och finstämda kärl. Amina berörde verkligen publiken i Jämshög först bara genom att stå där på scengolvet till det att vi som var där fick höra Aminas röst, hennes närhet till hennes oförstörda skratt samt till några av hennes absoluta sång- och melodiskatter. Amina talade klokt till publiken med väl valda ord.

— Många föräldrar vill att deras barn blir läkare eller advokater, uttalade Amina och fortsatte:

— Kultur och musik är mitt sätt att vara läkare, uttryckte Amina.

Slutsummering: Låt oss därför lära oss att uppskatta sådana unika värdefulla kulturarbetare. Låt oss mötas i acceptans. Låt oss våga möta varandra utan fördomar i ett tillåtande klimat så leder detta troligtvis till en något bättre värld. Stanna också till en stund för att njuta av en trollslända och läsa en god bok, som min farfar Verner uttryckte det.

Trovärdighet – grunden i vår journalistik sedan 2012

Nya Dagbladets position är unik i det svenska medielandskapet. NyD är oberoende på riktigt. Tidningen ägs och kontrolleras inom den egna redaktionen – inte av stora mediekonglomerat eller utländska intressen.

Sedan grundandet 2012 har grunden i vår oberoende journalistik varit balans och trovärdighet framför sensationsjournalistik och snabba klick. NyD är Sveriges bredaste helt oberoende dagstidning och står helt fri från politiska partier och industriintressen.

NyD erhåller inget presstöd och finansieras genom läsardonationer och annonser. Läs mer om våra pressetiska riktlinjer här.

Annons:

Videobutiker återigen på frammarsch

Publicerad Idag 12:30 – av Jan Sundstedt
Montage med filmfyllda hyllor inne i Stock Home Video, butikens fasad och en gatupratare med information om videobutiken.
Stock Home Video öppnade på Karlbergsvägen i Stockholm i juli 2026 och erbjuder film på bland annat VHS, Blu-ray och 4K UHD.

Streamingjättarna har, trots envisa och smått ondskefulla försök, inte lyckats ta död på den fysiska filmen. Vid S:t Eriksplan i Stockholm har Stock Home Video öppnat en videobutik där en gammal filmnörd genast känner sig hemma.

Stock Home Video på Karlbergsvägen 59 slog upp portarna i juli 2026. Butiken har finansierats främst tack vare en crowdfundingkampanj som mängder av engagerade filmälskare glatt bidragit till.

Det re-animerade intresset för fysiska filmmedier kan på sätt och vis jämföras med vinylskivans vägran att ge upp.

Gång på gång försöker mörka och subversiva krafter dödförklara fysiska medier, som dock vägrar kapitulera.

Annons:

Jag har givetvis besökt butiken vid ett flertal tillfällen, och det goda och inbjudande första intrycket har hållit i sig.

Jan Sundstedt står vid den öppna entrén till Stock Home Video i Stockholm.
Jan Sundstedt på väg in i Stock Home Video på Karlbergsvägen i Stockholm. Foto: Privat

Hyllorna är välfyllda och välsorterade, atmosfären är inbjudande och den filmtokiga personalen kan sin film, och samtalar gärna med kunderna om stort och smått.

Det är just den sortens samtal över disken som streamingtjänsternas algoritmer aldrig har kunnat ersätta.

I butiken finns också en sitthörna med soffa och hemmabiosystem. Där kan man slå sig ner med en kopp kaffe medan filmsnuttar rullar på skärmen.

Stock Home Video
Stock Home Video erbjuder inte bara film utan också en liten myshörna. Foto: Jan Sundstedt.

Från VHS-band till 4K

Sortimentet spänner över hela den fysiska filmens historia: VHS, DVD, Blu-ray och 4K UHD.

För samlaren finns samlarutgåvor från bolag som Arrow Video, Vinegar Syndrome, Shout/Scream Factory, Eureka och Second Sight.

Själv drar jag mig som vanligt först mot en av mina favoritgenrer: skräck och rysare! Väl där har jag hittills inte blivit besviken.

Förnämliga fynd har även gjorts vid hyllorna för bland annat svensk film, drama och action.

Höstens nyheter i butikens katalog visar bredden. Där hittar vi exempelvis Arrow Videos 4K-utgåvor av Cujo och The Frighteners, men också VHS:er av Halloween och The Beyond.

Soffrygg i förgrunden och filmfyllda hyllor inne i Stock Home Video, med entrétrappan till höger.
Stock Home Video: Från filmhörnan har besökaren utsikt över butikens välfyllda hyllor. Foto: Jan Sundstedt

Stockholm är inte ensamt. Även i Malmö har hyrvideobutiken som företeelse gjort förtjänstfull comeback.

Nya Dagbladet har tidigare rapporterat om filmuthyrningskaféet Fleurus på Karlskronaplan 11, där Paul Kraus och Elise Fritzson kombinerar filmuthyrning med kafé.

För den som saknar känslan av att bläddra bland omslag, läsa baksidestexter och gå hem med en film i handen är adressen på Karlbergsvägen värd att spara.

En besöksorder är härmed utfärdad!

Trovärdighet – grunden i vår journalistik sedan 2012

Nya Dagbladets position är unik i det svenska medielandskapet. NyD är oberoende på riktigt. Tidningen ägs och kontrolleras inom den egna redaktionen – inte av stora mediekonglomerat eller utländska intressen.

Sedan grundandet 2012 har grunden i vår oberoende journalistik varit balans och trovärdighet framför sensationsjournalistik och snabba klick. NyD är Sveriges bredaste helt oberoende dagstidning och står helt fri från politiska partier och industriintressen.

NyD erhåller inget presstöd och finansieras genom läsardonationer och annonser. Läs mer om våra pressetiska riktlinjer här.

Julia James Davis: Kiki Smiths utställning är konstnärlig terrorism

Publicerad Idag 10:15 – av Markus Andersson
Splitmontage med en framåtböjd vaxfigur och ett långt mörkt spår på ett grått golv till vänster samt hängande ljusa pappersfi
Julia James Davis från The War on Beauty kritiserar både vaxfiguren med exkrementspåret och de hängande pappersfigurerna i Kiki Smiths utställning i Los Angeles, som hon kallar ”konstnärlig terrorism”. Bakom utställningen står Jeffrey Deitch och Pace Gallery.

Julia James Davis från The War on Beauty kallar Kiki Smiths nya utställning i Los Angeles för "konstnärlig terrorism". Bakom visningen står två av konstvärldens mäktigaste gallerier: Jeffrey Deitch och Pace Gallery.

Utställningen Untethered Journey visas från 30 oktober 2026 till 23 januari 2027 i Jeffrey Deitchs galleri på 925 N Orange Drive i Los Angeles. Julia James Davis besökte den tillsammans med sin mamma och beskriver i en tio minuter lång video, publicerad 5 november, vad som mötte henne innanför dörren.

— Jag öppnade dörren, och det första jag möts av är öppna skinkor som sprutar ut 15 fot skit ur en människoliknande vaxfigur på golvet, på alla fyra, en naken kvinna, säger hon.

Hon vände sig bort och gick in i ett annat rum.

Annons:

— Där möttes jag av något som såg ut som blodfläckade väggar med lik som hängde från taket.

När hon gick fram till vaxfiguren igen såg hon att det som liknade utsmetad avföring på stjärten var blåmärken, som om kroppen blödde genom huden. Samtidigt hördes barn genom väggen.

— Precis bredvid ett daghem, märk väl, så genom väggarna hör man jublet, lekljuden från barnen, vilket är en så kuslig kontrast, säger Julia James Davis.

"Till för att döda själar"

För Davis är utställningen inget enskilt smaklöst inslag utan ett uttryck för det hon kallar kriget mot skönheten.

— Det här är själva sinnebilden för kriget mot skönheten. Men vad betyder kriget mot skönheten, om inte att allt det här är till för att döda själar?

Hennes utgångspunkt är att konst är mer verklig än nästan allt annat, en koncentrerad bild av verkligheten. Därför kan skönheten säga så mycket.

— De berättar sanningen om Gud eller om hur världen är, och vi känner livet som finns i de vackra konstverken. Och i dem för de oss tillbaka till livet, säger hon.

Verk som Kiki Smiths gör enligt Davis det motsatta. Hon menar att terrorism inte bara handlar om fysiskt våld.

— Terrorism är inte bara uppenbara våldshandlingar, som att vara självmordsbombare eller att köra bilen genom en julmarknad. Det är också att skapa sådant här, som ideologiskt och psykologiskt tvingar människor mot ett ont mål, för att driva igenom en agenda.

— Det här är ett stycke konstnärlig terrorism, och Jeffrey Deitchs galleri utsätter allmänheten för det.

Den posthumana framtiden på gatan

Davis drar en linje från galleriets väggar ut till trottoaren utanför. Smiths kroppar i förfall har länge presenterats som en spegel av människans framtid, och den framtiden har enligt Davis redan kommit, fast inte som konstvärlden föreställde sig.

— När man lämnar Kiki Smith-utställningen hos Jeffrey Deitch och går ut på gatan har man verkliga människor som skiter på gatan, som lever i sin egen smuts och som dör. Den posthumana framtid som de sa skulle komma händer verkligen, men på ett annat sätt, säger hon.

— Människor dör, och konsten är en del av processen. Den visar oss vart vi är på väg. Konsten är till för att döda din själ.

Konstnären Kiki Smith, fotograferad 2013.
Kiki Smith har representerats av Pace Gallery sedan 1994. Hennes verk står i centrum för utställningen Untethered Journey. Foto: Nina Subin (CC BY 4.0)

Två megagallerier bakom visningen

Davis pekar särskilt ut pengarna och nätverket. Verken har packats och fraktats till Los Angeles och visningen görs i samarbete med Arne Glimcher, grundare av Pace Gallery, som hon kallar "ett av de där megagallerierna" som lyfter fram "äcklig, ond, depraverad" konst.

Galleristen Jeffrey Deitch i sitt hem i Los Angeles.
Jeffrey Deitch upplåter sitt galleri i Los Angeles för utställningen, som arrangeras tillsammans med Pace Gallery. Foto: Philip Cheung/LALA Magazine

Banden mellan konstnären och de två gallerierna är täta och långa. Enligt gallerierna själva träffade Jeffrey Deitch Kiki Smith redan 1975. Han stödde sedan den konstnärsdrivna butiken A. More Store, som startade 1981 under Smiths ledning, och tog med hennes skulptur Mother/Child (1993) i Aperto '93 på den 45:e Venedigbiennalen. Samma verk visas nu i Los Angeles.

Pace har representerat Smith sedan 1994, och Untethered Journey är hennes sextonde separatutställning med galleriet. Glimcher har känt henne sedan hon som ung assisterade sin far, den minimalistiske skulptören Tony Smith, som Pace också representerade. Det är första gången Pace och Deitch gör en hel utställning tillsammans, och Glimcher kallar samarbetet "pure joy", ren glädje.

Det är också Smiths första separatutställning i Los Angeles på trettio år. Gallerierna beskriver verken som "unflinchingly transgressive", obevekligt gränsöverskridande, och säger att de utmanar invanda föreställningar om hur människokroppen skildras genom att blotta dess inre.

Pace Gallerys grundare Arne Glimcher, fotograferad 2012.
Arne Glimcher grundade Pace Gallery 1960. I presentationen av Untethered Journey beskriver han Kiki Smith som en inflytelserik konstnär. Foto: Ronald James (CC BY-SA 4.0)

Blod, kroppar och exkrement

Bland verken finns bronsskulpturen Blood Pool (1992), Virgin Mary (1994) och den aluminiumgjutna diptyken Untitled (Skin) (1992). Där finns också Untitled från 1989, det så kallade röda rummet, där spöklika pappersfigurer hänger från taket mellan stora pappersark tecknade i blodrött. På golvet ligger Stars and Scat (1996), ett blått papper med kristallstjärnor och bronsspillning.

Vaxkvinnan som Davis beskriver påminner om Smiths bivaxskulptur Tale, en kvinna som kryper längs golvet med en svans av exkrement efter sig. Under 1990-talets kulturkrig kallades just det verket "disgusting", äckligt, av chefen för Metropolitan Museum of Art, enligt en NPR-profil från 2006. Smith sa då att verket handlade om skam och förnedring.

Hon har länge haft en publik i de högsta kretsarna. Popstjärnan Madonna samlar på hennes verk, och hon var en av de första kvinnorna som togs in av det dåvarande Pace Wildenstein.

Obscenitetsprovet

Davis menar att skulpturen inte ens är skyddad av yttrandefriheten i det amerikanska grundlagstillägget. Hon hänvisar till USA:s högsta domstols dom Miller mot Kalifornien från 1973.

Enligt domen saknar obscent material grundlagsskydd om tre villkor är uppfyllda samtidigt: att en genomsnittsperson med samhällets rådande normer finner att verket i sin helhet vädjar till ett lystet intresse, att det på ett uppenbart stötande sätt skildrar sexuellt beteende som definieras i delstatens lag, och att det i sin helhet saknar seriöst litterärt, konstnärligt, politiskt eller vetenskapligt värde. Som exempel på vad en delstat kan reglera nämner domstolen stötande skildringar av bland annat "excretory functions", kroppens utsöndringar.

Davis bedömning är att skulpturen faller på alla punkter. Hon vill inte låta galleriernas texter avgöra saken.

— Det är inte konst, och låt dem aldrig lura dig att tro det, hur många filosofiska, dumma essäer de än skriver för att rättfärdiga det. Det är det inte. Det är ett stycke terrorism. Så låt dig inte dödas.

Utställningsmaterial för Kiki Smiths Untethered Journey med hängande pappersfigurer framför röda väggfält.
Pappersfigurerna och de röda väggfälten ingår i installationen från 1989 som Davis angriper. Utställningen visas gemensamt av Jeffrey Deitch och Pace Gallery. Bild: Kiki Smith/Jeffrey Deitch och Pace Gallery

Hon avvisar också tanken att utvecklingen är given.

— Inget av det här är oundvikligt. Det är inte oundvikligt att vi lever i ett posthumant eller postkonstnärligt samhälle. Det är bara oundvikligt om vi tittar på det och bara går vidare, säger Julia James Davis.

— Den här konsten borde inte existera alls. Och låt mig sluta kalla det konst, för det är inte vad det är. Det är ett stycke terror.

Gallerierna bakom Untethered Journey

Jeffrey Deitch: Galleristen Jeffrey Deitch driver verksamhet i New York och Los Angeles. Los Angeles-galleriet öppnade i september 2018. Det är här, på 925 N Orange Drive, som den aktuella Kiki Smith-utställningen visas.

Pace Gallery: Grundades 1960 av Arne Glimcher. Marc Glimcher är vd och Samanthe Rubell president. Pace har representerat Kiki Smith sedan 1994. Untethered Journey är hennes sextonde separatutställning med galleriet.

Samarbetet: Utställningen arrangeras gemensamt av Jeffrey Deitch och Pace Gallery och pågår 30 oktober 2026–23 januari 2027. Det är första gången de båda gör en hel utställning tillsammans. Deitch har känt Smith sedan 1975. Arne Glimcher uttalar sig om henne i den officiella utställningspresentationen.

Källor: Jeffrey Deitch, Pace Gallery, utställningspresentationen och Pace om ledningen.

Trovärdighet – grunden i vår journalistik sedan 2012

Nya Dagbladets position är unik i det svenska medielandskapet. NyD är oberoende på riktigt. Tidningen ägs och kontrolleras inom den egna redaktionen – inte av stora mediekonglomerat eller utländska intressen.

Sedan grundandet 2012 har grunden i vår oberoende journalistik varit balans och trovärdighet framför sensationsjournalistik och snabba klick. NyD är Sveriges bredaste helt oberoende dagstidning och står helt fri från politiska partier och industriintressen.

NyD erhåller inget presstöd och finansieras genom läsardonationer och annonser. Läs mer om våra pressetiska riktlinjer här.

180 år gammalt pappersklipp av H.C. Andersen till salu

Publicerad Idag 07:02 – av Emil Fjellstedt
Bildmontage med ett sepiafärgat porträtt av H.C. Andersen till vänster och ett ljust, hjärtformat pappersklipp i en mörk trär
H.C. Andersen gav pappersklippet till Ida Sehested omkring 1845. Det säljs på auktion den 17 november med en värdering på 8 000–10 000 danska kronor.

Ett omkring 180 år gammalt pappersklipp av H.C. Andersen ropas ut på auktion den 17 november. Värderingen är 8 000–10 000 danska kronor.

Motivet består av ett kors, två fåglar, ett hjärta och två pilar, symboler för kärlek och trohet, uppger auktionshuset Bruun Rasmussen. Klippet är daterat till omkring 1845, är 8,5 centimeter högt och sitter i en snidad träram på 16×14 centimeter.

Andersen gav det till Ida Sehested (1841–1934), dotter till Frederik Sehested på herrgården Broholm på Sydfyn. Besöken lämnade tydliga spår i hans romaner.

"H.C. Andersen var gäst på herrgården flera gånger under åren 1836–1845", skriver Bruun Rasmussen.

Annons:

Broholm ägs i dag av Anders Sehested, släktens 13:e generation. Pappersklippet ingår i en liveauktion där flera föremål från godset säljs.

Trovärdighet – grunden i vår journalistik sedan 2012

Nya Dagbladets position är unik i det svenska medielandskapet. NyD är oberoende på riktigt. Tidningen ägs och kontrolleras inom den egna redaktionen – inte av stora mediekonglomerat eller utländska intressen.

Sedan grundandet 2012 har grunden i vår oberoende journalistik varit balans och trovärdighet framför sensationsjournalistik och snabba klick. NyD är Sveriges bredaste helt oberoende dagstidning och står helt fri från politiska partier och industriintressen.

NyD erhåller inget presstöd och finansieras genom läsardonationer och annonser. Läs mer om våra pressetiska riktlinjer här.

Ur arkivet

Skogsrået – de svenska skogarnas drottning

Med sitt fagra yttre förför hon ensamma män i skogen till lyckorus – tills hon vänder ryggen till och de med fasa inser vem de delat säng med. Den som låg med skogsrået var fast, fångad för alltid, och riskerade dessutom döden genom halshuggning. Berättelserna om skogens drottning är otaliga och utgör en central del av svensk folktro och historia.

Publicerad 27 september 2025 · Återpublicerad Igår 17:30 – av Redaktionen
I Nordens djupa skogar lever fortfarande de gamla sägnerna om skogsrået som lockar och vilseleder.

Olika väsen som bodde i skogen, eller på gården, berättades det mycket om förr bland svenskarna. Berättarkulturen, som började mattas av efter 1800-talet, innehåller mängder med historier med vittnesmål om magi, väsen och trolldom – och där finns även en betydande del av det kära skogsrået.

När man inom folktron kallar något för rå, eller rådare, innebär det att just det väsendet rådde över den platsen. Skogsrå innebär alltså ett väsen som råder över skogen, men det finns också bergsrå, sjörå och gruvrå. Dessa är ofta porträtterade som kvinnor, eller kvinnoväsen. Det finns också exempelvis gårdsrå och skeppsrå, men dessa är manliga och liknar ofta gårdstomten i utseende.

Beroende på vilken del av Sverige man är i kallar man skogsrået vid olika namn. Några exempel är skogsnuvan, huldran, råndan, skogsfrun och skogstippan. Smeknamn som Talle-Maja, Grankotte-Kari, Trasåsa-frun, Ysäters-Kajsa och Lanna-frökna förekommer också på lokal nivå. Gemensamt är att väsendet rådde över skogen och djuren i den.

Skogsrået är som bekant ett kvinnligt väsen, men det finns också äldre berättelser om manliga skogsrån och särskilt i Norrland kunde skogsrået ofta vara en man. Även inom samekulturen är det ett manligt väsen. Däremot är den kvinnliga versionen den som är mest framträdande i folktron, men utseendet kan variera beroende på vart i landet hon bor.

Annons:
Det mystiska skogsrået som med sin skönhet lockar män vilse i den djupa skogen. Målning: Theodor Kittelsen

Skönheten döljer fasa

I södra Sverige är hon som oftast en vacker kvinna med långt hår, men vänder hon ryggen till finns där en ihålig, murken trädstam. Hennes rygg beskrivs inte alltid exakt så, men karaktäristiskt handlar det ofta om att hon har just en ful rygg på något vis, samtidigt som hon är fager framtill. Men det finns också berättelser om hur hon är en ful, äldre kvinna med hängande bröst. Ofta har hon just stora bröst, som hon kan slänga över axlarna när hon springer. Skogsrået kan bära en klänning, men ibland är hon också naken.

"Skogsråa var framme ō visade sig ibland. Far såg henne en gång. Då var hon klädd både i slöja ō krona. Det bådade lycka, att få se henne så klädd", berättade Mor Jansson, född 1843, upptecknat av Ingrid Larsson i IFGH 973, s. 51-53, Institutet för språk och folkminnen, Göteborg.

I Närke, Värmland och Dalarna försvinner den ihåliga trädstammen och ersätts istället med en svans. Ibland är det en kosvans, en rävsvans samt även hästsvans förekommer. I Dalarna kan det också hända att hon har grönt hår. Ofta kan hon ändra skepnad och historier kring hur hon går från en vacker ung kvinna, till en gammal och ful, är inte ovanliga. Hon ska även kunna ta formen av ett träd eller en sten, ibland även andra djur.

Oftast anses skogsrået vara ett ensamt väsen, men det förekommer också berättelser och vittnesmål där det finns fler och att det kan liknas vid ett släkte snarare än en ensam varelse, något som nämns i Gunnar Granbergs avhandling Skogsrået i yngre nordisk folktradition, som kom ut 1935.

"Anders far, Börje, såg tre skogsrå, när han en gång var i skogen, och skulle hämta bränsle. Han talade till en av dem, och då skrattade de så försmädligt åt honom", berättade Anders Börjesson, född 1838, upptecknat av Oscar Broberg i IFGH 862, Institutet för språk och folkminnen, Göteborg.

John Bauers målning "Skogsrå". Skogens drottning har ibland en rävsvans. Montage. Konstnär: John Bauer, Gunnar Creutz

Skogsrået i Norden

I Danmark har man inte ett ensamt väsen som kallas skogsrå, men liknande företeelser kring något man kallar för "ellefolk", enligt Granbergs avhandling. Till skillnad från stora delar av de svenska berättelserna är detta alltså tydligt ett folkslag och det fanns både "ellemanden" och "ellepigerne".

Likheter finns dock i de erotiska slagen, att både männen och kvinnorna närmar sig människan och förför, eller antastar, både kvinnor och män. Ellekvinnor har dock oftast liknande utseende som det svenska skogsrået, där de framtill är en vacker, ung kvinna men baktill är de fula.

I Norge finns ett väsen som det svenska skogsrået, ofta kallas hon där huldran, men även benämningen "skogsrå" finns nedtecknat, lånat från svenskan. Ofta har huldran större kopplingar till de underjordiska, det vill säga väsen som bor under jorden, men framkommer och liknar det svenska skogsrået till stor del.

Hon förekommer ofta i samband med det norska fäbodlivet, och uppges ha varit ett viktigt inslag där. Även det av "manlig erotik färgade fantasilivet ", som Granberg kallar det, förekommer i Norge – troligen även mer än i Sverige. I de svenska delarna av Finland förekommer skogsrået på liknande vis som i Sverige, men benämns ofta skogsjungfru. I Finland finns även gudinnan Mielikki, som är skogens beskyddare och därför kan jämföras med skogsrået.

Olika former av skogsrå förekommer också i andra länder, som exempelvis Indonesien, där det liknar det svenska skogsrået i utseende och förförandet av män. I slavisk mytologi finns även skogens beskyddare Lesjy, som dock är ett manligt väsen.

En mer modern tolkning av skogsrået. Konstnär: Sabina Nilsson

Ibland berättas det också om att skogsrået hade en man, som hade olika namn beroende på berättaren, men ofta kunde han heta Hulte eller Jonte. Han beskrivs dock som en slags bifigur och berättelserna om honom är betydligt färre än om skogsrået.

Viktig för jägare

Skogsrået är – liksom de flesta andra nordiska väsen – inom folktron både ett farligt väsen, men kan också vara hjälpsamt om hon vill. Främst handlar det om hur snäll man är mot henne. Bryt inga kvistar och skräm inga djur i skogen, för då kan hon bli arg.

Det brukade sägas att om man offrade något till skogsrået kunde man få jaktlycka eller få hjälp att få tillbaka ett bortsprunget djur. Offergåvan var oftast mynt som man antingen slängde över vänstra axeln eller lade på en stubbe i skogen. Det var också viktigt för jägare att vara rena när de skulle ut och jaga, då skogsrået inte gillar att man jagar djur när man är smutsig.

Särskilt bland jägare var skogsrået en återkommande tes, en vanlig berättelse är exempelvis att om hon träffade på två jägare i skogen kunde hon ge den ena jaktlycka genom att smeka geväret, men gav sedan den andra olycka genom att titta in i gevärspipan. Däremot var det oerhört viktigt att inte råka skjuta skogsråets älgar, hennes egna riddjur, något som tas upp i historien nedan.

"Han var den styvaste skytten i Skarshult. Ingen visste som han djurens vägar och tillhåll i skogen. Och djuren kunde han locka fram på gårdsplanen, om det behövdes. Det fattades aldrig kött hos Elias. Men en dag råkade han skjuta på en älg, som var sadlad. Det var skogaråas älg, och det blev naturligtvis bom. Sen jagade han aldrig mer. Men en kväll gick han ut till en hölada i skogen och sköt sig", något som Olle Forshed skriver om i sin analys Skogsrået en utrotningshotad art.

Om hon behagade kunde det nyckfulla skogsrået skänka jaktlycka. Målning: Hermanus Koekkoek

Hon förekommer också ofta i samband med kolmilor, vilka enkelt uttryckt är anordningar för att framställa kol, en verksamhet som bedrevs förr i tiden. Kolarens huvudsakliga uppgift var att övervaka och vårda kolningsprocessen i kolmilan. Arbetet var tungt, riskfyllt och ensamt, och kolaren bodde ofta i en enkel kolarkoja i närheten under långa perioder ute i skogen.

En av arbetsuppgifterna var att se till att milan inte slocknade eller ännu värre – brann upp. Brann milan upp var hela årets arbete borta, vilket innebar en stor ekonomisk förlust. Det kunde också leda till bränder i skogarna. Skogsrået sägs ha varit snäll nog att väcka kolaren om milan är på väg att brinna upp, eller om en olycka var på väg att hända.

Farlig förförerska

Anledningen till att man tror att skogsrået är så starkt förknippat med berättelser om just kolminor är på grund av ensamheten som männen upplevde. Det gäller också andra ensamyrken i skogen som exempelvis tjärbrännare eller skogshuggare.

"Av längtan efter kvinnligt sällskap, och ur deras fantasi och drömmar, skapades föreställningar om skogsrået", skriver ISOF.

Många är de berättelser kring just det erotiska i samband med skogsrået, om hur hon har förfört män i skog och mark, och en gemensam utgång är att det ofta blir konsekvenser. Hon beskrivs som kärlekskrank och vill gärna ha närhet från männen. Det är viktigt att aldrig ge henne ens namn, då hon då kommer få makt över mannen och han tvingas springa till skogs så fort skogsrået kallar på honom.

Det var heller inte ovanligt med berättelser kring hur skogsrået lockat eller lurat mannen att bilda familj med henne, och om det väl hänt var det svårt att ta sig ur situationen. Hon ska ibland också kunna förvandla sig och anta formen av en mans hustru eller trolovade.

"En dräng låg i skogen och kolade, så en kväll får han besök av, som han trodde, sin fästmö. Då han och 'fästmön' sällskapat i kojan en längre stund, skulle hon gå hem, men då drängen såg henne gå ut i dörren, såg han till sin häpnad, att hon hade svans. Han förstod då, att det var 'skogsråa'. Sedan hade hon honom i sitt våld", är en av de berättelser som tas upp i Granbergs avhandling.

"Skogsrået besöker en kolare i skogen". Xylografi: Per Daniel Holm

Det var länge olagligt att ha sexuellt umgänge med skogsrået och det fick också lagliga konsekvenser. Ända fram till 1700-talet kunde man bli dömd till döden om man haft umgänge med henne. I Vättle härad, Västergötland 1691 dömdes exempelvis en 22-årig till döden genom halshuggning för att ha haft "olovlig beblandelse" med ett skogsrå, något Forshed tar upp i sin analys.

Det sades ofta att den man som haft sex med skogsrået blev inbunden och fåordig, för att hans själ hade stannat hos henne. Men det sades också att mannen kunde få enorm jaktlycka om han var med skogsrået, men om han var henne otrogen drabbades han istället av eländiga olyckor.

Vänd plaggen ut och in

Skogsrået kan också få för sig att lura ut en i skogen så att man går vilse. Även här är kanske främst män drabbade, men det kunde också hända kvinnor och barn. Hon kan förtrolla en med sin sång eller sitt skratt, eller med sin blotta närvaro och då leda ut en på villovägar. Det sades ofta att hon kunde förvända synen på folk så de exempelvis inte hittade sina djur eller gick vilse.

Det sades att om man vände kläderna ut och in, eller bak och fram, kunde man skydda sig mot hennes våld. Tibast och vänderot ska också kunna användas för att skydda sig. Hade man hamnat i hennes våld var man enligt många berättelser fast och den enda utvägen var att lyckas döda henne.

Det finns många sägner om hur man lyckas döda henne, vilket var mycket svårt. Det framkommer ibland att det gick att skjuta henne, men ofta behövde man använda sig av en silverkula för att det skulle fungera.

Vargar var i många berättelser skogsråets fiender. Målning: Alfred Wierusz-Kowalski

Vargens gap

Ett av de mest framstående sätten att döda skogsrået är med hjälp av vargarna. Vargar har olika betydelse i skogsråets historia, där de i vissa fall är hennes hundar men i de flesta fall hennes fiender. Det finns flertalet historier där hon blir jagad och sedan uppäten av vargar. Det berättas ofta om att det är just vargar man ska använda för att lura henne och då även lyckas döda väsendet. En berömd historia, som berättats i otaliga versioner i den svenska folktron, är "Tasse ta fot".

"Någon hade gått och lagt sig i ladan. Förföljd av vargar kom skogsråa och hoppade upp i la(d)gluggen, där vargarna inte kunde komma åt henne. Hon satt med ryggen inåt ladan och benen hängande ned på ytterväg- gen. För att retas med vargarna, sade hon upprepade gånger: "Tasse, tasse, ta fot!" Mannen steg upp och knuffade ned henne till vargarna, sägande: "Tasse, tasse, ta alltihop! Och så åt vargarna upp skogsrån", berättade Gustava Nilsson, född 1846, upptecknat av Karl Rencke i IFGH 711, s. 22, Institutet för språk och folkminnen, Göteborg.

Det finns också en känd berättelse om en kolare som träffade ett vackert fruntimmer i skogen vid sin milan. De älskade om natten och hon bad honom lova att alltid slå yxan tre gånger mot ett träd när han återvände till henne, annars skulle de bli olyckliga. Varje sommar kom han tillbaka efter vintern hemma hos familjen, slog med yxan och kvinnan kom. Hon blev gravid och födde barn år efter år.

En sommar glömde han slå med yxan. Då uppträdde istället en gammal, ful kvinna med krokig näsa - han insåg till sin förskräckelse att det var skogsrået. Desperat gick han till prästen som rådde honom att vänta till vintern, ta skogsrået och alla barnen i en släde ut på sjön, och när vargarna kom skulle han hoppa på hästen, sparka loss släden och rida hem utan att titta tillbaka. Han följde rådet och lämnade dem åt vargarna. Skogsrået och alla barnen blev uppätna och mannen var fri.

I många sägner har skogsrået ofta en ihålig eller urholkad rygg. Konstnär: Gunnar Creutz

Olycksbringande pratmakare

Förutom sin ridälg har skogsrået andra djur till hands. Särskilt är lavskrikan förknippad med henne och man brukade säga att den var utskickad av henne för att spana. På flertal håll ansågs kråkfågeln bringa otur och dess latinska namn (Perisoreus infaustus) betyder just "olycksbringande pratmakare". Lavskrikan är känd för att vara orädd för människor. Om en jägare gick ut i skogen och såg eller hörde en lavskrika kunde han lika gärna gå hem igen. Han visste att fågeln var ute och spanade åt skogrået så att hon kunde varna alla djur i skogen.

På vissa platser hade hon även egna kor och getter som man ibland kunde höra henne kalla på.

"Dä ä befängt mä denne skogsråa som vôre te förr i vala. Ho för- villa månge mäncher här i skogera. Mi mormors farmor tala om att ho' både hörde å såg'a. Ho' skulle gå ätter kora en afta å kom så näre dom att ho tydlit hörde bjälla, men dä va' som alldeles omöjlit te å få reda på dom. Å te slute feck ho' höre skogråa locke på kora, ho' änne som sjön: "Majros, Linros å Kosätta, gulle söte, gulle mö- te, lull, lull, lull". Dette hände sej ve Kneckterud", berättade Maria Möller född 1841, upptecknat av Ragnar Nilsson i IFGH 1015, s. 25, Institutet för språk och folkminnen, Göteborg.

Odens jakt

Den vilda jakten, som i svensk folktro ofta kallas för Odens jakt, är en sägen från den svenska folktron. Den är dock också ett brett europeiskt fenomen, som förekommer i olika kulturella variationer beroende på land. I Sverige berättas det ofta om ett följe av övernaturliga varelser, ledd av Oden själv, som jagar skogsrået under höstens och vinterns mörka kvällar.

I sägnen fångar Oden till slut skogsrået och rider vidare med hennes kropp över hästryggen. Jakten sägs ha varit så högljudd att den fyllde skogar med hundskall, vinande ljud och skott, och folk trodde att den kunde rida rakt igenom nya byggnader om de låg i dess väg.

I grunden har troligen dessa sägner ett naturmystiskt ursprung och var ett sätt för att förklara olika naturfenomen som skrämde, såsom vindens ljud i träden och flyttfågelstressen.

1800-talsgestalning av Odens vilda jakt. Målning: Peter Nicolai Arbo (1831-1892)

Skogsrået idag

Idag lever berättelserna om skogens drottning främst vidare i böcker, filmer och serier, ofta med nordisk symbolik kopplad till henne. Ofta kan man se att det finns drag av skogsrå i de berättelser om folktro och väsen, även om hon inte alltid nämns specifikt. Vi ser henne inte längre bland träden, men det är tydligt att skogsrået, liksom andra väsen, är viktig att fortsätta berätta om, fast nu i mer fiktiv form än tidigare.

Vittnesmålen och berättelserna om skogsrået har avtagit under 1900-talet, men hon lever kvar som en stark symbol för särskilt de svenska skogarna. Och som en påminnelse om vad som kan dölja sig bakom trädens barkar. Möjligen är det så att, om nu skogsrå är ett folkslag, att de blivit färre och kanske till och med utrotade, då många är berättelserna kring hur dessa skogskvinnor dör.

Kanske ska man tänka på hur Anders Olsson Berg, född 1843, upptecknat av Ragnar Nilsson i IFGH 1152, s. 3, Institutet för språk och folkminnen, Göteborg, själv spekulerade kring skogsråets och tidernas förändring i sin enkelhet under sitt liv:

"Dä va månge sôm råka ut för skogsråa, men nu har jag inte hört det på länge. Allt tocke däre ha försvônne nu, men i min barndom ä dä allt säkert att dä fanns te."

Trovärdighet – grunden i vår journalistik sedan 2012

Nya Dagbladets position är unik i det svenska medielandskapet. NyD är oberoende på riktigt. Tidningen ägs och kontrolleras inom den egna redaktionen – inte av stora mediekonglomerat eller utländska intressen.

Sedan grundandet 2012 har grunden i vår oberoende journalistik varit balans och trovärdighet framför sensationsjournalistik och snabba klick. NyD är Sveriges bredaste helt oberoende dagstidning och står helt fri från politiska partier och industriintressen.

NyD erhåller inget presstöd och finansieras genom läsardonationer och annonser. Läs mer om våra pressetiska riktlinjer här.