Annons:

Sveriges självmordspolitik

Författaren och professorn Karl-Olov Arnstberg skriver i sin krönika om islams utbredning i Sverige och konsekvenserna av detta.

Uppdaterad april 22, 2021, Publicerad mars 21, 2018 – av Karl-Olov Arnstberg
Detta är en opinionstext. Artikelförfattaren svarar för de åsikter som uttrycks i artikeln.
Insamlingskampanj

Hjälp Nya Dagbladet att finnas kvar

Insamlat: 44 900,00 SEK 60% Mål: 75 000,00 SEK

En av de senaste dagarnas stora nyhetsfrågor är om moskén i Växjö ska tillåtas böneutrop två gånger i veckan. Egentligen borde det vara en icke-fråga – i en ny undersökning från Sifo framgår att 60 procent vill förbjuda, medan 21 procent vill tillåta.

Men så enkelt är det ju inte i Sverige, att folkopinionen styr partierna. Vänstern och Miljöpartiet ligger lågt för att inte förlora väljare och i Alliansen är det bara de pyttiga kristdemokraterna som i klarspråk förklarat att de är motståndare. Deras argument är det svagast tänkbara: Böneutrop når alla och människor ska ha rätten att få vara i fred i sina hem. Samtidigt är de mångordigt angelägna om religionsfriheten. Det gäller överhuvudtaget för Sveriges kristna. Gud är större, den svenska ärkebiskopen Antje Jackeléns valspråk, är lätt att uppfatta som en förtrolig blinkning åt muslimernas Allahu akbar. Inför julen 2015 twittrade biskop Eva Brunne ut sin glädje över Muhammeds födelse.

En österrikisk universitetsprofessor intervjuade nyligen 288 av de cirka 4 000 afghaner som sökte asyl i Graz. Stadens integrationsdepartement ville veta vilka åsikter de muslimska nykomlingarna hade:

"Enligt studien är två tredjedelar av de asylsökande män, de flesta under 30 år. Samtliga vill bevara sina traditionella, konservativa och islamiska värderingar. Migranterna är extremt religiösa; 70 % besöker moskén varje fredag för att be.

Annons:

Kvinnorna är lika religiösa, om inte mer: 62,6 % ber fem gånger om dagen, vilket är fler än männen (39,7 %). Dessutom bär 66,3 % av kvinnorna slöja offentligt, och 44,3 % vägrar skaka hand med män.

Hälften av migranterna (49,8 %) rapporterar att religionen nu spelar en större roll i deras vardag i Europa än den gjorde i deras hemland. 47,2 % är övertygade om att judar och kristna har villat bort sig från den 'rätta vägen', och 47,8 % tror att islams framtid skulle vara i fara om islam skulle tolkas på ett modernt sätt.

För 51,6 % av de tillfrågade är islams överlägsenhet jämfört med andra religioner självklar. 55 % tror på att icke troende kommer att hamna i helvetet.

Antisemitismen är djupt rotad: 46 % tycker att judar har 'för stort inflytande i världsfrågor', och 44 % anser att judendomen är skadlig. 43 % anser att det är judarnas eget fel att de förföljs, medan 54,5 % anser att judar endast bryr sig om sig själva."

Våra politiker talar om religionsfrihet och åsiktsfrihet och gör sitt bästa för att förhindra kritik, utan att förstå att det leder till att muslimerna trappar upp sina krav. De förmanar oss, säger att vi måste bättra oss, i annat fall fungerar inte integrationen. De vägrar se att många muslimer inte alls vill integreras utan styra sig själva. Och på sikt vill de ta över.

I SVT:s Aktuellt intervjuas en stilig karl som talar svenska utan brytning. Han är på väg från moskén och förklarar dels att utropen ju bara vänder sig till troende muslimer och att andra därför inte behöver bry sig, dels att de som protesterar mot utropen angriper muslimerna, som är en minoritet – om det för dem som kan läsa mellan raderna ska betraktas som islamofobi eller rasism är mest en smaksak. Jag ser också en "fördjupande" debatt i Aktuellt mellan kristdemokraternas ledare Ebba Busch Thor och socialdemokraten Nalin Pekgul, troende muslim. Ingenting fördjupas emellertid, utan det är samma argument som bara upprepas lite fler gånger. Nedan följer den fördjupning som SVT inte förmådde bjuda sina tittare på.

Den muslim som intervjuades i Aktuellt var möjligen född i Sverige, men med rötter i ett annat land. Etniskt tillhör han en minoritet. Detsamma gäller för Nalin Pekgul, som är kurd. Emellertid, i rollen av muslimer är ingen av dem minoritetsmedlemmar, utan tvärtom bekänner de sig till en världsreligion, till på köpet den som växer snabbast. För tre år sedan beräknades antalet muslimer i världen vara cirka 1,6 miljarder. Medan var fjärde människa i världen är muslim, är bara var sjuhundrade människa svensk. Under de närmaste 40 åren beräknas dessutom antalet muslimer stiga till upp emot 2,8 miljarder, vilket gör islam större eller åtminstone lika stor som den retirerande kristendomen, världens ännu så länge största religion.

Gäller frågan islam i Europa finns det en seriös beräkning från år 2011. Då angavs antalet muslimer i Europa till 44,1 miljoner. I en färskare undersökning anges muslimerna utgöra 4,9 procent av Europas befolkning.

Det är svårt att exakt slå fast hur många muslimer som bor i Europa, dels beroende på vilka som ska räknas som muslimer, dels därför att det finns olika uppfattningar om hur Europa bör avgränsas. Det hindrar inte att trenden är kristallklar. I Holland fanns år 1909 drygt femtio muslimer. 2010 var antalet 914.000 och år 2030 beräknas antalet till 1.365.000. I Tyskland finns i dag ungefär sex miljoner muslimer, 6,1 procent av befolkningen. I Frankrike är de fler, 8,8 procent – ett arv från Frankrikes koloniala förflutna i Nordafrika. Samtidigt som Europas åldrande befolkning föder allt färre barn fortsätter muslimer både att immigrera och att föda fler barn, närmare bestämt tre gånger så många som Europas icke-muslimska befolkning. Bilden blir inte ljusare när man inser att europeiska icke-muslimska kvinnor, om de verkligen skaffar sig barn, gör det i trettioårsåldern. medan muslimska kvinnor ofta har fått flera barn före 25 års ålder. Det gör deras generationsväxlingar snabbare än de icke-muslimska européernas. Muslimerna och de icke-muslimska européerna möts med andra ord på halva vägen, i det snabbaste och mest omfattande folkbyte som Europa någonsin blivit utsatt för.

Den amerikanske diplomaten och islamkännaren Timothy M. Savage har beräknat antalet muslimer i Europa till 20 procent år 2050. Han anser att det är en tillräcklig bas för att Europa skall anpassas till Islam. Muslimerna kommer att representera det unga, livskraftiga och framtida Europa medan de kristna med sin betydligt högre medelålder, låga födelsetal och svaga förankring både i nationen och kristendomen kommer att vara den stora förloraren. Hur ska de män som i dag inte ens mentalt klarar att försvara sitt folk mot terrorism utan är kvinnligt välkomnande, omfamnande och inkluderande, kunna stå upp mot muslimska män, starka och tveklösa både i sin manlighet och i sin tro?

Nu Sverige. År 1930 genomfördes den sista folkräkningen, där medborgarnas religionstillhörighet registrerades. 15 personer uppgav då att de var muslimer. Fyra decennier senare skrev religionssociologen Lennart Ejerfeldt om muslimer, i en antologi redigerad av sociologen David Schwarz (Identitet och minoritet: teori och politik i dagens Sverige. Stockholm: Almqvist & Wiksell 1971). Han angav antalet muslimer i Sverige till mellan tio- och tolvtusen, fördelat på turkar, jugoslaviska bosnier och araber från skilda länder. Något muslimskt gemenskapsliv fanns inte, inte heller några moskéer eller andra religiösa samlingsplatser. Islamförsamlingen i Sverige hade ett hundratal medlemmar och anordnade en gemensam gudstjänst två gånger om året, i tillfälligt hyrda lokaler. Muslimerna låg lågt med sin religiösa tillhörighet, eftersom de uppfattade svenskarna som fientligt inställda till islam. De bad inte på sina arbetsplatser utan enbart i privatlivet och bostaden, vilket gjorde att de framstod som helt sekulariserade.

Det var då det. I dag finns det upp emot 800.000 muslimer i Sverige och antalet växer i rasande takt. Malmö har cirka 50 000 muslimer och 16 moskéer, vilket förklarar att judar flyttar därifrån. År 2010 uppskattades antalet aktivt religiösa muslimer i hela landet till cirka 110.000, men då räknades endast muslimer som är medlemmar i organisationer och föreningar som tar emot statsbidrag. En rimlig upp­skat­tning är, att i dag är ungefär en tredjedel aktivt troende och besöker ganska regelbundet någon av landets bortåt 200 moskéer, de flesta så kallade "källarmoskéer". Islamic Center i Malmö har räknat ut att cirka tio procent av Sveriges muslimer är bokstavstroende vilket betyder att det finns cirka 80 000 muslimska fundamentalister bara i Sverige.

Kyösti Tarvainen, docent och systemanalytiker vid Aaltouniversitetet i Helsingfors, har gjort en prognos över den demografiska förändringen för bland annat Sverige fram till år 2065.

Sveriges muslimska befolkning beräknas årligen växa med 4,1 procent, beroende dels på ett högre födelsetal, dels på ett årligt beräknat inflöde av 34 000 muslimer. Enligt Tarvainens beräkningar kommer Sverige år 2065 att ha ungefär 25 procent muslimer.

"PEW Research Center" har också gjort beräkningar och ställer upp tre scenarios.

Om vi inte släpper in fler muslimer i landet kommer antalet muslimer ändå år 2050 att utgöra 11,1 procent av befolkningen. Med en viss migration är siffran 20,5 procent och om vi fortsätter med dagens stora migration blir siffran 30,6 procent. Det gör Sverige till det land i Europa som år 2050 har överlägset störst andel muslimer. Det alternativet är det mest troliga, med referens till antalet invandrade muslimer under det senaste decenniet.

De som enbart följer mainstreammedia får inte veta hur väl organiserade muslimerna är. Vi tenderar att se dem som ett kollektiv av familjer och individer, varav en överväldigande majoritet är fromma människor som inget annat vill än att integreras i sitt nya västerländska och svenska liv. Det är helt fel! Ingenstans i världen integreras muslimer. De gör inte bara motstånd utan deras organisationer är inriktade på att återigen erövra Europa.

En av dessa, Muslimska brödraskapet, bildades år 1928. Denna, den kanske största och viktigaste muslimska organisationen, finns i ett 70-tal av världens länder och rörelsens budskap har sedan mitten av 1900-talet spritts till ett 90-tal länder. Det finns inga direkta belägg för att organisationen bejakar terror och väpnad kamp, även om man kan säga att den gör det indirekt genom att vara nära lierad med palestinska Hamas.

Den inflytelserike ideologen Yusuf al-Qaradawi, som står Muslimska brödraskapet nära och som uttryckt sitt stöd för självmordsattacker, har uttalat att alla muslimer bör eftersträva att bygga upp sina egna samhällen, annars kommer de att smälta som salt i vatten. Ett sådant identitetsbevarande kräver att muslimer i väst ges möjlighet att inrätta offentliga institutioner, som drar en gräns mot omvärlden. Kravet på shariadomstolar är ett av dessa delprojekt, med målsättningen att avskilja muslimer från icke-muslimer i en islamiskt organiserad offentlighet. Medan ledare och intellektuella i väst siktar in sig på kommunikation mellan olika kulturer, säger al-Qaradawi rent ut att dialogen med eliten i väst går ut på att bereda mark för islam.

Muslimska brödraskapet driver en identitetspolitik som totalkrockar med den svenska PK-retoriken, eftersom den ställer grupper mot varandra. Detta blir bara undantagsvis synligt i den offentliga debatten. Det gäller yttrandefrihet, religionsfrågor, antisemitism, jämställdhet mellan kvinnor och män samt synen på homosexualitet och sexuella minoriteter.

Socialantropologen Aje Carlbom konstaterar i en färsk rapport att Muslimska brödraskapet är "en rörelse för samhällsförändring i islamisk riktning där både det civila samhället och staten har ingått i den politiska målsättningen". (Islamisk aktivism i en mångkulturell kontext – ideologisk kontinuitet eller förändring? Malmö Universitet/Myndigheten för samhällsskydd och beredskap 2017). Aje Carlbom skriver:

En inte ovanlig teoretisk lösning är att göra en distinktion mellan "moderata" och "radikala" grupper i frågor som har att göra med den politiska metod för samhällsförändring som används av olika islamister. Både moderata och radikala eftersträvar att samhället och staten ska styras av deras religiösa tolkningar men metoden för att nå fram till detta styresskick varierar mellan de som ser det som ett långsiktigt övertalningsprojekt och de som vill gå snabbare fram och förändra genom väpnad kamp.

Islamistisk ideologi gör anspråk på att i princip styra allt som människor företar sig. Det slutgiltiga målet är att etablera en islamisk stat – och helst en globalt omspännande islamisk värld – där islamiska normer och värderingar kontrollerar alla människors handlande och tänkande. För att nå detta mål har rörelsen byggt upp en stark och uthållig organisation samt etablerat ett effektivt och omfattande socialt nätverk. Medlemmarna arbetar ständigt för att expandera den sociala basen och vidga cirklarna för anhängare och sympatisörer. Det viktigaste "verktyget" kallas i islamiska kretsar för dawa. Vanligtvis översätts begreppet med att "kalla" till eller "missionera" för islam men i Muslimska Brödraskapets tolkning har termen en bredare betydelse. Det handlar om ett gräsrotsarbete för att "omformulera människors identiteter så att de börjar följa islamiska värderingar".

Det går inte att bli medlem i Muslimska brödraskapet genom att fylla i en ansökan per mejl eller en som skickas in med posten. Organisationen har spärrar för att säkerställa att bara de mest renläriga aktivisterna kan ta sig in i rörelsens kärnverksamhet och erhålla inflytelserika positioner. Medlemskap föregås av en flera månader lång indoktrineringskampanj där den tänkta medlemmen socialiseras in i Muslimska brödraskapets speciella tänkande.

Vilka muslimska organisationer finns det i Sverige, organisationer där Muslimska Brödraskapet har ett mer eller mindre stort inflytande? Nedan en lista på de organisationer som figurerade i medierna år 2013. Den är inte på något sätt komplett men ger en fingervisning om hur väl organiserade muslimerna är.

Islamic Center, Islamiska förbundet, Islamic Relief, Sveriges Muslimska Råd, Sveriges Unga Muslimer, Svenska Muslimer för fred och rättvisa, Sveriges Imamråd, Islamiska sunnicentret, Islamiska informationsföreningen, Sverige muslimska förbund, Bosniakiska islamiska församlingar i Sverige, Svenska Islamiska Samfundet, Imam ali Islamic Center, Islamiska samarbetsrådet, Islamiska kulturcenterunionen i Sverige, Islamiska shiasamfunden i Sverige, Svenska islamiska församlingar, Svenska islamisk samling, Islamiska Rådet i Sverige, Islamiska kvinnoförbundet i Sverige, Ibn Rusdh studieförbund, New Moon kulturförening, Skandinaviska islamiska organisationen, Sidratul Muntaha, Aksaa islamutbildning, Sveriges muslimska akademi, Koranläsarnas förbund, Sveriges muslimska scouter, Stiftelsen islamiska skolor i Sverige, Muslimskt Politiskt forum, Svenska islamska akademin, Ahmadiyya muslimska samfundet, Islamiska kulturföreningen i Trollhättan.

Sveriges Muslimska Studenter finns inte med på listan, inte heller "Sveriges muslimska akademiker", "Muslimska mänskliga rättighetskommittén" eller "Charta 2008".

Sannolikheten är stor för att det finns ett antal unga muslimer som engagerar sig i någon av dessa föreningar utan att för den skull aktivt ha sökt sig till Muslimska Brödraskapets tankegods. Det gäller i än högre grad för flera unga kvinnor, som inte bryr sig om vilken islamisk inriktning de gör till sin egen. Aje Carlbom skriver att Studieförbundet Ibn Rushd, som är kopplat till Islamiska förbundet i Sverige (IFiS), i sin verksamhetsplan för 2017-18 lyfter fram Dawa som en viktig del av verksamhetens "folkbildning".

"I stora delar formulerar Ibn Rushd verksamhetsplanen på ett sätt som förväntas av en organisation som är intresserad av att kunna tillgodogöra sig statsbidrag. Det är dock möjligt att argumentera för att förbundet styrs av MB:s klassiska princip om att arbeta med vad vissa forskare kallar för 'soft islamization', det vill säga ett långsamt verkande attitydförändrande arbete i syfte att påverka det omgivande samhällets uppfattningar om religiösa idéer på ett positivt sätt."

På sin blogg har Rebecca Weidmo Uvell sökt reda ut alla bidrag som olika muslimska organisationer fått av staten. Det visar sig vara en svårgenomtränglig djungel. Några smakprov:

Totalt har Centrala studiestödsnämnden (CSN) finansierat resor med nästan 13 miljoner för svenska muslimer som studerat vid islamistiska universitet i Saudiarabien, Jemen och Pakistan. Det främsta problemet är inte att dessa studenter på svenska skattebetalares bekostnad kan fördjupa sina studier i Islam utan att de kommer tillbaka till Sverige och radikaliserar folk.

År 2015 fick de olika muslimska förbunden via Islamiska Samarbetsrådet (ISR) totalt 8.868.000 kronor. Mellan 2013 och 2014 hade bidragen ökat med 26 procent och mellan 2014 och 2015 med 11 procent. Läser man Folkbildningsrådets årsredovisning för 2014 får man veta att studieförbundet Ibn Rushd 2015 kvitterade ut 17.360.000 kr. Folkbildningsrådet spädde på med 200.000 i extra bidrag för digitalisering. Därutöver fick de nästan åtta miljoner i andra bidrag och drog in över en miljon på hyresintäkter, I redovisningen finns en post på ”Övriga intäkter” på 5,3 miljoner. 2016 fick Ibn Rushd hela 48 miljoner i bidrag.

Men det finns som sagt mer att fiska i skattesjön och f d Ungdomsstyrelsen (MUCFS) delar också ut pengar som om det inte fanns någon morgondag. Så givetvis har många av de mest framträdande organisationerna även bidrag härifrån. Ibn Rushd fick till exempel 570.000 kr år 2011, 911.560 kr 2012, 720.000 kr 2013 och 350.000 kr år 2014. Totalt 2,5 miljoner kronor i ytterligare skattefinansierade bidrag på fyra år. ”Svenska Muslimer för Fred och rättvisa” har också varit mycket bidragsflitiga:

2011: 1 137 000 kronor
2012: 1 175 000 kronor
2013: 775 000 kronor
2014: 1 923 000 kronor
2015: 2 372 000 kronor

Sveriges Unga Muslimer har också fått bidrag av MUCFS.

2011: 2 143 000 kronor
2012: 503 293 kronor
2013: 1 409 000 kronor
2014: 0 kronor
2015: 1 821 000 kronor

Dessutom får muslimska föreningar bidrag från Allmänna Arvsfonden, Postkodlotteriet, Svenska Spel samt alla de framför allt stora kommunerna och deras föreningsbidrag.

Rebeccca Weidmo Uvell konstaterar att Sverige är ett land som formligen kastar pengar på olika “ideella” initiativ, och för dem som en gång fått bidrag verkar det vara näst intill omöjligt att någonsin förlora det "alldeles oavsett hur dålig eller orimlig du är". Ett exempel är Islamakademin i Göteborg, som lyckades få ut pengar från Arvsfonden för projektet "Våra Liv", där inga resultat kunnat styrkas. Tror någon att de behövde lämna tillbaka pengarna?

I den i svensk översättning nyutgivna "Egohumanisterna: De nya totalitärerna" ger den danske författaren Kristian Tørning en bra sammanfattning av det islamska projektet (Logik förlag 2018):

"Europa har innehållit många olika kulturer, fast separerade i sina egna geografiska områden, och det har varit väldigt lyckat. Här kan man verkligen tala om att äkta kulturell mångfald har haft en positiv innebörd, men det har varit en naturlig mångfald, skapad av de europeiska folken, som förfinat sina egna kulturer till något unikt. Det har funnits och finns stora skillnader mellan de europeiska folken, men när man tillför islamisering, så har man plötsligt ett katastrofrecept. En katastrof som beror på att islam är ett äkta monokulturellt, transnationellt projekt. Islam vill bara ha islam, arbetar bara för att expandera islam och respekterar bara islam – så fungerar ingen av de europeiska kulturerna. Med utgångspunkt i upplysningstiden och den klassiska humanismen, finns en inbyggd välvilja och nyfikenhet i de europeiska kulturerna. Det enda som finns inbyggt i islam är strategisk dominans."

Allt det ekonomiska stöd till muslimska organisationer som Rebeccca Weidmo Uvell redogör för är rena självmordspolitiken. De har som främsta ambition att stärka och vidmakthålla den muslimska identiteten. Islam är en totalitär ideologi med stor livskraft och ideal, som går på direkt kollisionskurs med de västerländska idealen.

Islam är en religion som inte bara skrämmer oss västerlänningar utan många muslimer är också rädda. De är rädda för Gud och för Guds bestraffning, om de bryter mot någon av alla dess regler och påbud. Islam är skräckens religion såväl för oss som för många tillbedjare. Det går inte att försvara sig mot en sådan religion genom att vara hygglig – det är liktydigt med reträtt. Frågan är hur vi ska kunna samla oss till försvar. De kristna organisationerna ger inga anvisningar. Tidigare har Europa framgångsrikt försvarat sig mot islam med hjälp av kristendomen. Nu är det första gången vi ska göra det utan kristendomen som vapen och ärligt talat går det inget vidare. Vi är helt enkelt för svaga. Konsekvensen är att vi både i Sverige och runt om i Europa har ett växande antal muslimska enklaver, lokala samhällen som i praktiken är ockuperade av muslimer.

Vill vi att den processen ska fortsätta, att som en cancer att äta sig djupare in i samhällskroppen? Ska det landa i ett inbördeskrig? Dit är vi på väg med den strategi för hanteringen av islam som politiker, kristna ledare, journalister och andra opinionsbildare anbefaller. De påstår att vi kan lösa konflikter med dialog och då blir det bra för alla inblandade. De tror att bara vi är trevliga, tillmötesgående och ekonomiskt generösa mot muslimerna, så kommer de att integreras. De kallar omöjliga integrationsprojekt för utmaningar. Med sina händer formar de hjärtan. Själv tar jag mig för pannan.

Karl-Olov Arnstberg, författare och professor i etnologi

Texten har tidigare publicerats i Invandring och mörkläggning.

Trovärdighet – grunden i vår journalistik sedan 2012

Nya Dagbladets position är unik i det svenska medielandskapet. NyD är oberoende på riktigt. Tidningen ägs och kontrolleras inom den egna redaktionen – inte av stora mediekonglomerat eller utländska intressen.

Sedan grundandet 2012 har grunden i vår oberoende journalistik varit balans och trovärdighet framför sensationsjournalistik och snabba klick. NyD är Sveriges bredaste helt oberoende dagstidning och står helt fri från politiska partier och industriintressen.

NyD erhåller inget presstöd och finansieras genom läsardonationer och annonser. Läs mer om våra pressetiska riktlinjer här.

Annons:

Energipolitiken driver Europas avindustrialisering – Del 6

Förstörelsen av den europeiska ekonomin

Europas energikrävande industrier pressas av höga priser, utsläppskostnader och växande rapporteringskrav. Följden blir avindustrialisering, varnar Dan Ahlmark.

Publicerad Idag 16:43 – av Dan Ahlmark
Flygbild över Volkswagenfabriken i Wolfsburg i Tyskland.
Volkswagenfabriken i Wolfsburg i Tyskland. Foto: Carsten Steger/CC BY-SA 4.0
Detta är en opinionstext. Artikelförfattaren svarar för de åsikter som uttrycks i artikeln.

EU:s energipolitik påverkar industrin på olika sätt. Förutom att dess energikostnader ökat starkt, har ett byråkratiskt och omfattande regelverk sänkts över industrin, som i sig medför nämnvärda kostnader och påverkar takten i genomförandet av företagens verksamhet. Ökningen av energikostnaderna, även om Ukrainakriget och bortfallet av rysk gas inte inträffat, medförde helt nya villkor för delar av främst den tunga och energikrävande delen av industrin. Vi talar här om gruv-, järn- och stålindustri, aluminium, tung verkstadsindustri, cement-, delar av skogs- och kemiindustri mm. Vissa delar som cementindustri är beroende av korta transporter och flyttar inte. Under en längre period kommer dock energikostnaderna och vissa andra kostnader i Europa att medföra en avindustrialisering av vår region av Asien. Den har redan pågått sedan några år.


Detta är del 6 i Dan Ahlmarks artikelserie om EU. Läs föregående del.


Man kan jämföra acceptansen av detta med den ekonomiska tanken, att utvecklade nationer står för utveckling och tjänster, medan varuproduktion sker i fattigare nationer med låga kostnader. Men detta fungerar inte längre bland annat beroende på starka, auktoritära eller totalitära motståndare som Kina, vilka avsiktligt övertar viktiga produktområden för att avväpna Väst och bygger upp en egen tung industri utan motstycke i världen, och vilken har klara militära konsekvenser. Utan egna resurser och egen varuproduktion, som tillåter ett land att genomlida ett långt krig, är varje stormakt ett svagt land, som bara väntar på både det militära och politiska nederlaget, som helt ändrar dess status. President Trump har förstått detta och säger i USA:s nya National Security Strategy under rubriken Reindustrialization: ”The future belongs to makers” (1). Av det skälet har USA stoppat sin avindustrialisering och påbörjat en reindustrialisering. Europa har fortfarande inte förstått detta utan driver en process, som naturligen leder till att utan stora subventioner den tunga industrin försvinner.

Medan USA är tillräckligt stort som enskilt land för att dess egen industri på de flesta enskilda produktområden ska kunna nå tillräcklig skalekonomi det vill säga nå tillräcklig volym för att nå lägsta kostnader. Det gäller i alla fall generellt inom konsumentsektorn, vilket medför, att USA kan genomföra en tullpolitik utan större hänsyn till omvärlden. Enskilda länder i Europa är dock vanligen små och har inte sådan fördelar. Även med hänsyn till den interna marknaden i Europa är man i underläge gällande potentiella skalekonomier. Dessutom har europeerna blivit relativt sett fattigare (se nedan).

Regeringarna i Europa har börjat någon reträtt från sina extrema politik men utan att erkänna dess misslyckande. Slutet för produktion av förbränningsmotorn förskjuts framåt, subventioner av industrier av strategiskt värde sker redan och så vidare. Men de nödvändiga ändringarna för att hindra utflyttning till utlandet, när en sådan väl blivit ett klart alternativ för företag, kräver ofta klarare och mera definitiva tecken, innan styrelser och företagsledningar påverkas.

Förutsättningarna för utflyttning av europeiska industrier

Flyttning är ibland inte märkbar för allmänheten. Det kan i vissa fall vara, att nyinvesteringarna sker i utlandet till exempel i formen att något försäljningsbolag i USA, Kina eller Indien där kombineras med uppbyggnad av en eller flera produktionsenheter. Att betydande delar av ett företag som när BASF, ett ledande europeiskt kemiföretag, öppet flyttar elva dotterföretags produktion till Kina (en investering på 10 miljarder Euro), är hittills ovanligt. Men det kommer inte att förbli det, om EU och länders politiska etablissemang inte ordentligt ändrar sin destruktiva energipolitik.

Förflyttning av produktion innebär, att viktig teknisk serviceverksamhet också flyttar från landet liksom inköp. Och om ett företag dessutom flyttar sitt huvudkontor till ett annat land, försvinner flera arbetstillfällen än man tror. Informationssystem, marknadsföring, forskning och utveckling etc kan – i alla fall på sikt – komma att påverkas. En rad karriärmöjligheter för specialister försvinner. Och oavsett om det gäller flytt utomlands eller beslutet att stanna kvar i hemlandet: att veta vilka reglerna blir är ytterst viktiga för alla beslut, som ännu inte är fattade. Vilka typer av produktion av energi kommer att stödjas, och vilkas subsidier kommer att minska? Vad betyder det för företagets energikostnader? Fördröjningar av investeringar, osäkerhet om arbetsvillkoren och kommande utgifter bär alla en kostnad för företag. Säkerhet i förutsättningarna värdesätts av alla. När dessutom regler, som verkat fasta och säkra, på grund av händelser i omvärlden övergår till att verka osäkra, kan kommersiell verksamhet paralyseras. Förekomsten nu av sådana förutsättningar i Europa medför inte, att produktion här favoriseras.

Kriget i Ukraina och stoppad import av gas och olja från Ryssland bara påskyndade och visade klart felen i Europas energipolitik. Grundproblemet var – som anfördes ovan – att man genomförde en omvälvande förändring av energisystemet och stängde av viktiga delar av det tidigare utan att ha ett pålitligt nytt alternativ igång. Företagens internationella konkurrenssituation är nu ofta hårdare än tidigare, och stora resurser behövs för investeringar i produkters teknologiska och prismässiga utveckling och för att vidmakthålla eller skapa tillräcklig kostnadspress gällande produktionen. Att dessutom klara allt högre krav på minskade CO2 utsläpp eller betala för sådana blir betungande.

Det offentliga kräver samtidigt en fortgående rapportering från företagen om hur de når utsläppsmål, och hur de uppfyller andra krav såsom rapportering utifrån ESG-standards mm. De senare prioriterar miljöfrågor, sociala frågor och bolagsstyrning. Detta ställer ytterligare krav på resurser och medför kostnader och belastningar. De internationella konkurrenterna utanför Europa har inte alls samma krav på sig gällande CO2 utsläpp eller andra miljöaspekter mm, och har dessutom kanske en mera förmånlig situation gällande flera andra viktiga arbetsförutsättningar. Många företag i Europa pressas därför allt hårdare mot en gräns, där produktion i utlandet inte längre är en fiktion.

Vad framtiden visar för många av dessa är ju allt större – och troligen allt svårare att motverka eller kompensera – kostnader för utsläpp av CO2 genom EU:s system. Detta tar inte hänsyn till individuella industriers svårigheter eller kostnader att sänka utsläpp, och standarden i sig själv har ingen bas annat än ett politiskt mål i grunden satt av personer utan kunskap om de sakliga, materiella förutsättningarna för länder och industrier att nå målet.

Och avsikten är ju att undvika effekter baserade på en obevisad hypotes om CO2s inverkan på global uppvärmning. Huruvida detta mål sopar bort ett antal för Europa viktiga industrier är inget man vet med säkerhet. Politiker, av vilka många är ekonomiska amatörer, leker med länders industrier och sätter mål för dem utan att känna till dessas konsekvenser. I en annan artikel (DEL 6) i serien (2) granskas sambandet klimatpolitik och avindustrialisering mera detaljerat.

EU mot USA

Huvudskälet för de flesta befolkningar att rösta för inträde till den gemensamma europiska marknaden var säkerligen främst ekonomiska. Man trodde på argumenten, att borttagandet av tullar och allehanda handelshinder mellan de europeiska länderna skulle medföra snabbare tillväxt och högre välstånd. I ett land som Sverige tillkom för den del av befolkningen, som sedan andra världskriget lidit under socialdemokratisk politik, förhoppningen att EU-regler skulle hjälpa till att snabbare lossa på den tvångströja av regleringar och regler, som socialdemokratin vävt in Sverige i. En del av dessa förhoppningar realiserades, men så småningom inledde EU kommissionen själv en detaljerad reglering av Europas ekonomiska och övriga liv. Ibland kunde orsaken vara följder av den syn på klimatet, som aktualiserades under 1990-talet, och annars var det enbart tillväxten i en organisation, som inte ville se några hinder för utökningen av dess makt över medlemsstaterna. Ländernas etablissemang och ledande politiker ville inte ingripa i den utvecklingen. Det medförde en turboartad ökning av regler och förordningar, som få väljare förväntat sig eller avsett.

På cirka 15 år har EU samtidigt gått från ekonomisk likställdhet till att dess BNP blivit en tredjedel mindre än USA:s (och dessutom med en större befolkning) (3). Det är en märklig utveckling för en handelsunion, som avsågs leda till snabbare ekonomisk tillväxt för sina medlemsstater. Det finns inga utredningar om, vilken betydelse klimatpolitikens alltmer hämmande regler gällande utnyttjande av olika typer av energi haft på utvecklingen jämfört med den tunga bördan av allmänt ökad reglering i unionens medlemsstater orsakad just av EU.

Den växande byråkratin tas dock ofta upp som ett av huvudskälen till Europas anemiska tillväxt. För en politisk union, där ledningen begär att få ta över alltmer av medlemmarnas suveränitet, måste detta dock vara en chockartad utveckling. Det är tydligt att unionen misslyckats beträffande den ledande bedömningsgrunden för organisatorisk framgång. Ursprungligen en union orsakad främst av frihandeln mellan sina medlemmar, som önskar snabbare ekonomisk utveckling, har den tydligen blivit ett hinder även för ekonomisk utveckling. Med tanke på EU:s övriga inverkan på medlemsstaterna, blir frågan varför den transnationella organisationen överhuvudtaget existerar i sin nuvarande form.

 

Dan Ahlmark

 


Källor och vidare läsning

1. 2025 National Security Strategy – The White House

2. Europas val av ekonomisk nedgång – Nya Dagbladet

3. På 20 år har EU hamnat 50 efter USA – LinkedIn

Trovärdighet – grunden i vår journalistik sedan 2012

Nya Dagbladets position är unik i det svenska medielandskapet. NyD är oberoende på riktigt. Tidningen ägs och kontrolleras inom den egna redaktionen – inte av stora mediekonglomerat eller utländska intressen.

Sedan grundandet 2012 har grunden i vår oberoende journalistik varit balans och trovärdighet framför sensationsjournalistik och snabba klick. NyD är Sveriges bredaste helt oberoende dagstidning och står helt fri från politiska partier och industriintressen.

NyD erhåller inget presstöd och finansieras genom läsardonationer och annonser. Läs mer om våra pressetiska riktlinjer här.

EU:s klimatpolitik undergräver energisystemet – Del 5

Förstörelsen av den europeiska ekonomin

EU:s klimatpolitik har förändrat Europas energisystem i grunden. Resultatet är högre kostnader och ett växande hot mot industrins konkurrenskraft, skriver Dan Ahlmark.

Uppdaterad Idag kl 13:51, Publicerad oktober 7, 2026 – av Dan Ahlmark
Foto: Lunkenbein Photography/iStock
Detta är en opinionstext. Artikelförfattaren svarar för de åsikter som uttrycks i artikeln.

Medan världen invaggats i tron på att dagens klimathypotes – att koldioxidutsläpp har mycket farliga effekter på världens länder i en inte särskilt avlägsen framtid – är sann, har denna helt avvisats bland annat av två professorer emeriti, vars argumentation troligen var huvudskälet till att USA:s Environmental Protection Agency ändrade kurs 2025. Deras slutsatser kunde sammanfattas i några kortfattade men fullständigt förintande meningar, vilka sedan motiverades genom en redovisning av den forskningsmässiga grunden för dem.


Detta är del 5 i Dan Ahlmarks artikelserie om EU. Läs föregående del.


Därmed lyftes klimatpolitikens förtryck över USA:s energiproduktion och energianvändning, industriella utveckling och kärnan till dess internationella makt. Forskarna fastslog nämligen två slutsatser gällande FN:s och senare EU:s klimathypotes: "It fails to consider contradictory science. It is not based on science, it is based on unscientific evidence. Thus there is no scientific basis for the...Finding that greenhouse gases ("GHGs") will endanger the public health and welfare. Furthermore, it endangers the public health and welfare itself". (1)

Betydelsen för energipolitiken

Vi ska här inte beröra varför klimathypotesen varit så viktig för världens globalister och etablissemang att hävda och genomdriva, utan här granskas bara effekterna gällande dess allvarligaste effekt. Följande orsakskedja kan då bedömas vara den väsentligaste: Dagens klimatpolitik energipolitik negativ utveckling av bland annat industrin genom en rad även makroekonomiska konsekvenser lägre internationell konkurrenskraft och lägre standard för befolkningarna. Detta är en direkt följd av EU:s antingen följsamhet till globala beslut eller dess egna radikala klimatinitiativ. Att energipolitiken är klimatpolitikens viktigaste konsekvens betvivlas av få. Västerlandets beprövade och välkalibrerade system för att ge befolkningarna tillgång till riklig och billig energi, samtidigt som man skapar underlag för industrins verksamhet och förnyelse, utvecklades under lång tid.

Plötsligt beroende på en politiskt populär klimatforskning och internationella etablissemang hänförda av ideologin om politisk globalism, ändrades helt förutsättningarna för detta system. Energin har hittills huvudsakligen kommit och kommer från hydrokarboner, vilka nu betecknas som olämpliga på grund av att deras förbränning skapar stora mängder av CO2. Denna gas påstås genom sin ökning i atmosfären orsaka global uppvärmning med en rad svåra konsekvenser för världen. Så kol, olja och gas anses vara så farliga, att de bör bytas ut mot bättre energikällor, vilka det inte finns särskilt många av. Förutom att rensa ut kol och olja har ju även nukleär energi av många regeringar betecknats som farlig men då beroende på risken att vid olyckor mängder av radioaktivitet kan frigöras.

Europas viktigaste industristat – Tyskland – skrotade på grund av dominerande politikers (främst Merkel) inflytande sitt framgångsrika och betydelsefulla kärnenergiprogram, som tagit flera decennier att bygga upp och kostat stora summor. Detta skedde utan en tillräcklig konsekvensanalys. Medan utvinning av olja och gas främst skedde i Nordsjön, där Storbritannien avslutade sin utvinning, finns kol på många ställen i Europa, men vilka fyndigheter nu inte nyttjas. Väldiga summor har investerats i energikällor ansedda som rena såsom vind och sol. Ett prissystem för utsläpp av CO2 har införts, vilket medför nämnvärda kostnader för dessa utsläpp. Utbyggnad av system baserade på hydrokarbonenergi kräver kanske externa godkännanden och säkerligen finansiering, som möter särskilda restriktioner.

Vind och sol står fortfarande för låga andelar av länders energitillgång, och vindkraften torde på grund av höga kostnader och naturligen varierande vind inte överleva annat än som en mycket marginell kommersiell energikälla, om och när statliga bestämmelser och subventioner inte längre stödjer teknologin. Solenergi och hydroelektrisk kraft är då "rena" energikällor av intresse men har idag inte väsentlig betydelse annat än för enskilda länder med särskilda förutsättningar.

Energiomställningen utan ersättning

Vad energiomställningen hittills visat i Europa är, att ansvariga politiker i samarbete med EU-kommissionen varit helt ansvarslösa genom att sjösätta regler, som i många länder eliminerade grunden för det tidigare energisystemet, innan man fått ett nytt konkurrenskraftigt system på plats. Det senare skulle naturligtvis ha bevisad kapacitet att kunna överta bördan att skapa tillräckligt med energi till acceptabla priser. Dessa kan vara högre än tidigare men får, särskilt gällande industrin, inte avvika alltför mycket från internationella konkurrenters kostnader. En företagsledning, som på sitt område fattat något liknande helt oansvarigt beslut, hade snabbt avsatts.

EU:s beslutssystem, som är byggt för att skydda centrum från folkligt missnöje, och där det är svårigheter att klart utpeka dem, som har ett personligt ansvar för fiaskot, fortsätter att driva den skadliga klimat- och därmed energipolitiken. På samma sätt som skedde under Europas avrustning efter slutet av det kalla kriget, har den styrande klassen och EU haft en mycket felaktig uppfattning om omvärlden och fattat felaktiga och oansvariga beslut.

USA lämnar Parisöverenskommelsen

Att USA lämnade Parisöverenskommelsen med dess konsekvenser för energiproduktionen m.m., var början på en utveckling, som sannolikt leder till en stark begränsning av överenskommelsens räckvidd. Dagens politiska situation i Europa tyder på det. Regeringarna i unionens två ledande länder: Tyskland och Frankrike, har sällan haft ett värre opinionsläge. Vad som nu framkommer, är att även FN:s ledande kommitté avseende dagens klimatomställning medger, att tidigare projektioner av effekterna av ökningen av CO2 varit överdrivna. Domedagsprofetiorna, som använts för att skrämma den europeiska befolkningen och dess politiker, har varit fel. USA:s inrikesminister Doug Burgum sade nyligen, att världens omställning till nya energikällor alltid varit:

— a fantasy and a borderline lie (2).

Han begränsade sig till att beteckna de drivande personerna för denna omställning som:

— certain elements.

Med tanke på att just omställningen till nya energikällor i Europa varit en policy av närmast religiös karaktär, är slutsatsen förödande. De europeiska besluten har alltså i bästa fall varit en fantasi, men annars: kanske var det politisk artighet, som inte direkt kallade den för lögn utan blott "på gränsen till lögn". Så detta är vad EU och Europas politiska etablissemang årligen ägnat otaliga miljarder till att påverka sina väljare om och låtit genomtränga mycket av verksamheten i sina länder och all undervisning på alla nivåer. Man har indoktrinerat sina hela befolkningar om en fantasi eller något på gränsen till en lögn.

Fortsättning i del 6

 

Dan Ahlmark

 


Källor och vidare läsning

1. Lindzen & Happer – Comment on EPA Endangerment Finding – CO2 Coalition

2. Green energy transition a fantasy and a borderline lie – Climate Change Dispatch

Trovärdighet – grunden i vår journalistik sedan 2012

Nya Dagbladets position är unik i det svenska medielandskapet. NyD är oberoende på riktigt. Tidningen ägs och kontrolleras inom den egna redaktionen – inte av stora mediekonglomerat eller utländska intressen.

Sedan grundandet 2012 har grunden i vår oberoende journalistik varit balans och trovärdighet framför sensationsjournalistik och snabba klick. NyD är Sveriges bredaste helt oberoende dagstidning och står helt fri från politiska partier och industriintressen.

NyD erhåller inget presstöd och finansieras genom läsardonationer och annonser. Läs mer om våra pressetiska riktlinjer här.

Klimatpolitikens grepp om Europas samhällen – Del 4

Förstörelsen av den europeiska ekonomin

Från industri och transporter till jordbruk, byggande och forskning: EU:s klimatpolitik har fått genomgripande konsekvenser för samhälle och ekonomi, skriver Dan Ahlmark.

Publicerad september 29, 2026 – av Dan Ahlmark
Traktorer i EU-kvarteren i Bryssel under en bondeprotest
Foto: EU/Christophe Licoppe
Detta är en opinionstext. Artikelförfattaren svarar för de åsikter som uttrycks i artikeln.

Dagens klimatpolitik i Europa medför stora krav på centrala beslut och koordination på EU-nivå av medlemsstaternas aktiviteter. Enskilda länders politik sägs inte enskilt lösa dagens globala klimatproblem, utan samarbete och samordning krävs. Det aktualiserar frågor om i vilken utsträckning centrala beslut är motiverade och kan godtas, och vilken självständighet en medlemsstat bör ha. Det medför ofta krav på överföring av makt från de enskilda medlemmarna till EU-nivån.


Detta är del 4 i Dan Ahlmarks artikelserie om EU. Läs föregående del.


Centralt beslutsfattande leder till åtgärder, som medför betydande investeringar och kostnader. Det leder till en uppbyggnad av EU-institutioner med centrala resurser och förmåga till regelgivande samt tillsynsverksamhet för att åstadkomma avsedd styrning och beslut om mål. Dessa representanter förfogar över, förutom kunnandet i länderna, även egna nätverk av forskare och experter.

Klimatpolitiken omfattar samhället mycket brett och begränsar sig inte till bara traditionell tung och lätt industri. Det angår transporter, jordbruket, finansieringssektorn i vid bemärkelse; forskning; viktiga delar av den offentliga sektorn inkl rättssystemet mm. Just denna genomgripande inverkan på hela samhället, som klimatpolitiken baserad på den påstådda farligheten av CO2 medför, leder till många effekter.

Beträffande den grundläggande på klimatpolitiken och dess grunder baseras denna bland annat på material, som redovisas i nästa artikel (DEL 5A), som tar upp klimatpolitikens förödande inverkan på energipolitiken. Där visas grunden till att man bör betrakta Europas nuvarande klimatpolitik som onödig, missriktad och mycket farlig för regionens välfärd och utveckling. Dagens klimatteori är en i huvudsad obevisad hypotes. I detta sammanhang upprepas bara vad de två huvudforskarna, som är de främsta akademiska motståndarna till dagens klimatpolitik (1), säger om dess konsekvenser: “... they are policies that will destroy western economies, impoverish the working middle class, condemn billions of the world's poorest to continued poverty and increased starvation, leave our children despairing over the alleged absence of a future, and will enrich the enemies of the West who are enjoying the spectacle of our suicide march.”

Baserad på en obevisad teori har världens ledande globalistiska organisationer samt delar av världens etablissemang i samverkan fått världen att försöka minska halten av CO2, när denna egentligen är en nyttig gas, som vid ytterligare ökningar av halten i luften kommer att kraftigt öka livsmedelsproduktionen på jorden.

Vi bortser i denna artikel från de energipolitiska och makroekonomiska konsekvenserna av teorin. Istället ser vi på just arten och bredden av denna klimatteoris inverkan. FNs och EU:s gemensamma klimatpolitik berör då de allra flesta samhällssektorer i Sverige. Det gäller inte bara de flesta industrier utan i stort sett alla andra av samhällets viktiga sektorer såsom jord- och skogsbruk, den finansiella sektorn och så vidare. Administrationen av alla regler, som behövs för att realisera antagen klimatpolitik, kräver en utbyggd offentlig förvaltning samt stor uppmärksamhet och stora ansträngningar från företag och ägare av olika typer av egendom. Betydande bördor läggs härigenom på den privata sektorn. Kravet att följa alla regler och att realisera uppsatta mål innebär krav på stora resurser, otaliga projekt, problemlösningar och övervakning. Ett mycket starkt byråkratiskt inslag har därmed förts in i den svenska ekonomin, något påminnande om egenskaperna hos en socialistisk ekonomi och dess metoder.

Konsekvenserna av dessa olika nya regler har – bland sina många effekter på den offentliga förvaltningen – haft en betydande inverkan på rättssystemet. Skilda tolkningar av olika regler med betydande inverkan på egendom och förutsättningarna för näringslivets verksamhet skapar otaliga legala problem, som kräver sin lösning. Förutom olika åsikter och normala kontroverser mellan parter tillkommer de kontroverser och strider, som uppstår när diverse miljö- och radikala politiska grupper försöker att förverkliga egna ideologiska mål med hjälp av en komplex lagstiftning.

De industrier, som naturligen genom sin produktionsprocess skapar stora mängder av CO2, kommer trots framgångar gällande eliminering av utsläpp (i sig orsakande nämnvärda kostnader)troligen inte längre vara livskraftiga i Europa beroende på energikostnader och kostnader för de utsläpp, som ändå måste göras. Utsläppskostnader kan vara internationellt reglerade, eller av staten, och är nämnvärda.

Samtidigt har en annan förutsättning för vissa industrier förändrats, nämligen kravet på billig energi. Energi-generering berörs inte i denna artikel, utan här görs bara observationen att exempelvis ett av Europas största kemiföretag – BASF – flyttat sin verksamhet från Europa på grund av sina energikostnader. Det är en dramatisk åtgärd, men en, som ägarna av tung industri till exempel stålföretag, tung verkstadsindustri, kemi industri och så vidare kan besluta sig för. Om man samtidigt har ökade energikostnader. växande kostnader för den tekniska anpassningen till de nya reglerna, utsläppskostnader samt dessutom ökade administrativa kostnader, kan detta bli för mycket. Man kan dessutom uppleva ökade legala kostnader, ifall externa grupper utnyttjar det legala systemet för att nå något miljömål. Sedan får man uppleva till exempel fördröjningar gällande eventuell tillståndsgivning och annat nödvändigt för verksamheten. När den ackumulerade effekten av alla dessa effekter når en viss nivå, kan företag finna det bättre att flytta utomlands, sälja eller lägga ned verksamheten.

Transporter, flyg och sjöfart

En klimatmässigt mycket uppmärksammad industri gäller transporter generellt det vill säga förutom sådana på land även beträffande flyg och sjöfart. Dessa delar ansvarar för nämnvärda delar av industrins utsläpp av CO2. Olika skatter läggs på flyget i olika länder. Ett försök att införa internationell beskattning av just fartygsutsläpp stoppades 2025 av USA, som lyckades få ett antal länder att rösta mot FN-förslaget Net-Zero Framework. Detta initiativ kallades för ett ”Globalt grönskattebedrägeri” och sköts på framtiden. FN och FNs underorganisationer är desperata att äntligen på något område få egen beskattningsmakt och någon egen inkomst.

Olika utsläpp från bilar var en av de första typerna av utsläpp från konsumentprodukter, som började kontrolleras för länge sedan. Koldioxid fick sedan ökad uppmärksamhet, och utsläppskraven avseende gasen har sedan fortlöpande skärpts. Förbränningsmotorn har successivt ökat sin effektivitet, samtidigt som den orsakar allt lägre utsläpp av olika slag. De elektriska bilarna har ökat starkt i volym, men står fortfarande för en låg andel i Europa. Ett huvudproblem är, att priserna avseende elektriska fordon är alltför höga. Samtidigt är möjligheten att genomföra laddningar mycket otillfredsställande, och i mindre befolkade området krisartat låg. Sverige med landets stora ytor och delvis gles befolkning möter därvid särskilda svårigheter. Den utfasning av förbränningsmotorn man talat om torde inte komma att ske under lång tid.

Trycket har varit högt även på en av världens äldsta näringar: jordbruket. EU:s Green Deal har utformat olika åtgärder för att nå vad man kallar ett miljömässigt hållbart jordbruk. Regleringar finns för bland annat gödningsmedel och bekämpningsmedel, och man arbetar med att försöka minska metanutsläppen. Det politiska motståndet mot olika åtgärder har varit särskilt stort i medelstora länder som Nederländerna och Polen, men är betydande också i EU:s största stater.

Bönderna klagar över de allt högre kostnaderna men också regler, som medför byråkrati. Det europeiska jordbrukets effektivitet minskar samtidigt med lönsamheten och konkurrenskraften. De europeiska bönderna fruktar dessutom sådana avtal som EU:s med Latinamerikas handelsblock Mercosur, omfattande Argentina, Brasilien, Paraguay och Uruguay. Omsorg har dock i detta avtal lagts för att skydda Europas bönder bland annat genom mycket låga årliga ökningar (till exempel 1.3 eller 1,5 %) av tillåten importvolym för livsmedel, där konkurrenskraften är låg till exempel biff, kyckling mm.

Offentlig byggnadsplanering på olika nivåer påverkas kraftigt av klimatpolitiken, liksom verksamheten allmänt inom arkitektur, byggnadsföretag och byggmaterialindustri. Styrning sker genom byggstandards och regler avseende material och isolering. Kostnadsökningarna har därför varit kraftiga inom flera led. I Sverige, där byggnation på grund av klimatet och höga byggkrav redan medför höga kostnader, drabbas hårt. Det mycket stora behovet av nya bostäder kan inte fyllas tillfredsställande. Förutom nybyggnation drabbas naturligtvis renoveringsverksamhet, tillbyggnader och så vidare.

Finansiering och forskning

Ett viktig område för klimatpolitiskt inflytande är området för finansiering av olika verksamheter. Det innebär numera, att alla viktiga finanseringskällor uppmärksammar önskemålet att prioritera miljömässigt sunda projekt det vill säga gröna sådana. Detta innebär svårigheter för projekt, som enligt normer och regler har en diskutabel klimatprofil såsom försvarsindustrin. Detta gäller alltså ett politiskt ingrepp i marknadsekonomin och en styrning som går tvärs andra politiskt beslutade policies.

Klimatpolitiken och dess mål avseende uthållighet påverkar självfallet EU:s centrala stöd for forskning liksom medlemsstaternas prioriteringar inom ramen för sina nationella forskningsprogram. Det influerar både företag, specialiserade självständiga forskningsinstitut samt universitetsforskning. Det influerar samtidigt kraven inom offentlig upphandling av alla slag. Kritik framförs beträffande kraven på snäv styrning av forskningen. Ett belysande – och avskräckande - exempel gäller själva den grundläggande klimatvetenskapen, där inga anslag egentligen ges till forskning, som kan utmana den allmänt accepterade klimatpolitiken. Det medför, att skeptiska forskare inte kan meritera sig genom sina valda projekt, vilket påverkar rekrytering och befordran inom universiteten.

Det finns samtidigt ett annat hinder för vetenskaplig opposition, genom att opponenter har mycket stora svårigheter att på grund av peer-review systemet för vetenskapliga artiklar få sina artiklar publicerade i de respekterade forskningsjournalerna avseende klimatvetenskap (vilket i sig minskar möjligheten till befordran). Sådana oppositionella forskare inbjuds heller inte till sammankomster och symposier, där viktig forskning diskuteras. Det är alltså ett system, som på grund av makt över medel och kanaler stänger ned de flesta möjligheter att framföra kritik mot de accepterade teorierna. EU har här i flera avseenden en negativ inverkan. Åsikterna på området begränsas till vissa godkända, och man hindrar avvikande röster. Det är metoder, som regelmässigt utnyttjas i auktoritära stater. I totalitära stater hindras eventuella opponenter på annat vis.

Som en följd av internationella beslut genomtränger nu konsekvenserna av tron på global uppvärmning (eller den benämning man vill använda) anställdas och deras chefers aktiviteter på de allra flesta fält. Självfallet är vissa stater såsom Sverige, som vanligen vill visa sig bäst i klassen gällande internationella åtaganden, ledande. Detta har fångat in samhällena främst i Västerlandet i ett hårt grepp och en byråkrati, vars effekter och kostnader ännu inte är fastställda. Genom ett alltmer utbyggt regelsystem med rättslig uppbackning påverkar det alltmer i nationernas dagliga liv.

 

Dan Ahlmark

 


Källor och vidare läsning

1. Lindzen & Happer – Comment on EPA Endangerment Finding – CO2 Coalition

Trovärdighet – grunden i vår journalistik sedan 2012

Nya Dagbladets position är unik i det svenska medielandskapet. NyD är oberoende på riktigt. Tidningen ägs och kontrolleras inom den egna redaktionen – inte av stora mediekonglomerat eller utländska intressen.

Sedan grundandet 2012 har grunden i vår oberoende journalistik varit balans och trovärdighet framför sensationsjournalistik och snabba klick. NyD är Sveriges bredaste helt oberoende dagstidning och står helt fri från politiska partier och industriintressen.

NyD erhåller inget presstöd och finansieras genom läsardonationer och annonser. Läs mer om våra pressetiska riktlinjer här.

EU:s agerande under covidkrisen – Del 3

Coronapolitikens skadeverkningar

Vaccinupphandlingar, covidbevis och kontroll av nätplattformar gav EU en central roll under pandemin, med följder för självbestämmande och yttrandefrihet, skriver Dan Ahlmark.

Publicerad september 22, 2026 – av Dan Ahlmark
Foto: EU-kommissionen
Detta är en opinionstext. Artikelförfattaren svarar för de åsikter som uttrycks i artikeln.

Beträffande hälsopolitik har de nationella regeringarna i många avseenden bibehållit sin rätt att agera självständigt. Detta blev särskilt aktuellt under covid-krisen, som drabbade så gott som alla medlemsstater i EU, men där organisationen ändå hade eller gavs viktiga funktioner. Det medförde, att EU spelade en roll även beträffande andra områden, där man inte hade något formellt uppdrag.


Detta är del 3 i Dan Ahlmarks artikelserie om EU. Läs föregående del.


Ett område, där man hade en klar ledarfunktion gällde koordination av godkännanden av vacciner och deras utnyttjande. Funktionen uppfylldes av EU-myndigheten EMA. Den gällde tillåtelser avseende val av mediciner och ordinationerna gällande dessa, säkerhetsföreskrifter mm. Regeringarna följde i stort dess beslut.

Vad som senare hänt är, att särskilt vissa läkemedelsföretag kritiserats för sin produkt och dess konsekvenser för hälsan. Civilpersoner ifrågasätter godkännandet av produkterna. Det är idag oklart vilka juridiska följder – om några - detta medför för företagen. Dessa synes inledningsvis ha sökt godkännanden av staten, som skyddar dem från konsekvenser av att marknadsföra preparat, som kanske inte utprovats på konventionellt sätt och därför innebär viss risk.

EU fick inledningsvis under pandemin ett uppdrag av många EU-länder att genomföra köp av vacciner och koordinera fördelningen av dessa, vilka beslut realiserades. Vissa länder genomförde självständiga uppköp och fick leveranser före de gemensamt beslutade beroende på faktorer som offentliga organisationers senfärdighet, bristande vana mm. EU-kommissionens ordförande har blivit kritiserad beträffande vissa inköp men vann en förtroendeomröstning i Europaparlamentet gällande sina åtgärder.

Nerstängningar och ingrepp i vardagen

Åtgärder som direkt grep in i människors vardag gällde nerstängningar av flera slag, utegångsförbud, regler om att hålla avstånd, krav på mask och så vidare. Bland åtgärderna, som innebar ingrepp på människors personliga integritet, fanns kravet på medborgare att undergå ett visst antal vaccinationer. Dessa åtgärder gällande befolkningen hade lyckligtvis förbehållits de enskilda nationerna, och beslutades inte av något EU organ. Sverige var en de mera lyckliga länderna i detta avseende, då den aktuella myndigheten snabbt skaffat sig en något realistisk syn på sjukdomens art och därför undvek vissa tvingande åtgärder andra nationers befolkningar fick stå ut med.

Det hade rätt snabbt blivit uppenbart, att den främsta riskgruppen var de gamla, medan unga hade en avsevärt mycket lägre risk att drabbas hårt. Så småningom var det klart, att - bortsett från riskgrupp 1 - det var fråga om en sjukdom, som var något eller mera allvarlig än en svår säsongsinfluensa, men vars dödlighet blivit kraftigt överdriven. Trots den lägre risken för unga tvingades skolor i många länder inkl Sverige att hållas stängda under långa perioder. Med tanke på bland annat det stora sociala behovet hos många unga människor liksom behov hos dem gällande fysisk närvaro vid lärande var detta sannolikt ett felaktigt beslut. Nerstängningar av samhällssektorer och ingrepp, som hårt drabbade små och mindre företag, kan numera betraktas som diskutabla. De mest omfattande av åtgärderna mot covid kan alltså ifrågasättas. Medicinska experter, som protesterade, drabbades ibland av svåra personliga konsekvenser på sätt, som förde tanken till auktoritära samhällen.

Framtagandet av EU Digital covid Certificate påskyndade troligen tillåtna resor av civilpersoner inom Europa jämfört med om ingen sådan koordination av dokument skett. Samtidigt gav det EU en roll gällande gränskontroller, villkoren för EU-medborgare att resa samt digitala identitetssystem. De stora ekonomiska stödprogram, som igångsattes via EU, medförde ett centralt inflytande och kontroll av medlemsstaternas åtgärder avseende stöd. Det innebar en förstärkning av den centrala maktens roll.

Samarbetet mellan Europas stater förstärkte tendensen att bortse från interna protester, eftersom beslut, som egentligen var landets ansvar, först diskuterades i olika fora i EU, vilka då blev en viktig grund för de inhemska kommande policybesluten. Naturligtvis medförde detta ökade likheter i olika länders program att bemöta epidemin/pandemin. Säkerligen förstärkte detta tendensen att slå undan inhemsk kritik och protester mot olika inslag av covid-politiken. Inhemska politiska diskussioner präglades från regeringarnas utgångspunkt med stor sannolikhet just av den consensus framkommen i EU:s diskussioner i olika instanser. Inhemska demokratiska krafter, som frambar kritik, behandlades och beaktades därför inte på samma sätt som om EU inte funnits.

En obehaglig upplevelse var att en liten del av befolkningen i Sverige visade aggressivitet mot dem, som protesterade mot olika åtgärder, och ville inte tillåta den handlingsfrihet och yttrandefrihet, som medborgare ska ha. Mycket oroande auktoritära tendenser visade sig vara naturliga hos många på grund av hotet mot deras hälsa. Och svenska politiker visade bara passivitet gällande sådana uttryck och inget civilkurage.

EU:s censurverksamhet under covid-epidemin

EU bedriver en övervakande granskning av de sociala plattformarnas egen granskning av innehåll där, som publiceras av allmänheten. Som en undersökning av den amerikanska kongressen visat, genomför de dock allmänt en censur, som går utöver vad plattformarna önskar och utför (1). Detta har också gällt debatten om staters covid politik, där EU hindrat kritiska åsikter om policies att publiceras eller nås av allmänheten.

Det är naturligt, att många olika åsikter om covid-politiken i Europa framfördes under perioden, eftersom stater krävde och genomförde mycket drastiska åtgärder gällande medborgarnas liv. En hård debatt om detta är naturlig, och kunde självfallet ibland gå för långt. Plattformarna stoppade dock lögner och galna teorier, som kunde anses vara antingen ”misinformation” eller ”disinformation ”. Plattformarnas granskning av innehåll gäller båda typerna liksom EU:s översyn. Misinformation gäller felaktig eller vilseledande information spridd utan avsikt att lura. Disinformation är allvarligare. Sådan defineras av EU som: “Disinformation...refers to false or misleading information (min kurs.) that is deliberately spread to deceive and manipulate public opinion, particularly in the context of online communication” (2).

Problemet är, att EU, sannolikt beroende på att det utgör en politisk organisation djupt involverad i många faser av medlemsstaternas covid-politik, var mycket känslig för kritik av den genomförda politiken. Man syns ha utfört en övervakande, detaljerad och sträng censur, som uppenbarligen gick utöver vad plattformarna önskade utföra. Men genom EU:s möjligheter att kräva åtlydnad, kom dock plattformarna att följa det centrala censurorganets anvisningar.

Vad, som i detta fall behövdes, var ju att på grund av bristande kunskap om covid´s reella ursprung och effekter, det fanns övervägande skäl för myndigheterna att tillåta en bred diskussion om epidemins/pandemins alla aspekter. Ingen visste ju egentligen med någon säkerhet sanningen, och en medborgares rätt att framföra sin åsikt är grundläggande. Detta respekterades ofta dock inte. Ett exempel: den nu av amerikanska myndigheter accepterade sanningen, att viruset spreds från ett kinesiskt laboratorium finansierat av USA (3), censurerades som – åtminstone – misinformation. Man tystade medicinska experter med avvikande sakmässigt grundade annorlunda åsikter om de dramatiska åtgärderna gällande masktvång och avstånd i köer mm. Framförd kritik av de ekonomiskt förödande nerstängningarna av samhällen och skolor mildrades av censuren.

Elektronisk censur förfogar ju över ett flertal medel. Kritiska åsikter om vaccinernas inverkan från fackmän, eller människors rättighet att avstå från vaccination, behövde ju inte direkt tas bort. Istället kan man begränsa räckvidden på internet – och därmed i huvudsak minska effektiviteten i informationen - eller man kunde sätta en etikett på innehållet. Om det gällde information från aktiva skribenter, som fick ekonomisk ersättning från plattformen, kanske den rätten togs bort för visst innehåll.

Det syns helt klart, att EU:s censurenhets tolkning av misinformation mm ibland stred mot lagstiftningarna om yttrandefrihet i länder, som censuren gällde. Både när det gällde medicinsk expertis, på minst samma kunskapsnivå som regeringarnas experter, eller en allmänhet, som bara utnyttjade sin rätt att kritisera statlig politik, gick EU för långt i tystandet av oppositionella stämmor. En rad åsikter, som skyddats av EU och medlemsstaternas regeringar, har också visat sig vara fel eller överdrivna. Påstådda konspirationsteorier visar sig ju numera ofta vara just korrekt information. Men EU hade inte omdömet att i sin censurverksamhet beakta osäkerheten i kunskapsläget och allmänt människors rätt att framföra sina synpunkter.

 

Dan Ahlmark

 


Källor och vidare läsning

1. EUs förödande angrepp på yttrandefriheten i Europa – del 1 – Nya Dagbladet

2. EU:s förödande angrepp på yttrandefriheten i Europa – del 2 – Nya Dagbladet

3. CIA whistleblower outlines COVID-19 coverup – The Conservative Treehouse

Trovärdighet – grunden i vår journalistik sedan 2012

Nya Dagbladets position är unik i det svenska medielandskapet. NyD är oberoende på riktigt. Tidningen ägs och kontrolleras inom den egna redaktionen – inte av stora mediekonglomerat eller utländska intressen.

Sedan grundandet 2012 har grunden i vår oberoende journalistik varit balans och trovärdighet framför sensationsjournalistik och snabba klick. NyD är Sveriges bredaste helt oberoende dagstidning och står helt fri från politiska partier och industriintressen.

NyD erhåller inget presstöd och finansieras genom läsardonationer och annonser. Läs mer om våra pressetiska riktlinjer här.