Annons:

Popper, Soros och det öppna samhället

Den av Karl Popper inspirerade George Soros ser framför allt mänskliga rättigheter som demokratins egentliga innehåll, men oviljan att respektera nationen som demokratins verkliga grundfundament gör tillsammans med hans messianska storhetsvansinne ironiskt nog att han i praktiken bidrar till kollapsen för den typ av samhälle han tror sig stödja.

Uppdaterad september 5, 2021, Publicerad september 4, 2021 – av Karl-Olov Arnstberg
Detta är en opinionstext. Artikelförfattaren svarar för de åsikter som uttrycks i artikeln.

Bland de intellektuella judar som var verksamma under och efter andra världskriget fanns det två motsatta förhållningssätt. Det ena var sionismen som grundades av sekulära judar i slutet av 1800-talet och verkade för att det folk som under två årtusenden levt i olika länder skulle få en egen självständig judisk nationalstat. Det andra förhållningssättet, som inte var förbehållet judar, var den kosmopolitiska antinationalism som var spridd inom Europas borgerliga intelligentia. Såväl vetenskapsfilosofen Karl Popper som finansmannen George Soros företräder det senare synsättet. Popper dog 1994 vid 92 års ålder. Soros fyller 91 år i augusti i år och påstås fortfarande spela tennis flera gånger i veckan. På en video från januari i år syns dock att åren börjar ta ut sin rätt.

Varken Popper eller Soros var intresserade av att flytta till Israel. Soros har till och med aktivt bekämpat statsbildningen genom att ge många miljoner dollar till grupper och personer som arbetat med att försvaga staten Israel. Popper stannade i Storbritannien, där han adlades 1965.

Soros tog en mastersexamen i filosofi i mitten av 1950-talet vid London School of Economics, där han bland andra hade Popper som lärare. Efter att Soros doktorerat i ekonomi flyttade han 1956 till USA, där han hade exempellösa framgångar som finansman. År 2017 låg han på 19:e plats på finansmagasinet Forbes lista över världens rikaste personer. Han var också den mest förmögne hedgefond-ägaren, med en nettoförmögenhet på omkring 25 miljarder dollar.

Hur blev Soros så ofantligt rik? Svaret är hedgefonder och valutaspekulationer. Han spekulerade mot den svenska kronan och det brittiska pundet år 1992 och mot Thailands och Malaysias ekonomier 1997. Samma år attackerade han också valutorna i Filippinerna, Sydkorea, Hongkong och Kina. Aftonbladet skrev i en krönika från 1998: ”Varhelst i världen som det går att tjäna pengar på osäkra valutor dyker Georg Soros och hans hedgefonder upp. Nu är han inblandad i det valutafall som hotar hela världsekonomin.” Enligt den Kuala Lumpur-baserade journalisten Sheridan Mahavera, som skriver för South China Morning Post, är det en allmän uppfattning i Malaysia, att George Soros låg bakom finanskrisen i Sydostasien 1997 – 98. Liksom att detta i sin tur i ett slag ”raderade” en stor del av det välstånd som fram till dess byggts upp. Den uppfattningen om Soros roll stöds också av Malaysias regering. En kommentar på Flashback:

Annons:

"Soros är en rovdjurskapitalist av den värsta sorten. Fullblodssociopat helt enkelt. Man kan ha synpunkter på många ultrarika människor men ofta har de gjort ett avtryck hos mänskligheten i form av förbättringar genom produkter och annat. Som Bill Gates med Microsoft, Elon Musk med sina elbilar och raketer. Även faktiskt Rockefeller genom oljeproduktion som gagnat mänskligheten. Soros har inte producerat något. Honom hade man kunnat vara utan helt enkelt. /…/ Han har lurat skjortan av de flesta och fått dem att tro att han kämpar för humanismen och för människors bästa. Jag tror att han uppriktigt skiter i det. Det han vill är att till varje pris värna om det s.k. ”öppna samhället” och det är inte för människors frihet. Så länge gränserna är öppna och det fria kapitalet får flöda med hjälp av riksbanker som inte kontrolleras av ländernas regeringar. Så länge globalismen får fria tyglar kan han fortsätta med sina spekulationer på meganivå. Fortsätta med det som mänskligheten kan klara sig utan."

Faran med att ha exempellösa framgångar är bland annat att drabbas av storhetsvansinne. Soros har i sin bok Underwriting Democracy skrivit att han redan som barn hade messianska fantasier och började se på sig själv som ett slags gudomlighet. Han kunde göra som han ville, samhällets regler gällde inte för honom.

I oktober 2018 förde Soros över 18 miljarder dollar från sin privata förmögenhet till sin världsomspännande organisation Open Society Foundation (OSF). Sammanlagt har han till stiftelsen donerat över 32 miljarder dollar. Denna grundades 1984 med det uttryckliga syftet att i Poppers anda hjälpa folken att kasta av sig oket från totalitära regimer, främst kommunismen. Samma år bildade han en separat Open Society-stiftelse i Ungern. Kina kom därefter 1986, Sovjetunionen 1987 och Polen 1988.

Han kunde göra som han ville, samhällets regler gällde inte för honom.

Enligt stiftelsens egna uppgifter är den i dag aktiv i 120 länder. OSF påstår sig verka för att ”bygga stabila demokratier” och ”stärka mänskliga rättigheter”. Men stiftelsen vill också ”uppmuntra till en kritisk debatt och respekten för olika åsikter”. Den enda större privata organisationen i USA med filantropisk verksamhet på sitt program är Bill och Melinda Gates Foundation.

I Ryssland förbjöds OSF 2015. Det ryska justitieministeriet menade att organisationen utgjorde ett hot mot den ryska konstitutionen. Turkiets premiärminister Recep Tayyip Erdoğan beskrev i november 2018 George Soros som den ”ökända ungerska juden” som ”skickar ut sitt folk runt om i världen för splittra och störta nationer”. Erdoğan påstod att det var Soros som låg bakom de stora protesterna i Istanbul 2013. 1991 öppnade Soros ett privat universitet – Centraleuropeiska universitetet – i Budapest. 2018 stängdes det av Viktor Orbáns regering, efter att ha anklagats för att stödja illegal invandring och underminera Ungerns kulturella identitet. På kritik från Viktor Orbán svarade George Soros:

"Hans plan behandlar skyddet för de nationella gränserna som målet och flyktingarna som ett hinder. Vår plan behandlar skyddet av flyktingarna som målet och de nationella gränserna som ett hinder."

Det som definitivt blev spiken i kistan för Soros universitet var att de startade en institution för genusstudier. Centraleuropeiska universitetet öppnade därefter i Wien.

Den som intresserar sig för Soros organisation kan följa två spår. Det ena är det officiella, där OSF påstås arbeta globalt för att främja demokrati, yttrandefrihet, rättssäkerhet, utbildning och jämställdhet. Det är världens största organisation för mänskliga rättigheter. 2018 utsåg brittiska Financial Times Soros till Årets person. Centerledaren Annie Lööf skrev på Twitter: ”George Soros försvarar den liberala demokratin, står upp för öppenheten, toleransen, yttrande- och mediefriheten. I den värld vi nu lever i där många av dessa värden utmanas – inte minst i hans hemland Ungern – är utmärkelsen helt rätt.

Det andra spåret är mindre smickrande. Det är att organisationen finansierar alla former av migration och ger pengar till grupper som sprider oro i samhället. Det påstås exempelvis att OSF massinvandringshösten 2015 lät trycka upp instruktioner för hur man skulle ta sig in i Europa och då i synnerhet till Tyskland och Sverige. Han tillhör också finansiärerna bakom Black Lives Matter och har öppet erkänt att han vill se en massinvandring av så kallade flyktingar till Europa, i syfte att undergräva dess nationalstater. Soros ideal är en värld helt utan gränser där människor kan röra sig och bosätta sig hur de vill oavsett anledning.

Inför valet till Europaparlamentet 2014 satsade George Soros rejält på att påverka valutgången: målsättningen var att EU-vänliga partier skulle gå segrande fram medan nationalistiskt betonade och EU-kritiska partier skulle bita i gräset. Soros gav också ett bidrag på ungefär fem miljoner kronor till anti-Brexit-gruppen Best for Britain. Till den italienska dagstidningen La Repubblica sa han: ”Jag blev en entusiastisk EU-supporter då jag betraktar unionen som förkroppsligandet av ett öppet samhälle på en europeisk nivå.

Inför det svenska valet 2014 sponsrade OSF svenska Expo för att de skulle utbilda aktivister och organisationer med syftet att motarbeta Sverigedemokraterna. Bland annat stöddes något som kallades Tillsammansskapet, som under valrörelsen störde SD-möten genom att exempelvis vända ryggarna åt Jimmie Åkesson och skramla med nyckelknippor. I svenska medier har inget skrivits om Soros stöd till Expo och själva har de tigit som muren.

Den ungerska regeringen har, under ledning av premiärminister Victor Orbán, under 2010-talet drivit en kampanj mot George Soros, som de menar vill tvinga Ungern att öppna sina gränser för hundratusentals illegala migranter från Mellanöstern och Afrika. Kampanjen har bland annat bestått i att stora affischer har klistrats upp på offentliga platser med en skrattande Soros och texten ”Låt inte Soros få sista skrattet”. En kuriositet i sammanhanget är att Viktor Orbán i sin ungdom studerade i Oxford på ett stipendium från Soros. Också hans parti Liberal International med ungdomspartiet Fidesz fick till en början betydande stöd från OSF.

Open Society är ett begrepp som direkt refererar tillbaka till Poppers stora verk i två band ”Det öppna samhället och dess fiender”. Den skrevs under andra världskriget, när ingen ännu visste hur det skulle gå i kampen mellan stalinism, fascism, nazism och demokrati. Popper lade sista handen vid bokens första version 1943 då han, som filosofilektor i Nya Zeeland, var i relativ säkerhet från kriget.

Fem år senare befann sig både Popper och Soros i London och Popper blev Soros mentor vid London School of Economics. Det kan därför vara värt att bekanta sig lite närmare för vad Popper menade med begreppet ”öppet samhälle”.

Enligt Popper har det öppna samhället inte något slutmål. Perfekt planering är omöjligt. Framåtskridandet rör sig inte något mönster som går att förutse, vilket är ett påstående med referens till i synnerhet Marx och hans ”förutsägelser” om revolutionen, som leder till proletariatets diktatur och det klasslösa samhället. Individualismen är Poppers utgångspunkt, vilket står i direkt motsättning till både Marx arbetarklass och Hitlers germanska folk. Samhället är inget kollektiv. Det består av individer, som sluter sig samman i institutioner, vars uppgift är att skapa villkor för ett framåtskridande. Men det går inte att förutsäga vart samhället är på väg. Popper är antiutopist – ett samhälle där eliten vill styra mot ett bestämt mål, leder till övergrepp mot individen. Han är också relevant för postmodernismen genom sin antiessentialism. Det finns inga sanningar, eller mer precist: det går inte att bevisa att ett påstående är sant. Dagens sanning kan bli morgondagens osanning. Vetenskapens uppgift är istället att falsifiera, det vill säga pröva om det går att omkullkasta ett påstående. Går inte det, så gäller det som en ”tills-vidare-sanning”. Det perspektivet diskvalificerar också konspirationsteorier. Det finns visserligen rika och mäktiga människor som försöker styra samhället, men de lyckas aldrig. Det blir aldrig som de tänkt sig. Den som vill verka för en bättre värld – inte göra människor lyckliga, men däremot minska lidandet – bör därför alltid motarbeta de auktoritära krafterna i ett samhälle. I praktiken innebär det att bekämpa nationalismen, som är auktoritär till sin natur. När Popper påstår det, bör man komma ihåg i vilket tillstånd världen befann sig.

Intressant, och för dagens demokratidiskussion i högsta grad relevant, är också Poppers syn på demokrati. Han förstod inte – vilket inte heller Soros gör – att nationen och patriotismen är demokratins fundament. De båda ser istället tryckfrihet, yttrandefrihet och, framför allt, mänskliga rättigheter, som demokratins egentliga innehåll. Popper avvisade tanken att i en demokrati tillsätts folkets legitima ledare. Därmed slapp han ifrån den så kallade demokratiparadoxen, nämligen om folket vill avskaffa demokratin, har det då rätt att göra detta – i demokratins namn? Han avvisade tanken på att folket skulle besitta någon högre sanning. För honom var demokratins företräde att den lämnade politiken öppen för ständig förnyelse. Ledare som gjorde ett dåligt jobb kunde utan blodsspillan ersättas med andra.

Han förstod inte – vilket inte heller Soros gör – att nationen och patriotismen är demokratins fundament.

Det är just här det har gått åt helvete. Soros har aldrig förstått det, men jag kan undra om Popper ändå inte hade klarat att se de spelregler som gäller för vårt postmoderna och galna (ja, jag menar det!) samhälle. Det moderna efterkrigssamhälle där Popper lade ut sina vetenskapsfilosofiska idéer, präglades nämligen av förnuftstro, att vi är rationella individer, öppna för kunskap och med förmågan att via det rationella samtalet ompröva sanningar och finna lösningar, men nu har vi ju hamnat i ett samhälle där det rationella förnuftet inte längre styr politiken. Det är ett samhälle som gullar med utopin om absolut jämlikhet och styr mot det målet genom att tysta och skända kritiker, samt ställa upp ett antal dogmer.

Soros kör i diket. Hans perspektiv formades av de båda världskrigen och deras patologiska nationalism. Det öppna samhälle han med alla sina miljarder tror sig stödja, det är det samhälle som nu är i färd med att iscensätta sin egen kollaps och därmed bekräfta en av Poppers grundteser: att det inte går att förutsäga framtiden. Open Society Foundation, som med ett globalt perspektiv vill bekämpa och försvaga auktoritära ledarskap, göder de rörelser som verkar för ett totalitärt samhälle. Soros borde göra en poppersk falsifiering av OSF:s vackra målsättningar, pröva vad de i praktiken leder till.

 

Karl-Olov Arnstberg

 

Artikeln har tidigare publicerats Invandring & Mörkläggning

Trovärdighet – grunden i vår journalistik sedan 2012

Nya Dagbladets position är unik i det svenska medielandskapet. NyD är oberoende på riktigt. Tidningen ägs och kontrolleras inom den egna redaktionen – inte av stora mediekonglomerat eller utländska intressen.

Sedan grundandet 2012 har grunden i vår oberoende journalistik varit balans och trovärdighet framför sensationsjournalistik och snabba klick. NyD är Sveriges bredaste helt oberoende dagstidning och står helt fri från politiska partier och industriintressen.

NyD erhåller inget presstöd och finansieras genom läsardonationer och annonser. Läs mer om våra pressetiska riktlinjer här.

Annons:

EU:s överstatliga system skadar medlemsstaterna – Del 1

EU:s beslut har på flera områden skadat medlemsstaternas välfärd och handlingsfrihet, skriver Dan Ahlmark i första delen av en ny artikelserie på Nya Dagbladet.

Publicerad september 4, 2026 – av Dan Ahlmark
Foto: monticelllo/iStock
Detta är en opinionstext. Artikelförfattaren svarar för de åsikter som uttrycks i artikeln.

Allvaret i de misstag EU – det vill säga Kommissionen tillsammans med EU:s beslutande organ – har begått på ett flertal områden, har på ett förödande sätt inverkat på medlemsstaternas standard och handlingsfrihet det vill säga motsatsen till vad som förespeglades vid ländernas inträde i unionen. Detta framgår av konsekvenserna av de policies, som granskas nedan gällande områden, där EU har - eller försökt - genomföra allehanda åtgärder.

Särskilt i stora organisationer eller sammanslutningar av stater råder tyvärr beteenderegeln för beslutsfattarna, att de vid misstag inte ändrar en felaktig politik. Skälet är, att de ser eller upplever detta som för genant eller politiskt skadligt gällande sig själva, vilket medför, att de inte kan eller vågar erkänna ett fel och göra en förändring.

Det krävs ytterst starka skäl för en förändring, som kan tolkas som ett erkännande av ett misstag. Detta fortsätter därför och troligen bara fördjupas och förvärras. Regeln gäller delvis också enskilda regeringars handlande, men hoten och snabbheten i verkställandet av effektiva motreaktioner: valnederlag, uppbrytning av samlingsregeringar o dyl är vanligen mycket snabbare och effektivare än EU:s tunga beslutsprocess, som ofta inte direkt placerar det primära ansvaret på aktuella beslutsfattare. Bristen på kännbart personligt ansvar är förödande.

Stora misstag framdrivna av Europeiska unionen

I en serie av artiklar granskas här i vilken utsträckning politiska beslut fattade inom EU nämnvärt eller kraftigt negativt påverkat den politiska eller ekonomiska situationen inom Europeiska unionens medlemsstater. Har inte felaktiga beslut skett så frekvent och på olika områden, att de allvarligt skadat medlemsstaterna? Om så skett ofta och följderna är allvarliga, uppstår naturligtvis frågan, om EU inte bör kraftigt reformeras. Om så inte bedöms vara möjligt, är frågan: bör den kanske läggas ned? Ska verkligen den transnationella organisationen bestå i sin nuvarande form? Kanske en ny union, inledningsvis begränsad till ekonomiskt samarbete, bör skapas från början och byggas på delar, som är acceptabla och användbara?

En annan viktig fråga, som inte berörs här, gäller självfallet orsaken till att Europas transnationella projekt misslyckats med viktiga projekt, men trots detta ändå avancerar mot en allt allvarligare utveckling: att den centrala makten förstärks ytterligare, och nationalstaternas suveränitet alltmer begränsas. Det, som skapats är nämligen ett kraftfullt institutionellt maskineri stöttat av ett antal nationella etablissemang, som ser fram emot att via transnationellt beslutsfattande med helt oklart politiskt ansvar skyddas från den politiska opinionen inom sina medlemsstater.

Den politik, som etablerats, är politisk globalism med alla dess negativa konsekvenser för nationalstaterna. I EU:s fall har det kompletterats med en närmast religiös komponent: önskan att bygga ett universellt samhälle utan gränser och mycket starka rättigheter för alla i världen, men vilka samtidigt förutsätter betydande skyldigheter, bördor och uppoffringar för unionens medborgare. Det är ett gränsöverskridande utopiskt samhälle styrt av Europas och världens politiska eliter (1). I Parisdeklarationen (2) benämns detta som pseudoreligiöst, och man varnar för att det sanna Europa håller på att förvandlas till ett falskt Europa styrt av EU.

I elva artiklar granskar serien därför viktiga områden, där policies utformade och beslutade av EU inverkat eller inverkar på den europeiska befolkningens välfärd och utveckling. Dessa områden gäller:

• EU:s inflytande på Europas nedrustning, som skedde sedan 1990-talet,

• dess agerande under covid-19 epidemin,

• EU:s val av klimatpolitik och konsekvenserna av denna för regionens energipolitik, dess ekonomiska utveckling samt därmed befolkningarnas välfärd

• EU:s vilja att låta ekonomiskt sämre utvecklade medlemsstater bli medlemmar av dess monetära union,

• valet att tillåta massimmigration från Syrien, Mellanöstern och Nordafrika

• ingreppet i Rumäniens presidentval 2024 för att undvika ett val av en nationalistisk EU-motståndare.

• EU:s utnyttjande av Digital Services Act i syfte att genomföra censur av frihetliga organisationer, högerpolitiker och kritiker av EU. Dess uppbyggnad av en propagandaapparat för att påverka Europas befolkningar.

• det pågående försöket att etablera en kontroll/avlyssning av all kommunikation (skriftlig eller verbal och inledningsvis av taktiska skäl begränsat till brott mot barn) inom Europa samt från och till omvärlden.

• väsentliga misstag i EU:s utrikespolitik.

Finns hopp om Europas omdaning?

Hopp om förändringar i stora transnationella organisationer är nog oftast meningslöst. Men under vissa förutsättningar kan det finnas vissa skäl att tro på att en förvandling kan ske även beträffande EU, och tecken på sådana finns idag. Vilka är då dessa? Ja, USA har under Trumpadministrationen satt Europa under en ekonomisk och politisk press, som är starkare än någon tidigare under 1/3 sekel. Europa tillåts inte längre utnyttja USA ekonomiskt genom orättvisa handelsregler, utan jämställdhet i handelsvillkoren krävs, vilket orsakar ekonomiska påfrestningar i vår region.

Europa tillåts heller inte längre att utan nämnvärda försvarssatsningar bara leva under de amerikanska kärnvapenparaplyet och med amerikanska trupper nära gränsen till Ryssland. Att uppfylla det nya kravet på försvarsbudgetar uppgående till 3,5 % av BNP kräver nämnvärda uppoffringar av europeerna. Dessutom tillkommer 1,5 % för försvars- och säkerhetsrelaterade investeringar. För länder, som redan har för stora budgetunderskott, orsakar detta nya svåra prioriteringar.

USA kommer under de närmaste åren visa en imponerande ekonomisk tillväxt, medan Europa visar – om inte negativ – en anemisk sådan. Vad värre är: USA kritiserar Europa offentligt just för att själva orsaken till detta är regionens okloka och orealistiska klimat- och energipolitik. Det medverkar till, att medborgarnas uppmärksamhet fästs vid denna orsak, som politikerna försöker dölja. Energikostnadernas ökning i till exempel Tyskland är svåra att bära för befolkningen och ibland omöjliga för industrin. Och flera andra nya stora ekonomiska bördor har tillkommit för de europeiska länderna det sista decenniet. Så den ekonomiska rörelsefriheten för Europa är snävare än den varit under lång tid - och därmed trycket att ändra politik.

Och aldrig under efterkrigstiden har USA-administrationens kritik av Europas inrikespolitik varit så skarp. Vance, Rubi och Trump har alla gett klara och utförliga uttryck för olika slag av avståndstagande från europeisk mediacensur, politiska övergrepp mot oppositionen i olika länder och brott mot mänskliga rättigheter. Innebörden har bland annat varit, att regeringarna ignorerat sina befolkningar för att tillfredsställa de potentiella nya väljarna, som sköljt in över Europa som en följd av massinvandringen. Den senaste kritiken gällde den rasistiska behandlingen av Henry Nowak (en följd av rasistiska polisregler), som resulterade i dennes död. USA:s utrikesministerium sade i ett uttalande: ”Ideological conditioning and two-tiered policing are glaring symptoms of civilizational decline. They must be rejected across the West”.

Oavsett att massmedia i Europa ständigt håller fast vid en negativ bild av Trump, har de populära högerpartierna i olika länder nu ofta en positiv bild av USA:s ledning och utnyttjar ibland de amerikanska angreppen för egna initiativ. Samtidigt har det politiska läget för ledarna och de tidigare ledande partierna i Europas tre största länder (Europe 3): Tyskland, Frankrike och Storbritannien, sällan varit så svag. Det ledande oppositionspartiet är betydligt starkare än det ledande regeringspartiet i varje land. Och dit Tyskland och Frankrike går, dit går EU!

En ändring i a) energipolitiken är det viktigaste, som kan hända i Europa. Samtidigt är konsekvenserna av b) massimmigrationen ett mycket stort problem, och stödet av c) Ukraina gentemot Ryssland blir mindre populärt. Situationen för EU-ledningen, där Tyskland och Frankrike styr, är idag svagare än den någonsin varit, eftersom de ledande oppositionspartierna AfD och Nationell Samling har en EU-skeptisk hållning gällande till exempel de tre nämnda områdena. Så både utrikes- och inrikespolitiskt finns idag krafter, som pressar EU och Europas länder att förändra sin politik. De närmsta åren får ange, om detta räcker.

Men frågan är betydligt större än förändringen av några få policies, hur fundamentala dessa än är för Europas välfärd. Är inte antalet och vikten av misslyckade policies ett skäl för Europa att avsluta ett misslyckat transnationellt experiment? Den gemensamma marknaden var gynnsam, men tvånget att anpassa sig till ett federalt Europa omfattande det mesta är motbjudande och skamligt. Ska verkligen utvecklingen mot det falska Europa tillåtas ske?

 

Dan Ahlmark

 


Källor och vidare läsning

1. Varför Europa är i fara – Nya Dagbladet.

2. Parisdeklarationen - The True Europe

Trovärdighet – grunden i vår journalistik sedan 2012

Nya Dagbladets position är unik i det svenska medielandskapet. NyD är oberoende på riktigt. Tidningen ägs och kontrolleras inom den egna redaktionen – inte av stora mediekonglomerat eller utländska intressen.

Sedan grundandet 2012 har grunden i vår oberoende journalistik varit balans och trovärdighet framför sensationsjournalistik och snabba klick. NyD är Sveriges bredaste helt oberoende dagstidning och står helt fri från politiska partier och industriintressen.

NyD erhåller inget presstöd och finansieras genom läsardonationer och annonser. Läs mer om våra pressetiska riktlinjer här.

Stoppa eliten – ta ut dina pengar från banken!

Hotet från bankerna

Tobias Lindström menar att samordnade uttag från banker kan ge vanliga människor ett påtryckningsmedel mot den politiska eliten – men varnar för att verktyget måste användas varsamt.

Uppdaterad augusti 23, 2026, Publicerad augusti 23, 2026 – av Tobias Lindström
Tre dekorerade grisar under orden ”Alla djur är jämlika, men vissa djur är mer jämlika än andra”.
Tre dekorerade grisar under det ändrade budordet i den animerade filmen Djuren på gården.
Detta är en opinionstext. Artikelförfattaren svarar för de åsikter som uttrycks i artikeln.

Jag tror att många, kanske de flesta, kan enas om att våra politiker har spårat ur.

De driver ändlösa krig och förstör våra samhällen i sina rika kompisars intresse – samma kompisar som har satt dem vid makten. Frågan är vad vi kan göra åt det – vårt politiska system är i bästa fall odemokratiskt, i värsta fall korrumperat eller till och med kapat. Vi, folket, har lite till inget inflytande.

Men det finns ett sätt att slå tillbaka: våra bankkonton.

Idén är enkel.

Gör som vi kräver – annars tar vi ut våra pengar. Om uttagen samordnas på rätt sätt krävs det inte mycket för att utlösa en bankrusning. Det kan räcka att fem till tio procent av befolkningen deltar.

Varför skulle det fungera? Bankerna har en viss mängd kontanter tillgängliga för snabba uttag, men när de pengarna tar slut tvingas de sälja andra tillgångar. Givet hur systemet är uppbyggt skulle det alltid skapa bekymmer, eftersom det aldrig finns tillräckligt med kontanter för att täcka alla uttag, men i dag skulle bankerna kollapsa på grund av sina orealiserade förluster.1

Varför bankerna är sårbara

Vad menar jag? Låt oss ta ett förenklat exempel.

Föreställ dig att du äger ett hus vars värde har fallit till, säg, 1 000 000 kronor. Samtidigt är du skyldig banken 2 000 000 kr från när du köpte det. I det läget sitter du på 1 000 000 kr i så kallade icke-realiserade förluster. Tekniskt sett är du illa ute, men så länge huspriset stiger igen är allt okej.

Men om du tvingas sälja, till exempel på grund av att du har förlorat jobbet, blir det en katastrof: du kan inte längre betala dina skulder.

Detsamma gäller banker.

Om de tvingas sälja tillräckligt mycket till förlust innebär det game over, vilket till exempel var det som hände med Silicon Valley Bank 2023. Och när vi tar ut pengar ur våra bankkonton tvingas de sälja sina tillgångar för att betala vad de är skyldiga.

Det betyder att vi, folket, kan slå mot eliterna där det svider mest: vi kan få banksystemet att kollapsa om vi inte får igenom våra krav.

Det har hänt tidigare.

Bankuttag användes exempelvis för att driva igenom den engelska reformlagen 1832. Människor tog ut sina insättningar under parollen ”To Stop the Duke, go for gold”. På en vecka betalade Bank of England ut 25 000 000 dollar, vilket räckte för att regeringen skulle ge vika. (s. 21, Hull, 1929)

Vi måste vara försiktiga med vad vi önskar oss.

Men jag tror detta är ett verktyg som vi har förbisett alltför länge.

 

Tobias Lindström


1 Fortune skrev exempelvis i maj 2025 att bankerna har 500 miljarder dollar i orealiserade förluster (hämtad den 25 januari 2026).

Hull, John Thomas. Reform Movements and Ideas. Saskatchewan: s.n., 1929. Pamflett nr 2 i en serie föreläsningar vid Co-operative School, som hölls i juni 1929 vid University of Saskatchewan.

Trovärdighet – grunden i vår journalistik sedan 2012

Nya Dagbladets position är unik i det svenska medielandskapet. NyD är oberoende på riktigt. Tidningen ägs och kontrolleras inom den egna redaktionen – inte av stora mediekonglomerat eller utländska intressen.

Sedan grundandet 2012 har grunden i vår oberoende journalistik varit balans och trovärdighet framför sensationsjournalistik och snabba klick. NyD är Sveriges bredaste helt oberoende dagstidning och står helt fri från politiska partier och industriintressen.

NyD erhåller inget presstöd och finansieras genom läsardonationer och annonser. Läs mer om våra pressetiska riktlinjer här.

Samhället är byggt på spel – och vi borde spela det bättre

Alternativa ekonomiska system

Vi är alla del av ett enormt spel – ett spel som styr våra liv, påtvingar vårt deltagande och är ohållbart, skriver Tobias Lindström.

Publicerad augusti 22, 2026 – av Tobias Lindström
Svartvitt schackbräde med en störtad vit kung bland stående pjäser.
En störtad schackkung bland stående pjäser på ett svartvitt bräde.
Detta är en opinionstext. Artikelförfattaren svarar för de åsikter som uttrycks i artikeln.

Vi är alla med i ett enormt spel.

Trots att det inte är på riktigt styr det våra liv. Vi föds in i det och kan sedan inte sluta spela – eftersom vår överlevnad beror på det. Spelet är inte bara tråkigt utan också ohållbart, och vi måste snart sluta spela innan det är för sent.

Det är dags att spela något annat.

Samhället är byggt på spel. Vi agerar och samarbetar utifrån berättelser som vi själva har skapat.

Mycket av det vi gör bygger på påhitt.

Pengar, företag och länder existerar egentligen inte i verkligheten. De existerar endast som delar av vår fantasi.

Fysiskt sett är vi hårlösa primater som knappt skiljer sig från varandra. Om vi ställde en minister framför en schimpans skulle den bara se en välklädd apa. Men i spelet är vi anställda, chefer, vd:ar, kungar och miljardärer – och för att markera vår spelstatus bär vi kostymer, klockor och kronor. På samma sätt är en dollar en dollar eftersom några primater i Washington säger det, och vi lyssnar eftersom vi har bestämt att de utgör en regering. Om vi gav en dollar till en schimpans skulle den bara se ett värdelöst papper.

Precis som barn på skolgården hittar vi på regler, roller och föremål, och agerar sedan utifrån det vi själva kommit på. Det enda verkliga är spelarna och den värld de agerar i – och genom våra handlingar påverkar spelet våra liv.

Även om spelet är på låtsas är följderna verkliga – för oss och för världen.

De flesta spelar för att de måste, inte för att de vill. Därför kan missnöjda spelare ibland ta till våld.

Vi tvistar ständigt om vilket spel vi ska spela.

Vi är oense om reglerna, bråkar om vem som ska spela vem och klagar över vad som är rättvist och orättvist – precis som barn på skolgården. Och när vi inte kommer överens tar vi ibland till våld.

Vuxna tar spelet på stort allvar, eftersom insatserna för dem är höga. Ett missnöjt barn kan helt enkelt sluta leka, men för en vuxen kan ett avhopp hota deras överlevnad: spelet kan få dem att svälta, förlora bostaden, hamna i fängelse eller till och med bli dödade. Oavsett om vi gillar spelet eller inte är vårt bästa alternativ att fortsätta spela, och det bästa vi kan hoppas på är att spelet går bra. Många, däribland jag, fantiserar om att hoppa av – men den som lämnar spelet kanske inte kan återvända. I stället hoppas vi på att bli befordrade, få mer spelvaluta eller att förbättra reglerna.

Vuxna spelar ett spel där spelarna hålls gisslan. De kan inte välja att sluta spela, och det är svårt att ändra reglerna. När spelet går dåligt kan våld därför bli den sista utvägen för många.

För vuxna är spelet verkligt – så verkligt att de är beredda att döda för det.

Vi kan inte fortsätta spela det nuvarande spelet. Det är ohållbart, skapar fattigdom och får oss att arbeta mer än nödvändigt.

Det nuvarande spelet kommer att ta kål på oss.

Det skapar inte bara onödigt lidande, får oss att arbeta mer än nödvändigt och tvingar oss att göra bullshit för att överleva. Det kan heller inte fortgå. Det förstör våra ekosystem, vilket innebär att det förr eller senare måste upphöra.

Vi har därav två alternativ: antingen ändrar vi själva spelet, eller så kommer naturen att tvinga oss att göra det – och naturen kommer inte att vara barmhärtig. Den goda nyheten är att vi har teknologin och kunskaperna – allt vi behöver göra är att ändra spelet. Problemet är att avgöra vilket spel vi ska spela och enas om det. Historiskt har vi antingen hamnat i nya spel av en slump eller utan att reflektera över hur det kommer att fungera med riktiga människor. För att lyckas räcker det inte att spekulera – vi måste också experimentera och pröva nya spel med verkliga människor i verkliga situationer.

Vad vi än gör och hur vi än gör det måste spelet förändras. Tyvärr vill de som gynnas inte att det ska förändras.

De kommer att försöka hindra varje försök.

Karikatyr av Margaret Thatcher med pratbubblan ”There is no alternative”.
Margaret Thatcher med sloganen ”There is no alternative” – det finns inget alternativ. Faksimil: Toblin/Medium.

De kommer att försöka övertyga oss om att det inte finns några alternativ. När det sker måste vi minnas att detta bara är ett spel – ett av många vi kan välja.

Och det här spelet är varken roligt eller hållbart.

Så låt oss spela något annat.

 

Tobias Lindström

Trovärdighet – grunden i vår journalistik sedan 2012

Nya Dagbladets position är unik i det svenska medielandskapet. NyD är oberoende på riktigt. Tidningen ägs och kontrolleras inom den egna redaktionen – inte av stora mediekonglomerat eller utländska intressen.

Sedan grundandet 2012 har grunden i vår oberoende journalistik varit balans och trovärdighet framför sensationsjournalistik och snabba klick. NyD är Sveriges bredaste helt oberoende dagstidning och står helt fri från politiska partier och industriintressen.

NyD erhåller inget presstöd och finansieras genom läsardonationer och annonser. Läs mer om våra pressetiska riktlinjer här.

Den kritiska rasteorins destruktiva mål

Kulturrevolutionen i Väst

Den kritiska rasteorin är egentligen tillämpad postmodernism, det vill säga kulturmarxism. I grund och botten utgör den ett angrepp mot västerländska samhällen med dess värderingar, där icke-vita brukas som en murbräcka för att åstadkomma djupt destruktiva politiska mål.

Publicerad augusti 4, 2026 – av Dan Ahlmark
Den våldsbejakande svart makt-rörelsen BLM är ett politiskt uttryck för den kritiska rasteorin. Foto: Nicole Baster/Unsplash
Detta är en opinionstext. Artikelförfattaren svarar för de åsikter som uttrycks i artikeln.

Så kallad "Kritisk Rasteori" (Critical Race Theory - CRT), som dominerar det högaktuella politiska området rasism, har många facetter:
(A) såsom ett akademiskt forskningsområde;
(B) som en huvudteori för att attackera länder i Väst, där USA naturligtvis är huvudmotståndaren; och
(C) som en politisk rörelse, vilken söker leda en av de största kulturmarxistiska identitetsgrupperna i västdemokratierna: invandrare från främst Afrika, Mellanöstern och västra Asien.

Förespråkarna av CRT utgör samtidigt en del av den totala kulturmarxistiska rörelsen, som framträtt såsom den nya socialismen med djupt inflytande över socialdemokratiska, kommunistiska och miljöpartier i Väst.


Artikeln publicerades ursprungligen på Nya Dagbladet den 22 november 2021.


Facetterna stöder varandra, eftersom exempelvis ”forskningen ” gällande ämnet sömlöst kan ingå och stötta de två andra områdena. CRT är egentligen tillämpad postmodernism - det vill säga kulturmarxism - och håller akademiskt på intet vis ordinär forskningsstandard.1 Man godkänner inte konventionell västerländsk kunskapsteori med dess krav på objektivitet, logik och empiri samt tror överhuvudtaget inte på, att människan kan korrekt fastställa fakta om omvärlden. Slutsatser från forskning ses av ideologin inte som bättre än andra källor till ”kunskap”, eftersom slutsatser från forskning också betraktas som ett resultat av styrande gruppers maktutövning.2 Kunskapen är lokal och allmängiltiga utsagor och principer avseende sanning är inte möjliga. Detta omöjliggör naturligtvis objektiv och korrekt forskning, och de så kallade forskningsresultaten gällande området kan vanligen bara ses som utveckling av politisk ideologi. Varför forskningen och aktuella forskare accepteras i den akademiska miljön är en konsekvens av universitetens politisering.

Den kritiska rasteorin omfattar starka anklagelser mot vita som individer och som grupp för förtryck och rader av rasistiska åtgärder mot icke-vita. Sådana falska och överdrivna tillvitelser mot medlemmar av en ras, enbart för att dessa är vita, är en form av rasism. Det innebär att definitionen av CRT som “en rörelse för aktivister som använder rasism för att tillskansa sig makt3 är träffande, eftersom den kulturmarxistiska så kallade ”anti-rasismen” genom sin argumentation och teoretiska grund egentligen är ren rasism gentemot vita.

Men om man ser till ideologins huvudsyfte kan definitionen istället sägas vara följande:

”Att genom sitt innehåll förmedlat genom ett lands opinionsarbetarindustrier (där delar av undervisningssektorn är en) politiskt förändra och omvandla västerländska länder till socialistiska sådana (där det geografiska huvudmålet självfallet är USA, men framgång i andra länder är en bonus).”

Det är alltså ytterligare en av de utopiska rörelser som under mera än ett sekel avsett att i grunden förstöra det västerländska samhället och ersätta det med ett nytt byggt utifrån riktlinjer som tidigare alltid lett till misär och diktatur.

Vilka är huvudmålen för CRT?

Den kritiska rasteorin är en av flera viktiga komponenter i den kulturmarxistiska ideologin och man kan inte alltid fastställa vilken del av denna som åstadkommer vilket politiskt resultat. CRT inverkar dock inte bara på invandrare och medlemmar av icke-vita raser utan även på vita genom att hos de senare väcka känslor av skuld över påstådda historiska brott och nuvarande så kallade ”orättvisor” och ojämlikhet mellan vita och andra. Man kan säga att CRT samverkar med andra kulturmarxistiska teorier för att nå följande huvudmål:

(a) att på det individuella planet minska eller eliminera svartas eller färgades möjligheter att nå framgång i västerländska samhällen bortsett från tjänster för rörelsens egna representanter;
(b) att förvandla färgade invandrare till mot landet djupt kritiska och helst hatiska människor villiga att arbeta för det kulturmarxistiska - det vill säga socialistiska samhället;
(c) att på samhällsplanet angripa och förändra de principer, som gör västerländska samhällen framgångsrika;
(d) att försvaga och helst eliminera de samhälleliga värderingar, som gör ett land enigt och starkt;
(e) att förvandla icke-vita och vita till anhängare av den egna ideologin, samt
(f) genom effekterna av (a)–(e) medverka till ett övertagande av makten i samhället och omvandling av detta till ett socialistiskt system.

Precis som Black Lives Matter försöker man bli ledande förespråkare för teman populära hos färgade eller allmänheten, medan man i grunden tyst arbetar för målet att omforma hela samhället.4 Delmål på kortare sikt som att visa resultat av identitetspolitiska initiativ, att genomdriva kvoteringar på olika områden och dylikt kan tidvis motverka mål (a), medan de stödjer andra såsom (c) – (e). Det är policyavvägningar, som troligen kommer att göras utifrån varje särskilt fall. Beträffande (a) är typiska exempel motståndet i skolundervisningen mot att krav ställs på icke-vita elever gällande exempelvis: personligt ansvar, arbetsamhet, självdisciplin, rationellt tänkande och logik, problemlösning, krav på korrekt språk och matematiska färdigheter, kunskaper i Västerlandets filosofi, historia och konstarter och så vidare. Att väl behärska vissa av dessa beteenden och kunskaper är närmast förutsättningar för framgångsrika karriärer. En utbildningsteoretiker och framstående CRT-aktivist såsom B. Love är typiskt nog likgiltig för detta och motarbetar sådana krav.5 Som andra aktivister främjar hon ett offertänkande och därmed låga ambitioner hos färgade, vilket naturligen leder till mål (a). Identitetspolitiken frodas på missnöjda eller bittra människor, som misslyckas i sitt nya land, vilket passar rörelsens politiska mål. Metoden får dock inte bli uppenbar för anhängarna.

Förakt för landet som politiskt verktyg

Genom förakt för landet och dess påstådda dåliga behandling av invandrade färgade kan man främja en alltmera kritisk syn hos de berörda. En huvudmetod att nå mål (b) är att hävda att varje brist på jämlikhet i ersättningar, ekonomisk standard och livssituation mellan invandrare och övriga invånare är orättvis och bevis på rasism och fundamentala fel i samhällets struktur. Att de flesta invandrare bara varit i landet en eller några decennier och saknar jämförbar kunskap, erfarenhet och intjäningsförmåga ignoreras. Och varje incident som kan tolkas på ett negativt sätt avseende villkoren för färgade kan användas för att hos dem långsamt bygga upp kritik, ovilja, och fientlighet till landets befolkning.

Den kulturmarxistiska ideologin är mycket kritiskt inriktad mot Västerlandets grundläggande politiska principer såsom individualism, vissa friheter inklusive yttrandefrihet, legal jämställdhet, privat äganderätt och marknadssystemet. Man motarbetar (mål c) många av de fundamentala reglerna som gjort länderna i Väst så framgångsrika i humanistiskt och ekonomiskt avseende. En del av dessa principer är samtidigt sådana, som utgör viktiga gemensamma värderingar, vilka håller ihop en nation. Några är: full yttrandefrihet, privat egendom och rätt till fritt företagande, rimlig beskattning och ingen favorisering av vissa medborgare (eller personer med permanent uppehållstillstånd) avseende behandling i samhället. Det är principer som socialister alltid på olika sätt försöker minska och urholka (mål d).

Genom att framställa sig som de främsta representanterna för den färgade befolkningens intressen och utnyttja sin favoriserade ställning i media och andra opinionsarbetarindustrier (såsom delar av utbildningssektorn) har man goda förutsättningar att göra framsteg gällande mål (e). Vad detta betyder för (f) kan idag inte bedömas med någon säkerhet.

 

Dan Ahlmark


Källor och referenser:

(1) Postmodernismens grundläggande principer har sedan något decennium genomgått reifikation dvs utan stöd i empirisk forskning betraktar anhängarna vissa fundamentala grundsatser i filosofin såsom i realiteten sanna. Då CRT bygger på dessa hypoteser, anses de stärka även denna ideologi.

(2) Nya Dagbladet -  Är postmodernismens samhällsteori trovärdig?

(3) American Thinker - Leftists Are Attacking American Education But They Are Vulnerable

(4) Newsvoice - Black Lives Matter – en kulturmarxistisk rörelse

(5) American Thinker - The ‘Spirit-Murdering’ CRT Agenda

Trovärdighet – grunden i vår journalistik sedan 2012

Nya Dagbladets position är unik i det svenska medielandskapet. NyD är oberoende på riktigt. Tidningen ägs och kontrolleras inom den egna redaktionen – inte av stora mediekonglomerat eller utländska intressen.

Sedan grundandet 2012 har grunden i vår oberoende journalistik varit balans och trovärdighet framför sensationsjournalistik och snabba klick. NyD är Sveriges bredaste helt oberoende dagstidning och står helt fri från politiska partier och industriintressen.

NyD erhåller inget presstöd och finansieras genom läsardonationer och annonser. Läs mer om våra pressetiska riktlinjer här.