Hur demokratier dör – del 2

Pansarbilar på gatorna och undantagstillstånd, det är den klassiska bilden av hur högern tar makten och inför diktatur. Demokratier i en lång rad länder dog på det sättet; Argentina, Brasilien, Dominikanska republiken, Ghana, Grekland, Guatemala, Nigeria, Pakistan, Peru, Thailand, Turkiet och Uruguay. Det är de varnande exempel som vänstern lyfter fram, dock utan att tala om vad det var för politik som ledde fram till militärkuppen. Det är emellertid inte från en extrem totalitär höger, det vill säga fascism och nazism, som vår tids hot i Europa och stora delar av västvärlden kommer. Sedan andra världskrigets slut har de flesta demokratiska haverier orsakats av valda regeringar. Det utropas inget undantagstillstånd, den självcensurerande morgontidningen kommer som vanligt, absolut inga pansarbilar och myndigheterna fortsätter att fungera. Medborgarna röstar och politikerna kan till och med, rakt motsatt det som händer, påstå att de förbättrar demokratin.

Det är en tragisk paradox att demokratins banemän använder demokratins institutioner för att subtilt, och ibland också helt lagligt, döda den.

Det är en långsam död som sker utan att folkmajoriteten riktigt förstår vad som händer. Stegen mot det totalitära samhället är små och tagna var för sig kan de ofta försvaras politiskt. Det är det som nu händer i Sverige, som ett av flera länder.

Det reella hotet kommer från en hegemonisk vänster som fått med borgarna på det nyliberala tåget. Men också vänstern omvandlas. I våra postmoderna tider har ideologierna reducerats till maktens politiska redskap. Man skryter med sin egen ideologiska förankring samtidigt som man kallar sina politiska motståndare för fascister, nazister, rasister etc. Dessa beteckningar säger inget om de politiska motståndarnas politiska program utan det är vapen som maktpolitikerna riktar mot de politiker som de betraktar som sina fiender. Lars Bern konstaterar att socialdemokraterna, som var en folkrörelse när de tog makten i början av 1930-talet, numera är ett yrkesnätverk för politiker som vill göra karriär.

Med andra ord, den politiska konkurrensen handlar inte längre i första hand om ideologi utan om makt. Särskilt tydligt syns det i den svenska riksdagen. De som sitter där ska representera folket. Det gör de inte längre – det är inte överord att beteckna ledamöterna i Sveriges riksdag som sina respektive politiska partiers slavar. Går de emot partilinjen kan de räkna med att bli uteslutna, alternativt blir de inte nominerade i nästa val. Det sker även om de anser sig representera folkviljan. Så mycket för den representativa demokratin.

Detta demokratiska förfall inleds under 1980-talet. I England är det Thatcher som med sitt nyliberala TINA-program vitaliserar Storbritannien, i USA är det Reagan. Båda är oerhört framgångsrika politiker. När Thatcher efter elva år vid rodret förlorade makten blev hon tillfrågad om vad hon betraktade som sin största politiska framgång. Det något överraskande svaret blev att det var att Tony Blair med ”New Labour” fortsatte hennes nyliberala politik. En formulering som han ofta använde var ”Valet står inte mellan en vänsterekonomisk politik och en högerekonomisk utan mellan en bra och en dålig ekonomisk politik.” I USA blev Bill Clinton med ”New Democrats” på samma sätt en uppföljare av Reagans politik.

Så långt politikerna. Men också väljarna kan dra undan mattan för den demokratiska praktiken. För att förstå hur det går till måste vi tala identitetspolitik. Den fungerande demokratin utgår från medborgarna som individer – en väljare en röst. Tanken är att de som röstar givetvis ska rösta i enlighet med sina intressen och sin samhällsställning, men också att de ska rösta med referens till ”det allmänna bästa”, det vill säga det som är bäst för landet och dess befolkning som helhet. Identitetspolitik betyder att ”det allmänna bästa” försvinner och de som röstar enbart gör det för att gagna sina egna intressen.

Detta är, åtminstone till en del, en konsekvens av den mångkulturella politiken. Kurder röstar som de gör på grund av att de är kurder, muslimer röstar som deras ledare rekommenderar dem att göra, samer röstar självklart på det riksparti som gagnar deras intressen bäst etc. Det ”allmänna bästa” och de individuella valen, demokratins sköra men nödvändiga kvaliteter, blir irrelevanta. Samhället som ett gemensamt åtagande försvinner ur bilden. Vissa politiska partier har bättre än andra förstått vad identitetspolitik handlar om. Socialdemokraterna har exempelvis med sin kristna broderskapsrörelse, paradoxalt nog, skapat ett verktyg för att fånga in det snabbt växande antalet muslimska röster.

På så sätt får vi ett till formen demokratiskt samhälle, men det är ett tomt skal eftersom det förlorat sin demokratiska praktik. I en tidigare artikel skrev jag om den klyfta som löper genom Sverige. Den är ett resultat av att politiken förfallit till fiendskap och att väljarskaran förfallit till identitetspolitik. Det kan vi tacka den mångkulturella ideologin och massinvandringen för. Det gemensamma Sverige avlägsnar sig i backspegeln.

Som sagt, det finns inte någon militärjunta som kan ta över kommandot. Förmodligen är det bra men det är oroande att det överhuvudtaget inte finns någon ”plan B” i Sverige. Det som finns är den populistiska protest som började växa fram på 1990-talet men som först efter finansvärldens kollaps 2008 på allvar började hota den nyliberala hegemonin. Det är förklaringen till att den populistiska protesten i offentligheten grovt lögnaktigt beskrivs som ett fascistiskt, totalitärt och högerextremt hot.

Skändandet är ren propaganda från makthavare som inte accepterar demokratins ideologiska mångfald utan, för att bli av med dem, påstår att utmanarna är onda och betraktar dem som fiender. De använder de skrämselbegrepp som alltsedan andra världskriget sitter i ryggmärgen på oss. Emellertid, det är de själva som är demokratins fiender. Populismen (av latinets populus/folk) är ett hälsotecken i en demokrati som håller på att gå förlorad. Den utgör folkets protest mot makthavarnas totalitarism.

I dag är kvinnorna de mest lurade – en majoritet av Sveriges kvinnor är godhetsreligiösa.

Ödesfrågan ligger i konkurrensen mellan de vänsterliberala maktinnehavarna och den populistiska proteströrelsen. Här är jag övertygad om att de kvinnliga väljarna är tungan på vågen. I dag är kvinnorna de mest lurade – en majoritet av Sveriges kvinnor är godhetsreligiösa. Men samhällets förfall för dem obönhörligt mot ett uppvaknande. När de inte längre går säkra på gatorna, när den lokala livsmedelsaffären har bommat igen på grund av alla stölder och hot, när de inser att deras barn inte kommer att växa upp i det välfärdssverige som de själva trodde var evigt, utan i ett fattigt och allt farligare land, då inser de förhoppningsvis hur bedragna de blivit. Ett sådant uppvaknande kan komma snabbt och för i så fall också med sig att många av Sveriges feminiserade män äntligen förstår vad som händer.

Eftersom sjuklöverspolitikerna kontrollerar medierna – hur stark och hur stor kan den populistiska rörelsen bli? Kan den, trots hela det etablerade politikersveriges skrämselpropaganda, växa sig så stark att den i form av Sverigedemokraterna hamnar vid makten? Och i så fall, hur kommer de nya makthavarna att behandla sina politiska fiender? Finns det någon chans att den nödvändiga demokratiska praktiken, i form av rivalitet istället för fiendskap, väcks till liv igen? Klarar Sverigedemokraterna att se att deras politiska motståndare inte är onda utan att också de vill verka för ett bättre samhälle, trots sina politiska försyndelser, och trots att de vill ta en annan väg?

En statsman som klarade att anamma detta perspektiv, även om det inte på längre sikt räddade Sydafrika, var Nelson Mandela. Hans ojämförligt mest imponerande politiska seger var inte att apartheid gick i graven och ANC tog makten utan att han avstod från att hämnas på de vita apartheidpolitikerna. Tyvärr har det som bekant gått åt helvete i alla fall för Sydafrika. Fiendskapen mellan svarta och vita är kanske större än någonsin, men nu är det de svarta som styr nationen.

Vad händer om svenska politiker följer det danska exemplet och säger ”stopp och belägg, det här med mångkultur och massinvandring går käpprätt åt helvete. Sverige är och ska förbli svenskarnas land!” Låt oss leka med tanken att svenska sjuklöverspolitiker klarar ett sådant lappkast och politiskt kraftprov till ansvarstagande. Går det bra då, i den betydelsen att vi kan rädda demokratin? Och i så fall, till vilket pris?

Tyvärr, mitt svar – hur mycket jag än önskar att jag har fel – är att det inte går. Huvudskälet är att skattebetalarna inte särskilt länge till klarar att finansiera det välfärdsindustriella komplexet. Nu har vi ungefär en miljon vuxna bidragstagare, tio procent av det svenska folket, som måste försörjas med skattemedel. En majoritet av dem är lågutbildade invandrare, som den svenska arbetsmarknaden inte har något bruk för. De kommer aldrig att återvända till de länder de emigrerat ifrån och det är mycket svårt att tro att de kommer att överge identitetspolitiken – vilket betyder att de kommer att fortsätta att rösta vänster, hur illa det än går för landet. Det är den politiska vänstern som står för deras fortsatta försörjning och ser till deras intressen. Situationen blir inte precis ljusare när man vet att runt 150 000 nya uppehållstillstånd varje år beviljas till folk som till största delen är trasproletärer från tredje världen.

Något ”allmänna bästa” finns inte längre med i det politiska spelet, varken bland politiker eller väljare. Detta i sin tur betyder att den ekonomiska nerförsbacken bara fortsätter. Som ett resultat utraderas den bästa skattekossan, det vill säga medelklassen. De som inte stannar kvar och utarmas, lämnar landet därför att relationen mellan vad de betalar i skatt och vad de får för pengarna blir för dålig. En alltför stor del av skatterna går till medborgare som är bidragsförsörjda.

Nå, låt oss säga att Sverigedemokraterna aldrig når högre än trettio procent och att övriga partier samarbetar på samma sätt som nu för att på alla tänkbara vis för att sätta pinnar i hjulet för deras politik. Vad händer då? Svaret är att det inte gör någon större skillnad. När den koloss på lerfötter som brukar kallas för det välfärdsindustriella komplexet, trillar omkull och folk som lever på bidrag inte längre kan göra det, då blir Sverige ett farligt land att leva i. Många, kanske majoriteten av de människor som har sina rötter i riktiga rövarstater och politiska härdsmältor, kommer att försörja sig på alla de sätt som står till buds. Plus att staten förlorar sitt våldsmonopol.

Kriminaliteten är redan nu skrämmande hög i Sverige och alla inom rättsväsendet vet att en förkrossande majoritet bland de kriminella är invandrare. Tänk er då att bortåt en miljon människor till måste hitta sin försörjning, därför att de inte längre kan leva på bidrag. Med ett understatement: det blir inte kul! Då, i ett sent skede av det svenska haveriet, kan det växa fram en motståndsrörelse som med alla medel vill erövra makten – för att rädda det som räddas kan.

Karl-Olov Arnstberg

Artikeln har tidigare publicerats på Invandring och mörkläggning.