MORGONDAGENS DAGSTIDNING – tisdag 6 maj 2025

tisdag 6 maj 2025

Därför blir Sverige allt sämre

Politikens ytliga professionalisering och bristande koppling till folket fortsätter att dra Sverige i sank. En svensk perestroika behövs idag på nästan samtliga politiska områden.

publicerad 25 april 2023
– av Dan Ahlmark
Ulf Kristersson på statsbesök i Finland. Foto: FinnishGovernment/CC BY 2.0
Detta är en opinionstext. Artikelförfattaren svarar för de åsikter som uttrycks i artikeln.

Utvecklingen i Sverige går åt fel håll. Istället för att bygga nya styrkor för landet verkar politiken istället främst öka svagheterna. Försämringen gäller både den offentliga sektorn och i det privata livet som påverkas från statliga beslut idag, till exempel energipolitiska. Denna allmänna trend pekar på något allvarligt för Sverige – en form av nedgång för samhället. Och att idag tro att tillkomsten av en borgerlig regering innehållande bland annat L och KD skulle ändra det politiska läget är orealistiskt. På samma sätt som vid tidigare tre tillfällen, när de borgerliga innehaft regeringsmakten, slutar det sannolikt med besvikelse. Man har då som bäst fördröjt vänsterglidningen men har inte kunnat åstadkomma någon nämnvärd rörelse hän mot ett frihetligt samhälle. När socialdemokraterna kommer tillbaka fortsätter bara kollektiviseringen av Sverige.

Förhållanden som att exempelvis många så kallade auktoriteter syns ljuga, dölja fakta eller på grund av politisk korrekthet inte realistiskt kunna svara på frågor om många grundproblem i landet, kommer troligen att fortsätta. Ansvariga på myndigheter tvingas att ge nonsenssvar på spörsmål om allvarliga bekymmer, så de förlorar sin trovärdighet. Allmänheten har upplevt att även statsministrar, Sveriges främsta politiker, ljuger hänsynslöst även för att uppnå billiga politiska poäng genom förtal. Löfven gjorde det exempelvis upprepat genom sina anklagelser mot motståndare för ”fascism” – en mycket allvarlig anklagelse, som saknade grund. Magdalena Andersson försökte på samma sätt brunsmeta borgerliga genom att till exempel vid sin avgång så tvivel om att dessa inte kan dra gränsen mot ”extremism” och ”hat”.

Ett annat allvarligt fel är att de politiska ledarna numera försöker dölja eller, rättare sagt, smyga igenom stora förändringar utan att fråga folket. Det går genom att man etablerat en mycket osund allians med pressen. Svenska media ägnar sig beträffande viktiga frågor (ta klimat och globalism som exempel) inte åt journalistik utan åt propaganda. Samma sak gäller massinvandringen, vars karaktär och följder man försökte bluffa om, och som en viktig nationell fråga borde ha föranlett en folkomröstning. Nu står vi istället inför situationen att över en fjärdedel av befolkningen har helt utländska rötter. Göran Perssons avsedda folkutbyte för att stötta socialdemokratins ställning har genomförts energiskt och framgångsrikt.1

Idag är Nato-anslutningen ett liknande aktuellt tema. Skälen till att ingen folkomröstning hållits är sannolikt att politikerna även här tror, eller vet, att deras förslag skulle förkastas av folket. Så man vågar inte fråga folket. Det skulle innebära att regeringen och andra politiker medvetet väljer en politik som de vet folkets majoritet inte skulle acceptera. Vad säger detta om dagens svenska demokrati? Och vilken är nästa stora fråga som ska baxas igenom mot folkets vilja? Anslutningen till ett federalt EU?

Riksdagens omdöme är inte mycket att värdera eftersom riksdagen förvandlats till ett transportkompani för regeringen och övriga partiledningar. Den saknar i stort sett självständiga ledamöter (se nedan). Vad gäller såväl massinvandringspolitiken som Nato är det naturligtvis så att folkets samlade omdöme kan anses överlägset regeringens och riksdagens. Argumentet att folk inte kan förstå frågorna är fel och visar bara förakt för demokrati. Ifall folkomröstningar nu inte används för frågor av denna valör, när ska då folkomröstningar användas? De var ju avsedda just för sådana frågor.

Förhållandena i Sverige har försämrats kraftigt de senaste decennierna.2

Vad har gått snett?

Försämringarna gäller sådant som skolan, hälsovården, massinvandringen, EU-politiken, brottsligheten (särskilt den grova), åsiktsförtrycket och försvaret. Den sedan 1950–talet pågående massindoktrineringen, ökade skattetrycket, den starka socialistiska politiseringen av statsmedia, statsförvaltning och lägre samt högre utbildning omvandlar också sakta landet.

Nu börjar vi dessutom uppleva följderna av en katastrofal klimatpolitik, som så djupt påverkar energi-, industri- och lokaliseringspolitiken att den svenska välfärden sätts på spel. Liknande gäller ett flertal andra europeiska nationer. Klimatpolitiken eliminerade inledningsvis viktiga komponenter i vårt lands energisystem innan man visste vilka realistiska ersättningsalternativ som fanns. Ansvarslösheten hos partierna förvånar. En annan effekt är nu EU-förbudet där inga nya bilar drivna med bensin eller diesel ska få säljas från och med 2035. Hur kommer då Sverige utanför storstäderna att så småningom klara kostnadschocken med elbilar? Vilka områden av Sverige kommer politikerna att överge och på grund av kostnaderna tvinga människor att flytta från? Var blir det möjligt, och tillåtet, att bo?

Samtidigt tvingas viktig industri som sysselsätter tiotusentals och åter tiotusentals anställda att, precis som i Tyskland, tvingas lämna landet av klimat-, eller med andra ord, energiskäl. Ironiskt nog kommer varje industri som lämnar Sverige att släppa ut mycket mer koldioxid i det utvecklingsland som tar över tillverkningen, än här. Om man nu anser att koldioxid är en farlig gas, var ligger då logiken i en sådan export av arbetstillfällen? Är kanske skälet bakom klimatpolitiken helt enkelt ett annat? Och tror någon att Kina så småningom kommer att strikt följa Parisavtalets regler? Den uppenbara slutsatsen är i alla fall att alla de traditionella partiernas ideologier och politik inte längre är tillräckligt rationella, realistiska eller frihetliga för att skydda svenskars liv, individens rättigheter och landets välstånd.

Ett allvarligt misstag från politiskt håll är också den allmänna underdånigheten gentemot EU och acceptansen av alla dess stora förslag, gällande penningpolitik, exempelvis nollräntan, eller även minusränta, som man visste på lite sikt skulle ha betydande negativa effekter, den gigantiska före detta ”Coronafonden”, stödet av massinvandringen, åtgärder mot nationalism och så vidare. Då har vi inte nämnt EU:s fundamentala fel: ett förödande demokratiskt underskott och avsikten att driva igenom ett federalt Europa.3 Vad de svenska politikerna kommer att utföra beträffande den sistnämnda frågan är att förvandla vårt land till en tysk-fransk provins med mycket lite att säga till om. För ett litet land kommer alltså demokratin inte längre betyda något väsentligt när till exempel budget och beskattning bestäms centralt i Bryssel. Att på så lösa boliner lämna vår självständighet, som upprätthållits i över ett halvt millennium, och i utbyte acceptera ett undermåligt inflytande i EU samt acceptera att svensk demokrati och den svenska befolkningens vilja i stort sett elimineras gällande väsentliga frågor för Sverige, är djupt oroväckande.

Huvudskälet till försämringen av Sverige är naturligtvis den demokratiska kollektiviseringen. Socialdemokratin sitter fortfarande fast i tron på planekonomins överlägsenhet, även om man (för tillfället?) inte kan tillämpa denna gällande näringslivet. Däremot är man helt inriktad på att hålla fast vid en gigantisk offentlig sektor. Den stadiga kvalitetsförsämringen, byråkratiseringen och kostnadsökningen som vanligen sker i organisationer, vilka inte har kontakt med marknaden, gör sig gällande och pågår ständigt samt med full kraft. Detta bidrar kraftigt till Sveriges nedgång. Frågan är vad som orsakar politikernas tendens att i ökad utsträckning ignorera folkviljan.

Politikernas professionalisering

En viktig orsak till att partiledningarna har så lätt att bortse från folkviljan är professionaliseringen av politikerrollen i Sverige. Tidigare valde många personer att på grund av sina åsikter och vilja att förbättra samhället ägna en period av sitt liv åt politiken. De avbröt sin egen professionella karriär och blev politiker och kanske riksdagsmän under en tid. Eftersom ideologiska frågor fått dem att lämna sin karriär kunde man lita på deras övertygelser. Numera går många politiker redan tidigt i livet in med avsikt att göra sin levnadskarriär inom politiken eller något arbete möjliggjort genom den politiska karriären. Detta påverkar i fortsättningen mycket av deras beteende som politiker. De är därför mycket influerade av hänsyn till sin fortsatta karriär, som de ekonomiskt och beträffande sin framtid är helt beroende av. Ideologi och väljarnas åsikter minskar då kraftigt i vikt.

Partisystemets utveckling genom partiledarens växande roll och centrala partiinstansers förmåga att påverka nomineringarna till riksdagsmän medför också mycket större följsamhet till partiledningen. Genom den offentliga finansieringen av partierna minskar ännu ett band till medlemmarna, då betydelsen av dessa för partiets politik inklusive valrörelser minskar kraftigt. Det svenska valsystemet, där väljarna inte ens känner igen de allra flesta av de riksdagsmän de valt, dessas åsikter och vad de har utfört i riksdagen, gör också att bandet representant-väljare blir mycket tunt.

Att strunta i väljarnas åsikter blir då rätt naturligt för riksdagsmän, om partiledningen väljer en sådan linje. Man kan numera likna riksdagsmännen med tjänstemän i ett företag, vilka är mycket beroende av företagsledningen. Skillnaden kan vara att riksdagsmannen inte har någon särskilt värdefull eller säljbar kompetens att erbjuda en ny arbetsgivare.

Borgerlighetens oduglighet

De borgerliga center-högerpartierna (i praktiken numera center-vänsterpartier) klarade historiskt inte av att avvärja socialdemokratins förvandling av Sverige under de 45 åren fram till murens fall. Socialdemokratin hade för djupt influerat Centern och Folkpartiet.4 Attityden mot Högerpartiet från Folkpartiets och Centerns sida från 50-talet fram till början av 70-talet liknade dessa partiers hållning till SD under de två första decennierna av 2000-talet. Snart nog återtog ju socialdemokratin makten och fortsatte kollektiviseringen av vårt land. Någon allmän återgång till ett bättre samhälle åstadkom man aldrig (bortsett från några få områden såsom friskolan). Socialkonservatismen, som påverkar SD, kan heller inte stå emot vänsterglidningen i samhället och återföra detta till en sund utveckling som även bör bygga på nationell suveränitet. Varför skulle då dessa borgerliga partier vara värdefulla att stödja eller bevara?

Efter realsocialismens sammanbrott har partierna heller inte kunnat stå emot och leda kampen mot den nya ideologin: nysocialismen, det vill säga främst kulturmarxismen, för vilken politisk korrekthet, åsiktskorridoren och identitetspolitik är viktiga inslag i politiken. Borgerliga har istället under 2000-talet entusiastiskt deltagit i stora vänsterprojekt såsom massinvandringen och den nya energipolitiken. Inte heller står man emot den politiska globalismen, där EU är första steget. EU var inledningsvis en positiv faktor för Sverige, men dess expansion med en central internationell byråkrati med egen agenda ändrade snart detta.

Läget i Sverige idag vittnar helt enkelt om de traditionella partiernas fundamentala oförmögenhet att säkra svenskars verkliga intressen. När de dessutom syns vara villiga att överlämna svenskt oberoende och självbestämmanderätt till EU och visar underdånighet inför globalistiska organisationer demonstreras ytterligare deras ideologiska oduglighet att skydda den svenska befolkningen. Att för dem få delta i framtidens regionala eller globala parlament eller kunna få bli anställd i transnationella organisationer med deras höga löner förutsätter en positiv attityd, och därmed röstande, för ökad globalisering.

Det behövs en svensk Perestroika

Svenskar liknar de tidigare sovjetmedborgarna som under 70-talet inte kunde finna något skäl att ändra landets kommunistiska system. Under 80-talet ändrades däremot dessas syn genom Perestroikan (ekonomisk liberalisering) och Glasnost (öppenhet och yttrandefrihet). Då plötsligt insåg de flesta sovjetmedborgare de enorma bristerna i sovjetsamhället och började önska en förändring. Svenskars påverkan från socialdemokratisk massindoktrinering sedan barnsben och vanan gällande otvetydig acceptans av det bestående gör också att felen i dagens samhälle för dem syns mindre betydande.

Man har också föreställningen att det svenska systemen allmänt på olika områden är överlägsna andra länders. Så är dock inte fallet. Många andra länder har sedan länge inte bara kommit ikapp oss utan även gått om oss. Därför är en svensk Perestroika, som då bland annat gäller förändring av den enorma och ineffektiva offentliga sektorn och kraftig förbättring av företagsklimatet kombinerad med en svensk Glasnost, bland annat eliminering av all politisk korrekthet och åsiktskorridoren, vital. Svenskarna säger sig fortfarande ha förtroende för de traditionella partierna, liksom märkligt nog för statstelevisionen, och frågan är när detta ändras.

Mot bakgrund av det ovanstående kan klart sägas att de traditionella borgerliga ideologierna och partierna har misslyckats: de har inte kunnat hindra den kontinuerliga kollektiviseringen av Sverige. De kan också bedömas sakna den kvalité och styrka som behövs för att undvika framtida katastrofala beslut för oss. Dagens makthavare och deras partier har därför spelat ut sin roll och är utan värde, ifall syftet är att bevara friheter eller stärka Sverige. De har därför inte längre något väsentligt existensberättigande, utan nya partier måste inträda på den politiska arenan.

Eftersom mycket sammanhänger med långvariga felaktigheter och brister i politiken gäller detsamma självfallet slutresultat det vill säga det som kan benämnas statsvälfärdsstaten. Den består av dagens politiska system, dess administrativa system (den offentliga sektorn) samt väsentliga politik på olika områden. En annan del av sektorn är dess metoder för styrning av den privata sektorn samt NGO-organisationer. Man kan då konstatera att mycket i denna enorma ineffektiva och hämmande offentliga sektor uppbyggd under nära trekvarts sekel systematiskt bör nedmonteras och ersättas av något bättre.

En intressant utveckling vi idag upplever i Sverige är att den borgerliga kärnan, som alltid varit beredd att ställa upp för landet och därmed – praktiskt sett – staten, börjar bli tveksam till vad som pågår. Det gäller bland annat företagare, högre tjänstemän i privata sektorn och akademiska befattningshavare på naturvetenskapliga områden. Allt för mycket har försämrats och de snabba kasten i politiken, där exempelvis något som ansetts politiskt heligt under åtminstone trekvarts sekel, som neutralitetspolitiken, plötsligt förkastas, inte är förtroendeingivande. Detta segment av befolkningen, som utgjort ett mycket stabilt stöd för all krispolitik, som kan förbättra landet är idag skeptiskt, även om regeringen kallas borgerlig. Ser vi här de första tecknen på The Second Coming enligt William Yeats dikt5: ”Things fall apart; the centre cannot hold”?

Nu kan neutralitetspolitiken mycket väl diskuteras, men vi vet ju att skälet till den oerhört snabba omkastningen är den katastrofala försvarspolitik som förts och egentligen lämnat Sverige utan försvar. Om man nu tror på ett plötsligt aggressivt Ryssland, blir politikerna därför skrämda. Nato-anslutning anses då plötsligt nödvändig, men för att inte behöva delta i en politisk diskussion och erkänna sina tidigare grova försvarspolitiska misstag (av både borgerliga och socialistiska regeringar) att nedrusta så radikalt vägrar politikerna att hålla en folkomröstning. Nu är kanske detta bara ett bidragande skäl mot användning av folkomröstning. Huvudskälet är nog som sagt att partierna är osäkra på, eller inte tror, att anslutningen till Nato skulle godkännas av folket.

Vilka är alternativen?

Ifall man önskar ett frihetligt samhälle finns idag få alternativ. De traditionella ideologierna, som de tolkats av sina respektive partier, har alltså misslyckats. Klassisk konservatism existerar inte. Klassisk liberalism har inte nått ut. Vilka nationellt orienterade partier finns då egentligen, som snabbt kan locka till sig och mobilisera tillräckligt många bra representanter för att kunna ikläda sig rollen av representanter för fundamentalt missnöjda svenskar? Klarar exempelvis Alternativ för Sverige eller Medborgerlig Samling av den uppgiften? Skiljer sig verkligen dessa tillräckligt från de traditionella partierna, så att det inte bara blir en återgång till det tidigare, men med vissa nya ansikten?

Att tänka nytt kräver en fast föreställning, sannolikt en ideologi och en till denna kopplad vision om samhället. Även om en verklig förändring av landet naturligtvis tar tid, måste man ha vägen klar för sig och ha ett tydligt mål. Man kan då inte börja med ett program som bara erbjuder smärre förbättringar av nuläget. Stränga straff för brottslingar, fri tandvård eller stoppa EU:s bidragskarusell och slöseri med skattemedel låter tamt och alltför likt vad man hör i statsvälfärdsstatens valrörelser. Har verkligen dessa, de största potentiella partierna utanför riksdagen, vad som krävs i dagens läge? Om inte, vad innebär det? Det är en fråga värd att reflektera över.

 

Dan Ahlmark

 


 

Källor och referenser:

(1) Se artikel 2 i: Vakna Upp!

(2) Newsvoice – Vad har dagens stora ideologier i Väst lett till? Det svenska exemplet – Del 1 och Del 2

(3) Nya Dagbladet – EU visar vägen till ett motbjudande Europa

(4) Nya Dagbladet – Borgerlighetens vekhet är problematisk

(5) Poetry Foundation – The Second Coming

 

Trovärdighet – grunden i vår journalistik sedan 2012

Nya Dagbladets position är unik i det svenska medielandskapet. NyD är oberoende på riktigt. Tidningen ägs och kontrolleras inom den egna redaktionen – inte av stora mediekonglomerat eller utländska intressen.

Sedan grundandet 2012 har grunden i vår oberoende journalistik varit balans och trovärdighet framför sensationsjournalistik och snabba klick. NyD är Sveriges bredaste helt oberoende dagstidning och står helt fri från politiska partier och industriintressen.

NyD erhåller inget presstöd och finansieras genom läsardonationer och annonser. Läs mer om våra pressetiska riktlinjer här.

Så slutade kriget i Kanada i en katastrof för Östblocket

Efter Västblockets kollaps bedyrade kommunistpartiets pampar i Kreml att det kalla kriget var förbi. I själva verket såg man nu sin chans att en gång för alla knäcka ärkefienden USA, som stod i vägen för det slutgiltiga sovjetiska världsherraväldet.

publicerad 1 mars 2025
– av Isac Boman
Kriget med USA var ett faktum. De kanadensiska pansarsoldaterna stod nu på vakt på de sovjetiska stridsvagnarna som hade stationerats omkring Parliament Hill i centrala Ottawa.
Detta är en opinionstext. Artikelförfattaren svarar för de åsikter som uttrycks i artikeln.

Förra helgens lördag cirka fem i tolv begav jag mig ut under en stjärnklar himmel.

En god vän hade tipsat om att man kunde ta tillfället i akt och gå till en speciell plats, blicka upp mot himlavalvet och uttala orden ”Spegel spegel på väggen där” med två sällsynta jordartsmetaller i handen. Därefter skulle man kunna använda en hemlig app för att ladda ner ovanliga berättelser från parallella verkligheter till ett speciellt hologram.

Jag kunde knappt tro mina ögon och öron, men experimentet fungerade, över förväntan dessutom. En ljudfil och en bild med förklarande text fanns i det holografiska molnet som nu projicerades mot stjärnhimlen. Jag började med att lyssna på ljudfilen, som visade sig vara en djuplodande radiodokumentär från en kanal på engelska som hette Radio Free Europe. Programmet presenterades som The Canadian Catastrophe – ”den kanadensiska katastrofen”.

Omkring 1990 rämnade så slutligen Berlinmuren”, inledde radiorösten. Det som följde var en omvälvande berättelse om världens historia som slungade iväg mig bortom både tid och rum.

”Den mer avancerade sovjetiska medieapparaten blev tillsammans med de stora fördelarna med det planekonomiska systemet till slut övermäktiga att stå emot för de kapitalistiska liberaldemokratierna i Västblocket, som nu ramlade i bitar.

Sovjetunionens ledare betonade samtidigt sin storsinthet och bedyrade till Västblockets tidigare banérförare, USA, att det kalla kriget nu definitivt var över. Efter att Västtyskland anslutits till den östtyska demokratiska folkrepubliken DDR, och därmed hade gått in i Östblockets maktsfär, utlovade man att inte något ytterligare av de forna Västländerna skulle anslutas till den sovjetiska militärpakten – Warsawapakten.

I själva verket var dock planen i Moskva, som den formulerats av bland andra geostrategen och regeringsrådgivaren Zygmunt Bezunski, att en gång för alla dominera sin gamla ärkefiende USA, som nu var på fallrepet. Detta skulle enligt Bezunski ske genom att på olika sätt underminera, isolera och slutligen bryta upp USA till sina 50 olika delstater, eftersom de var för sig inte skulle kunna utgöra något framtida hot mot den kommunistiska internationalens anspråk på slutgiltigt världsherravälde.

En av flera nycklar i denna plan, som drevs av en falang kända som neo-trotskister, var att ansluta hela Europa och även Kanada till Warsawapakten. Kanada skulle användas som en ny språngbräda för världsrevolutionen och som en murbräcka för att destabilisera de Förenta Staterna. Ett sargat USA, drabbat av utbredd fattigdom och missbruk av fentanyl, försökte ta sig upp på banan men kunde inte göra något annat än att se på när Sovjetunionen under 2000-talet, trots sina tidigare löften, också såg till att ansluta merparten av Västeuropas länder till sin militärpakt.

Från amerikansk sida fick man helt enkelt acceptera utvecklingen, men man såg med särskild oro bland annat på Danmarks anslutning till det sovjetiska militära blocket. I och med Moskvas besättning av en dansk militärbas och nya missilsystem som hade installerats på den danska autonoma ön Grönland, hade Warsawapakten nu blivit tydligt närvarande även på den nordamerikanska kontinenten på gränsen till Kanada.

2007 riktade USA:s president Valentine Pewton en tydlig varning till Östblockets kommunistiska nomenklatura på en internationell konferens i München. En fortsatt expansion av Warsawapakten skulle ofrånkomligen sluta i en förödande konfrontation, varnade Pewton, som betonade med eftertryck att den absoluta röda linje man hade från amerikanskt håll var att Kanada skulle frångå sin neutralitet, eftersom man bedömde att detta skulle utgöra ett existentiellt hot mot USA.

Moskva hade dock inga planer på att ta någon som helst hänsyn till Pewtons varningar. Istället skulle den amerikanske presidenten efter framträdandet i München komma att betraktas av det samlade Östblocket som en paria och uttalad fiende. Kreml inte bara fortsatte på den inslagna vägen utan drev sin linje ännu hårdare, där den sovjetiska underrättelseapparaten med utrikeschefen och neo-trotskisten Viktorija Nuleva nu pumpade in enorma summor pengar för att understödja antiamerikanska och prosovjetiska stämningar i Kanada och Mexiko, och bereda marken för deras anslutning till Östblocket, framför allt till Warsawapakten. Nuleva närde ett personligt hat mot USA i synnerhet och amerikaner i allmänhet eftersom hennes irländska förfäder en gång i tiden utvisats av presidenten Abraham Lincoln i samband det amerikanska inbördeskriget, varpå familjen flyttade till Ryssland och ändrade sitt släktnamn från Nolan till Nuleva.

Nuleva åkte skytteltrafik till Ottawa och var personligen på plats i den kanadensiska huvudstaden för att visa sitt stöd för demonstranter, bland annat genom att dela ut bullar. Hennes intensiva arbete skulle också ge avkastning när den kanadensiske ledaren Vince Jansen avsattes i en dramatisk statskupp år 2014, föranledd av enorma demonstrationer omkring Parliament Hill i centrala Ottawa. Profilerade företrädare från Moskva och dess satellitstater hade själva deltagit i demonstrationerna och gjorde allt de kunde för att underblåsa dem, bland många andra även Högsta Sovjets mångårige ledamot, neo-trotskisten Jev Makajev, som demonstrerade på torget i Ottawa tillsammans med några av de mest radikala högerextrema elementen, kända som ”Franska sektorn”.

Demonstranterna, rapporterades det i ryska medier, besköts av polisen, och blodiga bilder spreds på dem som nu blev martyrer i vad som beskrevs som ”De Röda Lönnlövens Revolution”. Vince Jansen menade å sin sida att han snarare manat polisen att ta det särskilt varsamt på grund av risken för eskalation. Återkommande vittnesmål från både demonstranter och polis om att skottlossningen i själva verket hade avfyrats av en tredje part, föranledde samtidigt envisa rykten om att något mycket cyniskt var i görningen, något som avfärdades i Öst som ”amerikansk desinformation”.

Vince Jansen, som blivit Kanadas premiärminister efter de allmänna valen 2010, på en linje där han förordade sammanhållning mellan de fransk- och engelsktalande delarna av landet och normala relationer till både Washington och Moskva, tvingades snart också fly hals över huvud till USA efter att kuppledarna tagit tillfället i akt och tågat rakt in i den kanadensiska parlamentsbyggnaden på Parliament Hill.

I efterhand framkom ett skandalöst telefonsamtal där Viktorija Nuleva i ett samtal med sina hantlangare personligen namngivit vilka politiker Moskva handplockat för att bilda Kanadas nya regering. Skandalen tilltog ytterligare när omvärlden kunde konstatera att just dessa politiker efter statskuppen i Kanada nu också satt installerade i Ottawa. Med den nye premiärministern Arséne Yavón i spetsen skulle styret få en mycket stark fransknationalistisk inriktning. Uppgifterna om att Nuleva och Moskva i själva verket systematiskt drivit igenom en statskupp för att installera sina vasaller i Ottawa beskrevs samtidigt i Östpressen som ”amerikansk propaganda”.

Yavóns aggressiva linje gentemot USA och amerikaner i allmänhet fann samtidigt inte sympatier över hela Kanada. Betydande delar, särskilt av den engelsktalande befolkningen i de västra delarna i provinsen British Columbia samt den angränsande provinsen Alberta, kände sig mycket oroade över utvecklingen, där de lokala myndigheterna nu förklarade sig självständiga från resten av landet.

Från Vancouver Island, längst ute i västra Kanada, där USA av tradition hade haft en militär närvaro i form av en stor flottbas, deklarerade den amerikanske presidenten Pewton att man nu tagit kontroll över provinsen British Columbia genom kuststaden Vancouver, för att låta de lokala myndigheterna hålla en folkomröstning om huruvida provinsen skulle anslutas till USA som den 51:a delstaten. Detta skulle också bli ett faktum med en stor majoritet som röstat för detta, där stora folkmassor firade i Vancouver i samband med att man nu kunde undgå det nu öppet anglofientliga styret i Ottawa.

Yavóns fransknationalistiska regering, liksom även Sovjets och Östblockets mediala etablissemang, menade att folkomröstningen var riggad och protesterade vildsint mot den amerikanska annekteringen av British Columbia, som man beskrev som ”odemokratisk” och ”folkrättsvidrig”. Sanktioner infördes efter detta på bred front från Moskva mot Washington och Kanadas ledare Yavón satte nu också in en kraftfull militäroffensiv mot Albertas engelskspråkiga separatister i Calgary. Det kanadensiska inbördeskriget var ett faktum.

Stämningarna mot de engelskspråkiga delarna av Kanada fortsatte att ytterligare förstärkas i de östra fransktalande delarna av landet. Yavóns styre i Ottawa gick alltmer hårdfört fram och förbjöd engelska i alltfler officiella sammanhang. Kriget omkring Albertas största stad Calgary blev också allt blodigare, men en liten förhoppning om stabilisering tändes i omvärlden när delegationer både från Östblocket och USA i uppmärksammade förhandlingar i Mexiko City kunde enas om att British Columbia skulle erhålla viss autonomi från Ottawa som en lösning på konflikten – något som benämndes som Mexiko City-avtalen.

Senare skulle kommunistiska partipampar i Öst dock erkänna att intentionen från deras sida dock inte var att garantera Mexiko City-avtalen, utan att köpa tid till att ytterligare rusta Kanada så att Yavóns styre skulle kunna göra ett nytt försök att återta full kontroll över Alberta och British Columbia. Med det sovjetiska stödet var Kanada omkring 2021 rustat till tänderna och vapenleveranserna från Warsawapaktens länder fortsatte strömma in till Yavóns armé. I den fortsatta frånvaron av garantier om kanadensisk neutralitet blev varningarna från USA nu alltmer allvarligt betonade om att en militär konfrontation med Kanada stod mycket nära för dörren.

En chockad omvärld fick i slutet av februari 2022 ta del av nyheten att en amerikansk expeditionsstyrka gått in i Kanadas västra delar och snabbt tagit sig in till randen av huvudstaden Ottawa. Från amerikansk sida förklarade president Pewton att syftet med operationen var trefaldigt; att demilitarisera Kanada, att garantera Kanadas alliansfrihet och att ”avnazifiera” det fransknationalistiska styret i Ottawa som hade blivit starkt förknippat med den ökända paramilitära Ontariobataljonens närmast karikatyrmässigt nynazistiska linje, skarpt riktad mot den anglofona befolkningen.

Flera framstående analytiker även i Östblocket menade att den drastiska åtgärden delvis hade handlat om ett sista försök från USA:s sida att tvinga fram förhandlingar med Kanada, vilket också blev ett faktum. Som ett tecken på god vilja för att Yavóns styre nu tog sig till förhandlingsbordet drog USA också tillbaka sina trupper kring den kanadensiska huvudstaden Ottawa.

En kanadensisk och en amerikansk delegation kunde efter samtal i Turkiets huvudstad Istanbul enas om ett nytt avtal där Kanada förband sig att inte ansluta till Warsawapakten, att erkänna British Columbias anslutning till USA och även acceptera autonomi för Alberta. I sista stund drog sig dock Kanadas ledare Yavón och Östblockets delegater ur förhandlingarna, efter uppmaningar från Moskva att strida vidare och nya kraftigt betonade löften om att man skulle få allt stöd man behövde för att besegra USA i kriget.

Kriget fortgick och amerikanska styrkor gjorde en snabb framåtryckning för att även ansluta Alberta, och dessutom den angränsande engelsktalande provinsen Saskatchewan som den 52:a respektive 53: delstaten i USA. Samtidigt beordrade president Pewton en allmän mobilisering, där strategin först långt senare klarnade för omvärlden. I Östblockets medier rapporterades det om att USA:s styrkor blott hade beväpnats med spadar och kört fast. I själva verket skulle man befästa en stark försvarslinje och mala ned den kanadensiska armén genom att låta den anfalla och gradvis brytas ned av den amerikanska arméns kraftiga övertag inom artilleri och flygvapen.

Kanadas ledare Yavón lyftes under åren som följde fram i Östblockets folkdemokratiska medier som en folkhjälte i en heroisk frihetskamp för landets nationella identitet och självständighet efter vad man konsekvent beskrev som ”USA:s oprovocerade och fullskaliga attack mot den demokratiska världen”. Med Sovjetunionen i spetsen sattes sanktioner in över hela Östblocket i ett försök att bekämpa USA:s krigsstyrka, något som dock inte fick den effekt man ville i Moskva eftersom USA i praktiken var närmast självförsörjande och dessutom möttes av allt större diplomatiska sympatier framförallt i det angränsande Mexiko och övriga Latinamerika.

En strid ström av dyra vapenleverenser fortsatte att levereras från Öst till Yavóns armé, men enligt den ryske tidigare översten Dennis Makarov, som var en öppen kritiker av Sovjetunionens politik i Kanada, skulle det i längden dock vara omöjligt för den kanadensiska armén att hävda sig mot USA:s vapentekniska och militärstrategiska övertag. Enligt överstens källor inom den sovjetiska militären bedömde han att omkring fem till sju gånger fler kanadensiska än amerikanska soldater stupade i striderna, medan sovjetiska medier menade att förhållandena i förluster var de direkt motsatta.

Den frispråkige ryske diplomaten Jevgenij Saskevich, som vid sidan av Makarov var en av få öppna kritiker av den sovjetiska politiken, menade i sammanhanget att Moskva var skenheligt och egentligen inte brydde sig nämnvärt om det kanadensiska folkets väl så som man ville ge en bild av till omvärlden, utan att det huvudsakliga målet man nu hade från sovjetisk sida var att skada ärkerivalen USA så mycket som möjligt i ett proxykrig där man skulle ”strida till den siste kanadensaren”. Saskevich beklagade djupt den bristande viljan till diplomati i Östblocket och menade att sovjetiska politiker bar ett stort ansvar för konflikten genom att låta expandera Warsawapakten ända in i Nordamerika.

De folkdemokratiska sovjetiska medierna fortsatte att rapportera oavbrutet om framgångar för Kanada och motgångar för USA i kriget, men stödet för kriget i Sovjetunionen liksom i Östblocket i stort skulle med tiden dock komma att bli allt mer urholkat och splittrat.

Efter hand som sanningen uppdagades kunde allt fler bedömare konstatera att den kanadensiska tragedin var total. Efter tre långa år av krig hade generationer av kanadensiska män dödats eller invalidiserats, samtidigt som de flesta unga kvinnor flytt landet för att aldrig återvända. Efter att den nye sovjetiske presidenten, den excentriske och kontroversielle tidigare affärsmannen Danil Turov, tagit makten i Kreml, började man nu öppna även i Moskva för att avsluta sitt stöd till kriget i Kanada och återuppta de diplomatiska kontakterna med Washington för att försöka få till stånd ett fredsavtal med USA.

Turov lade skulden för kriget på den kanadensiske ledaren Yavón och sin föregångare, den trotskistiske generalsekreteraren Josif Baydin, och krävde dessutom att Sovjetunionen nu skulle ”kompenseras” för stödet till kriget genom att låta sovjetiska företag få rätt att exploatera Kanadas mineraltillgångar. I historiska scener i slutet av februari 2025 bröt ett möte i Kreml mellan Turov och Yavón ut i öppet gräl inför rullande tv-kameror, något som skulle visa sig markera början till slutet för Yavóns styre i Kanada liksom även för kriget i sin helhet.

Efter att Yavón under våren 2025 tvingats lämna sin post fick förhandlingarna mellan Moskva och Washington nu också internationellt diplomatiskt understöd och en delegation från Ottawa inkluderas i samtalen. Enligt ett omfattande fredsavtal, som efter komplicerade förhandlingar till slut också omfattades i FN, skulle merparten av de engelsktalande delarna av Kanada införlivas med USA, samtidigt som den nya franskspråkiga staten Quebec skulle bildas – med en konstitution som garanterade befolkningen rätt till sitt franska språk och sin kulturella särart, liksom den även skulle garantera landets permanenta militära alliansfrihet enligt en liknande modell som tillämpats i Österrike efter andra världskriget.

När arkiven öppnades i det gamla Östblocket fördjupade utländska forskare studierna av ”den kanadensiska tragedin”, som händelseförloppet senare ofta kallades i historieböckerna. Man noterade att stödet för kriget under flera år varit mycket starkt i många av de sovjetiska satellitstaterna, trots att dessa i praktiken fått betala dyrt för kriget genom kraftigt förhöjda energipriser och urholkade statskassor som användes till att slussa vapen till ett land man egentligen inte visste så mycket om.

Forskarna noterade ett antal anmärkningsvärda saker som åtminstone delvis tycktes förklara den sociala psykologin, bland annat det faktum att Östblockets masskommunikationssystem var mycket avancerat. Genom att studera gamla tv-sändningar och olika varianter av agitprop, en speciell sovjetisk form av propaganda, kunde forskarna konstatera att uppenbart insatta och oberoende kommentatorer som Dennis Makarov, liksom framstående diplomater som Jevgenij Saskevich, förvisso var mycket respekterade utanför Östblockets begränsade sfär, men aldrig lyftes fram i officiella kanaler i Sovjetunionen eller de övriga satellitstaternas systemkopplade medier. I de få fall Makarov och Saskevich omnämnts var det i sammanhang där de, liksom kritiker av kriget i stort, stämplades med olika pejorativ som ”pro-amerikanska” eller med svepande anklagelser om att de ”gick Pewtons ärenden”.

Stigmat kring USA i allmänhet, och dess president Valentine Pewton i synnerhet, hade med hjälp av dessa metoder förstärkts av Östblockets etablissemang under många år och blivit exceptionellt laddat. Den socialt isolerande atmosfär som i och med detta skapades kring oberoende röster gjorde det exceptionellt svårt för deras kritik att bryta igenom hos bredare folklager i Öst. Vid närmare studier kunde man också notera att detta heller inte var unikt för Kanadakrisen, utan också återkom på ett motsvarande sätt i många andra politiskt laddade frågor i Ryssland och övriga sovjetiska satellitstater.

I efterhand stod det också klart att kriget i Kanada hade satt Östblocket i gungning och att konflikten markerade ett historiskt skifte som skulle bli början till slutet på Warsawapakten, och även för det sovjetiska herraväldet i Europa.”

Radiodokumentären fick ett abrupt slut. Enligt en sista mening som jag bara delvis kunde uppfatta fanns det fler program i serien, men jag lyckades inte få med något mer före hologrammet plötsligt upplöstes och försvann.

Snurrig och omtumlad tittade jag nu åter upp mot det fortfarande lika gnistrande himlavalvet och, efter vad som kändes som en god stund, ned på mobilens klocka. Klockan var bara fem över tolv, tiden hade passerat som i en lucka. Av någon anledning kände jag mig mer klar i tanken än tidigare.

 

Isac Boman

Trovärdighet – grunden i vår journalistik sedan 2012

Nya Dagbladets position är unik i det svenska medielandskapet. NyD är oberoende på riktigt. Tidningen ägs och kontrolleras inom den egna redaktionen – inte av stora mediekonglomerat eller utländska intressen.

Sedan grundandet 2012 har grunden i vår oberoende journalistik varit balans och trovärdighet framför sensationsjournalistik och snabba klick. NyD är Sveriges bredaste helt oberoende dagstidning och står helt fri från politiska partier och industriintressen.

NyD erhåller inget presstöd och finansieras genom läsardonationer och annonser. Läs mer om våra pressetiska riktlinjer här.

Ett år av besinningslöst våld – och nya vägskäl

Folkmord och etnisk rensning lanserades som legitimt "självförsvar". Eskalerande krigsretorik skulle göra oss trygga och freden i Sverige skulle säkras genom anslutning till en militärpakt med ett alltmer oresonligt tonläge. 2024 kom på många sätt att bli ett år där den orwellska retoriken togs till nya nivåer.

publicerad 31 december 2024
– av Redaktionen
Detta är en opinionstext. Artikelförfattaren svarar för de åsikter som uttrycks i artikeln.

När vi idag skriver nyårsafton i kalendern är det med ett bistert nyhetsår bakom oss.

Mer än något annat kom 2024 att utgöra den fullständiga frånvaron av en vilja hos maktetablissemanget till ömsesidig förståelse och fredlig samverkan.

Redan i januari lät Sveriges överbefälhavare uppmana svenskarna att efter två sekler av fred nu förbereda sig för ”ett krig mot Ryssland”, och i mars blev så Sverige formellt medlemmar i den USA-ledda militärpakten, Nato, utan att någon egentlig offentlig debatt har förts kring saken. Deklarationer har utlysts om att detta var nödvändigt av ”säkerhetspolitiska skäl” och skulle göra oss alla ”tryggare”, medan Natomedlemskapet i praktiken har drivit oss ännu närmare ett krig mot Ryssland. I samma veva som Sverige anslöt sig till Nato kunde det bekräftas att alliansens trupper fanns på plats i Ukraina och deltog i striderna.

Bilden av Ukrainakriget, som Västblockets proxykrig mot Ryssland, stärktes ytterligare när en läckt inspelning visade hur tyska militärtoppar diskuterade möjligheterna att attackera rysk infrastruktur och bomba Krimbron – ett attentat som sedermera genomfördes i oktober 2022. Redan tidigt under året lät även Frankrikes Emmanuel Macron deklarera att han övervägde att skicka franska soldater till Ukraina.

Parallellt med eskalationen i Ukraina fortsatte Israel genom bombningar och blockader att driva på vad som av alltfler betecknats som ett folkmord i Gaza där de högerextrema makthavarna i Tel-Aviv öppet har glatt sig över att området blivit lagt i ruiner.

På vissa utposter i Europa har det uttalade krigsmotståndet samtidigt vuxit. I maj utsattes Slovakiens frispråkige premiärminister Robert Fico för ett mordförsök, men överlevde mirakulöst – samme Fico som tillsammans med Ungerns premiärminister Viktor Orbán varnat för riskerna med Västblockets fortsatta inblandning i kriget, där han uttryckt stark oro för att konflikten i fortsatt frånvaro av diplomati kan utvecklas till ett tredje världskrig.

Statsminister Ulf Kristersson och USA:s utrikesminister Anthony Blinken. Till höger, EU-flaggan vajar när Natos bombplan flyger över Stockholms stadshus. Montage. Foto: U.S. Department of State, faksimil/Carl Bildt/X

Folkligt missnöje

På hemmaplan har Moderaterna fortsatt att ge vatten på kvarnen till kritiken att man inte skiljer sig nämnvärt från sina socialdemokratiska föregångare vid makten. Trots löften om motsatsen har den demografiska omvälvningen av Sverige fortsatt i stadig takt. I april passade man också på att driva igenom en lag i syfte att göra det lättare för barn att genomgå könsmanipulerande behandlingar, där partiföreträdare som motsatte sig idén rättades in i ledet med hjälp av partipiskan. Under sommaren lät man också fortsätta expandera övervakningssamhället, något som kommit att bli en av partiets hjärtefrågor.

Den internationella bilden av Sverige som gängkriminalitetens högborg i Europa förstärktes i augusti när danska politiker och polis gick ut och larmade om att ungdomar med svenska medborgarskap anlitas för att åka över gränsen och begå mord i Danmark. Samma bild stärktes ytterligare av att Inspektionen för vård och omsorg gick ut och bekräftade att många av landets HVB-hem i praktiken tagits över av kriminella nätverk och därmed har kunnat nyttjas som rekryteringsbaser av dessa.

Missnöjet med det politiska ledarskapet har samtidigt blivit allt svårare att dölja runtom i Europa. I februari fick de nederländska bondeupproren en uppföljare när stora bondeprotester mot Bryssels växande totalitarism, som man menar riskerar att döda den europeiska livsmedelsförsörjningen.

Ryssland har samtidigt passat på att flirta med politiskt missnöjda EU-medborgare och andra västerlänningar – där man beslutat erbjuda asyl och uppehållstillstånd till dem som vill undkomma vad man beskrev som på ”destruktiva nyliberala ideal”.

Bidens kollaps – och Trumps återkomst

Under sommaren blev det också allt svårare att dölja den allvarliga demensen hos ”den fria världens ledare” – USA:s president Joe Biden. Dennes dråpliga fadäser och osammanhängande utspel gjorde till slut att även de egna anhängarna medgav faktum om hans hälsotillstånd vilket föranledde att hans kandidatur drogs tillbaka från presidentvalskampanjen.

Det folkliga missnöjet med det demokratiska etablissemanget har av allt att döma vuxit även i USA och gjorde Donald Trump med sin oppositionella profilering till en alltmer tydlig favorit att vinna valet. Trumps ställning stärktes sedan ytterligare av de dramatiska bilderna av det mordförsök som ägde rum mot honom under ett kampanjmöte i Pennsylvania – där Trump överlevde till synes mirakulöst och efter detta kom att omhuldas i allt högre grad även av gamla politiska motståndare.

Globalisttoppen Mark Rutte blev ny Natochef. Foto: World Economic Forum/CC BY-NC-SA 2.0

I början av sommaren stod det klart att Nederländernas premiärminister, Bilderbergveteranen och globalisten Mark Rutte, skulle ta över Norges tidigare statsministers, Jens Stoltenberg, chefspost för ett Nato som än mer öppet visade att man inte är intresserade av diplomatiska lösningar i Ukraina. Samtidigt fortsatte larmen om allt grövre israeliska övergrepp i Gaza, där en läckt FN-rapport visade hur omkring 200 av organisationens anställda, och nästan lika många av deras familjemedlemmar, dödats av israelisk militär – siffror som saknar historiskt motstycke.

När sommaren blev till höst utvecklades också den israeliska invasionen av Gaza till ett regionalt krig. Massiva bombattacker mot Libanon inleddes med tusentals dödade och skadade som följd. Allt detta medan världssamfundet tittade på och några allvarliga funderingar på sanktioner mot Israel under det pågående folkmordskriget inte kommit på fråga. I Sverige fortsatte välfärdskollapsen och Kronofogden larmade om att en barnfamilj nu vräks från sitt hem varje dag.

I oktober vållade Kristdemokraternas EU-parlamentariker, Alice Teodorescu Måwe, uppståndelse när hon krävde att den som ska beviljas svenskt medborgarskap först måste underteckna en ”lojalitetsförklaring” till Israel. Tel-Aviv passade under samma period på att helt förbjuda FN:s hjälporganisation för palestinska flyktingar, med hänvisning till att denna skulle vara ”infekterad av terrorister”, och det framgick även att det i praktiken framförallt är amerikanska skattebetalare som finansierar den israeliska militärapparaten.

Teodorescu Måwe menade att svenska medborgarskap endast bör ges till dem som erkänner staten Israel med sina illegalt ockuperade territorier. Montage. Foto: Levi Meir Clancy/Unsplash, Kristdemokraterna

Vaccinkritik och Västhyllade salafister

I november segrade Trump som väntat. Den israeliska lobbyorganisationen AIPAC deklarerade i samband med valet även att man ansåg sig ha gjort stora framsteg med att få in pro-israeliska kandidater i de amerikanska kongressen. Den tillträdande presidenten fick sedan många att höja på ögonbrynen över sina ministernomineringar, framförallt nomineringen till posten som hälsominister av Robert Kennedy Jr. som blivit känd för sin kritik av läkemedelsjättarna och hälsoriskerna kring vacciner i allmänhet och covidvaccinerna i synnerhet.

Samtidigt som de sociala såren från coronakrisen har befunnit sig i bakgrundsbruset av krigsretoriken har det samtidigt också blivit allt mer tydligt att de som varnat för de experimentella mRNA-vaccinens skadlighet också tycks ha varit rätt ute från första början. Under slutet av våren medgav bland annat vaccinjätten AstraZeneca att deras mRNA-vaccin, som så många befarat, riskerade att orsaka blodproppsrelaterade dödsfall – uppgifter som förvisso varit kända sedan länge men genomgående avfärdats som paranoia. Frågan lyftes även i Sveriges riksdag när den obundna ledamoten Elsa Widding efterlyste av den svenska regeringen att utreda hur mRNA-preparaten i covidvaccinerna påverkar arvsmassan.

Assads regering störtades och ersattes av islamister. Montage. Foto: Syriens president, faksimil/France 24/YT

I Syrien störtades familjen al-Assad på ett dramatiskt sätt efter 55 år vid makten och ersattes av salafistiska terroristgrupper med kopplingar till det ökända al-Qaida. Politiker i Väst lät samtidigt genomgående meddela att man betraktade islamisterna som potentiellt positiva demokratiska krafter, där USA öppet utlovade understöd till de tidigare så förhatliga jihadisternas styre.

Året för det politiska samtalet i Sverige slutade sedan i samma krigiska tongångar som det började när Sveriges försvarsminister deklarerade att fortsatt stöd till Ukraina förblir Sveriges viktigaste prioritering. Under december månad tycktes arméchefen Jonny Lindfors även bekräfta att Sverige förbereder sig för krig mot Ryssland, en krigsupptrappning som blev än tydligare i samband med att MSB gick ut och uppmanade svenskarna att förbereda sig för allt från traditionella flygangrepp till attacker med kärnvapen och biologiska stridsmedel mot svenska städer – samtidigt som svenska svenska församlingar uppgav att man fått i uppgift att förbereda massgravar för stupade.

Nya Dagbladet kämpar vidare

I de dramatiska tider världen befinner sig i har Nya Dagbladet under året, utöver rapporteringen om den hysteriska samhällsutveckling vi haft i Sverige och i vår del av världen, gjort ytterligare försök att lyfta blicken bortom ett Västblock som i allt högre utsträckning sluter sig från omvärlden. I augusti besökte tidningens redaktionsledning bland annat det så kallade BRI-forumet i den kinesiska provinsen Sichuan som delgav utvecklingen av världens största infrastrukturprojekt – initiativet till den nya Sidenvägen som i nuläget involverar över 150 länder. Nya Dagbladets chefredaktör Markus Andersson pekade i sammanhanget på att det blir alltmer uppenbart att dagordningen i världen snabbt är på väg att ritas om.

Det är viktigt att vi bevakar och hänger med i utvecklingen av den multipolära världsordning som nu i högt tempo ritar om den karta vi minns från 1900-talet, betonar Andersson.

På samma tema uppmärksammades även BRICS-organisationens anmärkningsvärda utveckling bland annat i samband med toppmötet i den ryska delrepubliken Tatarstans huvudstad Kazan.

På hemmaplan ser 2025 också ut att kunna bli ett år då Nya Dagbladets exceptionellt utdragna rättskamp med Länsförsäkringar Bank om blockaden av en stiftelse för oberoende journalistik i Sverige kan ta nästa steg. Efter att banken genom kryphål i domstolsväsendet lyckats förhala rättsprocessen under nästan två år togs ärendet slutligen hela vägen till Högsta domstolen, där Nya Dagbladet tog en första viktig delseger när bankjätten slutligen nekades prövningstillstånd för sina förevändningar för att undgå rättvisan.

Nya Dagbladets nyhetschef Isac Boman och chefredaktör Markus Andersson kan glädjas med läsarna över en första seger i HD i rättsprocessen mot Länsförsäkringar Bank. Foto: NyD/Mostphotos

Det är genant att en av landets största banker ägnar sig åt denna typ av barnsligheter för att försöka undgå rättvisa för det juridiska och ekonomiska övergrepp man uppenbart gjort sig skyldig till, säger Nya Dagbladets chefredaktör Markus Andersson, som samtidigt pekar på att rättsprocessen i praktiken ännu bara har börjat och att dess fortsättning kommer att stå tydligare klar under början av året.

Chefredaktören understryker sin tacksamhet till läsarnas stöd som kommit till redaktionen under det gångna året.

Vi har alltid varit en humla som flyger vidare mot alla odds, men vi lever också i en tid med enorma möjligheter. Vi vet att vår bevakning och våra kommentarer gör skillnad i ett medielandskap som är exceptionellt likriktat i dagens läge. Behovet av medieaktörer som verkar oberoende av det offentliga samtalets allt snävare ramar är fortsatt helt enormt.

Det är svårt att kommunicera till alla läsare som hjälpt oss vilken skillnad varje vänligt ord och varje krona gör för vår strävan att befästa NyD som en professionell, stark och intellektuellt hederlig röst i det nordiska medielandskapet, avslutar Andersson.

 

Med det sagt önskar Nya Dagbladet alla läsare och hela det svenska folket ett Gott Nytt År med stark tro på en bättre framtid!

Trovärdighet – grunden i vår journalistik sedan 2012

Nya Dagbladets position är unik i det svenska medielandskapet. NyD är oberoende på riktigt. Tidningen ägs och kontrolleras inom den egna redaktionen – inte av stora mediekonglomerat eller utländska intressen.

Sedan grundandet 2012 har grunden i vår oberoende journalistik varit balans och trovärdighet framför sensationsjournalistik och snabba klick. NyD är Sveriges bredaste helt oberoende dagstidning och står helt fri från politiska partier och industriintressen.

NyD erhåller inget presstöd och finansieras genom läsardonationer och annonser. Läs mer om våra pressetiska riktlinjer här.

Klimatpolitisk huggsexa

Klimatöverdrifterna

De miljarder som utlovades vid klimatmötena till fattigare länder kommer att tas från hushållens skattepengar. Det handlar om tusentals kronor årligen för varje hushåll - en summa som förväntas öka framöver.

publicerad 27 november 2024
– av Tege Tornvall
Foto: COP29
Detta är en opinionstext. Artikelförfattaren svarar för de åsikter som uttrycks i artikeln.

De nyss avslutade klimatmötena i Colombia och oljestaden Baku bekräftade åter vad FN:s årliga klimatmöten egentligen är och handlar om:

Klimatmötena är politiska huggsexor om finansiering och fördelning av nu utlovade 300 miljarder dollar per år (nu höjt till 300 miljarder) till fattiga länder för att få dem att byta billig, riklig, tillgänglig och energirik energi (kol, olja och gas ur marken) mot dyr, otillförlitlig och energifattig med ont om råvaror (”förnybar” vind-, sol- och biokraft) med påstått klimathot som förevändning.

Medias rapportering från dessa möten gäller mest hur fattiga länder vill pressa rika på mer pengar. Nu gäller det totalt inte längre 100 utan 300 miljarder dollar per år.

Det är vanliga hushålls skattepengar. I världens välståndsländer bor en dryg miljard av världens totalt 8,2 miljarder invånare. Med drygt 11 kronor per dollar motsvarar 300 miljarder dollar 3 400 kronor per person och år.

Det blir 7 000 kronor per hushåll och år – och mer framöver. Har välståndsländernas hushåll det klart för sig? Även bland dem har många klen ekonomi eller är rent fattiga.

Till detta kommer högre energi- och övriga levnadskostnader. Det kan bryta fortsatt växande välstånd i ännu välmående demokratier och leda till strider om finansiering och fördelning även där. Därför gäller hela klimatfrågan politik och inte vetenskap.

Särskilt eftersom Jordens klimat äger rum i den marknära atmosfären och främst beror på hur mycket solvärme som når jordytans land och särskilt hav.

 

Tege Tornvall

Trovärdighet – grunden i vår journalistik sedan 2012

Nya Dagbladets position är unik i det svenska medielandskapet. NyD är oberoende på riktigt. Tidningen ägs och kontrolleras inom den egna redaktionen – inte av stora mediekonglomerat eller utländska intressen.

Sedan grundandet 2012 har grunden i vår oberoende journalistik varit balans och trovärdighet framför sensationsjournalistik och snabba klick. NyD är Sveriges bredaste helt oberoende dagstidning och står helt fri från politiska partier och industriintressen.

NyD erhåller inget presstöd och finansieras genom läsardonationer och annonser. Läs mer om våra pressetiska riktlinjer här.

Dyrare bensin och diesel skall få fler att köpa elbil

Biltillverkare kräver ”modiga politiska beslut” för att göra dieseln dyrare, så att konsumenterna istället pressas att köpa elfordon.

publicerad 24 oktober 2024
– av Tege Tornvall
Foto: Christopher Persson
Detta är en opinionstext. Artikelförfattaren svarar för de åsikter som uttrycks i artikeln.

När elfordon lockar för få köpare vill deras tillverkare göra det dyrare och svårare att köpa bensin- och dieselbilar.  Nyligen krävde Kina-ägda Volvo Cars och dess systerföretag Polestar att EU per 2035 förbjuder försäljning av nya sådana bilar.

För lastbilar tycker Volvo AB:s VD Martin Lundstedt att elektrifieringen går för långsamt. Detsamma tycker Scanias VD Christian Levin, som vill att politiker borde göra mer för att stödja eldrift.

Han kräver ”modiga politiska beslut” för att göra diesel dyrare, alltså göra lastbilar och vägtransporter dyrare.

Detsamma kräver konkurrenten Daimler Trucks, vars avgående VD Martin Daum vill se årligt ökande bränslepriset i stället för bonusar för elfordon. Målet är att ”göra det otänkbart att köpa bensin- eller dieselbilar”.

Väl medvetna om elfordons begränsade räckvidd kräver de samfällt fler laddstationer ute i trafiken. Att bekostas av fordonsägare och skattebetalare.

En större ellastbil kostar mer än dubbelt mot en dieseldriven och tar flera ton mindre last. I klartext: högre pris för mindre nytta.

 

Tege Tornvall

Trovärdighet – grunden i vår journalistik sedan 2012

Nya Dagbladets position är unik i det svenska medielandskapet. NyD är oberoende på riktigt. Tidningen ägs och kontrolleras inom den egna redaktionen – inte av stora mediekonglomerat eller utländska intressen.

Sedan grundandet 2012 har grunden i vår oberoende journalistik varit balans och trovärdighet framför sensationsjournalistik och snabba klick. NyD är Sveriges bredaste helt oberoende dagstidning och står helt fri från politiska partier och industriintressen.

NyD erhåller inget presstöd och finansieras genom läsardonationer och annonser. Läs mer om våra pressetiska riktlinjer här.

Missa inte en nyhet igen!

Anmäl dig till vårt nyhetsbrev idag!

Ta del av ocensurerade nyheter – fria från industriintressen och politisk korrekthet från Sveriges bredaste helt oberoende dagstidning – varje vecka.