Annons:

Baizuo-människans moraliska villfarelse

Forskning är starkt styrd av vad de som sitter på penningpungen väljer att finansiera. Det innebär att universitetsledningar på våra universitet, som finansieras av politiker och mecenater, inte har något behov av forskare som producerar politiskt obekväma resultat som riskerar att minska tillgången på forskningsmedel. Det skriver Karl-Olov Arnstberg.

Uppdaterad september 8, 2021, Publicerad mars 31, 2021 – av Karl-Olov Arnstberg

Detta är en opinionstext. Artikelförfattaren svarar för de åsikter som uttrycks i artikeln.

När debattdeltagare som ett slags trumfkort hänvisar till forskningsresultat, tycker jag vanligtvis att det är en svag argumentationsteknik. Det kan kanske tyckas egendomligt eftersom jag själv, som utbildad forskare, kunde förväntas tycka att detta är det bästa av argument. Forskning är dock inte synonymt med sanningar, utan en ständigt pågående process som idealt följer bestämda regler och levererar de mest sannolika svaren, vilka inte är desamma som ”sanningar”.

Lite tillspetsat ger all forskning preliminära resultat som ofta med tiden visar sig vara felaktiga och framför allt ofullständiga generaliseringar som är så sanna som det för tillfället var möjligt. Orsaken är att existensen undantagslöst är så oerhört mycket mer komplicerad, och framför allt annorlunda än den mänskliga hjärnan klarar att förstå. Vi drar slutsatser som för det mänskliga medvetandet framstår som sanna, men det betyder ju inte att de är sanna i någon oberoende mening. På sin höjd är de kontextuellt sanna. Men låt mig ta det från början.

Forskning består av ett flertal metoder och regler för att upptäcka verkligheten och öka vårt vetande, framför allt lärs dessa ut vid universiteten. Emellertid är universitet myndigheter som finansieras av politiker och mecenater som långt ifrån alltid förstår sig på forskning utan vill ha fram resultat som passar en egen agenda. Det innebär att forskning är starkt styrd av vad de som sitter på penningpungen är intresserade av att finansiera. De vill i synnerhet inte ta risken att betala för ett resultat som går emot deras egna intressen. Det betyder också att universitetsledningar inte har något större intresse av forskare som producerar för finansiären oönskade resultat och därmed riskera tillgång till forskningsmedel.

Vidare, att vara forskare är ett högstatusyrke. Det betyder att forskare investerar av sin tid och sin intellektuella kapacitet för att landa i en position där de kan sola sig i omvärldens beundran. Vår tid, med sin fixering vid alla människors lika värde, lyckas på intet sätt förstöra de hierarkiska prestigesystem som undantagslöst kännetecknar alla mänskliga kollektiv. Möjligen tar de andra former, men den som avlagt en doktorsexamen är och förblir, också i omvärldens ögon, mer värd än den som med nöd och näppe klarat att gå ut grundskolan med godkända betyg. Vad mera är, att förstöra detta hierarkiska system är närmast liktydigt med kollektivt självmord.

Annons:

Tyvärr söker sig inte bara hängivna forskartalanger till universiteten utan även de som i första hand bryr sig om sin egen identitet som rättänkande medborgare. Vid universiteten frodas extrema identitetsprocesser bland studenter: Social Justice Warriors, woke och cancelkultur. Jag ska inte i den här krönikan gå längre in på frågan, men detta är ett jäkla elände, helt jämförbart med när kyrkan under medeltiden och fram till upplysningstiden belade den då spirande forskningen med tvångströja.

Tyvärr är det också så att den riktigt avancerade forskningen har svårt att komma till sin rätt vid universiteten. Det produceras en skrämmande mängd ointressant och totalt oanvändbar forskning, av den enda anledningen att den ger utövarna prestige. Det är till och med så att de allra bästa forskarna snöps av sina kollegor, därför att de går utanför den akademiska åsiktskorridoren och ofta också har provocerande personligheter.

Utan att förhäva mig och påstå att jag tillhör de bästa forskarna, så vet jag ändå av egen erfarenhet vad det innebär att gå på kollisionskurs med den egna disciplinen. Jag minns särskilt en replik från en man som inte var säker på att han ville läsa min bok ”Svenskar och zigenare” (1998), just därför att jag var anställd som professor vid stockholms universitet. För honom var det en signal om att jag kunde ju inte vara en ”fri och obunden intellektuell”. Alltså, betänk detta, min professorstitel låg mig i fatet – underförstått att riktiga kännare av den romska kulturen inte kan göra akademisk karriär på det ämnesvalet.

Det var helt riktigt uppfattat, det gjorde jag inte – det var annan och mindre kontroversiell samhällsforskning som gav mig en akademisk position. Forskningen om romer var snarare en plump i protokollet – och så är det fortfarande.

Nå, jag började den här texten med att påstå att forskning inte är sanning utan följandet av ett antal metoder och regler som garanterar att man kommer så nära sanningen som möjligt. Där ser jag exempelvis problem med klimatforskningen, som påstår att vi är på väg mot en katastrof. Det kanske är sant, men jag har inget förtroende för forskning som inte släpper fram de vetenskapliga motargumenten. Det finns ju en rad framstående klimatforskare, ofta lite äldre, som inte alls håller med. Dessutom vet vi att liknande tidigare domedagsprofetior om världens och mänsklighetens undergång, inte infriats.

Emellertid vill jag inte bara läsa vad de tvivlande forskarna påstår, jag vill att de båda lägren ska mötas i en hederlig debatt, så förutsättningslös och vetenskaplig att den som resultat får att båda lägren enas i en gemensam uppfattning – vilket då givetvis inte är en sanning utan ett svar som utifrån nuvarande kunskapsläge är så tillförlitligt som det bara är möjligt.

Det gäller också andra infekterade samhällsfrågor, att jag vill att de båda lägren ska föra en hederlig och förutsättningslös debatt, med iakttagandet av vetenskapliga spelregler. Nu blir det problematiskt, därför att de politiskt korrekta vill ju inte tala med oss dissidenter.

De politiskt korrekta betraktar oss dissidenter som onda och odemokratiska – dock utan att egentligen veta vad demokrati är för något, utöver att det är ett honnörsord.

 

Men det allra värsta: Jag och många andra dissidenter vill heller inte tala med de politiskt korrekta. Vi anser oss veta vad de tycker och betraktar dem, om vi är snälla, som vilseförda, och om vi är vassare i vårt avståndstagande, som godhetsreligiösa, landsförrädare och hycklare. Det är sannerligen ingen bra grund för att föra samtal. Vi är mycket riktigt två läger som näst intill hatar varandra, istället för att enas i en debatt om vad som gagnar det egna samhället och välfärden.

Det är en fråga som jag till och från tuggar på: Varför vill inte jag tala med dessa mina ”världsbildsmotståndare”? Vi har ju trots allt ett gemensamt mål, det goda samhället. Är jag så primitiv och så ”icke vetenskaplig” att jag hatar dem därför att de kallar mig och andra dissidenter vid fula namn – enligt barntänkandet: ”Den som sa’t han va’t!”. Det kanske är så att jag också lever i en sekt/bubbla och bara tar till mig den typ av kunskap och ”vetande” som accepteras av dem som tänker på samma sätt som jag? Med andra ord, jag exploaterar min forskarutbildning men är inte en bit bättre än de politiskt korrekta, utan reagerar barnsligt. Jag tycker ju att de gått intellektuellt och politiskt helt vilse, att det måste handla om oerhörda blockeringar när de inte ser konsekvenserna av sin egen ”godhet”.

Det är ovanstående funderingar som gör mig tacksam över ett begrepp som en av mina bloggläsare meddelat mig, han skriver:

– Hej, läste din krönika med sorg i hjärtat. Tyvärr är det för de allra flesta svenskar viktigare att befinna sig mitt i åsiktskorridoren än att värna om sina barn. Finns det ett fegare folk där barnen är offerkycklingar på altruismens altare, där äldre som byggde upp samhället inte får syrgas? Där så kallade ”nyanlända” bor bättre än värdfolket, där kraven på poliser, brandmän och körkort sänks till ulandsnivå för att behaga våra nya herrar? Vansinnet bara fortsätter, jag kan ta mig härifrån när jag inte står ut längre men det valet har de flesta inte. Dessa baizuo som inte klarar någonting alls är djupt föraktade av kineserna som ser hur de förstör sina hemländer för att kunna godhetssignalera. Sverige leder ligan så klart, tätt följt av Storbritannien och Tyskland."

Baizuo, vad är det för något? Enligt Wikipedia motsvarar begreppet ungefär en naiv, västerländsk och välutbildad person som förespråkar fred och jämlikhet i syfte att tillfredsställa en självbild av moraliskt överlägsenhet.

En baizuo bryr sig i princip endast om frågor som invandring, minoriteter, HBTQ samt miljön och klimatet. De är så besatta av att vara politiskt korrekta och följsamma att de okritiskt omfamnar bakåtsträvande muslimska värderingar för mångkulturens skull.

Kineser betraktar baizuos som okunniga och arroganta västerlänningar som tycker synd om resten av världen och tror att de är världens frälsare.

För mig var det som att myntet trillade ner, eller kanske snarare som att ha fått bekräftelse på att det inte var jag som var ”galen”. Kineser på andra sidan jordklotet, som inte själva är drabbade, ser precis samma sjukdom/religion/politiska villfarelse som vi svenska dissidenter lever mitt uppe i. Om de ser samma saker som jag, så får jag också ett oberoende omdöme. Det är ungefär som om en psykiater säger, – den här patienten är galen, men har en gnagande oro att det kanske är han själv som är galen. Så kommer en annan psykiater från en helt annan kultur och bekräftar – javisst, jag ser också att den där patienten är galen.

Det lugnar mina tvivel på att jag har rätt. Det gör mig också sorgsen.

 

Karl-Olov Arnstberg

 

Texten har tidigare publicerats på Invandring & Mörkläggning

Trovärdighet – grunden i vår journalistik sedan 2012

Nya Dagbladets position är unik i det svenska medielandskapet. NyD är oberoende på riktigt. Tidningen ägs och kontrolleras inom den egna redaktionen – inte av stora mediekonglomerat eller utländska intressen.

Sedan grundandet 2012 har grunden i vår oberoende journalistik varit balans och trovärdighet framför sensationsjournalistik och snabba klick. NyD är Sveriges bredaste helt oberoende dagstidning och står helt fri från politiska partier och industriintressen.

NyD erhåller inget presstöd och finansieras genom läsardonationer och annonser. Läs mer om våra pressetiska riktlinjer här.

Annons:

Stoppa eliten – ta ut dina pengar från banken!

Hotet från bankerna

Tobias Lindström menar att samordnade uttag från banker kan ge vanliga människor ett påtryckningsmedel mot den politiska eliten – men varnar för att verktyget måste användas varsamt.

Uppdaterad augusti 23, 2026, Publicerad augusti 23, 2026 – av Tobias Lindström
Tre dekorerade grisar under orden ”Alla djur är jämlika, men vissa djur är mer jämlika än andra”.
Tre dekorerade grisar under det ändrade budordet i den animerade filmen Djuren på gården.
Detta är en opinionstext. Artikelförfattaren svarar för de åsikter som uttrycks i artikeln.

Jag tror att många, kanske de flesta, kan enas om att våra politiker har spårat ur.

De driver ändlösa krig och förstör våra samhällen i sina rika kompisars intresse – samma kompisar som har satt dem vid makten. Frågan är vad vi kan göra åt det – vårt politiska system är i bästa fall odemokratiskt, i värsta fall korrumperat eller till och med kapat. Vi, folket, har lite till inget inflytande.

Men det finns ett sätt att slå tillbaka: våra bankkonton.

Idén är enkel.

Gör som vi kräver – annars tar vi ut våra pengar. Om uttagen samordnas på rätt sätt krävs det inte mycket för att utlösa en bankrusning. Det kan räcka att fem till tio procent av befolkningen deltar.

Varför skulle det fungera? Bankerna har en viss mängd kontanter tillgängliga för snabba uttag, men när de pengarna tar slut tvingas de sälja andra tillgångar. Givet hur systemet är uppbyggt skulle det alltid skapa bekymmer, eftersom det aldrig finns tillräckligt med kontanter för att täcka alla uttag, men i dag skulle bankerna kollapsa på grund av sina orealiserade förluster.1

Varför bankerna är sårbara

Vad menar jag? Låt oss ta ett förenklat exempel.

Föreställ dig att du äger ett hus vars värde har fallit till, säg, 1 000 000 kronor. Samtidigt är du skyldig banken 2 000 000 kr från när du köpte det. I det läget sitter du på 1 000 000 kr i så kallade icke-realiserade förluster. Tekniskt sett är du illa ute, men så länge huspriset stiger igen är allt okej.

Men om du tvingas sälja, till exempel på grund av att du har förlorat jobbet, blir det en katastrof: du kan inte längre betala dina skulder.

Detsamma gäller banker.

Om de tvingas sälja tillräckligt mycket till förlust innebär det game over, vilket till exempel var det som hände med Silicon Valley Bank 2023. Och när vi tar ut pengar ur våra bankkonton tvingas de sälja sina tillgångar för att betala vad de är skyldiga.

Det betyder att vi, folket, kan slå mot eliterna där det svider mest: vi kan få banksystemet att kollapsa om vi inte får igenom våra krav.

Det har hänt tidigare.

Bankuttag användes exempelvis för att driva igenom den engelska reformlagen 1832. Människor tog ut sina insättningar under parollen ”To Stop the Duke, go for gold”. På en vecka betalade Bank of England ut 25 000 000 dollar, vilket räckte för att regeringen skulle ge vika. (s. 21, Hull, 1929)

Vi måste vara försiktiga med vad vi önskar oss.

Men jag tror detta är ett verktyg som vi har förbisett alltför länge.

 

Tobias Lindström


1 Fortune skrev exempelvis i maj 2025 att bankerna har 500 miljarder dollar i orealiserade förluster (hämtad den 25 januari 2026).

Hull, John Thomas. Reform Movements and Ideas. Saskatchewan: s.n., 1929. Pamflett nr 2 i en serie föreläsningar vid Co-operative School, som hölls i juni 1929 vid University of Saskatchewan.

Trovärdighet – grunden i vår journalistik sedan 2012

Nya Dagbladets position är unik i det svenska medielandskapet. NyD är oberoende på riktigt. Tidningen ägs och kontrolleras inom den egna redaktionen – inte av stora mediekonglomerat eller utländska intressen.

Sedan grundandet 2012 har grunden i vår oberoende journalistik varit balans och trovärdighet framför sensationsjournalistik och snabba klick. NyD är Sveriges bredaste helt oberoende dagstidning och står helt fri från politiska partier och industriintressen.

NyD erhåller inget presstöd och finansieras genom läsardonationer och annonser. Läs mer om våra pressetiska riktlinjer här.

Samhället är byggt på spel – och vi borde spela det bättre

Alternativa ekonomiska system

Vi är alla del av ett enormt spel – ett spel som styr våra liv, påtvingar vårt deltagande och är ohållbart, skriver Tobias Lindström.

Publicerad augusti 22, 2026 – av Tobias Lindström
Svartvitt schackbräde med en störtad vit kung bland stående pjäser.
En störtad schackkung bland stående pjäser på ett svartvitt bräde.
Detta är en opinionstext. Artikelförfattaren svarar för de åsikter som uttrycks i artikeln.

Vi är alla med i ett enormt spel.

Trots att det inte är på riktigt styr det våra liv. Vi föds in i det och kan sedan inte sluta spela – eftersom vår överlevnad beror på det. Spelet är inte bara tråkigt utan också ohållbart, och vi måste snart sluta spela innan det är för sent.

Det är dags att spela något annat.

Samhället är byggt på spel. Vi agerar och samarbetar utifrån berättelser som vi själva har skapat.

Mycket av det vi gör bygger på påhitt.

Pengar, företag och länder existerar egentligen inte i verkligheten. De existerar endast som delar av vår fantasi.

Fysiskt sett är vi hårlösa primater som knappt skiljer sig från varandra. Om vi ställde en minister framför en schimpans skulle den bara se en välklädd apa. Men i spelet är vi anställda, chefer, vd:ar, kungar och miljardärer – och för att markera vår spelstatus bär vi kostymer, klockor och kronor. På samma sätt är en dollar en dollar eftersom några primater i Washington säger det, och vi lyssnar eftersom vi har bestämt att de utgör en regering. Om vi gav en dollar till en schimpans skulle den bara se ett värdelöst papper.

Precis som barn på skolgården hittar vi på regler, roller och föremål, och agerar sedan utifrån det vi själva kommit på. Det enda verkliga är spelarna och den värld de agerar i – och genom våra handlingar påverkar spelet våra liv.

Även om spelet är på låtsas är följderna verkliga – för oss och för världen.

De flesta spelar för att de måste, inte för att de vill. Därför kan missnöjda spelare ibland ta till våld.

Vi tvistar ständigt om vilket spel vi ska spela.

Vi är oense om reglerna, bråkar om vem som ska spela vem och klagar över vad som är rättvist och orättvist – precis som barn på skolgården. Och när vi inte kommer överens tar vi ibland till våld.

Vuxna tar spelet på stort allvar, eftersom insatserna för dem är höga. Ett missnöjt barn kan helt enkelt sluta leka, men för en vuxen kan ett avhopp hota deras överlevnad: spelet kan få dem att svälta, förlora bostaden, hamna i fängelse eller till och med bli dödade. Oavsett om vi gillar spelet eller inte är vårt bästa alternativ att fortsätta spela, och det bästa vi kan hoppas på är att spelet går bra. Många, däribland jag, fantiserar om att hoppa av – men den som lämnar spelet kanske inte kan återvända. I stället hoppas vi på att bli befordrade, få mer spelvaluta eller att förbättra reglerna.

Vuxna spelar ett spel där spelarna hålls gisslan. De kan inte välja att sluta spela, och det är svårt att ändra reglerna. När spelet går dåligt kan våld därför bli den sista utvägen för många.

För vuxna är spelet verkligt – så verkligt att de är beredda att döda för det.

Vi kan inte fortsätta spela det nuvarande spelet. Det är ohållbart, skapar fattigdom och får oss att arbeta mer än nödvändigt.

Det nuvarande spelet kommer att ta kål på oss.

Det skapar inte bara onödigt lidande, får oss att arbeta mer än nödvändigt och tvingar oss att göra bullshit för att överleva. Det kan heller inte fortgå. Det förstör våra ekosystem, vilket innebär att det förr eller senare måste upphöra.

Vi har därav två alternativ: antingen ändrar vi själva spelet, eller så kommer naturen att tvinga oss att göra det – och naturen kommer inte att vara barmhärtig. Den goda nyheten är att vi har teknologin och kunskaperna – allt vi behöver göra är att ändra spelet. Problemet är att avgöra vilket spel vi ska spela och enas om det. Historiskt har vi antingen hamnat i nya spel av en slump eller utan att reflektera över hur det kommer att fungera med riktiga människor. För att lyckas räcker det inte att spekulera – vi måste också experimentera och pröva nya spel med verkliga människor i verkliga situationer.

Vad vi än gör och hur vi än gör det måste spelet förändras. Tyvärr vill de som gynnas inte att det ska förändras.

De kommer att försöka hindra varje försök.

Karikatyr av Margaret Thatcher med pratbubblan ”There is no alternative”.
Margaret Thatcher med sloganen ”There is no alternative” – det finns inget alternativ. Faksimil: Toblin/Medium.

De kommer att försöka övertyga oss om att det inte finns några alternativ. När det sker måste vi minnas att detta bara är ett spel – ett av många vi kan välja.

Och det här spelet är varken roligt eller hållbart.

Så låt oss spela något annat.

 

Tobias Lindström

Trovärdighet – grunden i vår journalistik sedan 2012

Nya Dagbladets position är unik i det svenska medielandskapet. NyD är oberoende på riktigt. Tidningen ägs och kontrolleras inom den egna redaktionen – inte av stora mediekonglomerat eller utländska intressen.

Sedan grundandet 2012 har grunden i vår oberoende journalistik varit balans och trovärdighet framför sensationsjournalistik och snabba klick. NyD är Sveriges bredaste helt oberoende dagstidning och står helt fri från politiska partier och industriintressen.

NyD erhåller inget presstöd och finansieras genom läsardonationer och annonser. Läs mer om våra pressetiska riktlinjer här.

Den kritiska rasteorins destruktiva mål

Kulturrevolutionen i Väst

Den kritiska rasteorin är egentligen tillämpad postmodernism, det vill säga kulturmarxism. I grund och botten utgör den ett angrepp mot västerländska samhällen med dess värderingar, där icke-vita brukas som en murbräcka för att åstadkomma djupt destruktiva politiska mål.

Publicerad augusti 4, 2026 – av Dan Ahlmark
Den våldsbejakande svart makt-rörelsen BLM är ett politiskt uttryck för den kritiska rasteorin. Foto: Nicole Baster/Unsplash
Detta är en opinionstext. Artikelförfattaren svarar för de åsikter som uttrycks i artikeln.

Så kallad "Kritisk Rasteori" (Critical Race Theory - CRT), som dominerar det högaktuella politiska området rasism, har många facetter:
(A) såsom ett akademiskt forskningsområde;
(B) som en huvudteori för att attackera länder i Väst, där USA naturligtvis är huvudmotståndaren; och
(C) som en politisk rörelse, vilken söker leda en av de största kulturmarxistiska identitetsgrupperna i västdemokratierna: invandrare från främst Afrika, Mellanöstern och västra Asien.

Förespråkarna av CRT utgör samtidigt en del av den totala kulturmarxistiska rörelsen, som framträtt såsom den nya socialismen med djupt inflytande över socialdemokratiska, kommunistiska och miljöpartier i Väst.


Artikeln publicerades ursprungligen på Nya Dagbladet den 22 november 2021.


Facetterna stöder varandra, eftersom exempelvis ”forskningen ” gällande ämnet sömlöst kan ingå och stötta de två andra områdena. CRT är egentligen tillämpad postmodernism - det vill säga kulturmarxism - och håller akademiskt på intet vis ordinär forskningsstandard.1 Man godkänner inte konventionell västerländsk kunskapsteori med dess krav på objektivitet, logik och empiri samt tror överhuvudtaget inte på, att människan kan korrekt fastställa fakta om omvärlden. Slutsatser från forskning ses av ideologin inte som bättre än andra källor till ”kunskap”, eftersom slutsatser från forskning också betraktas som ett resultat av styrande gruppers maktutövning.2 Kunskapen är lokal och allmängiltiga utsagor och principer avseende sanning är inte möjliga. Detta omöjliggör naturligtvis objektiv och korrekt forskning, och de så kallade forskningsresultaten gällande området kan vanligen bara ses som utveckling av politisk ideologi. Varför forskningen och aktuella forskare accepteras i den akademiska miljön är en konsekvens av universitetens politisering.

Den kritiska rasteorin omfattar starka anklagelser mot vita som individer och som grupp för förtryck och rader av rasistiska åtgärder mot icke-vita. Sådana falska och överdrivna tillvitelser mot medlemmar av en ras, enbart för att dessa är vita, är en form av rasism. Det innebär att definitionen av CRT som “en rörelse för aktivister som använder rasism för att tillskansa sig makt3 är träffande, eftersom den kulturmarxistiska så kallade ”anti-rasismen” genom sin argumentation och teoretiska grund egentligen är ren rasism gentemot vita.

Men om man ser till ideologins huvudsyfte kan definitionen istället sägas vara följande:

”Att genom sitt innehåll förmedlat genom ett lands opinionsarbetarindustrier (där delar av undervisningssektorn är en) politiskt förändra och omvandla västerländska länder till socialistiska sådana (där det geografiska huvudmålet självfallet är USA, men framgång i andra länder är en bonus).”

Det är alltså ytterligare en av de utopiska rörelser som under mera än ett sekel avsett att i grunden förstöra det västerländska samhället och ersätta det med ett nytt byggt utifrån riktlinjer som tidigare alltid lett till misär och diktatur.

Vilka är huvudmålen för CRT?

Den kritiska rasteorin är en av flera viktiga komponenter i den kulturmarxistiska ideologin och man kan inte alltid fastställa vilken del av denna som åstadkommer vilket politiskt resultat. CRT inverkar dock inte bara på invandrare och medlemmar av icke-vita raser utan även på vita genom att hos de senare väcka känslor av skuld över påstådda historiska brott och nuvarande så kallade ”orättvisor” och ojämlikhet mellan vita och andra. Man kan säga att CRT samverkar med andra kulturmarxistiska teorier för att nå följande huvudmål:

(a) att på det individuella planet minska eller eliminera svartas eller färgades möjligheter att nå framgång i västerländska samhällen bortsett från tjänster för rörelsens egna representanter;
(b) att förvandla färgade invandrare till mot landet djupt kritiska och helst hatiska människor villiga att arbeta för det kulturmarxistiska - det vill säga socialistiska samhället;
(c) att på samhällsplanet angripa och förändra de principer, som gör västerländska samhällen framgångsrika;
(d) att försvaga och helst eliminera de samhälleliga värderingar, som gör ett land enigt och starkt;
(e) att förvandla icke-vita och vita till anhängare av den egna ideologin, samt
(f) genom effekterna av (a)–(e) medverka till ett övertagande av makten i samhället och omvandling av detta till ett socialistiskt system.

Precis som Black Lives Matter försöker man bli ledande förespråkare för teman populära hos färgade eller allmänheten, medan man i grunden tyst arbetar för målet att omforma hela samhället.4 Delmål på kortare sikt som att visa resultat av identitetspolitiska initiativ, att genomdriva kvoteringar på olika områden och dylikt kan tidvis motverka mål (a), medan de stödjer andra såsom (c) – (e). Det är policyavvägningar, som troligen kommer att göras utifrån varje särskilt fall. Beträffande (a) är typiska exempel motståndet i skolundervisningen mot att krav ställs på icke-vita elever gällande exempelvis: personligt ansvar, arbetsamhet, självdisciplin, rationellt tänkande och logik, problemlösning, krav på korrekt språk och matematiska färdigheter, kunskaper i Västerlandets filosofi, historia och konstarter och så vidare. Att väl behärska vissa av dessa beteenden och kunskaper är närmast förutsättningar för framgångsrika karriärer. En utbildningsteoretiker och framstående CRT-aktivist såsom B. Love är typiskt nog likgiltig för detta och motarbetar sådana krav.5 Som andra aktivister främjar hon ett offertänkande och därmed låga ambitioner hos färgade, vilket naturligen leder till mål (a). Identitetspolitiken frodas på missnöjda eller bittra människor, som misslyckas i sitt nya land, vilket passar rörelsens politiska mål. Metoden får dock inte bli uppenbar för anhängarna.

Förakt för landet som politiskt verktyg

Genom förakt för landet och dess påstådda dåliga behandling av invandrade färgade kan man främja en alltmera kritisk syn hos de berörda. En huvudmetod att nå mål (b) är att hävda att varje brist på jämlikhet i ersättningar, ekonomisk standard och livssituation mellan invandrare och övriga invånare är orättvis och bevis på rasism och fundamentala fel i samhällets struktur. Att de flesta invandrare bara varit i landet en eller några decennier och saknar jämförbar kunskap, erfarenhet och intjäningsförmåga ignoreras. Och varje incident som kan tolkas på ett negativt sätt avseende villkoren för färgade kan användas för att hos dem långsamt bygga upp kritik, ovilja, och fientlighet till landets befolkning.

Den kulturmarxistiska ideologin är mycket kritiskt inriktad mot Västerlandets grundläggande politiska principer såsom individualism, vissa friheter inklusive yttrandefrihet, legal jämställdhet, privat äganderätt och marknadssystemet. Man motarbetar (mål c) många av de fundamentala reglerna som gjort länderna i Väst så framgångsrika i humanistiskt och ekonomiskt avseende. En del av dessa principer är samtidigt sådana, som utgör viktiga gemensamma värderingar, vilka håller ihop en nation. Några är: full yttrandefrihet, privat egendom och rätt till fritt företagande, rimlig beskattning och ingen favorisering av vissa medborgare (eller personer med permanent uppehållstillstånd) avseende behandling i samhället. Det är principer som socialister alltid på olika sätt försöker minska och urholka (mål d).

Genom att framställa sig som de främsta representanterna för den färgade befolkningens intressen och utnyttja sin favoriserade ställning i media och andra opinionsarbetarindustrier (såsom delar av utbildningssektorn) har man goda förutsättningar att göra framsteg gällande mål (e). Vad detta betyder för (f) kan idag inte bedömas med någon säkerhet.

 

Dan Ahlmark


Källor och referenser:

(1) Postmodernismens grundläggande principer har sedan något decennium genomgått reifikation dvs utan stöd i empirisk forskning betraktar anhängarna vissa fundamentala grundsatser i filosofin såsom i realiteten sanna. Då CRT bygger på dessa hypoteser, anses de stärka även denna ideologi.

(2) Nya Dagbladet -  Är postmodernismens samhällsteori trovärdig?

(3) American Thinker - Leftists Are Attacking American Education But They Are Vulnerable

(4) Newsvoice - Black Lives Matter – en kulturmarxistisk rörelse

(5) American Thinker - The ‘Spirit-Murdering’ CRT Agenda

Trovärdighet – grunden i vår journalistik sedan 2012

Nya Dagbladets position är unik i det svenska medielandskapet. NyD är oberoende på riktigt. Tidningen ägs och kontrolleras inom den egna redaktionen – inte av stora mediekonglomerat eller utländska intressen.

Sedan grundandet 2012 har grunden i vår oberoende journalistik varit balans och trovärdighet framför sensationsjournalistik och snabba klick. NyD är Sveriges bredaste helt oberoende dagstidning och står helt fri från politiska partier och industriintressen.

NyD erhåller inget presstöd och finansieras genom läsardonationer och annonser. Läs mer om våra pressetiska riktlinjer här.

Nu är måttet rågat

Välfärdskollapsen

När ett postombud inte längre kan sälja ett frimärke har något gått förlorat i ett Sverige som vant sig vid allt sämre samhällsservice, skriver Tege Tornvall.

Uppdaterad juli 4, 2026, Publicerad juli 3, 2026 – av Tege Tornvall
Postnords huvudkontor Arken i Solna.
Postnords huvudkontor, Arken, i Solna.
Detta är en opinionstext. Artikelförfattaren svarar för de åsikter som uttrycks i artikeln.

Glad i hågen kliver jag in på posten för att posta ett brev till Skatteverket. Bakom disken står en ung dam. Jag räcker fram brevet och säger:

– Kan jag få ett frimärke till detta?

Utan att rodna eller skämmas svarar den unga damen:

– Vi säljer inte frimärken.

Golvet rämnar. Taket rasar. Jag hugger tag i disken för att inte dras med. Att man inte kan köpa biljett på tåget visste jag redan. Men detta!

Utanför står två gula brevlådor – tydligen för ofrankerade försändelser.

”Posten” är numera dansk-svenska Postnord, som kämpar för sin överlevnad i konkurrens med e-post, sms och andra digitala medier.

Postverket var en gång, liksom Televerket, en statlig myndighet man kunde lita på. Men inte längre.

Ändå tycks ingen bry sig. Svenskar är märkligt fogliga. Men för mig är måttet rågat!

Trovärdighet – grunden i vår journalistik sedan 2012

Nya Dagbladets position är unik i det svenska medielandskapet. NyD är oberoende på riktigt. Tidningen ägs och kontrolleras inom den egna redaktionen – inte av stora mediekonglomerat eller utländska intressen.

Sedan grundandet 2012 har grunden i vår oberoende journalistik varit balans och trovärdighet framför sensationsjournalistik och snabba klick. NyD är Sveriges bredaste helt oberoende dagstidning och står helt fri från politiska partier och industriintressen.

NyD erhåller inget presstöd och finansieras genom läsardonationer och annonser. Läs mer om våra pressetiska riktlinjer här.