När debattdeltagare som ett slags trumfkort hänvisar till forskningsresultat, tycker jag vanligtvis att det är en svag argumentationsteknik. Det kan kanske tyckas egendomligt eftersom jag själv, som utbildad forskare, kunde förväntas tycka att detta är det bästa av argument. Forskning är dock inte synonymt med sanningar, utan en ständigt pågående process som idealt följer bestämda regler och levererar de mest sannolika svaren, vilka inte är desamma som ”sanningar”.
Lite tillspetsat ger all forskning preliminära resultat som ofta med tiden visar sig vara felaktiga och framför allt ofullständiga generaliseringar som är så sanna som det för tillfället var möjligt. Orsaken är att existensen undantagslöst är så oerhört mycket mer komplicerad, och framför allt annorlunda än den mänskliga hjärnan klarar att förstå. Vi drar slutsatser som för det mänskliga medvetandet framstår som sanna, men det betyder ju inte att de är sanna i någon oberoende mening. På sin höjd är de kontextuellt sanna. Men låt mig ta det från början.
Forskning består av ett flertal metoder och regler för att upptäcka verkligheten och öka vårt vetande, framför allt lärs dessa ut vid universiteten. Emellertid är universitet myndigheter som finansieras av politiker och mecenater som långt ifrån alltid förstår sig på forskning utan vill ha fram resultat som passar en egen agenda. Det innebär att forskning är starkt styrd av vad de som sitter på penningpungen är intresserade av att finansiera. De vill i synnerhet inte ta risken att betala för ett resultat som går emot deras egna intressen. Det betyder också att universitetsledningar inte har något större intresse av forskare som producerar för finansiären oönskade resultat och därmed riskera tillgång till forskningsmedel.
Vidare, att vara forskare är ett högstatusyrke. Det betyder att forskare investerar av sin tid och sin intellektuella kapacitet för att landa i en position där de kan sola sig i omvärldens beundran. Vår tid, med sin fixering vid alla människors lika värde, lyckas på intet sätt förstöra de hierarkiska prestigesystem som undantagslöst kännetecknar alla mänskliga kollektiv. Möjligen tar de andra former, men den som avlagt en doktorsexamen är och förblir, också i omvärldens ögon, mer värd än den som med nöd och näppe klarat att gå ut grundskolan med godkända betyg. Vad mera är, att förstöra detta hierarkiska system är närmast liktydigt med kollektivt självmord.
Tyvärr söker sig inte bara hängivna forskartalanger till universiteten utan även de som i första hand bryr sig om sin egen identitet som rättänkande medborgare. Vid universiteten frodas extrema identitetsprocesser bland studenter: Social Justice Warriors, woke och cancelkultur. Jag ska inte i den här krönikan gå längre in på frågan, men detta är ett jäkla elände, helt jämförbart med när kyrkan under medeltiden och fram till upplysningstiden belade den då spirande forskningen med tvångströja.
Tyvärr är det också så att den riktigt avancerade forskningen har svårt att komma till sin rätt vid universiteten. Det produceras en skrämmande mängd ointressant och totalt oanvändbar forskning, av den enda anledningen att den ger utövarna prestige. Det är till och med så att de allra bästa forskarna snöps av sina kollegor, därför att de går utanför den akademiska åsiktskorridoren och ofta också har provocerande personligheter.
Utan att förhäva mig och påstå att jag tillhör de bästa forskarna, så vet jag ändå av egen erfarenhet vad det innebär att gå på kollisionskurs med den egna disciplinen. Jag minns särskilt en replik från en man som inte var säker på att han ville läsa min bok ”Svenskar och zigenare” (1998), just därför att jag var anställd som professor vid stockholms universitet. För honom var det en signal om att jag kunde ju inte vara en ”fri och obunden intellektuell”. Alltså, betänk detta, min professorstitel låg mig i fatet – underförstått att riktiga kännare av den romska kulturen inte kan göra akademisk karriär på det ämnesvalet.
Det var helt riktigt uppfattat, det gjorde jag inte – det var annan och mindre kontroversiell samhällsforskning som gav mig en akademisk position. Forskningen om romer var snarare en plump i protokollet – och så är det fortfarande.
Nå, jag började den här texten med att påstå att forskning inte är sanning utan följandet av ett antal metoder och regler som garanterar att man kommer så nära sanningen som möjligt. Där ser jag exempelvis problem med klimatforskningen, som påstår att vi är på väg mot en katastrof. Det kanske är sant, men jag har inget förtroende för forskning som inte släpper fram de vetenskapliga motargumenten. Det finns ju en rad framstående klimatforskare, ofta lite äldre, som inte alls håller med. Dessutom vet vi att liknande tidigare domedagsprofetior om världens och mänsklighetens undergång, inte infriats.
Emellertid vill jag inte bara läsa vad de tvivlande forskarna påstår, jag vill att de båda lägren ska mötas i en hederlig debatt, så förutsättningslös och vetenskaplig att den som resultat får att båda lägren enas i en gemensam uppfattning – vilket då givetvis inte är en sanning utan ett svar som utifrån nuvarande kunskapsläge är så tillförlitligt som det bara är möjligt.
Det gäller också andra infekterade samhällsfrågor, att jag vill att de båda lägren ska föra en hederlig och förutsättningslös debatt, med iakttagandet av vetenskapliga spelregler. Nu blir det problematiskt, därför att de politiskt korrekta vill ju inte tala med oss dissidenter.
De politiskt korrekta betraktar oss dissidenter som onda och odemokratiska – dock utan att egentligen veta vad demokrati är för något, utöver att det är ett honnörsord.
Men det allra värsta: Jag och många andra dissidenter vill heller inte tala med de politiskt korrekta. Vi anser oss veta vad de tycker och betraktar dem, om vi är snälla, som vilseförda, och om vi är vassare i vårt avståndstagande, som godhetsreligiösa, landsförrädare och hycklare. Det är sannerligen ingen bra grund för att föra samtal. Vi är mycket riktigt två läger som näst intill hatar varandra, istället för att enas i en debatt om vad som gagnar det egna samhället och välfärden.
Det är en fråga som jag till och från tuggar på: Varför vill inte jag tala med dessa mina ”världsbildsmotståndare”? Vi har ju trots allt ett gemensamt mål, det goda samhället. Är jag så primitiv och så ”icke vetenskaplig” att jag hatar dem därför att de kallar mig och andra dissidenter vid fula namn – enligt barntänkandet: ”Den som sa’t han va’t!”. Det kanske är så att jag också lever i en sekt/bubbla och bara tar till mig den typ av kunskap och ”vetande” som accepteras av dem som tänker på samma sätt som jag? Med andra ord, jag exploaterar min forskarutbildning men är inte en bit bättre än de politiskt korrekta, utan reagerar barnsligt. Jag tycker ju att de gått intellektuellt och politiskt helt vilse, att det måste handla om oerhörda blockeringar när de inte ser konsekvenserna av sin egen ”godhet”.
Det är ovanstående funderingar som gör mig tacksam över ett begrepp som en av mina bloggläsare meddelat mig, han skriver:
– Hej, läste din krönika med sorg i hjärtat. Tyvärr är det för de allra flesta svenskar viktigare att befinna sig mitt i åsiktskorridoren än att värna om sina barn. Finns det ett fegare folk där barnen är offerkycklingar på altruismens altare, där äldre som byggde upp samhället inte får syrgas? Där så kallade ”nyanlända” bor bättre än värdfolket, där kraven på poliser, brandmän och körkort sänks till ulandsnivå för att behaga våra nya herrar? Vansinnet bara fortsätter, jag kan ta mig härifrån när jag inte står ut längre men det valet har de flesta inte. Dessa baizuo som inte klarar någonting alls är djupt föraktade av kineserna som ser hur de förstör sina hemländer för att kunna godhetssignalera. Sverige leder ligan så klart, tätt följt av Storbritannien och Tyskland."
Baizuo, vad är det för något? Enligt Wikipedia motsvarar begreppet ungefär en naiv, västerländsk och välutbildad person som förespråkar fred och jämlikhet i syfte att tillfredsställa en självbild av moraliskt överlägsenhet.
En baizuo bryr sig i princip endast om frågor som invandring, minoriteter, HBTQ samt miljön och klimatet. De är så besatta av att vara politiskt korrekta och följsamma att de okritiskt omfamnar bakåtsträvande muslimska värderingar för mångkulturens skull.
Kineser betraktar baizuos som okunniga och arroganta västerlänningar som tycker synd om resten av världen och tror att de är världens frälsare.
För mig var det som att myntet trillade ner, eller kanske snarare som att ha fått bekräftelse på att det inte var jag som var ”galen”. Kineser på andra sidan jordklotet, som inte själva är drabbade, ser precis samma sjukdom/religion/politiska villfarelse som vi svenska dissidenter lever mitt uppe i. Om de ser samma saker som jag, så får jag också ett oberoende omdöme. Det är ungefär som om en psykiater säger, – den här patienten är galen, men har en gnagande oro att det kanske är han själv som är galen. Så kommer en annan psykiater från en helt annan kultur och bekräftar – javisst, jag ser också att den där patienten är galen.
Det lugnar mina tvivel på att jag har rätt. Det gör mig också sorgsen.
Karl-Olov Arnstberg
Texten har tidigare publicerats på Invandring & Mörkläggning
