Är slutet nära?

Jag har vid lite olika tillfällen skrivit om politisk korrekthet som en form av religion, ett desperat försök att med hjälp av dogmer bygga upp ett moraliskt system i ett samhälle så degenererat att det håller på att kollapsa. Denna västerlandets slutfas har av ett antal forskare beskrivits som en form av självmord. Dit vill jag räkna Anne Glyn-Jones, med sin 652 sidor långa Holding up a mirror. How civilizations decline (Imprint Academic 1996).

Anne Glyn-Jones använder sig av den ryskfödde amerikanske Harvardsociologen Pitirim Sorokins indelning av vår civilisations cykliska förlopp i tre stadier. Det första stadiet kallade han för ideationellt (eng. ideational). Det är ett samhälle där medborgarna inte litar på sina sinnesintryck. Istället tror de att verkligheten är immateriell, transcendental, evig och oföränderlig. Tillvaron är magisk och mirakler tas för givna. För den som har gudarna med sig är allt möjligt – att gå på vatten och glödande kol, att leva utan luft, eller tyngdlöst sväva i densamma. Allt är heligt – stenar, bäckar, floder, träd, heliga lundar. Allt tillhör gudarna, som måste blidkas och hållas vid gott humör för att tillvaron skall fungera. Det sker genom riter och strikt moral. Prästerna förklarar tingens ordning för folket.

I det ideationella samhället är människor i hög grad styrda av sin rädsla och ångest: får vi regn i rätt tid, kommer grödorna att mogna, kanske floden svämma över, klarar barnen att ta hand om mig när jag inte kan arbeta etc. Sjukdom, hungersnöd, fiender hotar ständigt den egna bygemenskapen. Sjuka och nödställdas enda hopp är att de får hjälp av gudarna. Gudarna är ständigt närvarande och all konst är en form av tillbedjan. Det ideationella samhället är svårt att leva i. Det finns exempel från vår egen tid, i form av sekter, fundamentalistiska islamiska samhällen och liknande religiösa kultsamhällen.

Efterhand blir människor mindre rädda. De lär sig hur de ska hantera tillvaron för att överleva. Det gudomliga ger vika för det mänskliga. Tillbedjan blir mindre rigid och människor börjar värdera sin materiella värld högre. Men världen är fortfarande en mycket farlig plats. Sorokin, som Anne Glyn-Jones följer, anser att existensen går in i en idealistisk fas (eng. the idealistic phase). Tillvaron blir möjlig att styra och självförtroendet växer. Gudarna får lämna ifrån sig en del av sin totala makt. Nu föds vetenskapen, först i form av logiskt uppbyggda filosofiska tankesystem. Det finns fler frågor på agendan än hur man ska blidka gudarna. Livskvaliteten höjs, människor kan börja glädja sig åt att de existerar. Mänsklig lycka är ett legitimt mål, även om man fortfarande är övertygad om att den sanna lyckan endast kan uppnås via religionens moraliska regelverk. Den materiella världen blir allt bättre, vilket bland annat betyder att konsten inte bara är ett verktyg för att upprätta kontakt med gudarna utan den tilldelas också ett estetiskt egenvärde. Konsten är inte enbart en abstrakt och ”evigt stilla” symbolvärld, som exempelvis den bysantinska konsten. Elvahundratalets madonnabilder blir vackra. Madonnan finns i vår värld, samtidigt som hon leder betraktare och tillbedjare in i den transcendentala världen.

Det är under denna fas som människan skapar underbart vacker och samtidigt helig monumental arkitektur som Parthenon i Grekland, Alhambra i Granada, Taj Mahal och de gotiska katedralerna. Det är en skönhet som tillhör mänskligheten, samtidigt som människorna vet att det som ytterst betyder något inte är det mänskliga utan det gudomliga.

Den sista av en civilisations tre stadier är sinnesstadiet (eng. the sensate phase). Det betyder att det enda som räknas är den verkliga världen, den som vi upplever med hjälp av våra sinnen och som vi tolkar med vårt förnuft. Det vi kan se, höra, lukta, smaka och röra vid – det är bara det som finns på riktigt. Nu kan vi uppfinna allt möjligt, för att utvidga det som vi kan göra med hjälp av våra sinnen. Det har civilisationen under sina tidigare två stadier var måttligt intresserad av. Nu skapas mikroskopet och teleskopet, all annan teknologi onämnd. Den verklighet som våra sinnen förmedlar framstår, med allt mer avancerad teknologi, som den enda vägen till sanningen.

Det betyder att de profetior, uppenbarelser, heliga böcker, traditioner och sådant som våra förfäder höll som så viktiga blir mindre och mindre betydelsefulla. Ofta avfärdas de som föråldrade eller ren vidskepelse. Meningen med livet handlar om hur vi med vetenskapens hjälp kan manipulera och expandera vår egen värld. Ett exempel är modern medicin, som fullständigt har rensat ut alla former av över- och folktro. Den skapas inte längre av svartrockar i kyrkor utan av vitrockar i laboratorier. Och läkarvetenskapen sänker hela tiden ribban för vad som är etiskt acceptabelt. Organtransplantationer är i dag en helt legitim verksamhet. Likaså abort, åtminstone om vi håller oss till Sverige. Gud har lämnat scenen.

Det dokument som tydligast visar paradigmskiftet är FN­:s förklaring från 1948 om de mänskliga rättigheterna. Den blir den sinnesbejakande och förnuftstroende fasens heligaste (förlåt, viktigaste) skrift. Inte många observerar att deklarationens trettio artiklar inte ger något svar på frågan vem det är som garanterar dessa mänskliga rättigheter. FN är inte liktydigt med någon gud, som straffar de otrogna. I ett tidigare civilisationsstadium skulle man ha sagt att rättigheterna var Guds regelverk, precis som Tio Guds Bud, men här finns ju ingen upphöjd och oberoende instans. Rättigheterna är heller inte allomfattande utan något som en nation och dess maktelit kan bejaka, eller avvisa.

Se till exempel de mänskliga rättigheter för muslimer som Kairodeklarationen antog 1990. De förmedlar inte bara ett alternativ, utan knyts också till en högre makt. Där slås det fast att sharia för en muslim är de mänskliga rättigheternas enda grund. Inte heller har den kinesiska enpartistaten mycket till övers för denna form av deklarationer utan motarbetar mänskliga rättigheter världen över, även i Sverige.

En civilisations tre olika stadier är en renodling, inte en praktik utan en distansskapande och därmed förklarande hypotes. Ser man till hur samhällen faktiskt fungerar finns alla formerna fortfarande kvar parallellt, även om de under olika historiska epoker är ojämnt fördelade mellan olika sociala grupperingar.

Man kan också säga att människans natur är att förbli ociviliserad, i annat fall behövde ju inte samhället alla de institutioner och myndigheter som reglerar och styr medborgarnas liv. Institutionerna är nödvändiga, de är ett slags motsvarighet till djurparkens taggtrådar och elektrifierade stängsel. De avser att hindra oss från att förfalla till lag- och regellöshet. Samma perspektiv kan vi lägga på fängelset, som skiljer ut bevisligen farliga och antisociala människor. Det går inte att förlita sig till att människor av egen kraft är lojala med sin civilisations moralkodex.

Och nu den tanke som motiverade ovanstående text: De mänskliga rättigheterna desarmerar institutionernas auktoritet. Elstängsel förlorar sin ström och taggtråden mister sina taggar. Människor behöver inte slaviskt följa regelverken, därför att de som individer har rättigheter. Rättighetspers­pektivet ställer individen och samhället mot varandra. Därmed är färden mot en kollaps inledd. Det som händer när människan inte längre har något högre väsen att förlita sig till, när hon själv skriver regelboken och formulerar de rättigheter som tillkommer oss alla, är att dörren till hedonismen slås upp på vid gavel. Meningen med livet är största möjliga lycka åt största möjliga antal människor. Hedonismen är en doktrin som både förutsätter och kan växlas ner till individualism: Mitt livs mening är att jag ska bli lycklig.

Det är i ljuset av detta resonemang som Storbritanniens Margret Thatchers beröm­da/beryktade yttrande om att samhället inte finns bör ses. Det har tolkats som att hon menade att det inte fanns något gemensamt ansvar eller omsorg utan att det enda som finns är en fri marknad. Det är en missuppfattning. Det hon kritiserade var tanken på att människor har rättigheter. Det hon ville ha sagt var att det inte går att skilja ut ett samhälle som en särskild och högre nivå gentemot vilket individen kan hävda sina rättigheter, eftersom ett samhälle består av människor. Samhället är ingen gud, det är ingen högre enhet.

Rättighetsperspektivet föder offerperspektivet. Den människa som lever i ett samhälle som inte bejakar hennes rättigheter är ett offer. Offerkulten är destruktiv, den gör samhället och dess institutioner till något ont, till något som förtrycker individen. Märk att den offerkultur som växer fram passar utmärkt samman med det hedonistiska idealet. Individen befrias från ansvar för sin egen situation, det som händer är samhällets fel.

Den offerkult som nu breder ut sig, i synnerhet vid de västerländska universiteten, är förödande. Den får inte människor att växa, att överträffa sig själva utan tvärtom, den förminskar oss. Den som är ett offer förvandlas från subjekt till objekt. Och offrens klagan växer till en kör: ”Vi har rätt att vara lyckliga!” Men de är inte olyckliga, det är paradoxen. Offer­rollen ger dem makt och makt är ett bra fundament för lycka. Offerrollen, krav på att få sina mänskliga rättigheter tillgodosedda, gör dem lyckliga. Anne Glyn-Jones skriver:

“Min egen uppfattning, som jag kommit fram till genom bittra egna erfarenheter, är att vi starkt överskattar vår egen betydelse och gör vår situation än värre genom att tala rättigheternas språk. Det kan bara resultera i att vi blir krävande och missnöjda med varandra. Samhället blir återigen problematiskt att leva i.”

Hedonismens tidsålder sätter lyckan främst, både när det gäller samhällets mening och människans mål, men blir det fundament på vilket medborgarna bygger upp en sämre tillvaro, eftersom institutionernas auktoritet minskar och degenererar. Livet blir återigen farligt, men nu är det inte naturen som är svårbemästrad utan andra människor. Anarkin, kriminaliteten och våldet växer, liksom antalet medborgare som inte ser någon anledning till att vara lojala med sitt eget samhälle. Resultatet blir ett svagt samhälle och här är den avancerade teknologin ingen räddning. Grekisk teknologi var överlägsen den romerska och den romerska var överlägsen barbarernas men både den grekiska och den romerska civilisationen gick under. I dag kan vi se hur västerländsk teknologi är helt överlägsen, men världens starkaste krigsmakt, USAs, har inte klarat att besegra vare sig Vietnam och eller Afghanistan. Och Europa klarar inte att hålla sin tusenåriga fiende, islam, utanför gränserna. Individualismen föröder, eftersom ett individualistiskt samhälle förlorar mot en idealistisk fiende, beredd att in i döden kämpa för ett högre värde.

Om människan har ett öde, så är detta inte ödets väg. Det första steget för att reda ut situationen är att få dessa instinktens drivkrafter under kontroll, eller i andra ord: att befria oss från dem. Som Sorokin skulle ha sagt: ”det är människorna och deras val som bestämmer framtiden”.

Hotet mot den västerländska civilisationens existens kommer därför inte utifrån utan inifrån. Det betyder emellertid inte att Västerlandets högkultur behöver landa i en regelrätt samhällskollaps. Vårt samhälle kan existera länge än, i en lång utförsbacke, fram tills dess att all moral, alla högre värden och all skönhet är så fullständigt utrotad att en framtida generation sätter ner foten och säger: detta vill vi inte längre ha!

Karl-Olov Arnstberg