Här är alternativen som slår integritets-knockout på Google!

Amerikanska försvars- och säkerhetsbolaget Leonardo säljer en teknik som knyter mobiltelefoner, smarta klockor, bilens elektronik och Bluetooth-enheter till fordon i trafik – och skapar ett så kallat digitalt eller elektroniskt fingeravtryck även när registreringsskylten saknas eller dolts.

Produkten heter SignalTrace och ingår i Leonardos ELSAG-system för automatisk skyltavläsning, ALPR. Den beskrivs som ett komplement till vanliga skyltkameror: sensorer ska fånga upp identifierande radiosignaler från konsumentelektronik i och kring fordonet och koppla dem till tid, plats och i förekommande fall skyltnummer.

I bolagets egen produktbeskrivning är poängen inte bara att se vilken bil som passerar, utan vilken kombination av enheter som återkommande rör sig tillsammans. Det kan, enligt Leonardo, ge spår även om skylten bytts, täckts eller inte syns.

Tekniken har på senare tid uppmärksammats i svensk debatt efter att den bland annat lyfts i sociala medier och i en artikel som Dagens PS publicerade den 6 augusti. Där spekuleras bland annat kring hur liknande verktyg skulle kunna användas av säkerhetstjänst. I de offentliga källorna som granskats här finns dock ingen bekräftelse på att SignalTrace används av Säpo, Trafikverket eller annan svensk myndighet. Det som går att belägga är vad Leonardo säljer till brottsbekämpande kunder – främst i USA – och hur bolaget själva beskriver funktionen.

Så fungerar det digitala fingeravtrycket

Leonardo skriver att elektroniska enheter som mobiltelefoner, fitnessarmband, smartklockor, RFID-taggar och bilens egna system sänder ut signaler i luften. SignalTrace ska skapa ett elektroniskt fingeravtryck av grupper av signaler som systemet bedömer ofta sänds ut tillsammans.

Bolaget ger ett illustrerande exempel: många bilar kan innehålla en iPhone, men bara en specifik kombination av till exempel en viss telefonmodell, en Audi-radio, ett par Bose-hörlurar, en Garmin-sportklocka, en nyckelsökare och en given skylt utgör ett unikt mönster. När samma mix dyker upp vid flera mätpunkter kan den, enligt Leonardo, användas som spår i utredningar.

Signalerna ska enligt bolaget bara vara sådant som enheterna själva sänder ut öppet. Leonardo betonar att systemet varken dekrypterar eller läser meddelanden, samtal eller annat innehåll på enheterna. Jämförelsen som företaget själv använder är skyltkameran: den fångar en identifierare, inte bilens ”innehåll”.

Samtidigt är det just identifieraren – och kopplingen mellan flera enheter, bil och rörelsemönster – som gör tekniken känslig ur integritetssynpunkt. Det som lagras är inte bara att en anonym bil passerade, utan att en viss uppsättning personliga prylar, som ofta bärs av samma person eller sällskap, rörde sig längs en viss sträcka vid en viss tid.

ALPR blir personnära spårning

Automatisk skyltavläsning har redan blivit vanlig infrastruktur i USA och används i växande utsträckning även i Europa. SignalTrace tar nästa steg: från fordon till de människor och enheter som färdas i dem.

I en produktpresentation hos Leonardo framhålls bland annat att systemet kan:

• identifiera rörelser hos elektroniska enheter och fordon,
• lagra data på server för senare sökning och analys,
• känna igen ett fordon via den elektroniska signaturen utan skyltnummer,
• avslöja signaturer som ofta reser tillsammans, exempelvis konvojer,
• användas även utan skyltkamera på varje plats, bland annat i miljöer som tunnelbana och köpcentrum.

Det sista punkten är viktig. Tekniken säljs inte bara som en ”smartare fartkamera”, utan som ett bredare signalspaningslager kring vardagsrörelser. När sensorerna placeras strategiskt kan de, enligt bolaget, bygga upp databaser över vilka enheter som hör ihop – och därmed i praktiken vilka personer eller grupper som återkommande rör sig tillsammans.

Oberoende granskande medier har också lyft risken. 404 Media beskrev i juni 2026 hur SignalTrace kopplar enheter som regelbundet reser tillsammans till skyltdata, och hur ALPR-kameror därmed kan gå från att spåra bilar till att mer direkt spåra enskilda människor via telefoner, hörlurar och wearables.

Säkerhetsspråk möter massdata

Leonardo paketerar tekniken som utredningsstöd: att hitta fordon trots dold skylt, att bygga tips i brottsutredningar och att bara larma på en signatur när en utredare aktivt efterfrågar det. I bolagets formuleringar lagras data tills någon ställer en specifik fråga, och systemet sägs endast användas när brott har skett.

Sådana garantier är vanliga i övervakningsförsäljning. Problemet är strukturellt snarare än tekniskt. När väl sensorerna, datalagringen och analysverktygen finns på plats avgör lagstiftning, myndighetspraxis och politisk vilja – inte marknadsbroschyren – hur brett materialet får sökas, hur länge det sparas och vilka aktörer som får tillgång.

I Sverige har debatten om trafikövervakning hittills ofta handlat om hastighet, skyltplacering och kameravinklar. Trafikverket bygger ut fartkameror och har bland annat prövat placeringar med bättre överblick över körfält och inblick via vindrutan. Det är en annan teknik än SignalTrace, men riktningen är densamma: mer data ur trafikmiljön, mer automatisering och fler argument om säkerhet.

Nya Dagbladet har tidigare rapporterat om hur EU samtidigt kräver avancerad distraktionsvarning i nya bilar, med kamera- och sensorbaserad förarövervakning i kupén. Tillsammans tecknar utvecklingen en bild där bilen allt mer blir en uppkopplad miljö: inifrån via förarsensorer, utifrån via skylt- och signalsensorer.

Vad som är belagt – och vad som inte är det

Att SignalTrace existerar som kommersiell produkt, och att Leonardo öppet beskriver hur elektroniska fingeravtryck byggs av enhetssignaler, är belagt i bolagets egna material. Att tekniken diskuteras som ett sätt att identifiera fordon utan skylt stöds av samma källor och av granskande rapportering.

Däremot saknas i det material som granskats här offentlig beläggning för att svenska myndigheter infört just denna produkt, eller att Säpo skulle använda digitala fingeravtryck från fartkameror mot ”vanliga medborgare”. Sådana påståenden bör därför behandlas som spekulation eller debattpåståenden tills de kan styrkas av upphandling, lagstöd, myndighetsbeslut eller oberoende rapportering.

Det gör inte tekniken mindre relevant. Tvärtom. Historien om övervakning visar att verktyg sällan stannar i det smala användningsfall där de först säljs in. När skyltdata, Bluetooth-identifierare, tidsstämplar och platsinformation kan slås ihop uppstår en infrastruktur för kartläggning av rörelsemönster – inte bara av fordon, utan av de människor vars enheter följer med i bilen, på bussen eller i köpcentret.

Kritiken mot tekniken handlar därför mindre om det smala brottsbekämpande argumentet och mer om att vardagens osynliga signaler – telefonen i fickan, klockan på handleden, hörlurarna i öronen – blir råvara för polisiära och i förlängningen politiska databaser, utan att medborgaren aktivt lämnar ifrån sig uppgifterna.