“Ska vi dödförklara demokratin i EU-valet?”

Det låga valdeltagandet, både inom hela EU och i Sverige, är inget annat än ett demokratiskt misslyckande och ett indirekt bevis på ett underkännande av själva systemet. Det skriver Christer Nilsson.

publicerad 24 juni 2024
EU-kommissionens ordförande Ursula von der Leyen som av allt att döma kommer att leda EU i ytterligare fem år.

Hjälp Nya Dagbladet att klara ekonomin under sommaren!


1760 kr av 50 000 kr insamlade. Stöd kampanjen via swish 123 611 30 21 eller andra donationsalternativ.


Detta är en opinionstext. Artikelförfattaren svarar för de åsikter som uttrycks i artikeln.

I EU-valet ligger en riktigt giftig karamell, nämligen hotet mot demokratin. Det skulle lika gärna kunna beskrivas som odemokratiskt. Har ni någonsin hört någon av Sveriges två senaste statsministrar, Andersson och Kristersson bekymra sig över att EU är odemokratiskt; att det parlament som Europa valt är praktiskt taget maktlöst. De undviker att tala om för svenska folket att i EU sitter politiker från andra länder som bestämmer i för Sverige avgörande politiska frågor. I stället är det den allt mäktigare kommissionen (ej folkvalda byråkrater), europeiska rådet (regeringscheferna) och ministerrådet som fattar alla avgörande beslut över huvudet på EU:s länder och befolkningar. I en parlamentarisk demokrati, som finns i alla EU:s länder, är parlamentet suveränt att avsätta och tillsätta en ny ministär allt i enlighet med folkviljan i ett allmänt val. Dess finaste juvel är makten att kunna sparka ut en misshaglig regering. Den makten saknar EU-parlamentet helt.

I hela EU var valdeltagande 2024 cirka 51 procent, i Sverige något högre. Varannan väljare var soffliggare. Detta är inget annat än ett demokratiskt misslyckande och ett indirekt bevis på ett underkännande av själva systemet. Hade vi i Sverige haft ett riksdagsval där hälften av befolkningen valde soffan så skulle det väckt ett ramaskri och många skulle ha dödförklarat den svenska demokratin och menat att den saknade legitimitet. Efter EU-valet hördes inga sådana skrin alls. Det verkar som att ingen bryr sig. Man vet inte varför man ska rösta, man vet inte om det gör någon skillnad; likgiltigheten och ointresset ligger som en våt filt över hela valet. Förklaringarna är många och djupt oroande.

EU-valet upplevs mer än riksdagsvalet som ett val på en person, snarare än ett parti. Få vet vad de partigrupper politikerna kommer att tillhöra i EU-parlamentet egentligen står för. Det låga intresset för valet gör det svårt för de politiker som kandiderar att synas och höras. I Sverige är många av parlamentarikerna okända för gemene man och har ofta relativt liten politisk erfarenhet innan de blev EU-politiker. En annan besvärande omständighet är den analys gjord av EU Matrix, som tittat på vilka EU-parlamentariker som har haft störst inflytande på EU:s politik, och som visar att inga svenskar fanns med i topp 100. Det är också få svenska politiker som har framträdande platser i sina utskott, dock med undantag av migrationsområdet, miljöområdet, jordbruks-och livsmedelsområdet samt området hälsa. EU Matrix pekar också på att de svenska politikerna dessutom är utspridda på flera olika utskott, i stället för att som finländarna vara koncentrerade på ett fåtal, vilket kan ge större inflytande. Så varför ska man då rösta när man inte har en aning om hur det skulle kunna påverka EU-parlamentet? Det finns ett djupt missnöje och bristande förtroende för EU-parlamentarikerna.

Vad gör de egentligen i Bryssel med sina guldkantade arvoden från våra skattepengar? Det råder, enligt EU-portalen, en enorm skillnad mellan en svensk riksdagsmans och en EU-parlamentarikers arvode – 64 000 kronor per månad. Förutom en månadslön på cirka 115 000 kronor tillkommer en rad förmåner som kontorspengar, reseersättning och traktamente. Eller mer renodlat – 3 965 kronor varje dag året runt i fem år bara för att dyka upp på jobbet.

”Stoppa flyttcirkusen till Strasbourg!” låter det med jämna mellanrum från svenska EU-parlamentariker i Bryssel som varje månad tvingas flytta sin verksamhet till franska Strasbourg. Flyttcirkusen är en makalös misshushållning med ekonomiska resurser. En gång per månad (!) transporteras 3 000 ledamöter, kommissionärer, tjänstemän, journalister, tolkar, översättare och assistenter. Tillkommer så material och underlag som vardera vägsträckan fyller ett 20-tal långtradare och som årligen i onödan släpper ut 19 000 ton koldioxid – allt till en kostnad av minst två miljarder kronor per år.

Så vad rör sig i huvudet på våra 21 valda EU-parlamentariker när de tröstlöst harvar fram mellan Bryssel och Strasbourg? Hur mycket mer EU-vapen och euromiljarder ska fortsätta att rullas in till krigets Ukraina? Hur ska det gå för Europas ekonomi när ett handelskrig med Kina är nära förestående? Varför har Sverige EU:s tredje högsta arbetslöshet och varför är vår BNP-tillväxt så ynkligt låg? Livsavgörande problem som de som EU-parlamentariker varken har makt eller möjlighet att kunna påverka. Svenska folket har sagt sitt, halva folket har av alla dessa anledningar funnit det meningslöst att rösta i EU-valet.

 

Christer Nilsson

Christer Nilsson är historiker och författare till sex böcker, däribland "Stormaktstid. I svenska krigares spår från 2011 som utsågs till månadens bok på Svenskt militärhistoriskt bibliotek.

Han har skrivit för en rad svenska och finlandssvenska tidskrifter, bland annat i Axess, GP och Åbo Underrättelser.

Ladda ner Nya Dagbladets mobilapp!