“Mardrömmar för Elin”

Elin satt med sin pölsa. Skulle det bli någon jul i år? Hon hade slitit ut sig inom vården. Flera år på deltid. Pensionen är usel.

Hon bor i stadsdelen Engeberga Vårsta Gårdsör. Det är långt till hjälpen. All kommunal service har flyttat till Vårsta, drygt en mil bort. Elin har inte råd med kollektivtrafik, alla månader. Sonen i Sundsvall har det inte så fett. Kanske socialen kunde hjälpa henne med en tågbiljett till jul. Hon satsade sina sista slantar på en tunnelbanebiljett. Hon hade bokat tid.

När hon kom till mötet med socialsekreteraren, satt det två kvinnor därinne. De hävdade, att Elin ljög om sin ringa inkomst. Elin hade nära till tårarna, när det kom in två yngre förmågor. En man och en kvinna. Fyra personer öste galla över Elin. Hon började, att gråta. Hon kom nu ihåg, att det här kontoret inte ville hjälpa sådana som henne. Som slitit ont och betalat skatt i hela sitt liv.

Hon kom hem. När hon samlat sig ringde hon Frälsningsarmén och Svenska kyrkan. Hon togs emot av en Diakon från kyrkan i församlingen. De var vana, att försöka hjälpa människor som socialen förnedrat. Hon fick sin tågbiljett till Sundsvall. Av Frälsningsarmén fick hon 750 kronor i matkuponger och färskt bröd.

Problemet är, att personer som fått hjälp av socialen också går till kyrkan och försöker få hjälp flera gånger. Fräckheten är gränslös. Det finns snart inga pengar till de som verkligen behöver. Men det blev jul till slut för Elin. Men ska behöva bli förödmjukad för man är fattig?

Det är dags, att kyrkorna och Frälsningsarmén tar över helt. Där finns människokärleken och kompetensen. Frälsis lurar Du inte i första taget. Jag skänker alltid en slant i grytan och köper Stridsropet. Skänker till en organisation om arbetar i människokärlekens tjänst. Som står för Julens Glada Budskap!

Per-Arne Almgren, pensionerad ekonom