I veckan är det fem år sedan den stora migrantvågen 2015, vilket uppmärksammas av statliga SVT.

Otaliga reportage skulle kunna göras om den systemkollaps som blivit allt tydligare efter den stora anstormningen. Något annat än systemkollaps kan man nämligen inte kalla det när kommuner aviserar drakoniska skattehöjningar eller nedskärningar i välfärden, som en följd av invandringen.

Ekonomiskt bistånd (i folkmun: socialbidrag) är en kommunal utgift, precis som äldreomsorg, förskola och skola, samt stöd till funktionshindrade. Trots att kommunerna står för kostnaden för socialbidragen, bestäms regelverket av staten. Nivån på socialbidragen är en nationell norm som kommunerna inte får peta i.

Bo Frank, moderat kommunalråd i Växjö, varnade redan 2013 för att invandringen till kommunen var en ”tickande socialbidragsbomb”, något som migrationsminister Tobias Billström avfärdade. Några månader senare skulle dock Billström själv göra en 180-graderssväng med sitt uttalande om att ”volymerna” ska minskas – för att sedan, med ännu en helomvändning, komma tillbaka till ruta ett. Detta sedan statsministern Fredrik Reinfeldt på sitt typiskt passiv-aggressiva sätt förklarat att ”Vi talar inte på det sättet”.

Idag, sedan svenska folket entledigat Fredrik Reinfeldt, har Billström dock bytt åsikt igen och kan väl sägas ha återförenats med sig själv – det vill säga med den person han var när han yppade det förbjudna ordet volymer. Om Bo Frank, Tobias Billström eller någon annan moderat i ledande ställning hade haft ryggrad att stå på sig, hade fler kanske vågat förutse och mildra en del av den mest akuta kommunkrisen som sker idag. Moderater är med rätta ökända för att sakna ryggrad.

En kommun kan som jag tidigare skrev inte sänka socialbidragen eller förvägra nyanlända invandrare denna förmån. I småländska Hultsfred, som länge varit en invandringstyngd kommun, drog man i nödbromsen 2016 när den kommunala ekonomin havererade. Flyktingmottagandet från Migrationsverket reducerades till noll, men problemen slutade inte där. Nyanlända från andra kommuner sökte sig självmant till Hultsfred för att bo med sina landsmän. Den småländska kommunen hade på grund av sitt tidigare invandringsmottagande blivit en magnet även för framtida invandring.

Eftersom en kommun inte har rätt att förvägra människor att bosätta sig där, varken med vägspärrar eller med mer formella politiska beslut, försökte sig Hultsfred på en manöver där de skulle neka nyinflyttade invandrare socialbidrag. Detta skulle effektivt ha stoppat inflyttningen, men ganska snart visade det sig dock att en sådan åtgärd är olaglig. Istället hotades kommunen med miljontals kronor i vite och dyra rättsprocesser.

Politikerna i Hultsfred fick sig alltså en dyrköpt läxa. Sekundärinflyttningen av invandrare pågår nu helt utan att de kan göra något åt det. Och det är knappast den enda kommunen i landet som inte vet vad i hela friden man ska göra nu när ”socialbidragsbomben” briserar. Kommunupproret som inleddes för ett år sedan av flera kommuner, efter ett reportage om att Filipstad var på ruinens brant, har inte utmynnat i mycket mer än lite kaffepengar i form av ökat ”utjämningsstöd” som regeringen ger från de mer välbärgade kommunerna.

Men, när de kommuner som behöver stöd snart utgör en stor majoritet av landets alla kommuner, vad gör man då?

I slutet av 2019, före coronakrisens effekter på ekonomin, rapporterades över 100 kommuner gå back. Huruvida situationen förbättrats eller försämrats under 2020, ett år då coronakrisen slagit med full kraft mot ekonomin, kan vem som helst räkna ut.

Akut invandringsstopp och strypande av välfärdsförmåner för icke-medborgare skulle inte bara frysa, utan drastiskt sänka de skenande utgifterna, men det har regeringen inte velat föreslå. De famlar i mörker efter lösningar, precis som kommunerna.

Denna systemkollaps är en realitet, och något som SVT kunnat göra mängder reportage om, både på riksnivå och i de lokala SVT-kanalerna.

Istället väljer man att basunera ut glädjereportage i regionala och lokala nyhetssändningar – en propagandaoffensiv som uppenbart samordnas från SVT centralt. En genomgång av de 21 lokala och regionala nyhetsredaktioner som SVT länkar till på sin hemsida, visar att 16 av dessa under veckan hade snyftreportage på temat ”Flyktingkrisen 2015”. Tittare i respektive region tror att de tar del av oberoende nyhetsproduktion, men utsätts för en koordinerad folkuppfostringskampanj – där budskapet är de vanliga lögnerna om framgångsrika invandrare och lönsam invandring. Här bara några exempel på rubrikerna:

”Njurundaföretagare hyllar topprekryteringar från Syrien”

”Nyanlända avgörande för Smålandsvillan”

”Iqbal fick fast jobb i Överkalix”

”Från flyktingar till svetsare i Horndal”

och kanske den mest surrealistiska vinklingen:

”Utrikesfödda ska rädda Gävleborgs arbetsmarknad”.

Vad är problemet med att rapportera om invandrare som får jobb, kan vänstern fråga. Problemet är att när samtliga SVT:s reportage efter flyktingkrisen handlar om invandrare som får jobb, och hur positivt det är för den lokala arbetsmarknaden och för kommunens ekonomi, så ljuger SVT för sina tittare – eftersom detta är undantag som inte alls är representativt för hur de nyanlända lyckats på arbetsmarknaden. Undantagsfall kablas i SVT ut som en norm.

Se fler samtidiga bilder från lokalredaktionerna under SVT:s kampanj i galleriet nedan:

[envira-gallery id=”85438″]

Om de hade skildrat verkligheten som den är, hade möjligen ett eller två av de 16 reportagen handlat om nyanlända som börjat jobba – resterande skulle ha handlat om nyanlända som levde på bidrag, dag ut och dag in, ofta i en kommun i ekonomisk kris.

Trots invandrarnas underrepresentation på arbetsmarknaden, och överrepresentation i brottsligheten, gör SVT personliga reportage i det första fallet där invandrarnas ursprung framhävs. I det andra fallet, när SVT rapporterar om kriminalitet – ett område där invandrare är överrepresenterade – anonymiseras ursprunget och invandrarskapet anses inte relevant. Därför blev Tommie Lindhs sudanesiske mördare plötsligt bara ”mannen”.

Allt detta sker i enlighet med SVT:s officiella värdegrundsdokument ”Sverigespeglingen”, där det framgår att man inte ska nämna någons ursprung:

”Undvik så långt det går att klassificera människor utifrån ursprung. Det finns dock sammanhang när någons bakgrund och/eller utseende har relevans för berättelsen.”

Relevans hade bakgrunden alltså när en syrier fick jobb, men inte när en sudanes mördade en svensk ungdom och våldtog en kvinna.

Det kan knappast kallas oberoende nyhetsrapportering.

Vad ska vi då göra med public service?

Det är uppenbart för alla att SVT är bortom all räddning. Samtidigt tror jag att det vore fel att använda SVT som ett argument mot public service som idé.

Jag är väl medveten om att många anser det vara bäst att skrota all public service för gott. Själv ser jag behovet av en public serviceaktör som byggs upp från grunden, med nya anställda som värdesätter traditionell journalistisk integritet. Det skulle vara en kraftigt begränsad, slimmad, public service, med en minimal budget jämfört med idag. En enda kanal, vars uppgift endast fokuserar på att förmedla oberoende nyhetsrapportering, vissa för nationen särskilt viktiga idrottsevenemang, kunskap om svenska folkets kulturella och historiska arv, samt viktig information till allmänheten i händelse av kris eller krig.

En public service av och för det svenska folket, inte av och för en liten klick vänsteraktivister.

Gustav Kasselstrand
Partiledare, Alternativ för Sverige