I en opinionsartikel i Svenska Dagbladet av den 4 oktober, ”S rullar ut röda mattan för en diktatur”, angriper oppositionsborgarrådet i Stockholm Lotta Edholm Socialdemokraterna för samarbete med Abu Dhabi, ett emirat vid Persiska viken. Bakgrunden är att Abu Dhabi äger investeringsfonden ADIA (Abu Dhabi Investment Authority), som i sin tur sedan år 2006 äger stora delar av Stureplanskvarteret, och att ADIA ingår i en grupp om ett trettiotal fastighetsägare, byggföretag med flera som vår huvudstads ledning organiserat inför deltagandet i en fastighetsmässa i franska Cannes.

Lotta Edholm anser Stockholms kommuns samarbete med Abu Dhabi oacceptabelt därför att emiratet är en ”patriarkal diktaturstat, som upprepat och allvarligt kränker mänskliga rättigheter”. Vidare säger hon: ”Medborgarna förvägras mänskliga rättigheter som rösträtt och yttrandefrihet.” Förhållandena för arbetstagare i emiratet beskriver hon som särskilt usla: ”I sämsta fall hamnar de i skuld till sin arbetsgivare, utsätts för både psykisk och fysisk misshandel och förvägras att lämna bostaden eller landet. Inga oberoende fackföreningar finns i landet.”

Helt annorlunda förhåller det sig, enligt Lotta Edholm, med de övriga 28 företag som ingår i den nämnda samarbetsorganisationen. De håller sig ”med högt ställda etiska regelverk. De flesta har en utvecklad hållbarhetsagenda. De flesta ansluter sig också till FN Global Compact, som bygger på Agenda 2030:s övertygelse om vikten av rättigheter som fria val och rättsstatens principer. På ADIA:s hemsida lyser i stället hållbarhets- och demokratifrågorna med sin totala frånvaro. Det är tyvärr följdriktigt, då fonden representerar en diktatur som inte respekterar dessa rättigheter och värderingar.”

Avslutningsvis hävdar hon: ”Nu behövs etiska riktlinjer för vilka Stockholms stad samarbetar med. Stockholmarna ska kunna lita på att staden inte slår armkrok med diktaturer.”

Men kan stockholmarna eller vi svenskar i allmänhet då lita på att liberaler bättre än socialdemokrater värnar yttrandefriheten och de mänskliga rättigheterna?

Tag Lotta Edholm själv som exempel! Åren 2006-2014 var hon skolborgarråd och ordförande för utbildningsnämnden i Stockholm. Från denna maktposition var hon den starkast drivande kraften att få Jan Bernhoff avskedad från sin tjänst som datalärare vid Åsö gymnasium på Södermalm i början av år 2007. Det lyckades hon också med, emot rektors och fackföreningens först uttalade vilja att Bernhoff skulle få behålla sin tjänst. Om man skall sammanfatta Lotta Edholms uttalanden i tidningar och radio, så blir det i princip: ”Vi vill hemskt gärna bli av med den här mannen, men det blir svårt, eftersom han skött sitt jobb riktigt bra.” (Ur en intervju med Jan Bernhoff i nätpublikationen Nationellt motstånd den 25 december 2006.)

Vad hade då Jan Bernhoff gjort sig skyldig till för hemsk förbrytelse? Svar: Han hade använt sin i yttrandefrihetsgrundlagen stadgade rätt att uttala sin åsikt. I detta fall om historiska skeenden. Och han hade inte gjort dessa uttalanden i tjänsten, inte under arbetstiden, utan under sin ledighet. Och inte ens i Sverige.

Bernhoff hade som enda svensk deltagit i den internationella konferensen, ”The Holocaust – A Global Vision” (Förintelsen – en global syn) som hölls i Irans huvudstad Teheran den 10-12 december 2006.

Ändamålet med denna konferens uttrycktes klart och tydligt av arrangörerna i god tid innan: att bereda forskare och debattörer från Väst möjligheten att fritt diskutera Förintelsen. Det visade sig bli mycket svårt för västerländska massmedier att uppfatta detta ändamål och att informera om det till tittare, lyssnare och läsare.

Jan Bernhoffs eget bidrag till Teherankonferensen handlade om “Förintelsens demografi” (på engelska, kan fritt läsas och laddas ner från nätplatsen www.bernhoff.se). Föredraget består av två delar. I den första delen redogjorde han sakligt för de många och sinsemellan motstridiga uppgifter som renläriga historiker alltsedan år 1951 lämnat om antalet av Förintelsens offer. Denna första del av hans anförande hade han för övrigt tidigare framlagt såsom uppsats inom ramen för sina studier i historia vid Lunds universitet, och han fick den godkänd, även om han, som han själv säger, inte blev omtyckt för den.

I den andra, minst lika intressanta delen av sitt föredrag redogjorde Bernhoff för hur gammal siffran ”sex miljoner förintade judar” är. Judiska intresseorganisationer anförde den så tidigt som 1942, en tidpunkt då enligt nu gällande uppfattning Förintelsen bara hade kommit i gång och skulle fortsätta ytterligare minst två år och man alltså omöjligen kunde veta något om det slutliga antalet offer. Men inte nog därmed. Holocaust (engelska för Förintelsen) är, som Bernhoff och före honom Don Heddesheimer påpekat, ett ord från första världskriget. I samband med första världskriget (1914-1918) och åren strax efter drev sionistiska intresseorganisationer i Förenta staterna återkommande kampanjer på temat ”sex miljoner judar håller på att dö, skänk pengar, så att vi kan hjälpa dem.” Även ordet Holocaust användes i detta sammanhang.

Bernhoff refererade här Don Heddesheimer, som i sin bok The First Holocaust – Jewish Fundraising Campaigns with Holocaust Claims During and After World War One (Den första förintelsen – judiska penninginsamlingskampanjer med hävdanden om förintelse under och efter första världskriget). Heddesheimers äldsta uppgift är från år 1900! Den 11 juni detta år hävdade rabbi Stephen Wise i ett tal att ”det finns sex miljoner levande, blödande, lidande argument till förmån för sionismen.”

Knappt hade Jan Bernhoff kommit hem från Teheran, förrän massmedierna kastade sig över honom och ifrågasatte att han skulle få behålla sin lärartjänst. Radions program ett ordnade den 14 december en debatt mellan skolminister Jan Björklund och tidskriften EXPOs Richard Slätt. Typiskt för dylika debatter är att de alltid sker om personerna ifråga, aldrig med dem. Skolminister Björklund, liksom Lotta Edholm av liberal partifärg, ansåg det ”oacceptabelt” att en svensk lärare deltar i en sådan konferens. Han preciserade med att Bernhoffs deltagande var ”en otrolig provokation och en kränkning mot oss alla”. Redaktör Slätt däremot försvarade på ett hedersamt sätt yttrandefriheten. Han avkrävde skolministern en förklaring om huruvida han ansåg yttrandefrihetsgrundlagen stå över skolans läroplan eller tvärtom. Björklund svarade med svammel: ”Yttrandefriheten är ju viktigast. Men det är en skillnad. Man får ju inte i sin lärargärning gentemot eleverna säga vad som helst.” Mot detta måste sägas att det är självklart och ligger utanför debatten om yttrandefriheten rörande Förintelsen att det nödvändiga grundlagsskyddet för yttrandefriheten inte betyder att man ”får säga vad som helst”, såsom förolämpningar, smädelser eller uppmaning till brott mot personer eller grupper. Men sådant ägnade sig inte Bernhoff åt i sitt anförande vid Teherankonferensen. Skolministern hade alltså ingen anledning att inte lika klart och konsekvent som redaktör Slätt försvara Jan Bernhoffs rätt till att hysa mot etablissemanget avvikande åsikter om det förflutna.

Några dagar senare, söndagen den 17 december, ägnade Sveriges största morgontidning, liberala Dagens Nyheter, sin huvudledare åt Jan Bernhoff. Under rubriken ”Lögn maskerad till sanningssökande” påstod den anonyma skribenten ärerörigt att Bernhoff ”ljuger”. Enligt större ordböcker över svenska språket betyder ”ljuga” att ”medvetet fara med osanning, vanligen för eget intresse”. Det skulle alltså betyda att Bernhoff visste bättre men hade något att vinna för egen del med att ljuga. Den som läser hans anförande vid Teherankonferensen, finner icke något som helst stöd för ett dylikt infamt antagande.

Det låter så bra när liberaler låtsas vara för yttrandefrihet och andra mänskliga rättigheter såsom anställningstrygghet. Men man måste förstå att yttrandefriheten, såsom liberalerna Lotta Edholm, Jan Björklund och den anonyma skribenten i Dagens Nyheter tolkar den och sin tjänsteutövning tillämpar den på en misshaglig person, är en synnerligen torftig sak. Den betyder: Du får yttra vilka åsikter du vill, men vi ska göra det riktigt eländigt för dig, förfölja dig, utsätta dig för psykisk misshandel och beröva dig din utkomst, om du yttrar en åsikt som vi starkt ogillar. Vad är det då till sist för skillnad mellan dessa liberaler och emiren av Abu Dhabi? Vad berättigar dem att ställa sig på en moralisk högplatå?

Lars Adelskogh