Kraschar man från 21,1 procent till 8,7 procent som Dansk Folkeparti gjorde nyligen så borde väl även den mest hårdföre ideologen nyktra till och börja undra varför väljare inte längre gillar partiprogrammet? Men så fungerar inte den mänskliga naturen, så förändra sin politik tänker de inte göra. Politiken ligger fast. ”Vi har alltid sagt samma sak. Vi står fast vid det som vi är, eftersom vi är stolta över det” säger Dansk Folkepartis vice ordförande Sören Espersen.

Många tror att partier bara tänker på att vinna väljare. Men så är det alltså inte. Det centrala är istället att känna sig trygg, och trygg blir man när man får bekräftat att det man tror på – vare sig det kallas för ett politiskt program eller för en religion – stämmer.

Banbrytande forskning kring moralsystem de senaste decennierna har avslöjat att våra övertygelser – både politiska och religiösa – närs av och lever i ett tankesystem som vi byggt upp genom livet. Vårt moralsystem är likt en karta och kompass något som vi använder för avgöra hur läget är, och förstå hur vi bäst ska agera; ett verktyg för att navigera genom världen så att vi kan minimera risker. Systemet byggs till stor del upp av omedvetna och halvt medvetna grundtankar som genom känslor förmedlar vad som är rätt och fel till oss. De flesta vill naturligtvis inte erkänna att vi är känslovarelser snarare än logiska och rationella varelser. Men hur logiskt är det att hålla fast vid en politik som kraschar som för Danskt Folkeparti? Det är naturligtvis inte enda exemplet. När Alternativ för Sverige misslyckas totalt och bara får några tiondelar både i riksdagsvalet och i EU-valet så verkar partiledaren Gustav Kasselstrand nöjd med resultatet och säger till Nyheter24: ”Vi har ökat trots att media försöker tysta oss och trots att vi belagts med reklamförbud nästan överallt. Det är starkt.” Starkt att komma så långt ifrån det mål man självsäkert innan basunerade ut?

Vår hjärna är snabb på att skapa bortförklaringar så vi kan känna oss trygga; att slippa hantera frågan ”Är det fel på min karta och kompass?” Men då uteblir analysen.

En djuplodande analys krävs dock för att kunna komma vidare. Den enda svenska politiker som verkligen förstått detta är Fredrik Reinfeldt. Geniet hos Reinfeldt var att han lyckades lyfta sig upp ur de egna idéernas värld och se vad som faktiskt behövdes för att vinna väljare. Att det inte räckte för moderaterna att stå på högerbenet; man måste också stå på vänsterbenet, locka sossar. Och då måste man prata med bönder på bönders språk; man måste prata med sossar på sossars språk. Och han förstod att man måste skrida till handling. I sin bok Fredrik Reinfeldt i huvudrollen beskriver Ulf Kristersson hur moderaterna byggde upp en pressavdelning med flera medarbetare som fick större inflytande än någonsin tidigare och hur detta hängde ihop med att Reinfeldt hade en annan syn på mediefrågor än tidigare. ”Det är en jättestor förändring. . . . Perspektivet är affärsmässigt och ovanligt rakt på sak när hon (Ulrica Schenström) beskriver hur lättmanipulerade medierna är.”

En del menar väl att Fredrik Reinfeldt helt enkelt ljög, och det kan man hålla med om, men det missar totalt poängen. Den kritiska poängen är att Reinfeldt var så pass desperat i sin kamp att rädda Sverige att han insåg att politik är krig och i krig måste man ibland acceptera förluster; man måste offra värdefulla saker för att vinna något större. Fast i hans fall offrade man ju bara på ytan, det väljare fick se.

Nu förespråkar jag inte att man ska låtsas vara ett arbetarparti som Fredrik Reinfeldt gjorde. Dels är det ju fel att använda lögner för att nå sina mål, dels så håller sådant inte i längden. Nej, jag menar att man ska bli ett klassiskt socialdemokratiskt parti. Alltså i bemärkelsen att anamma dess grundläggande idé om att använda skatter för att minska inkomstskillnaderna och få resurser att bygga upp samhället till ett folkhem.

I boken Jämlikhetsanden sammanfattas vetenskaplig forskning som klart visar att de länder som begränsar inkomstskillnaderna blir bättre samhällen. En annan viktig bok är Kapitalet i tjugoförsta århundradet som beskriver hur det blir revolution när inkomstskillnaderna blir för stora. Så klassisk socialdemokratisk politik där man minskar inkomstskillnaderna genom skatter är livsviktigt, för det leder till bättre samhällen och vi slipper riskera kaotiska revolutioner. Och som grädde på moset ger skatter kraftfulla verktyg för att bygga framtiden och ge oss välfärd. Detta förstår medelsvensson. Det var därför den politiken ledde till ett mycket långt maktinnehav för S – och för den delen lurade tillräckligt många väljare att rösta på Reinfeldt när han låtsades vara liksom en sosse. Människor vill minska riskerna. Tage Erlander beskrev det så här:

”Även enligt vår uppfattning borde människor stimuleras till att klara sig själva, att ordna sitt eget liv. Men vi ansåg det vara helt verklighetsfrämmande att tro att medborgarna skulle kunna klara sin sysselsättning vid en arbetslöshetskris, att ge sina barn en tidsenlig utbildning, att betala sin sjukvård, om de drabbades av ett långvarigt sjukdomsfall. Allt detta kunde endast klaras av ett samhälle, byggt på samverkans och solidaritetens principer.”

Det handlar om att bemöta människor värdigt enligt Tage Erlander:

”Socialdemokratin var en reaktion mot ett system som krossade människor. Först gällde det att skapa social trygghet. Denna strävan fick socialdemokratin ett helhjärtat stöd av liberala vänsterkrafter. Men motståndet var stort från de konservativa.”

Och motståndet är fortfarande stort. 2012 kunde vi under rubriken ”Visar att det funkar” läsa om Marita Häggström med grav artros och en svår blodsjukdom som fick klara sig med 3000 kronor i månaden. Dåvarande socialförsäkringsministern Ulf Kristersson tyckte det var fullt rimligt. Högern vill inte acceptera att det behövs skatter för att kunna bygga ett humant samhälle, Tage Erlander igen:

”Men att bygga ett samhälle efter våra principer krävde att medborgarna var villiga att betala ganska höga skatter. Striden om den allmänna sektorn, om den sociala balansen blev en strid om skatternas höjd. I Sverige var högern det parti som hänsynslösast och skickligast gick till anfall mot högskattepolitiken.”

Även idag är lågskattepolitiken – med dess dystra konsekvenser – central i högerns DNA: ”Vi hatar att höja skatten” hette det nyligen när Danderydspolitikerna presenterade en skattehöjning. Förbundsordförande för Muf, Benjamin Dousa, kommenterade: ”Moderater höjer inte skatten, punkt slut.”

Genom att minimera risker i våra vardagsliv fick S en gång med sig folket. Det viktiga som hänt är att vi nu har två stora trygghetsbehov som drar i väljare. För det första de minskade risker som folkhemmets högskattepolitik gör möjligt. För det andra de minskade risker som en striktare invandringspolitik ger.

Så när de danska Socialdemokraterna anammade en stramare invandringspolitik kunde de anknyta till båda dessa trygghetsbehov och det gav dem valseger i Danmark.

Med Dansk Folkepartis katastrofval och en stundande anhöriginvandring borde desperationen finnas där hos partier som SD och AfS. Det borde då vara lätt för dem att offra skattesänkarpolitiken då omfattande forskning stöder behovet av att minska inkomstskillnaderna. Men icke, för som vi påpekade tidigare så styrs vi inte av det rationella och logiska utan av betydligt grumligare ofta omedvetna grundvärderingar. Därför lyssnar man inte på vetenskaplig forskning. I ett nötskal här sammanfattat av ekonomen Augusto Lopez-Claros på World Economic Forum: ”Om höga skatter skapar resurser som sedan används till att leverera utbildning i världsklass, effektiva sociala trygghetssystem och en högt motiverad och kunnig arbetskraft, då blir konkurrenskraften stärkt, inte underminerad.”

En nödvändig förändring av politiken hejdas också av att vi gillar att snacka, men vi är genomgående dåliga på att skrida till handling. Bara snack ändrar inget. Ett bra exempel på detta är Swebb-tvs senaste konferens. Mycket intressant sades, men när sedan frågestunden kom och någon undrade vad man skulle göra och hur gå till väga så blev det mest svar i stil med ”Ut med de kriminella”, ”Totalt asylstopp”, ”Återvandring”, ”Det är kvinnorna som ger kraft” och liknande. Jo, en kvinna föreslog tillsättandet av en arbetsgrupp, och en man att vi måste samla oss, men på dessa helt grundläggande trådar spann man inte vidare. Det är förunderligt. Är verkligen Fredrik Reinfeldts förmåga till insikt så unik?

En av deltagarna, Lennart Matikainen, skulle bli en mycket bra partiledare för ett nytt parti, Team Sverige. Matikainen kan argumentera, han har viktiga insikter och han kan bygga ett team. Somliga av oss minns säkert hur Ny Demokrati kraschade för att det inte fanns någon som förstod att bygga det partiet till ett team.

Receptet är enkelt; det som förde S till regeringsmakten under lång tid och det som förde Reinfeldt till makten var idén om folkhemmet.

Vad som behövs är ett skräddarsytt partiprogram som anknyter till den svenska folksjälen: folkhemmet. Man måste lyssna på vad vetenskaplig forskning säger; man måste våga offra flosklerna om att sänkta skatter för de rikaste är lösningen på nästan alla våra problem.

Vi kan få en fungerande invandring och ett slut på det vansinne som pågår på allehanda ställen, men då måste slöjorna som ligger över mångas huvud skingras. Polletten måste falla ner, arbetsgruppen måste till, vi måste samla oss och börja agera nu.

Stefan Sigfried