Annons:

Varför Sverige bör lämna Förenta Nationerna

FN har idag utvecklats till ett hot mot västländerna. Organisationens majoritet utgörs av diktaturer, vilka vanligen har en allmänt auktoritär alternativt socialistisk inriktning, och de ser nu FN som den kanske bästa metoden att utnyttja och politiskt försvaga ett självständigt Europa och Nordamerika, skriver Dan Ahlmark i sin krönika.

Uppdaterad april 22, 2021, Publicerad december 20, 2018 – av Dan Ahlmark
Detta är en opinionstext. Artikelförfattaren svarar för de åsikter som uttrycks i artikeln.

FN har idag utvecklats till ett hot mot västländerna. Organisationens majoritet utgörs av diktaturer, vilka vanligen har en allmänt auktoritär alternativt socialistisk inriktning, och de ser nu FN som den kanske bästa metoden att utnyttja och politiskt försvaga ett självständigt Europa och Nordamerika. Bland annat vill man öka transfereringen av medel från dessa länder till utvecklingsländerna. Från att vara ett redskap att minska krigsrisker och hantera uppkomna konflikter samt ge katastrof- och utvecklingshjälp glider FN alltmer in på en rent politisk linje, som troligen avses leda till en världsregering.

Detta kräver bland annat att nationers självbestämmande – och i första hand västländernas - ska begränsas, kanske så småningom elimineras. Ett steg på vägen är nu, att man genomdriver en invandring till dessa länder från Asien, Afrika och Mellanöstern, vilket så småningom kommer att politiskt paralysera västländernas möjligheter att driva en politik, som motsätter sig den, vilken en majoritet av världens diktaturer väljer. Den allt öppnare socialistiska attityden hos – i alla fall - delar inom FN visas av de planer dess underorganisationer tagit fram för världens utveckling. Detta medför, att FN:s värde för Väst inte längre motiverar faran av att acceptera fortsatt medlemskap.

Bara en minoritet av FN:s medlemmar är demokratier. De övriga är en blandning av auktoritärt styrda länder eller mera utpräglade diktaturer av varierande hårdhet till rent totalitära stater som Nordkorea. Vissa stater visar en klar totalitär tendens avseende ett samhällsområde (kanske religion med långtgående konsekvenser för samhällsuppbyggnad, politik och mänskliga rättigheter det vill säga gäller många dimensioner av mänskligt beteende), medan dessa beträffande ekonomi visar en betydande frihet. Exempel är islamska länder, där Saudiarabien är det mest extrema landet.

Kommunistiska stater försöker idag kombinera viss ekonomisk frihet med långtgående kontroll av politiskt beteende till exempel Kina och Nordvietnam. Väsentlig frånvaro av viktiga mänskliga rättigheter beträffande många av FN:s medlemsstater medför, att deras regeringar inte kan sägas representera sina medborgares åsikter. Det är helt oklart i vilken utsträckning dessa länders regeringar representerar någon som helst folkvilja. Det är dessutom så, att om inte yttrandefrihet, pressfrihet och föreningsfrihet existerar praktiskt i länder, har människor där svårt att bilda sig självständiga politiska uppfattningar. Opinionsundersökningar gällande deras åsikter är då i sig ointressanta.

Annons:

En konsekvens är självfallet, att gemensamma värderingar gällande samhället inte alls existerar mellan medlemsstaterna i FN. Att ett land skrivit under FN-stadgan betyder inget, om den inte tillämpas. Beträffande de islamska staterna kunde dessa inte ens acceptera ett formellt godkännande av deklarationen om mänskliga rättigheter, utan de utformade och antog i stället en helt shariakonform deklaration, vilket accepterades av FN. Grupper av länder till exempel västländerna visar mycket större enhetlighet i sina befolkningars och regeringars värderingar. Då motiven och beslutsgrunderna för olika nationer alltså är helt olikartade och därmed oklara, har beslut fattade av FN ingen moralisk betydelse, och man kan saklöst bortse från dem, såvida inte själva medlemskapet i vissa fall kräver följsamhet. Då blir frågan om medlemskapet värt att uppmärksamma.

Genom att icke-demokratierna förstår, att fördelar kan erhållas genom gemensamma beslut avseende skyldigheter i olika avseenden för de rika länderna gentemot fattigare, kan majoriteter skapas för sådana beslut. Utvecklingsländernas känsla av sin egen ekonomiska och politiska betydelse har också ökat. Västmakterna är en minoritet, som på grund av den ekonomiska tillväxten i världen minskar i inflytande, men ekonomiskt är de fortfarande dominerande.

Viktiga krafter

Bland de krafter, som driver trenden mot globalisering med öppna gränser och minskad betydelse för nationalstaterna, är den demokratiska socialismens nedgång i de utvecklade länderna under de sista femton åren mycket väsentlig. Socialisterna har nu i val misslyckats nästan överallt i Europa, och deras röstandelar i många länder där ligger på historiskt sett låga nivåer. Troligen ser dagens socialistledningar istället möjligheten att genom övernationella organ, lagar och bestämmelser få igenom förslag man inte kan få godkända i de enskilda länderna. Dagens FN chef - António Guterres  - var tidigare bland annat ordförande i Socialistist-internationalen och kan nu fortsätta att främja sina ideologiska mål. Han stöds av tjänstemän från de många diktaturländer, som har klara kollektivistiska ideologier – och självfallet av många socialistiska/socialdemokratiska tjänstemän från de utvecklade länderna.

Skamlöst syftar FN till att utan hänsyn och i strid med ursprungsbefolkningarnas önskemål ändra den demografiska strukturen i Europa och Nordamerika. Genom det implicita kravet på öppna gränser medverkar man till, att i framtiden nationerna praktiskt sett elimineras.

Blocket av islamska länder försöker sedan länge att på olika sätt få igenom regler, som minskar yttrandefriheten i Väst, eftersom denna rättighet är religionens största hinder och fiende. Ifall man nu genom migrationspakten kan tvinga igenom, att länder åsidosätter yttrandefriheten avseende ämnet migration, bereds vägen för liknande regler avseende islam generellt. Shariaföljsamheten vinner en ytterligare stor seger.
De flesta milda eller stränga diktaturstater, som idag i mycket bestämmer i generalförsamlingen och FN:s centrala organ och underorganisationer, önskar erhålla ökad hjälp från väst. Global inkomsttransferering är ett viktigt mål. Syftet är nog att genom internationella tvingande avtal erhålla regelbundna bidrag från västländerna. Att dessutom genom migration kunna göra sig av med opponenter och dessutom invånare, som regeringarna inte själva kan bereda acceptabla liv i hemlandet, är naturligtvis förmånligt. Det kan ju också leda till framtida kapitalströmmar genom regelbundna överföringar från privatpersoner, som emigrerat.

Fri migration

Men friare migration öppnar också en större möjlighet, som de stora diktaturerna uppskattar. Dessa befinner sig ju under ett ständigt politiskt tryck genom att demokratierna gällande olika övergrepp mot mänskliga rättigheter (till exempel avseende individer anklagade för politiska brott) kräver, att kränkningarna upphör, vilket uppmuntrar och gör människor oppositionella till landets ledning. Till exempel Kina och Saudiarabien känner den lockelse, som västerlandets politiska system utövar på vissa medborgare, och det är förståeligt, att ledarna där aldrig kan känna sig säkra, innan västdemokratierna neutraliserats.

De största diktaturerna vill därför oskadliggöra det ständiga och ibland allvarliga hot mot deras system, som väst utgör. Av bland annat det skälet är invandring till väst från Asien, Afrika och Mellanöstern viktig för dem, eftersom dessa nya väljare kommer så småningom att hindra fientliga politiska initiativ mot olika diktaturer. De kommer sannolikt att utgöra ett block, som avgör var regeringsmakten hamnar och kommer då att kunna främja en allmän islamisering och ställa krav till exempel att dämpa eller hindra kritik av systemen i utvecklingsländer. Kulturmarxismen syftar till samma mål genom åsikten, att alla kulturers värderingar och system är likvärdiga (fast västländernas är naturligtvis sämre).

Kina, Ryssland samt de islamska staterna vill dessutom inte bara eliminera ett allvarligt hot utan också att få ett väsentligt inflytande över de europeiska länderna. Islam vill därvid via invandring och höga födelsetal demografiskt genomföra den erövring av Europa, som man ett antal gånger misslyckades med under historiens gång. Migrationspakten är egentligen ett dolt försök främst av nationer, fientliga mot frihet och demokrati, att låta Asien, Afrika och Mellanöstern erövra Europa. På grund av statsvälfärdsstaternas ovilja att lyssna på sina befolkningar och de flesta borgerliga partiers ideologiska kollaps och totala acceptans av EU och globalism är strategin inte helt ogenomförbar.

De socialistiska mål, som kommer till uttryck i till exempel FN:s Agenda 21 och dess ”2030 Agenda for Sustainable Development” avslöjar en oacceptabel tendens  till planekonomi och samhällskontroll, som bara kan förkastas. Individuell frihet respekteras inte, utan ett kollektivistiskt tänkande dominerar. Organisationens  beteende gällande global uppvärmning är blott ett exempel på dess ekonomiska mål, och hur hänsynslös man är gällande fakta och politiskt motstånd mot dess agerande. FN:s mål för framtiden är helt enkelt oacceptabla. Och om yttrandefrihet gällande migration inskränks, varför kan framgent inte detsamma ske också gällande global uppvärmning ?

Vad bör man göra?

Även om ett land punktvis försöker framlägga och arbeta för reformförslag avseende FN, är ett fortsatt deltagande sannolikt inte värt ansträngningarna. Med dagens planer, medlemmar och byråkrati kommer utvecklingen, som tillåter FN att vidga sina funktioner och få alltmer inflytande, ändå att fortskrida oavbrutet. Det finns dock ingen anledning att överhuvudtaget ta hänsyn till icke-demokratiernas åsikter och mål gällande världens politiska utveckling. Det medför, att Sveriges handlingsalternativ nu främst är tre:

(1) Om FN skär ned sina ambitioner och går tillbaka till begynnelsen med ett huvudsakligt uppdrag för organisationen att hantera konflikter och olika katastrofer till exempel pandemier är det ett utvecklingsalternativ, som skulle tillåta fortsatt medlemskap.  Om några av övriga organisationer inom FN ses som ytterst viktiga, kan dessa reformeras och troligen bantas, och man låter de nationer, som främst betalar respektive bidrar till dem, styra dem. Den allmänna internationella byråkratin elimineras. Detta alternativ syns dock helt osannolikt.

(2) Ett andra alternativ är att lämna FN och de åtaganden, som följer medlemskapet. Man kan då ärligt säga vad man tycker om organisationens motbjudande mål och framväxande planer, metoder och byråkrati. Med tanke på att FN fortfarande generellt respekteras av svenska folket, är det nu viktigt att visa dess verkliga ansikte och mål. Förenta Nationerna ses ju i Sverige fortfarande som en högt moralisk och aktningsvärd institution och en trygghet i en värld under omvälvning. I själva verket är FN nu ett hot, som med sina socialistiska ambitioner och program utgör en fara för Sveriges suveränitet, välfärd och frihet. Vårt land bör därför lämna organisationen.

(3) Om man kan få anslutning från andra demokratier, är det önskvärt att idag lämna FN och i en annan form återskapa delar av den internationella organisation man egentligen avsåg från början. Sedan gjorde arvet från andra världskriget, att hyckleriet beträffande inträdeskraven inleddes genom att till exempel Sovjetunionen blev medlem, trots att landet så klart bröt mot FN-stadgan. Det finns dock en rad viktiga internationella frågor, där ett ständigt och organiserat samarbete mellan demokratierna vore till nytta. Det gäller främst att behandla uppkomna konflikter och minska krigsrisker samt att ge katastrof- och viss utvecklingshjälp. Andra funktioner kan läggas till. Det avgörande villkoret för att delta i den nya organisationen är nu dock  demokrati och individuella rättigheter i västerländsk mening. Alla EU-länder kan då tillåtas ingå liksom stora stater som de nordamerikanska, Australien, Brasilien, Indien osv. Kravet på demokrati och mänskliga rättigheter är oeftergivligt, men självfallet finns viss flexibilitet beträffande enskilda områden. Även Sverige med till exempel sitt – gällande högre instanser - politiserade rättsväsende, systematiska massindoktrinering av befolkningen och kulturmarxistiska statsmedia kan därför få bli medlem i denna Demokratiernas Förenta Nationer (DFN).

Beträffande till exempel den nya organisationens samverkan med dagens FN - Diktaturernas FN – hänvisas till denna artikel. Andra invändningar mot en ny organisation behandlas även där. De klart socialistiska ambitionerna hos dagens FN gällande världens utveckling och ekonomi, samt det uppenbara målet att minska nationernas självständighet och så småningom bilda en världsregering, starkt påverkad – kanske i viktiga avseenden t o m styrd – av auktoritära stater/diktaturer, gör det nödvändigt att snabbt lämna organisationen.

Man kan nu dock inte längre lita på, att någon av sjuklöverns partiledningar sant och uppriktigt respekterar Sveriges nationella intresse i olika slag av internationella förhandlingar. Globalismen är i dessa frågor den dominerande ideologin, vilken driver utvecklingen. Sjuklöverns hållning idag gällande EU och deras vilja att avstå från reell svensk suveränitet till förmån för ett negligerbart inflytande i Bryssel ger en vägledning om deras hållning även i framtiden, när motsvarande fråga uppstår gällande en världsregering. De globalistiska partierna måste därför politiskt tvingas retirera för de nationalistiska, om vi ska ha kvar ett fredligt, fritt och välmående Sverige.

 

 

Dan Ahlmark

Trovärdighet – grunden i vår journalistik sedan 2012

Nya Dagbladets position är unik i det svenska medielandskapet. NyD är oberoende på riktigt. Tidningen ägs och kontrolleras inom den egna redaktionen – inte av stora mediekonglomerat eller utländska intressen.

Sedan grundandet 2012 har grunden i vår oberoende journalistik varit balans och trovärdighet framför sensationsjournalistik och snabba klick. NyD är Sveriges bredaste helt oberoende dagstidning och står helt fri från politiska partier och industriintressen.

NyD erhåller inget presstöd och finansieras genom läsardonationer och annonser. Läs mer om våra pressetiska riktlinjer här.

Annons:

EU:s agerande under covidkrisen – Del 3

Coronapolitikens skadeverkningar

Vaccinupphandlingar, covidbevis och kontroll av nätplattformar gav EU en central roll under pandemin, med följder för självbestämmande och yttrandefrihet, skriver Dan Ahlmark.

Publicerad Igår 16:33 – av Dan Ahlmark
Foto: EU-kommissionen
Detta är en opinionstext. Artikelförfattaren svarar för de åsikter som uttrycks i artikeln.

Beträffande hälsopolitik har de nationella regeringarna i många avseenden bibehållit sin rätt att agera självständigt. Detta blev särskilt aktuellt under covid-krisen, som drabbade så gott som alla medlemsstater i EU, men där organisationen ändå hade eller gavs viktiga funktioner. Det medförde, att EU spelade en roll även beträffande andra områden, där man inte hade något formellt uppdrag.


Detta är del 3 i Dan Ahlmarks artikelserie om EU. Läs föregående del.


Ett område, där man hade en klar ledarfunktion gällde koordination av godkännanden av vacciner och deras utnyttjande. Funktionen uppfylldes av EU-myndigheten EMA. Den gällde tillåtelser avseende val av mediciner och ordinationerna gällande dessa, säkerhetsföreskrifter mm. Regeringarna följde i stort dess beslut.

Vad som senare hänt är, att särskilt vissa läkemedelsföretag kritiserats för sin produkt och dess konsekvenser för hälsan. Civilpersoner ifrågasätter godkännandet av produkterna. Det är idag oklart vilka juridiska följder – om några - detta medför för företagen. Dessa synes inledningsvis ha sökt godkännanden av staten, som skyddar dem från konsekvenser av att marknadsföra preparat, som kanske inte utprovats på konventionellt sätt och därför innebär viss risk.

EU fick inledningsvis under pandemin ett uppdrag av många EU-länder att genomföra köp av vacciner och koordinera fördelningen av dessa, vilka beslut realiserades. Vissa länder genomförde självständiga uppköp och fick leveranser före de gemensamt beslutade beroende på faktorer som offentliga organisationers senfärdighet, bristande vana mm. EU-kommissionens ordförande har blivit kritiserad beträffande vissa inköp men vann en förtroendeomröstning i Europaparlamentet gällande sina åtgärder.

Nerstängningar och ingrepp i vardagen

Åtgärder som direkt grep in i människors vardag gällde nerstängningar av flera slag, utegångsförbud, regler om att hålla avstånd, krav på mask och så vidare. Bland åtgärderna, som innebar ingrepp på människors personliga integritet, fanns kravet på medborgare att undergå ett visst antal vaccinationer. Dessa åtgärder gällande befolkningen hade lyckligtvis förbehållits de enskilda nationerna, och beslutades inte av något EU organ. Sverige var en de mera lyckliga länderna i detta avseende, då den aktuella myndigheten snabbt skaffat sig en något realistisk syn på sjukdomens art och därför undvek vissa tvingande åtgärder andra nationers befolkningar fick stå ut med.

Det hade rätt snabbt blivit uppenbart, att den främsta riskgruppen var de gamla, medan unga hade en avsevärt mycket lägre risk att drabbas hårt. Så småningom var det klart, att - bortsett från riskgrupp 1 - det var fråga om en sjukdom, som var något eller mera allvarlig än en svår säsongsinfluensa, men vars dödlighet blivit kraftigt överdriven. Trots den lägre risken för unga tvingades skolor i många länder inkl Sverige att hållas stängda under långa perioder. Med tanke på bland annat det stora sociala behovet hos många unga människor liksom behov hos dem gällande fysisk närvaro vid lärande var detta sannolikt ett felaktigt beslut. Nerstängningar av samhällssektorer och ingrepp, som hårt drabbade små och mindre företag, kan numera betraktas som diskutabla. De mest omfattande av åtgärderna mot covid kan alltså ifrågasättas. Medicinska experter, som protesterade, drabbades ibland av svåra personliga konsekvenser på sätt, som förde tanken till auktoritära samhällen.

Framtagandet av EU Digital covid Certificate påskyndade troligen tillåtna resor av civilpersoner inom Europa jämfört med om ingen sådan koordination av dokument skett. Samtidigt gav det EU en roll gällande gränskontroller, villkoren för EU-medborgare att resa samt digitala identitetssystem. De stora ekonomiska stödprogram, som igångsattes via EU, medförde ett centralt inflytande och kontroll av medlemsstaternas åtgärder avseende stöd. Det innebar en förstärkning av den centrala maktens roll.

Samarbetet mellan Europas stater förstärkte tendensen att bortse från interna protester, eftersom beslut, som egentligen var landets ansvar, först diskuterades i olika fora i EU, vilka då blev en viktig grund för de inhemska kommande policybesluten. Naturligtvis medförde detta ökade likheter i olika länders program att bemöta epidemin/pandemin. Säkerligen förstärkte detta tendensen att slå undan inhemsk kritik och protester mot olika inslag av covid-politiken. Inhemska politiska diskussioner präglades från regeringarnas utgångspunkt med stor sannolikhet just av den consensus framkommen i EU:s diskussioner i olika instanser. Inhemska demokratiska krafter, som frambar kritik, behandlades och beaktades därför inte på samma sätt som om EU inte funnits.

En obehaglig upplevelse var att en liten del av befolkningen i Sverige visade aggressivitet mot dem, som protesterade mot olika åtgärder, och ville inte tillåta den handlingsfrihet och yttrandefrihet, som medborgare ska ha. Mycket oroande auktoritära tendenser visade sig vara naturliga hos många på grund av hotet mot deras hälsa. Och svenska politiker visade bara passivitet gällande sådana uttryck och inget civilkurage.

EU:s censurverksamhet under covid-epidemin

EU bedriver en övervakande granskning av de sociala plattformarnas egen granskning av innehåll där, som publiceras av allmänheten. Som en undersökning av den amerikanska kongressen visat, genomför de dock allmänt en censur, som går utöver vad plattformarna önskar och utför (1). Detta har också gällt debatten om staters covid politik, där EU hindrat kritiska åsikter om policies att publiceras eller nås av allmänheten.

Det är naturligt, att många olika åsikter om covid-politiken i Europa framfördes under perioden, eftersom stater krävde och genomförde mycket drastiska åtgärder gällande medborgarnas liv. En hård debatt om detta är naturlig, och kunde självfallet ibland gå för långt. Plattformarna stoppade dock lögner och galna teorier, som kunde anses vara antingen ”misinformation” eller ”disinformation ”. Plattformarnas granskning av innehåll gäller båda typerna liksom EU:s översyn. Misinformation gäller felaktig eller vilseledande information spridd utan avsikt att lura. Disinformation är allvarligare. Sådan defineras av EU som: “Disinformation...refers to false or misleading information (min kurs.) that is deliberately spread to deceive and manipulate public opinion, particularly in the context of online communication” (2).

Problemet är, att EU, sannolikt beroende på att det utgör en politisk organisation djupt involverad i många faser av medlemsstaternas covid-politik, var mycket känslig för kritik av den genomförda politiken. Man syns ha utfört en övervakande, detaljerad och sträng censur, som uppenbarligen gick utöver vad plattformarna önskade utföra. Men genom EU:s möjligheter att kräva åtlydnad, kom dock plattformarna att följa det centrala censurorganets anvisningar.

Vad, som i detta fall behövdes, var ju att på grund av bristande kunskap om covid´s reella ursprung och effekter, det fanns övervägande skäl för myndigheterna att tillåta en bred diskussion om epidemins/pandemins alla aspekter. Ingen visste ju egentligen med någon säkerhet sanningen, och en medborgares rätt att framföra sin åsikt är grundläggande. Detta respekterades ofta dock inte. Ett exempel: den nu av amerikanska myndigheter accepterade sanningen, att viruset spreds från ett kinesiskt laboratorium finansierat av USA (3), censurerades som – åtminstone – misinformation. Man tystade medicinska experter med avvikande sakmässigt grundade annorlunda åsikter om de dramatiska åtgärderna gällande masktvång och avstånd i köer mm. Framförd kritik av de ekonomiskt förödande nerstängningarna av samhällen och skolor mildrades av censuren.

Elektronisk censur förfogar ju över ett flertal medel. Kritiska åsikter om vaccinernas inverkan från fackmän, eller människors rättighet att avstå från vaccination, behövde ju inte direkt tas bort. Istället kan man begränsa räckvidden på internet – och därmed i huvudsak minska effektiviteten i informationen - eller man kunde sätta en etikett på innehållet. Om det gällde information från aktiva skribenter, som fick ekonomisk ersättning från plattformen, kanske den rätten togs bort för visst innehåll.

Det syns helt klart, att EU:s censurenhets tolkning av misinformation mm ibland stred mot lagstiftningarna om yttrandefrihet i länder, som censuren gällde. Både när det gällde medicinsk expertis, på minst samma kunskapsnivå som regeringarnas experter, eller en allmänhet, som bara utnyttjade sin rätt att kritisera statlig politik, gick EU för långt i tystandet av oppositionella stämmor. En rad åsikter, som skyddats av EU och medlemsstaternas regeringar, har också visat sig vara fel eller överdrivna. Påstådda konspirationsteorier visar sig ju numera ofta vara just korrekt information. Men EU hade inte omdömet att i sin censurverksamhet beakta osäkerheten i kunskapsläget och allmänt människors rätt att framföra sina synpunkter.

 

Dan Ahlmark

 


Källor och vidare läsning

1. EUs förödande angrepp på yttrandefriheten i Europa – del 1 – Nya Dagbladet

2. EU:s förödande angrepp på yttrandefriheten i Europa – del 2 – Nya Dagbladet

3. CIA whistleblower outlines COVID-19 coverup – The Conservative Treehouse

Trovärdighet – grunden i vår journalistik sedan 2012

Nya Dagbladets position är unik i det svenska medielandskapet. NyD är oberoende på riktigt. Tidningen ägs och kontrolleras inom den egna redaktionen – inte av stora mediekonglomerat eller utländska intressen.

Sedan grundandet 2012 har grunden i vår oberoende journalistik varit balans och trovärdighet framför sensationsjournalistik och snabba klick. NyD är Sveriges bredaste helt oberoende dagstidning och står helt fri från politiska partier och industriintressen.

NyD erhåller inget presstöd och finansieras genom läsardonationer och annonser. Läs mer om våra pressetiska riktlinjer här.

Färre orkaner på Atlanten

Klimatöverdrifterna

Den varma havsströmmen El Niño orsakar fler orkaner än normalt över Stilla havet och gör stora områden på jorden varmare. Samtidigt tycks den minska antalet orkaner på Atlanten öster om de amerikanska kontinenterna, skriver Tege Tornvall.

Uppdaterad september 21, 2026, Publicerad september 20, 2026 – av Tege Tornvall
Satellitbild över östra USA och Atlanten med en tropisk cyklon öster om Bahamas.
Satellitbild över tropisk cyklon i Atlanten öster om Florida och Bahamas. Foto: NASA/NOAA
Detta är en opinionstext. Artikelförfattaren svarar för de åsikter som uttrycks i artikeln.

Den varma havsströmmen El Niño orsakar fler orkaner än normalt över Stilla havet och gör stora områden på jorden varmare. Samtidigt tycks den minska antalet orkaner på Atlanten öster om de amerikanska kontinenterna.

Orkaner över varma havsytor i Stilla havet på norra halvklotet uppträder under sommaren och en bit in på hösten. Orkaner har minst 32,7 sekundmeters vindstyrka. Det motsvarar 118 km/h. De allra värsta kan blåsa tre gånger hårdare.

Men orkaner bildas också över andra världshav. På Atlanten slutar orkansäsongen i mitten av september på det norra halvklotet. Men under El Niño-år i Stilla havet tycks det bli färre orkaner på Atlanten.

Till mitten av september tycks i år ingen enda storm på Atlanten ha nått orkanstyrka. Senast den 11 september de senaste åren kom den första orkanen över Atlanten så sent som 2002 (Gustav) respektive 2013 (Humberto). I år tydligen ännu senare – om alls.

Att ingen enda eller bara någon enstaka orkan över Atlanten bildats kan bero på att det inte räcker med särskilt varmt ytvatten för att utlösa dem. En särskilt stark El Niño i Stilla havet kan förskjuta och dela upp samlade, stora åskmoln som kan orsaka orkaner.

Atmosfären rör sig då för mycket för att ge samlade åskmoln tillräcklig samlad styrka för att kunna utlösa orkaner. De stormar som ändå bildas blir aldrig orkaner. Alltså har Atlanten hittills i år saknat riktiga orkaner – hittills.

På liknande sätt växlar tropiska orkaner i andra världshav med den samlade kraft atmosfären kan ge vindar. Orkaner söder eller norr om tropiska områden drivs av temperaturskillnader.

 

Tege Tornvall

Trovärdighet – grunden i vår journalistik sedan 2012

Nya Dagbladets position är unik i det svenska medielandskapet. NyD är oberoende på riktigt. Tidningen ägs och kontrolleras inom den egna redaktionen – inte av stora mediekonglomerat eller utländska intressen.

Sedan grundandet 2012 har grunden i vår oberoende journalistik varit balans och trovärdighet framför sensationsjournalistik och snabba klick. NyD är Sveriges bredaste helt oberoende dagstidning och står helt fri från politiska partier och industriintressen.

NyD erhåller inget presstöd och finansieras genom läsardonationer och annonser. Läs mer om våra pressetiska riktlinjer här.

Så bidrog EU till Europas nedrustning – Del 2

Efter kalla krigets slut växte föreställningen att militär styrka blivit föråldrad. EU:s ideologi och budgetregler förstärkte den synen och bidrog till Europas nedrustning, menar Dan Ahlmark.

Uppdaterad september 15, 2026, Publicerad september 15, 2026 – av Dan Ahlmark
Foto: Felix Sundbäck/Försvarsmakten
Detta är en opinionstext. Artikelförfattaren svarar för de åsikter som uttrycks i artikeln.

Låt oss börja med historien om hur EU bidrog till besluten i de europeiska nationerna under slutet av 1900- och inledningen av 2000-talet att nedrusta till en oacceptabel och farlig nivå. Murens fall 1989 ledde till en era, när europeiska länder gled in i en period, där politiska ledningar utan kunskap om historien eller tillräcklig förståelse för utrikespolitiska realiteter agerade katastrofalt gällande sina länders försvar.


Detta är del 2 i Dan Ahlmarks artikelserie om EU. Läs föregående del.


Vilka var då de viktigaste orsakerna? Uppfattningen sedan det kalla kriget, att USA omedelbart skulle ingripa vid ett ryskt hot eller anfall var en viktig del. Amerikanska stridskrafter fanns fortfarande kvar i Europa, och NATO hade visat sig vara en avskräckande organisation. Detta gav en form av försäkran om trygghet. Detta kompletterades av en annan transnationell organisation, som alltmer började spela en roll i Europa – Europeiska unionen. Argumenten för dess bildande byggde bland annat på dess fredsbevarande effekt det vill säga att gårdagens auktoritära krafter i Europa: främst Tyskland men också Italien och Spanien, skulle fångas in band av samarbeten och beroenden, som skulle hålla Europa demokratiskt och fredligt i framtiden. EU byggde på föreställningar om fred beroende på allt starkare band mellan nationer byggda på kooperation gällande både ekonomin och en rad andra områden. Men detta var sant bara gällande Västeuropa och de av Sovjetunionen tidigare ockuperade östeuropeiska staterna.

Nationellt försvar hade inte hög prioritet i de politiska föreställningar, som styrde tänkandet efter Sovjetunionens sammanbrott. Fred sågs nu av många skäl som en hartnär självklar företeelse och stördes inte av smärre konflikter nära Europa såsom till exempel det andra Tjetjenien kriget. Det var en politisk miljö, som tillät, att politiker kunde bada i illusioner. Man förkastade realism och skepticism till förmån för tron på en ny värld, där nationerna ser på nationella intressen och makt på ett helt nytt sätt. Att starkare handelsrelationer, diplomati och djupt förtroendefullt samarbete på många områden kunde lösa problemen vid alla motsättningar!

EU:s hela inriktning och miljö stärkte tankarna på, att militär aggression numera var en primitiv anomali, en absurd och orimlig händelse. Jämfört med förhandlingar och uppbyggt förtroende mellan nationer syntes vikten av militär styrka som ett gammalmodigt synsätt. EU medverkade därvid till att försänka Europas nationer i en försvarsmässig dvala, omedvetna om att verkligheten ofta bryter sönder politiska föreställningar. Tanken att det var viktigt att upprätthålla ett någorlunda starkt försvar försvarades därför inte längre kraftigt av tongivande partier inom EU. Däremot ville man använda militära resurser för humanitära insatser och ställa upp för FN-uppdrag.

Samtidigt medförde medlemskapet i EU nya krav på ländernas statsfinanser: underskott kunde inte tolereras, och skuldsättningens storlek fick inte bryta mot normer. Inga utgifter var då lättare för politikerna att skära ned än försvaret, eftersom det inte direkt märktes av väljarna. Genom EU:s allmänna ideologi och de nya kraven på de europeiska staternas finanser skapade den överstatliga organisationen ett politiskt synsätt och motiv, som medverkade kraftigt till den nedrustning, som skedde i Europa. Fortfarande var detta naturligtvis ländernas beslut, men de skedde inom ramen för en EU-miljö, som kraftfullt påverkade de ansvariga politikerna.

Verkligheten bröt illusionerna

Och verkligheten överensstämde sedan inte med illusionerna. Om vi bortser från de tjetjenska krigen var Rysslands krig mot Georgien 2008 det första större kriget mellan två europeiska stater efter murens fall. Därefter kom den verkliga chocken: övertagandet av Krim 2014. Attacken visade nu rysk snabbhet och effektivitet, och en rad effektiva åtgärder utöver de rent militära. Detta innebar också direkt krigshandlingar i Europa, som på klassiskt sätt ändrade ägandet av territorier, vilket helt avviker från reglerna i EU:s tro på en ” rule-based international order”. Demokratierna i Väst agerade dock inte på detta ytterst allvarliga brott mot tidigare avtal. Troligen berodde detta på Krims historia och regionens starka tidigare anknytning till Ryssland.

Angreppen väckte dock en oro i Väst- och Östeuropa och började ändra politikernas attityder till sina försvarsmakter. Och redan året därpå kom en ytterligare påminnelse om Europas relativa militära svaghet. Den sedan 2008 kraftigt reformerade ryska armen genomförde en snabb insats i Syrien och uppvisade en förmåga att snabbt etablera militära styrkor utomlands, vilka sedan klart påverkade den politiska händelseutvecklingen där. Tillsammans med Krim övertygade man skeptikerna om en klart ökad kapacitet att genomföra snabba och effektiva operationer, vilka förvånade Europa. Man kunde intervenera internationellt och därvid etablera kraftfulla försvarssystem inkl modernt luftvärn och missilsystem med god räckvidd.

Internationella föreställningar som påverkade våra politiker under 2000-talet

År 2017 lade ett antal kulturpersoner fram en Parisdeklaration (1), som underkände det samhälle som skapats i Europa. Europeiska unionen, som bildats 1993 med en fullständig fri inre marknad, hade efter att i annan form ha utvecklats under ett par decennier nu fått en klar struktur och med allt större makt. EU:s ideologi klarnade allt eftersom, och massinvandringen under Syrienkriget gav denna fullt spelrum och avslöjade dess centrala substans. Förutom EU:s ursprungliga och fina kärna – handelsunionen – hade till denna adderats en rad allt viktigare moment, som inte blivit föremål för något val av medlemsstaternas befolkningar. Vad som framträdde som EU:s verkliga ansikte och ideologi var ”den utopiska fantasin om en mångkulturell värld utan gränser” (1).

EU-ledningen talade om ”något slags nytt globalt samhälle av fred och välstånd som därmed....(påstods skulle)… födas”. Man drevs av multikulturell ideologi och talade om mångfald, multikulturalism och integration och drev en massinvandringspolitik som ”ett gigantiskt multikulturprojekt”. Samtidigt försökte man hindra ”all antydan till att tro att vår kultur är bättre”. Man uppmuntrade ett ”kritiskt tänkande” framförallt bestående i ” ett enfaldigt förkastande av det förflutna”. Paris-gruppen talade om ” en självbelåten och tanklös fientlighet mot allt som rör vår egen identitet”, om politiskt genomförd konformitet och om överdrifter och snedvridningar av Europas autentiska dygder. Man observerade, att Europas samhällen höll på att fragmenteras. Gruppen hävdar att ” Europas framtid ligger i en förnyad lojalitet mot de bästa av våra traditioner, inte i en hycklad universalism som kräver att vi glömmer bort och förnekar vad vi är”. Vi förlorar ”vår hemort på jorden på grund av den falska kristendom av universella mänskliga rättigheter som det falska Europas proponenter har konstruerat åt sig”.

EU:s ledning ser uppenbarligen Europa som ” vägvisare till ett universellt samhälle” och syns ” förblindat av fåfängliga, självberömmande visioner av en utopisk framtid”. Det fick gruppen att dra slutsatsen, att det ”falska Europas universalistiska…föreställningar avslöjar, att det rör sig om ett religionssubstitut”. De opponerar mot detta och säger, att vi måste ”avvisa pseudoreligionen”. Den konkreta slutsatsen är, att religiösa ambitioner skall hållas inom religionens område och inte ha någon roll att spela inom politiken.

Denna viktiga del av EU:s ideologi har självfallet inverkat – och inverkar – på väldigt många andra områden än försvaret. Detta torde minska mångas vilja att vara en medborgare i en sådan statsbildning och skapar en klar ovilja att på något vis ge upp ytterligare suveränitet gällande sitt land.

EU:s påverkan på svenska politiker

Vi talade ovan om påverkande faktorer vid svenska försvarsbeslut: tron på USA:s avskräckande verkan, den finansiella konkurrensen från beslut gällande andra och politiskt allmänt populära områden, samt EU:s förledande inverkan gällande föreställningarna om den framtida och fredliga världen. EU:s kärnbudskap påverkade troligen ställningstagandet avseende försvar hos många politiskt ansvariga i Europa inkl Sverige. När svenska politiker – ofta utan kunskap om utrikespolitik och kanske med låg utbildning – skulle ta ställning, fick därför ett starkt svenskt försvar klart en lägre prioritet. Dess värde i den framtida världen av fortlöpande integration, förtroende och samarbete hade en låg – kanske lägsta – aktualitet jämfört med så många andra resurstörstiga områden och uppdrag

Bristande förmåga till analys och kritik samt den starka tendensen till konformitet, som präglar dagens riksdagsmän, ledde därför alltför lätt till riksdagens djupt okloka nedskärningar av det svenska försvaret. Krim och Syren angavs ovan ha väckt farhågor, delvis ändrade attityder men hade ändå marginell inverkan på Europas försvarskapacitet. Så när sanningen om världen avslöjades i februari 2022 genom Rysslands invasion av Ukraina, var Sveriges försvar otillräckligt, urholkat och saknade – bortsett från flygvapnet – resurser, kvantitet och kraft. Det medförde, att man ansåg att bara medlemskap i NATO kunde rädda oss i denna situation. Den kanske heligaste principen som fanns för vänstern – alliansfriheten – slängdes då omedelbart på sophögen av dess partiledningar. Sättet visade inom socialdemokratin, att dess s k medlemsdemokrati var svagare än någon kunnat ana.

Natoanslutningen utan folkomröstning

Tillsammans enades de svenska partierna samtidigt om att inte genomföra den folkomröstning i frågan, som egentligen var självklar. Orsaken var naturligtvis dels att utgången av en omröstning var osäker, och dels att debatten innan skulle avslöja partiernas fullständigt felaktiga försvarspolitik under decennier. Man var avklädd gällande området, och väljarna skulle inte tillåtas upptäcka och förstå detta. NATO anslutningen genomfördes men utvecklingen därefter visar just, att kravet på snabbhet i beslutsfattandet var överdrivet. En folkomröstning i denna fråga hade varit möjlig och ytterst naturlig. Detta borde ha varit folkets beslut, inte politikernas.

 

Dan Ahlmark

 


Källor och vidare läsning

1. Parisdeklarationen – The True Europe

Trovärdighet – grunden i vår journalistik sedan 2012

Nya Dagbladets position är unik i det svenska medielandskapet. NyD är oberoende på riktigt. Tidningen ägs och kontrolleras inom den egna redaktionen – inte av stora mediekonglomerat eller utländska intressen.

Sedan grundandet 2012 har grunden i vår oberoende journalistik varit balans och trovärdighet framför sensationsjournalistik och snabba klick. NyD är Sveriges bredaste helt oberoende dagstidning och står helt fri från politiska partier och industriintressen.

NyD erhåller inget presstöd och finansieras genom läsardonationer och annonser. Läs mer om våra pressetiska riktlinjer här.

EU:s överstatliga system skadar medlemsstaterna – Del 1

EU:s beslut har på flera områden skadat medlemsstaternas välfärd och handlingsfrihet, skriver Dan Ahlmark i första delen av en ny artikelserie på Nya Dagbladet.

Publicerad september 4, 2026 – av Dan Ahlmark
Foto: monticelllo/iStock
Detta är en opinionstext. Artikelförfattaren svarar för de åsikter som uttrycks i artikeln.

Allvaret i de misstag EU – det vill säga Kommissionen tillsammans med EU:s beslutande organ – har begått på ett flertal områden, har på ett förödande sätt inverkat på medlemsstaternas standard och handlingsfrihet det vill säga motsatsen till vad som förespeglades vid ländernas inträde i unionen. Detta framgår av konsekvenserna av de policies, som granskas nedan gällande områden, där EU har - eller försökt - genomföra allehanda åtgärder.

Särskilt i stora organisationer eller sammanslutningar av stater råder tyvärr beteenderegeln för beslutsfattarna, att de vid misstag inte ändrar en felaktig politik. Skälet är, att de ser eller upplever detta som för genant eller politiskt skadligt gällande sig själva, vilket medför, att de inte kan eller vågar erkänna ett fel och göra en förändring.

Det krävs ytterst starka skäl för en förändring, som kan tolkas som ett erkännande av ett misstag. Detta fortsätter därför och troligen bara fördjupas och förvärras. Regeln gäller delvis också enskilda regeringars handlande, men hoten och snabbheten i verkställandet av effektiva motreaktioner: valnederlag, uppbrytning av samlingsregeringar o dyl är vanligen mycket snabbare och effektivare än EU:s tunga beslutsprocess, som ofta inte direkt placerar det primära ansvaret på aktuella beslutsfattare. Bristen på kännbart personligt ansvar är förödande.

Stora misstag framdrivna av Europeiska unionen

I en serie av artiklar granskas här i vilken utsträckning politiska beslut fattade inom EU nämnvärt eller kraftigt negativt påverkat den politiska eller ekonomiska situationen inom Europeiska unionens medlemsstater. Har inte felaktiga beslut skett så frekvent och på olika områden, att de allvarligt skadat medlemsstaterna? Om så skett ofta och följderna är allvarliga, uppstår naturligtvis frågan, om EU inte bör kraftigt reformeras. Om så inte bedöms vara möjligt, är frågan: bör den kanske läggas ned? Ska verkligen den transnationella organisationen bestå i sin nuvarande form? Kanske en ny union, inledningsvis begränsad till ekonomiskt samarbete, bör skapas från början och byggas på delar, som är acceptabla och användbara?

En annan viktig fråga, som inte berörs här, gäller självfallet orsaken till att Europas transnationella projekt misslyckats med viktiga projekt, men trots detta ändå avancerar mot en allt allvarligare utveckling: att den centrala makten förstärks ytterligare, och nationalstaternas suveränitet alltmer begränsas. Det, som skapats är nämligen ett kraftfullt institutionellt maskineri stöttat av ett antal nationella etablissemang, som ser fram emot att via transnationellt beslutsfattande med helt oklart politiskt ansvar skyddas från den politiska opinionen inom sina medlemsstater.

Den politik, som etablerats, är politisk globalism med alla dess negativa konsekvenser för nationalstaterna. I EU:s fall har det kompletterats med en närmast religiös komponent: önskan att bygga ett universellt samhälle utan gränser och mycket starka rättigheter för alla i världen, men vilka samtidigt förutsätter betydande skyldigheter, bördor och uppoffringar för unionens medborgare. Det är ett gränsöverskridande utopiskt samhälle styrt av Europas och världens politiska eliter (1). I Parisdeklarationen (2) benämns detta som pseudoreligiöst, och man varnar för att det sanna Europa håller på att förvandlas till ett falskt Europa styrt av EU.

I elva artiklar granskar serien därför viktiga områden, där policies utformade och beslutade av EU inverkat eller inverkar på den europeiska befolkningens välfärd och utveckling. Dessa områden gäller:

• EU:s inflytande på Europas nedrustning, som skedde sedan 1990-talet,

• dess agerande under covid-19 epidemin,

• EU:s val av klimatpolitik och konsekvenserna av denna för regionens energipolitik, dess ekonomiska utveckling samt därmed befolkningarnas välfärd

• EU:s vilja att låta ekonomiskt sämre utvecklade medlemsstater bli medlemmar av dess monetära union,

• valet att tillåta massimmigration från Syrien, Mellanöstern och Nordafrika

• ingreppet i Rumäniens presidentval 2024 för att undvika ett val av en nationalistisk EU-motståndare.

• EU:s utnyttjande av Digital Services Act i syfte att genomföra censur av frihetliga organisationer, högerpolitiker och kritiker av EU. Dess uppbyggnad av en propagandaapparat för att påverka Europas befolkningar.

• det pågående försöket att etablera en kontroll/avlyssning av all kommunikation (skriftlig eller verbal och inledningsvis av taktiska skäl begränsat till brott mot barn) inom Europa samt från och till omvärlden.

• väsentliga misstag i EU:s utrikespolitik.

Finns hopp om Europas omdaning?

Hopp om förändringar i stora transnationella organisationer är nog oftast meningslöst. Men under vissa förutsättningar kan det finnas vissa skäl att tro på att en förvandling kan ske även beträffande EU, och tecken på sådana finns idag. Vilka är då dessa? Ja, USA har under Trumpadministrationen satt Europa under en ekonomisk och politisk press, som är starkare än någon tidigare under 1/3 sekel. Europa tillåts inte längre utnyttja USA ekonomiskt genom orättvisa handelsregler, utan jämställdhet i handelsvillkoren krävs, vilket orsakar ekonomiska påfrestningar i vår region.

Europa tillåts heller inte längre att utan nämnvärda försvarssatsningar bara leva under de amerikanska kärnvapenparaplyet och med amerikanska trupper nära gränsen till Ryssland. Att uppfylla det nya kravet på försvarsbudgetar uppgående till 3,5 % av BNP kräver nämnvärda uppoffringar av europeerna. Dessutom tillkommer 1,5 % för försvars- och säkerhetsrelaterade investeringar. För länder, som redan har för stora budgetunderskott, orsakar detta nya svåra prioriteringar.

USA kommer under de närmaste åren visa en imponerande ekonomisk tillväxt, medan Europa visar – om inte negativ – en anemisk sådan. Vad värre är: USA kritiserar Europa offentligt just för att själva orsaken till detta är regionens okloka och orealistiska klimat- och energipolitik. Det medverkar till, att medborgarnas uppmärksamhet fästs vid denna orsak, som politikerna försöker dölja. Energikostnadernas ökning i till exempel Tyskland är svåra att bära för befolkningen och ibland omöjliga för industrin. Och flera andra nya stora ekonomiska bördor har tillkommit för de europeiska länderna det sista decenniet. Så den ekonomiska rörelsefriheten för Europa är snävare än den varit under lång tid - och därmed trycket att ändra politik.

Och aldrig under efterkrigstiden har USA-administrationens kritik av Europas inrikespolitik varit så skarp. Vance, Rubi och Trump har alla gett klara och utförliga uttryck för olika slag av avståndstagande från europeisk mediacensur, politiska övergrepp mot oppositionen i olika länder och brott mot mänskliga rättigheter. Innebörden har bland annat varit, att regeringarna ignorerat sina befolkningar för att tillfredsställa de potentiella nya väljarna, som sköljt in över Europa som en följd av massinvandringen. Den senaste kritiken gällde den rasistiska behandlingen av Henry Nowak (en följd av rasistiska polisregler), som resulterade i dennes död. USA:s utrikesministerium sade i ett uttalande: ”Ideological conditioning and two-tiered policing are glaring symptoms of civilizational decline. They must be rejected across the West”.

Oavsett att massmedia i Europa ständigt håller fast vid en negativ bild av Trump, har de populära högerpartierna i olika länder nu ofta en positiv bild av USA:s ledning och utnyttjar ibland de amerikanska angreppen för egna initiativ. Samtidigt har det politiska läget för ledarna och de tidigare ledande partierna i Europas tre största länder (Europe 3): Tyskland, Frankrike och Storbritannien, sällan varit så svag. Det ledande oppositionspartiet är betydligt starkare än det ledande regeringspartiet i varje land. Och dit Tyskland och Frankrike går, dit går EU!

En ändring i a) energipolitiken är det viktigaste, som kan hända i Europa. Samtidigt är konsekvenserna av b) massimmigrationen ett mycket stort problem, och stödet av c) Ukraina gentemot Ryssland blir mindre populärt. Situationen för EU-ledningen, där Tyskland och Frankrike styr, är idag svagare än den någonsin varit, eftersom de ledande oppositionspartierna AfD och Nationell Samling har en EU-skeptisk hållning gällande till exempel de tre nämnda områdena. Så både utrikes- och inrikespolitiskt finns idag krafter, som pressar EU och Europas länder att förändra sin politik. De närmsta åren får ange, om detta räcker.

Men frågan är betydligt större än förändringen av några få policies, hur fundamentala dessa än är för Europas välfärd. Är inte antalet och vikten av misslyckade policies ett skäl för Europa att avsluta ett misslyckat transnationellt experiment? Den gemensamma marknaden var gynnsam, men tvånget att anpassa sig till ett federalt Europa omfattande det mesta är motbjudande och skamligt. Ska verkligen utvecklingen mot det falska Europa tillåtas ske?

 

Dan Ahlmark

 


Källor och vidare läsning

1. Varför Europa är i fara – Nya Dagbladet.

2. Parisdeklarationen - The True Europe

Trovärdighet – grunden i vår journalistik sedan 2012

Nya Dagbladets position är unik i det svenska medielandskapet. NyD är oberoende på riktigt. Tidningen ägs och kontrolleras inom den egna redaktionen – inte av stora mediekonglomerat eller utländska intressen.

Sedan grundandet 2012 har grunden i vår oberoende journalistik varit balans och trovärdighet framför sensationsjournalistik och snabba klick. NyD är Sveriges bredaste helt oberoende dagstidning och står helt fri från politiska partier och industriintressen.

NyD erhåller inget presstöd och finansieras genom läsardonationer och annonser. Läs mer om våra pressetiska riktlinjer här.