Det är i första hand kulturmarxister (i många skepnader), som försöker att minska yttrandefriheten i Sverige, vilket då främst sker genom tillämpning av Politisk Korrekthet (PK). De har också introducerat och sprider mantrat ”allas lika värde” (ALV), vilket på samma sätt som PK avses stoppa diskussionen och alla invändningar gällande radikala och kontroversiella förslag på många områden. Man har därvid förmedlat ett intryck av, att uttrycket ”allas lika värde” kommer ifrån FN:s allmänna förklaring om mänskliga rättigheter. Men ALV är som känt bara en felöversättning av orden i rättighetsförklaringen: ”All human beings are born free and equal in dignity and rights”. Det sägs där inget om, att olika människors ”värde” är identiskt. Rättighetsförklaringen har heller aldrig tidigare påståtts stötta och innebära, att till exempel medborgarskapet saknar betydelse för människors rättigheter i ett land, eller att alla i världen kan flytta dit de vill och bli underhållna där av det landets medborgare.
Att alla människor tillerkänns ett människovärde, och – vare sig de är medborgare eller inte – därför inte kan till exempel saklöst misshandlas, förslavas eller dödas av andra varhelst de befinner sig, är en grundläggande värdering, som etablerades i västerländska samhällen många århundraden före FN-förklaringen. Människor äger och representerar sig själva, och ingen kan göra anspråk på dem. Sitt slagkraftigaste och mest konkreta uttryck fick dessa åsikter i den amerikanska självständighetsförklaringens ord: ”Vi anser att dessa sanningar är självklara: att alla människor är skapade lika, att de av sin skapare har utrustats med vissa oförytterliga rättigheter; att liv, frihet och strävan efter lycka finns bland dessa rättigheter”. Både naturrättslig och kristen doktrin underbygger denna syn. Men samtidigt är människorna underkastade lagarna i de samhällen där de lever, samt i de länder de besöker. Att människor har vissa rättigheter, innebär självklart inte att de har ”lika värde”. Det beror ju helt på vad värdet sägs vara och innebära.
En annan ansats kulturmarxisterna använder för att vilseföra svenskar är, att man blandar samman ”alla likas värde” med regeln att inför lagen ska vi alla medborgare vara lika och behandlas på precis samma sätt. Medborgarna i ett land har i likartade situationer precis samma rättigheter och skyldigheter, och deras handlingar ska bedömas på ett identiskt sätt. Därför avbildas vanligen rättvisans gudinna – Justitia - med en bindel för ögonen. Men det säger inget om deras ”värde”. Nedan kommer vi använda ALV som beteckning för den uppfattning begreppets användare idag vanligen har. Man blandar också samman ALV med, att även i andra sammanhang ska medborgarna behandlas på precis likartat sätt av tjänstemän i det offentliga till exempel staten. Staten ska vara helt rättvis och tillämpa sina regler och förordningar (vilka inte är lagar) på samma sätt mot alla. Men det har inget särskilt att göra med någons värde.
Förespråkarna kan också använda glidande definitioner på så vis, att när de möter motstånd, betyder ALV något mindre radikalt, och när man har ett okunnigt och vänligt sinnat auditorium använder man den tolkning, som nu verkar vara den vanliga. Den innebär, att alla oavsett bakgrund har lika ”värde” i alla avseenden, vilket betyder, att de ska ha precis samma handlingsfrihet i meningen r ä t t i g h e t e r som vilka andra utvalda grupper som helst. Men det innebär, att man starkt begränsar andras rättigheter till exempel dessas rätt att som medborgare bestämma innehållet i bland annat ett lands invandringspolitik. Och konsekvensen av friare invandring blir sedan, att man kräver, att svenskar ska betala de nya invandrarnas levnadskostnader av alla slag. Det är ett stort ingrepp i medborgarnas individuella rättigheter, och vi närmar oss här snabbt den marxistiska grundsatsen: ”Av var och en efter förmåga, åt var och en efter behov”.
Hur blev människovärde ”allas lika värde”?
Att människor har ett grundläggande människovärde, som ingen får kränka genom våld eller dylikt, är en sak. Men att människovärdet innebär, att man inte får utföra vissa handlingar e m o t en människa, betyder inte alls, att man är tvungen att göra något f ö r denna person. Att göra något positivt för någon kräver egentligen, att denne verkligen representerar ett värde för en själv som individ. Vi använder då ”värde” i dess vanliga mening det vill säga man behandlar någon på ett visst sätt på grund av att man värderar denne enligt ens egna personliga kriterier. Det är främst då, som någon har ett personligt värde för en själv. En vilt främmande person, som kanske är en vidrig person, har ett abstrakt människovärde, som man inte bryter mot av principiella skäl. Men man är inte villig att göra något alls f ö r honom, såvida han inte befinner sig i en ren krissituation (och kanske inte ens då). Men en person man känner eller i del fall sådana, som är medborgare i det egna landet, försöker man hjälpa. Men det ett personligt beslut, och alla har olika åsikter om vilka man vill hjälpa. När det gäller utlänningar bör människor i anständiga politiska system få göra det valet själva.
På liknande sätt som länder och civilisationer har olika värde, gäller detta även människor. Underlaget för att säga, att vissa civilisationer är överlägsna andra måste naturligtvis vara empiriskt, och på den grunden kan till exempel sägas, att på basis av en samlad bedömning av en rad objektiva kriterier representerar demokratierna i Väst generellt en överlägsen samhällsform jämfört med vad man finner i till exempel Mellanöstern (källa). Skillnaden mellan att bedöma länder och individer är dock stor, beroende på att värderingen av individen vanligen är subjektiv. I till exempel yrkessammanhang, säg gällande en anställning, kan man försöka att i största utsträckning vara objektiv, och olika personer kan då ofta enas om, vilka kriterier och skalor, som ska nyttjas. Men om det gäller bedömningar av enskilda människors insatser och liv, och särskilt i förhållande till en annan person – till exempel i relationen till mig själv – blir det subjektivt. Man finner då, att människor inte alls har samma värde (för en själv) och heller inte bör behandlas på samma sätt. Vilka faktorer är det då, som främst påverkar vår värdering av andra ?
Ja, de gäller i första hand personens handlingar (och därmed visade egenskaper och åsikter) och hans/hennes ursprung. Ursprunget gäller tillhörigheten till en familj eller släkt, till den egna nationen eller något annat land. Naturligtvis värderar vi vår egen familj mycket högre än andra människor, därefter vänner och så vidare och vi värderar troligen i praktisk handling (är beredda att göra en insats för) svenskar och andra skandinaver mera än andra folk. Ursprung är annars mindre viktigt, än vad en person genom sina handlingar visar beträffande sitt rätta jag och sin karaktär. En persons värde skapas alltså i första hand av hans gärningar, av handlingar som visar, att han ä r v ä r d att respekteras (och eventuellt värderas högt). Värde är främst något en person f ö r t j ä n a t genom sina handlingar. Det finns inget automatiskt i detta.
Nu försöker kollektivisterna förknippa en människas värde med det blotta faktum, att denne existerar/finns till, och man bryr sig inte alls om vad han/hon gjort eller hur personen betett sig. Hans konkreta handlingar visar kanske att han från mänsklig utgångspunkt är en rätt värdelös människa: grym, beräknande, hänsynslös, våldsam och ohejdat självisk på bekostnad av andra. Vad kollektivisterna då ändå försöker säga är, att han har lika högt värde som alla andra - medan han i själva verket just är en rätt värdelös människa. Så alla människor i hela världen ska nu ha samma värde för oss. Det innebär plötsligt, att det universella människovärdet, som innebar förbud mot vissa åtgärder mot en individ, nu plötsligt har omvandlats till att alla individer (oavsett deras mänskliga kvalitet) av oss ska betraktas och behandlas som om de vore helt likvärdiga. Det visar, med vilken hänsynslöshet kulturmarxisterna med ordlekar och oärliga förändringar av begrepps betydelser med mera försöker kringgå logik och rationella överväganden och lamslå människors sunda tänkande. Och dessa enfaldiga åsikter försöker man alltså påtvinga det svenska folket – vilket man i en förskräckande utsträckning kanske också lyckats med?
En intressant fråga: om man säger sig tro på ALV, varför skändar man då individer för att de har en egen åsikt? Eva-Lisa Dezmin ifrågasätter hur man kan tro ”på alla människors lika värde, men inte sådana som råkar ha andra åsikter än de man själv har”. Är detta inte hyckleri ? Svaret är, att ALV:s försvarare genomgående hävdar, att man ska ha en ”viss rätt” värdegrund. Alla sådana resonemang leder till att en individ bara får ha e n v i s s uppsättning av åsikter. Demokratins regler om tankefrihet, yttrandefrihet och så vidare faller därmed, och vi är tillbaka till kommissariernas land, där på viktiga områden bara en åsikt får råda. I Sverige har vi sett det gällande till exempel invandring. Det är förvånande att de borgerliga så lätt kunde förledas av kulturmarxisterna att lämna sina tidigare grundläggande åsikter om frihet och – i alla fall på några områden - falla i den totalitära fällan att för någon, vacker eller ful, utopi bortse från individens rätt till självständiga åsikter. Utan den finns inget anständigt samhälle utan bara varierande grader av förtryck. Det gäller till exempel dagens Sverige.
Frågor som hur värdegrunder baserade på ALV krockar med grundlagen vill man inte diskutera. Men om man inte är förhäxad av mantrat, inser till exempel varje person att potentiella invandrare inte alls behöver ges tillträde till Sverige på grund av ALV. Det avgör de svenska medborgarna helt och fullt. Och om de nu är här, behöver invandrarna inte ges samma hjälp eller standard som svenskar (de svenskar, som är beroende av oss andra). Det krävs bara en ändring i kommunallagen för det. Självfallet ska utlänningar inte ha förtur till anställningar, bostäder och så vidare. Det finns inga skäl att ge positiv särbehandling av något slag till icke-medborgare eller ens till ”minoriteter” i Sverige, vilken särbehandling allmänt diskriminerar svenskar. Om legala invandrare inte vill ställa sig i kön, får de söka sin levnadsort någon annanstans.
Och de praktiska konsekvenser, som politik baserad på ALV leder till, bortser förespråkarna helt ifrån. Men som Per Hagenäs säger: ”Att ta ansvar är egentligen något annat än att vara god”. Ja, politikernas definition av att ”ta ansvar” är tydligen att vräka över det ekonomiska ansvaret för mängder av utlänningar på svenska skattebetalare (som ej tillfrågats). Därigenom avses politikerna få ett anseende om sig att vara ”goda” och därför kan nå eller vara kvar vid den politiska makten. Är det ansvarsfullt – eller grovt hyckleri och tvärtom ett fullgott bevis på ansvarslöshet?
Dan Ahlmark
