Vad är egentligen det som ofta kallas ”främlingsfientlighet”?
Främlingsfientlighet är ingen mänsklig idé, det är ingen politisk ideologi. Den inneboende uppfattningen om att individer ifrån andra folkgrupper är annorlunda är lika gammal som mänskligheten själv.
Att politiska ledare genom mänsklighetens historia har försökt att antingen underblåsa eller kväva denna inneboende gruppkänsla förändrar inte dess ursprung eller funktion.
Ytterst sett är det som ofta kallas främlingsfientlighet en slags försvarsmekanism för en folkgrupp. Den verkar sammanhållande men också livsnödvändig för gruppens fortbestånd.
Det är lätt att kunna tycka idag att rasism är överspelat i moderna samhällen och att politiska idéer som mångkulturella och mångetniska samhällen är någonting vi kan bestämma oss för att skapa och sedan använda olika integrationsprogram som ett verktyg för att konstlat få detta att fungera.
Det är då viktigt att komma ihåg att ”främlingsfientlighet” alltid varit själva den mänskliga mångfaldens förutsättning. Utan denna vilja till eller känsla för åtskillnad och gränsdragningar hade ingen folkgrupp mer än hunnit uppstå innan den skulle blandats ut och förgås igen.
Världens stora huvudgrupper; svarta, vita och asiater och dess alla undergrupper av folkslag uppstod inte över en natt. Det har tagit naturen tiotusentals, om inte miljontals år att berika jorden med den mänskliga mångfald vi har idag. En mänsklig folkgrupps födelse har alltid varit beroende av en avgränsad geografisk plats. För de olika folkgruppernas födelse och dess fortsatta bestånd har alltid ”främlingsfientlighet”, mer riktigt betecknat ”främlingsskepticism” eller ”främlingsförsiktighet” varit en förutsättning.
Principen eller den mänskliga grundfunktionen är precis densamma som hos individer. Den individ som inte är skeptisk eller försiktig inför något som för individen är okänt eller i alla fall tillräckligt främmande kan i längden inte överleva. Denna instinkt finns i stort sett hos alla levande varelser på jorden och är djupt rotad.
Fördomens funktion och slutsats
Främlingsskepticismen eller ”rädslan” för det okända är ett slags första försvar. Här kommer begreppet fördomar in. En individ gör alltid en första bedömning av det främmande – en dom innan den säkert vet. Sedan måste man också förstå att individens bedömning, när det okända gjort sig känt, kan övergå från fördom till ”dom”, alltså en slutsats baserad på vetskap. Idag är den allmänt gällande uppfattningen att fördomar bara är okunskap och så snart denna okunskap är väck så ska det främmande välkomnas.
Bedömningen efter individens eller gruppens slutsats och vetskap kan naturligtvis vara att det främmande nödvändigtvis inte bara kan vara till godo utan ibland också av ondo.
Rasist i ordets negativa bemärkelse är givetvis också den som vill låta en folkgrupps sammanhållning och särart förgås genom uppblandning och splittring. Många folkslag och hela civilisationer har under mänsklighetens historia gått under just på dessa deviser. Antingen genom undanträngning och utrotning eller genom utblandning till oigenkännlighet.
En verklig försvarare av världens mänskliga mångfald vänder sig givetvis mot rasismens och folkmordens båda två ytterligheter. Kriminaliseringen av dessa båda brott finns angivna i FNs deklaration om mänskliga rättigheter ifrån 1948 där inte bara ett genomfört brott är kriminellt utan redan anstiftan till det. Alltså bara det uttryckliga uppsåtet eller uppmuntran till att försöka skapa ett mångetniskt blandsamhälle som kränker rätten till bevarande av den etniska och kulturella särarten, alternativt undanträngning eller utrotning av ett folk, skulle kunna falla inom ramen för detta brott. I FNs deklaration står bland annat att följande ska anses som folkmord:
”Att avsiktligt påtvinga gruppen levnadsförhållanden som är avsedda att leda till dess fullständiga eller partiella fysiska förgörelse; (d) Att vidtaga åtgärder avsedda att förhindra födslar inom gruppen; (e) Att med tvång förflytta barn från gruppen till en annan grupp.”
I den pågående utvecklingen i dagens Sverige där ett stort antal utomeuropeiska invandrare kommer till landet är den naturliga segregationsprocessen påtaglig med svenskar som flyttar ut från invandrartäta områden samtidigt som olika invandrargrupper söker sig till varandra så snabbt de fått uppehållstillstånd och kan välja var i landet de vill bo. I detta läge skulle kanske brottet i det sista stycket om folkmord kunna vara relevant t.ex. i de fall föräldrar inte tillåts att sätta sina barn i valfri skola utan tvingas att gå på kommunala mångetniska skolor där svenska barn i många svenska skolor redan befinner sig i minoritetställning i sitt eget land.
I modern tappning skulle kanske strävan efter att skapa ett mångetniskt samhälle genom integrationsprogram kunna falla inom ramen för ”hatbrott” eftersom det måste innebära en inskränkning för ursprungsgruppen.
Slutsatsen kring frågan om jordens etniska mångfald är att egenskapen ”främlingsfientlighet” är ett nödvändigt ont. Det centrala idag är istället att motarbeta dess ytterligheter. Det ledande politiska etablissemanget verkar i allmänhet för att fördumma och överdriva bilden av vår instinkt till försiktighet, vilja till försvar och eget bevarande. Detta bland annat genom att försöka sjukdomsförklara den inneboende känsla och funktion som verkar som garant för alla folkgruppers bevarande med beteckningar som ”xenofobi”. Om det finns en ”oskälig rädsla” för det främmande så måste det naturligtvis också kunna finnas något som anses ”skäligt” och vettigt och denna måste få finnas och uttryckas.
Man har också blandat ihop det faktum att folkgrupper är olika med att de därför ska värderas eller rangordnas olika vilket är två vitt skilda saker. De mest extrema yttringarna i debatten vill inte ens befatta sig med tanken på att det finns olika folkslag på jorden.
Ofta presenteras alternativen svartvitt, antingen accepterar man dagens mångkulturella och mångetniska förändring av Sverige till oigenkännlighet eller så accepterar man hat och övergrepp mot alla invandrare som befinner sig i Sverige och måste förespråka någon slags hundraprocentig renhet. Svenskar är i regel balanserade och en absolut majoritet önskar ingendera av dessa ytterligheter. Urskiljningen är ofta det första som förgås när debatten urartar.
Tilliten till dessa extremer och de extremister inom främst politik, näringsliv och media som i dagsläget driver på den rådande ytterligheten sjunker dock alltjämt vilket borgar för att vi i framtiden kan få ett mer balanserat samhälle och samhällsklimat och att vår urgamla instinkt till självbevarelsedrift kan få ta sig ett balanserat och naturligt uttryck.
Svenskar må vara mycket öppensinnade, men har också rätt till eget bevarande.
NyD Analys
