Nordbor kunde mycket väl ha åkt regelbundna båtfärder mellan Danmark och Norge på öppet hav. Detta enligt en ny studie från Göteborgs universitet, som med utförliga simulationer testat hur hårt sjöväder en båt från bronsåldern skulle kunna tänkas klara.
En del historiker har tidigare trott att nordborna åkte nära kusten vid färder mellan Danmark och Norge under bronsåldern, eller mer specifikt perioden omkring 2350-1500 före Kristus, i södra Skandinavien. Den resan skulle ha tagit flera veckor och man skulle även ha varit tvungna att stanna för att skaffa mat, men ändå ha gjort det för att man inte kunde ta sig rakt över öppet hav på Skagerrak mellan de två länderna.
Att döma av tester från gamla båtar visar det sig att även båtar från bronsåldern mycket väl klarar av den resan. Detta enligt en ny studie publicerad i PLOS One, där man med forskningsprogrammet Maritime Encounters och med hjälp av avancerad teknik på olika sätt har simulerat båtfärder i Skandinavien. Där har man med tekniken kunnat använda data om väder, vind, vattenströmmar i kombination med data om hur en båt rör sig genom vattnet.
En meter höga vågor
För att klara av båtfärder över Skagerrak behövde båtarna ha haft kapacitet att navigera i upp till en meter höga vågor och i vindar på upp till 10 knop, men man måste också ha haft väderprognoser av hög kvalitet och betydande navigationsfärdigheter. Det bedömer dock forskarna att nordborna hade även på bronsåldern.
Annons:
− Studien '"Seafaring and navigation in the Nordic Bronze Age" är resultatet av flera års forskning där vi nu haft möjlighet att simulera förhistorisk sjöfart genom att applicera båtprestanda på Hjortspringsbåten, den äldsta plankbyggda båten i Skandinavien, säger Boel Bengtsson vid Göteborgs universitet i ett pressmeddelande och fortsätter:
− Vi tror också att färderna på öppet hav gjordes under sommarhalvåret.
Bakgrunden till att man har valt att studera dessa skandinaviska båtfärder är att man tidigare konstaterat att bronsålderssamhällena i norra Danmark och sydvästra Norge har slående likheter, där arkeologer har gjort fynd av många liknande artefakter, begravningsplatser och arkitektur.
− Vi har försökt förstå och förklara de nära kontakter det arkeologiska materialet tyder på att de båda regionerna hade under bronsåldern. Därför har vi använt simuleringsverktyget på båtresor mellan norra Danmark och sydvästra Norge, säger Bengtsson.
Trovärdighet – grunden i vår journalistik sedan 2012
Nya Dagbladets position är unik i det svenska medielandskapet. NyD är oberoende på riktigt. Tidningen ägs och kontrolleras inom den egna redaktionen – inte av stora mediekonglomerat eller utländska intressen.
Sedan grundandet 2012 har grunden i vår oberoende journalistik varit balans och trovärdighet framför sensationsjournalistik och snabba klick. NyD är Sveriges bredaste helt oberoende dagstidning och står helt fri från politiska partier och industriintressen.
NyD erhåller inget presstöd och finansieras genom läsardonationer och annonser. Läs mer om våra pressetiska riktlinjer här.
Manuskriptet Oera Linda kom i dager år 1867, när en holländsk man vid namn Cornelis over de Linden visade det för en bibliotekarie i Friesland, Nederländerna.
De mystiska dokumenten hänvisar till händelser som går så långt tillbaka som 2000 f.Kr. och förtäljer en tidigare okänd historia om ett germanskt folk som beskrivs som "Fryas folk", friserna, över en period som omfattar flera årtusenden.
Om verket är äkta kan det i grunden förändra förståelsen av vårt förflutna och skriva om några av de mest centrala delarna av historien som vi känner den idag.
Publicerad december 26, 2025
Montage. Foto: Historywallcharts.eu/Koch, F./Wachsmuth/F. E., Leipzig
"Akki, min son. Du måste bevara dessa böcker med kropp och själ. De innehåller hela vårt folks historia, såväl som våra förfäders".
Så inleds Oera Linda, ett av de mest förunderliga och explosiva dokument som kommit fram i ljuset i modern tid.
Artikeln publicerades ursprungligen den 28 september 2023.
Dokumenten kom i dagern år 1867, när en man vid namn Cornelis Over de Linden överlämnade dem till en bibliotekarie i Friesland, Nederländerna. Han uppgav att de hade kommit i hans ägo genom hans farfar, som i sin tur hade fått dem från en moster som fört dem vidare i släkten i många generationer.
Annons:
Manuskriptet överlämnades först till Eelco Verwijs, en forskare som därefter studerade dokumentet och bekräftade dess äkthet. Något märkligt nog drog han senare tillbaka denna slutsats, enligt vissa för att rädda sin karriär. Dokumenten hamnade dock i händerna på Jan Ottema, som var en framstående medlem av det frisiska sällskapet för historia och kultur. Han skulle bli den förste översättaren och utgivaren av Oera Linda-boken, år 1872.
"Vi kan alltså konstatera att vi i denna handskrift, vars första del tillkom på 600-talet före vår tideräkning, äger den europeiska litteraturens äldsta produktion efter Homeros och Hesiodos. Här finner vi i vårt fosterland ett mycket gammalt folk i besittning av utveckling, civilisation, industri, navigation, handel, litteratur och rena, upphöjda idéer om religion, vars existens vi aldrig ens gissat", sade Ottema för att betona vikten av verket.
Cornelis over de Linden och Jan Ottema uppmärksammade allmänheten på det gåtfulla manuskriptet.
Manuskriptet återger inte bara en tidlös andlig och filosofisk visdom, utan berör också många viktiga händelser och inflytelserika historiska personer. De detaljerade sammanhang som redogörs för har gjort att kritiker kallat texten "för bra för att vara sanna" eller "lite för perfekt i förståelsen". Jesus från Nasaret verkar nämnas, liksom krigarkungarna Oden och Alexander den store, tillsammans med avgörande historiska händelser i Indien och Grekland. Den faktiska årtalsräkningen i manuskriptet är relaterad till en global kataklysmisk händelse kopplad till sänkningen av ett område som benämns som "Atland".
Trots den häpnadsväckande och enorma omfattningen av innehållet och dess potentiella konsekvenser, menade Ottema i sina sista uttalanden att de motargument som hittills framförts mot dokumentets äkthet inte hade hållit för en närmare granskning.
"Sju års kontinuerliga studier av boken och allt som skrivits om den har alltid bekräftat denna övertygelse", sade han.
En storm av kontroverser
I en tid då Europa försökte att bättre förstå sina rötter och klargöra sin historiska resa skapade verket en storm av kontrovers och debatt, med lika passionerade försvarare som motståndare. År 1922 publicerade den holländsk-tyske historikern och forskaren i forntida religion och symboler, Herman Wirth, Oera Linda Chronik på tyska. Diskussionen om verket sägs ha varit en ledande drivkraft för bildandet av det tyska Ahnenerbe 1935, som beskrivs som ett "sällskap för studier av de ursprungliga idéernas historia" – i huvudsak en elitforskningsinstitution som samlade några av dåtidens bästa forskare från en rad olika akademiska områden, med fokus på att pussla ihop en historisk bild, naturligtvis med särskilt fokus på den roll de germanska folken spelade. Den livliga debatten om verkets äkthet fortsatte under hela den nationalsocialistiska perioden i Tyskland och SS-ledaren Heinrich Himmler blev så småningom en av verkets ivrigaste försvarare. Detta är också den främsta anledningen till att verket fått en extremt ensidigt negativ behandling efter andra världskriget.
Trots kontroverserna är debatten om manuskriptet och dess äkthet fortfarande öppen i allra högsta grad. Vad som står klart är att det är skrivet i en stil som är nästan lika fascinerande i sig själv som själva innehållet, och som verkar hämta inspiration från tidlösa filosofier som för tankarna till andra gamla verk i den indoeuropeiska traditionen såsom persernas Avesta, hinduernas Vedaskrifter och de nordiska sagorna. Den talar om händelser som sträcker sig så långt tillbaka som 2000 f.Kr. och beskriver historien under flera årtusenden för ett europeiskt folk eller nation som kallas Fryas folk - friserna.
Inledningen till en kopia av Bhagavad Gita från tidigt 1800-tal.
Enligt Oera Lindas egen kronologi sammanställdes den första delen av boken till stor del genom kopiering av korta historiska fragment som bevarats i skrift på väggarna i borgar och citadeller omkring år 600 f.Kr. Dessa fragment lades sedan till med jämna mellanrum under tiden som dokumenten fördes vidare genom en lång släktlinje. Det ursprungliga manuskriptet använder vad som nu kallas fonetiska tecken som urskiljs från en cirkel – soltecknet – med ett vertikalt I och X som korsar denna. På så sätt används ett hjul med sex ekrar för att formulera varje bokstav, som till största delen är bekanta och läsbara för talare av moderna indoeuropeiska språk. Vissa har hävdat att skriften kan vara ett av de äldsta rotskriftspråken i den indoeuropeiska familjen, och att språket utgör ett centralt inflytande och inspiration för många andra indoeuropeiska språk.
Fryas folk
Den folkgrupp den talar till, och som manuskriptet hänvisar till som ansvariga för dess tillkomst, uppkallas efter deras folkmoder Frya som Fryas folk, vilket motsvarar friser på svenska. Den talar till en kultur som hyllar dygd, karaktär, ärlighet och rättvisa samt självdisciplin långt högre än materiell vinning. En stark motvilja mot korruption är inbäddad i dess kärnbudskap, och mot präster som kan försöka använda andliga praktiker som en kontrollmekanism för korrupta syften.
"Det kommer från öster, från prästernas bröst. Det kommer att andas så mycket ondska att jorden inte kommer att kunna dricka blodet från sina dödade barn. Det kommer att sprida mörker över människornas sinnen som stormmoln över solljuset. Överallt skall hantverk och bedrägeri strida mot frihet och rättvisa. För våra älskade förfäders skull, och för vår dyrbara frihets skull, ber jag dig tusen gånger, käraste, att aldrig låta en munks ögon gå över dessa skrifter.
De talar i vackra ord, men obemärkt lägger de sig i allt som rör oss friser. De samarbetar med utländska kungar som betalar dem väl. De vet att vi är deras största fiender eftersom vi vågar tala om frihet, rättvisa och kungliga skyldigheter. Därför vill de utplåna alla spår av våra förfäders arv och vad som finns kvar av vår moral. Mina kära, jag har besökt deras palats, och om Wralda tillåter det, och om vi inte stärker oss själva, kommer de att utrota oss alla", står det bland annat att läsa i manuskriptet.
Det har spekulerats i om det finns ett samband mellan den nordiska gudinnan Freja och frisernas "Stora Moder". Här avbildas den nordiska gudinnan i John Bauers oljeskiss "Freja".
Frisernas trossystem är rakt igenom monoteistiskt på ett sätt som liknar det hos skyterna som beskrivs av Herodotos, eller de gamla tyskarna som beskrivs av Tacitus, och bär tydliga ekon av budskap från Jesus, Buddha och vedornas Bhagavad Gita. Wralda är den titel de använder för det gudomliga, även "Allfadern" eller "Allfödaren" – det singulära väsen från vilket allt annat ytterst springer eller flödar. Jan Ottema hävdade att denna filosofiska betoning faktiskt stämde överens med andra rön om de forntida germanska folken.
"Allfader, den nordiska forntidens högste Gud och bevis på att de folk som bebodde Sverige, Norge och halva Tyskland hade erkänt den renaste dyrkan av Gud som grunden för sin religion, ty i honom finner vi alla ädla egenskaper som de mosaiska traditionerna fäste vid det outsägliga och den kristna religionen vid den ende Guden, utan någon av de egenskaper som förvränger den sublima bilden av Gud, såsom mänskliga passioner, vrede, hämnd och avundsjuka", betonade Ottema.
Den eviga lagen
Ett exempel på hur det högsta väsendet beskrivs i Oera Linda-manuskriptet är som "allestädes närvarande" och "evigt varande", tillsammans med många andra esoteriska attribut.
"Wralda är den allra äldsta eller ursprungligaste, över äldst, för Han skapade allting. Wralda är allt i alla, ty Han är evig och evigt varande. Wralda är allestädes närvarande men ändå osynlig, därför kallas varelsen ande. Allt vi kan se av Honom är de skapade varelser som kommer och går genom Hans liv. För från Wralda föregår saker och ting och till Honom återvänder de. Ur Wralda kommer både början och slutet. Alla ting smälter samman i Honom. Wralda är den enda allsmäktiga varelsen, eftersom all annan kraft lånas från Honom och återvänder till Honom. Från Wralda härleds alla krafter och alla krafter återvänder till Honom igen. Därför är Han ensam den skapande varelsen och ingenting skapas utanför Honom".
Baserat på manuskriptet finns det också tydliga indikationer på att friserna delade den vediska förståelsen av Dharma, konceptet som syftar på en kosmisk ordning som inkluderar, men också överskrider, lagarna i den materiella verkligheten som vi känner den.
"Wralda etablerade eviga principer, eller Aewa, i allt som skapades, och regleringar kan bara vara bra om de grundas på dessa principer. Även om allt är en del av Wralda, är människornas ondska inte av Honom. Ondska kommer från lathet, slarv och dumhet, och därför kan den skada människorna, men aldrig Wralda. När hjulet snurrar förändras och förändras hela skapelsen, men bara Gud är oföränderlig.
Eftersom Wralda är Gud kan Han inte förändras och eftersom Han består är det bara Han som existerar och allt annat som uppstår. Men eftersom Hans liv ständigt fortskrider kan ingenting förbli stillastående. Därför ändrar alla varelser sin position och sin form, liksom sina sinnen. Därför kan varken jorden själv eller någon varelse någonsin säga "jag är", utan snarare "jag var". På samma sätt kan ingen människa någonsin säga 'jag tänker', utan bara 'jag tänkte'."
Dharmachakra, 'Dharmas hjul', vid Jokhangtemplet i Tibet.
Människans överträdelser mot denna allomfattande naturlag får negativa konsekvenser, men det lidande som blir följden är inte i sig Guds vilja, förklarar manuskriptet.
"Aewa hänvisar till de regler som är lika inpräntade i alla människors hjärtan, för att de skall veta vad som är rätt och vad som är fel, och genom vilka de kan bedöma sina egna och andras gärningar, det vill säga i den mån de har uppfostrats väl och inte är korrumperade.
Det finns också en annan betydelse. Aewa, relaterar också till ae-liknande, det vill säga vattenliknande. Jämnt och slätt som vatten som inte störs av storm eller något annat. Om vatten störs blir det ojämnt, orättvist, men det har alltid en tendens att bli jämnt igen.
Det är dess natur, precis som böjelsen för rättvisa och frihet finns hos Fryas barn. Vi hämtar denna benägenhet från vår anfader, Wraldas ande, som talar starkt i Fryas barn, och för evigt kommer att göra det", fortsätter manuskriptet.
Minervas möte med prästerna
En av de mest dramatiska händelserna som beskrivs i manuskriptet är en grupp mäktiga men korrupta prästers och prinsars möte med Helena, även känd som oraklet Minerva, som testar hennes syn på gott och ont – och på Gud. Minerva säger:
"Jag känner bara till en Gud, och det är Wraldas ande, och eftersom Gud betyder "god", gör han inte heller något ont".
"Var kommer då ondskan ifrån?", frågade prästerna.
"All ondska kommer från er själva och från dumheten hos de människor som går i er fälla", svarade hon.
"Så om ert högsta väsen är så gott, varför avvärjer han då inte ondskan?", frågade prästerna.
Minerva berättade för dem:
"Frya har visat oss vägen, och bäraren som är tiden måste göra resten. För alla katastrofer finns råd och hjälp att få, men Wralda vill att vi ska söka oss själva, så vi ska bli starka och visa. Om vi vägrar låter Han oss klämma ut våra egna tumörer, så att vi ska få uppleva resultatet av kloka och dumma handlingar".
En skulptur av Minerva i München. Till höger, ruinerna av ett romerskt tempel tillägnat Minerva i Tunisien. (Montage. Foto: Rufus46/Bernard Gagnon/CC BY-SA 3.0)
En prins svarade:
"Jag skulle tro att det är bättre att helt enkelt avvärja katastrofer".
"Naturligtvis", svarade Minerva, "för då skulle människor förbli som tama får. Du och prästerna vill skydda, men också klippa och slakta dem. Men det är inte vad vår Högste Varelse vill. Han vill att vi skall hjälpa varandra, men också att alla skall bli fria och visa sig kloka".
Om Oera Linda-manuskriptet inte har förts vidare genom otaliga generationer, som det påstås, är det ändå ett verk med tidlös visdom och djupa livsläxor. Om verket en dag definitivt visar sig vara en tillförlitlig källa kommer det i grunden att omforma förståelsen av vårt förflutna och potentiellt skriva om några av de mest centrala delarna av mänsklighetens historia som vi känner den.
Om artikeln
Artikeln är baserad på del 5.1 av dokumentärserien "Conspiracy? Our Subverted History" producerad av Asha Logos. Du kan ta del av kanalen här.
Ett särskilt erkännande ska i sammanhanget också ges till Jan Ott från Oera Linda-stiftelsen, som fortgående publicerar forskning om Oera Linda. Stiftelsen tillhandahåller en av de mest unika nya översättningarna av manuskriptet, som du kan hitta här.
Trovärdighet – grunden i vår journalistik sedan 2012
Nya Dagbladets position är unik i det svenska medielandskapet. NyD är oberoende på riktigt. Tidningen ägs och kontrolleras inom den egna redaktionen – inte av stora mediekonglomerat eller utländska intressen.
Sedan grundandet 2012 har grunden i vår oberoende journalistik varit balans och trovärdighet framför sensationsjournalistik och snabba klick. NyD är Sveriges bredaste helt oberoende dagstidning och står helt fri från politiska partier och industriintressen.
NyD erhåller inget presstöd och finansieras genom läsardonationer och annonser. Läs mer om våra pressetiska riktlinjer här.
När Israels mordkommando spred skräck i norska idyllen
Den norska småstaden Lillehammer hade inte upplevt ett mord på 36 år innan kyparen Ahmed Bouchiki sköts ihjäl framför sin gravida hustru. Den israeliska mordstyrkan hade dock identifierat fel måltavla och fiaskot skulle exponera Mossads mordkampanjer över hela Europa.
Den 21 juli 1973 bröts lugnet i Lillehammer på det mest brutala sätt. Ahmed Bouchikhi, en 30-årig marockansk servitör som levt ett stilla liv i Norge sedan 1966, gick hem från biografen tillsammans med sin sju månader gravida norska hustru Torill. Klockan var halv elva på kvällen när ett mordkommando från Israels säkerhetstjänst Mossad klev ur sina bilar.
Två agenter steg fram mot paret. Med ljuddämpade pistoler av kaliber .22 öppnade de eld. Tretton kulor träffade Bouchikhi medan hans fru stod bredvid och bevittnade det hela. Mannen, vars enda "brott" var att ha mörkt hår, Mellanösternbakgrund och tala franska, avled nästan omedelbart.
Det skulle bli Lillehammers första mord på 36 år. Men för Israel var det bara ytterligare ett namn på en mycket lång lista.
Brittiska ministrar och svenska kungligheter
Lillehammer-mordet var långt ifrån någon isolerad incident. Redan innan staten Israel grundades 1948 hade judiska paramilitära grupper och terrorister etablerat lönnmord som sitt modus operandi. Terrorgruppen Lehi mördade den brittiske ministern Lord Moyne i Kairo 1944 – två unga judiska terrorister sköt honom när han kom hem till lunch.
Annons:
Två år senare, 1946, sprängde terrorgruppen Irgun King David Hotel i Jerusalem, där den brittiska administrationen hade sin bas. 91 människor dödades, många av dem civila hotellgäster och personal. Ledaren för Irgun, Menachem Begin, skulle senare bli Israels premiärminister.
Men det kanske mest ökända mordet skedde 1948, när samma Lehi-grupp lönnmördade FN:s medlare Folke Bernadotte på Jerusalems gator. Den svenske greven, ironiskt nog hyllad för att han ansågs ha räddat tusentals judar från tyska koncentrationsläger, sköts ihjäl med en tysk kulsprutepistol för att hans fredsplan ansågs hota drömmen om "Stor-Israel".
Folke Bernadotte och Storbritanniens Mellanösternminister Walter Guinness, 1:e baron Moyne – två av de mest prominenta offren för 40-talets judiska terrorvåg. Montage. Foto: Okänd
Mördarna blev aldrig straffade – terrorledaren Yitzhak Shamir blev istället Israels premiärminister på 1980-talet, medan skytten Yehoshua Cohen kom att bli David Ben-Gurions (även han israelisk premiärminister) livvakt.
Sverige har aldrig fått någon officiell ursäkt och det svenska kungahuset har inte besökt Israel sedan dess.
Global mordlista
Efter statens grundande institutionaliserades lönnmorden. Mossad skapades 1949 och började snart genomföra "riktade dödanden" världen över – en eufemism för statssanktionerade mord där offren långt ifrån alltid var militära mål.
Vetenskapsmän eliminerades systematiskt. Tyska raketforskare som arbetade för Egypten på 1960-talet mördades eller skadades i brevbomber. Den egyptiske kärnfysikern Yahya al-Mashad dödades i sitt hotellrum i Paris 1980 och iranska kärnforskare har lönnmördats på Teherans gator så sent som i år.
I Europa genomfördes mord som om kontinenten var Mossads privata jaktmark. Mahmoud Hamshari sprängdes i luften via en bomb i sin telefon i Paris 1972. översättaren Wael Zwaiter sköts ned i sin trappuppgång i Rom samma år och Basel al-Kubaisi dödades på en gata i Paris 1973.
I Sydamerika jagades gömda nationalsocialister, men också palestinska aktivister. Letten Herbert Cukurs torterades och mördades i Montevideo 1965 och palestinska studenter och intellektuella dödades i Buenos Aires och São Paulo under 1970- och 80-talen.
Listan kan göras lång: Tunis, Malta, Cypern, Dubai, Damaskus. Ingen plats var för avlägsen, ingen gräns för helig. Israel hade gjort hela världen till sitt jaktrevir för vedergällning.
Norge – den osannolika jaktmarken
När Mossad fick tips om att Ali Hassan Salameh, "Den röde prinsen" som anklagades för OS-massakern i München 1972, gömde sig i Lillehammer, skickades ett 15 man starkt team till Norge. Underrättelsen var dock helt fel, men detta spelade ingen roll – Israels hämndbegär efter München var gränslöst. Operation Guds vrede hade redan krävt många liv, men i Lillehammer skulle operationen sluta i katastrof.
Främlingarna i den lilla staden med färre än 20 000 invånare stack ut omedelbart. Hyrbilar, walkie-talkies, konstiga rörelsemönster – allt noterades av den nyfikna lokalbefolkningen. Men Mossad-agenterna, vana vid att operera med straffrihet, ignorerade varningssignalerna.
Lillehammer. Foto: Stian Rognhaugen/CC BY-SA 4.0
Det som gör Lillehammer särskilt anmärkningsvärt är att flera av agenterna kände på sig att de skulle döda fel man. Agenten Sylvia Rafael rapporterade tvivel till sina överordnade och Marianne Gladnikoff hörde mannen tala norska och sa att han inte matchade beskrivningen.
En kvinnlig agent hoppade till och med i poolen för att avlyssna honom och hörde honom tala franska – vilket ironiskt nog "bekräftade" den felaktiga identifieringen eftersom den egentliga måltavlan Salameh var flerspråklig. Men alla andra signaler pekade åt fel håll: mannen var för lång, för smal, och saknade Salamehs karakteristiska drag.
Men operationsledaren Michael Harari – en Mossad-veteran som orkestrerat mord över hela världen – vägrade lyssna. "Jag vet bättre," uppges han ha sagt.
Dan Arbel, en av de gripna agenterna, avslöjade 50 år senare sanningen till norska NRK: "Vi visste att vi dödade fel man". De sköt ändå. Order var order. En oskyldig mans liv betydde mindre än att okritiskt följa kommandokedjan.
— Jag såg mannen i Lillehammer tydligt, och jag sa till Mike (Harari) att 'det här är inte rätt person, det här är inte Salameh', upprepade Arbel.
Mordkampanjen "Guds Vrede" godkändes av Israels dåvarande premiärminister Golda Meir Foto: Willem van de Poll/ CC BY-SA 3.0
Nio flydde till Israel
Den norska polisen behövde bara 12 timmar för att gripa de första agenterna. Dan Arbel och Marianne Gladnikoff togs på flygplatsen med samma hyrbil de använt vid mordet – amatörmässigt även för Mossads låga standarder i Norge.
Arbel, som led av klaustrofobi, bröt samman omedelbart. Han gav upp adressen till det säkra huset i Østerås. Razzian avslöjade ett helt nätverk: nycklar till säkra hus över hela Europa, förfalskade pass, mordplaner.
Sex agenter greps. Nio flydde till Israel, inklusive mördarna och Mossadchefen Zvi Zamir. Som vanligt skulle de faktiska mördarna aldrig ställas till svars.
Symboliska straff
Rättegången i Oslo 1974 blev en parodi. De gripna dömdes till symboliska straff, men behövde inte ens sitta av dessa. Sylvia Rafael dömdes till 5,5 års fängelse, Abraham Gehmer till 5 år och Dan Arbel och Marianne Gladnikoff till 2,5 år vardera.
Efter bara 15 månader släpptes dock alla fria och skickades hem till Israel efter politiska påtryckningar. Rafael kom senare att gifta sig med sin norske försvarsadvokat.
Israel betalade så småningom ett symboliskt skadestånd 1996 – 23 år senare. De uttryckte "sorg" men erkände aldrig någon skuld för dådet. För dem var Bouchikhi mest ett pinsamt misstag.
— För mig är den här kompensationen blodspengar, har sonen Jamal Terje Rutgersen kommenterat i en tv-intervju.
— De sa uttryckligen att de inte tog ansvar för detta, men att de ville betala kompensation för att bevara de goda relationerna mellan Israel och Norge.
For Ahmed Bouchikhi, a Moroccan waiter, July 21, 1973, began as a normal evening.
He did not know that Mossad agents would kill him in an assassination that would lead to a case known as the “Lillehammer Affair” — one that Israel refused to take responsibility for 52 years pic.twitter.com/P9fd5qkoAY
Den israeliske journalisten Ronen Bergman, som skrivit omfattande om Mossads hemliga operationer, förklarar att när agenterna i Lillehammer såg Bouchiki ta emot ett paket från en misstänkt kontaktperson blev de övertygade om att han var terrorist – och resonerade att även om han inte var "storterrorist" så var han säkert en "liten terrorist" och borde således ändå likvideras.
Paketet visade sig senare bara innehålla LP-skivor, men då hade den oskyldige kyparen redan skjutits ihjäl.
Den verkliga måltavlans öde
Medan en oskyldig man låg död i den norska skidorten fortsatte Ali Hassan Salameh att leva vidare. Först 1979 lyckades Mossad mörda honom i Beirut med en bilbomb som också dödade fyra livvakter och fyra civila förbipasserande. Det ansågs vara ett acceptabelt pris för att döda en misstänkt terrorist.
Bouchikhi förväxlades med palestinske agenten Ali Hassan Salameh. Den senare mördades 1979 i en israelisk bilbomb som också skördade flera civila offer.. Montage. Foto: Okänd
Lillehammer-fiaskot avslöjade också Mossads europeiska nätverk. Nycklar hittade på gripna agenter ledde till razzior i Paris, Rom, Bryssel. Säkra hus, vapengömmor, flyktvägar – allt exponerades.
För första gången kunde världen se omfattningen av Israels mordapparat. Avslöjandet att ett stort antal västerländska underrättelsetjänster assisterat Mossad chockerade till och med Israels allierade.
Men var detta verkligen en "katastrof" för Israel? Eller bara ett tillfälligt bakslag i en mordkampanj som fortsatt oförminskat i årtionden?
Ett mönster som fortsätter
Israeliska underrättelsetoppar har hävdat att de lärt sig av Lillehammer. Att de infört striktare protokoll och bättre verifiering – men lönnmorden har aldrig upphört.
Hotellrum i Dubai där misstänkta stryps av agenter med förfalskade pass. Bilar som exploderar på Teherans gator. Forskare som skjuts med fjärrstyrda vapen eller palestinska aktivister som "försvinner" från europeiska huvudstäder. Mystiska "olyckor" som drabbar utpekade fiender till Israel från Kairo till Kuala Lumpur.
Årtionde efter årtionde fortsätter samma mönster. Tekniken har förbättrats – från kulsprutepistoler till drönare och AI-styrda vapen. Försiktigheten har ökat – team som en gång lämnade spår överallt arbetar nu i skuggorna. Men den fundamentala principen – att Israel har rätt att mörda vem som helst, var som helst – består.
Pågående israelisk policy
Ahmed Bouchikhi sköts ned den 21 juli 1973 framför sin hustru som väntade deras barn. Hans mördare flydde till Israel där de levde i frihet resten av sina liv. Michael Harari, mannen som beordrade mordet trots varningar om att de hade fel person, belönades med fortsatt karriär inom underrättelsetjänsten och ingen straffades egentligen för att ha dödat en oskyldig servitör i en liten norsk småstad.
Detta är inte historisk kuriosa utan fortfarande en pågående israelisk policy. Den apparat som mördade Bouchikhi – och Folke Bernadotte innan honom – opererar fortfarande, bara mer sofistikerad och försiktigare med att lämna spår.
Under Benjamin Netanyahus ledarskap har Israels lönnmordskampanjer eskalerat. Foto: Benjamin Netanyahu/FB
Lillehammer exponerade en sanning som många föredrar att ignorera: att Västvärldens främsta allierade i regionen och "den enda demokratin i Mellanöstern" inte bara systematiskt använder mord som politiskt verktyg utan även opererar med förakt för andra nationers suveränitet, och betraktar oskyldiga liv som acceptabla förluster. När internationell lag står i vägen för hämnd är det lagen som får vika – och Israels allierade i Väst fortsätter att se mellan fingrarna.
Den norska regeringen producerade en omfattande rapport om Lillehammer-affären år 2000. Israels egen dokumentation om operationen förblir dock hemligstämplad – vissa sanningar är tydligen för besvärande att offentliggöra även efter ett halvt sekel.
Trovärdighet – grunden i vår journalistik sedan 2012
Nya Dagbladets position är unik i det svenska medielandskapet. NyD är oberoende på riktigt. Tidningen ägs och kontrolleras inom den egna redaktionen – inte av stora mediekonglomerat eller utländska intressen.
Sedan grundandet 2012 har grunden i vår oberoende journalistik varit balans och trovärdighet framför sensationsjournalistik och snabba klick. NyD är Sveriges bredaste helt oberoende dagstidning och står helt fri från politiska partier och industriintressen.
NyD erhåller inget presstöd och finansieras genom läsardonationer och annonser. Läs mer om våra pressetiska riktlinjer här.
Efter en dramatisk resa för mer än tusen år sedan landsteg Erik Röde på världens största ö med elva skepp. Ättlingarna till de tidiga nordiska grönlänningarna skulle genom hans son Leif Erikson sedermera även komma att ta sig vidare till Amerika.
Redan på 870-talet hade de första nordiska invånarna bosatt sig på Island. Det var också från just Island som Erik Röde år 982 seglade iväg och närmare utforskade Grönlands södra och västliga delar.
Artikeln publicerades ursprungligen på Nya Dagbladet den 25 januari 2025.
Det är dock sannolikt att nordbor redan runt år 900 var medvetna om Grönlands existens, efter att skepp på väg mellan Norge och Island blåst ur kurs och fått syn på mindre klippiga öar utanför jätteöns östra kust, något som beskrivs i den isländska Landnamsboken.
Erik Röde föddes i Norge, men efter att hans far Torvald dömts till fredlöshet utvandrade familjen till Västfjordarna på Island. Erik hamnade dock snart i konflikt med sina grannar och dräpte två av dem, varför även han blev förklarad fredlös och tvingades lämna sin gård.
Annons:
Det var under denna tid i exil som Erik Röde enligt sagorna passade på att närmare undersöka det land han hört berättelser om, och som även Snaebjörn Hólmsteinsson utan framgång försökt locka nybyggare till några år tidigare. Erik upptäckte också att delar av ön såg ut att ha ett mildare klimat liknande det isländska
När hans tid som fredlös var över återvände han för att uppbåda frivilliga bosättare och i denna rekryteringsprocess ska det bördigt klingande namnet ”Grönland” ha myntats, som en slags motsats till det ”Island” invånarna nu uppmanades lämna.
Tusentals skandinaver
Den raske vikingen lyckades av allt att döma sälja in det nya landet. Enligt sagorna lämnade han Island med 25 skepp och uppskattningsvis ett 700-tal nordbor. Så många som elva skepp förliste i havet, men trots detta kunde två kolonier på den sydvästra kusten snart upprättas – Eystribyggd (Österbygd) och Vestribyggd (Västerbygd).
Erik Röde och en rekonstruktion av den första kyrkan på Grönland. Montage. Målning: okänd, foto: Hamish Laird
Vid tidpunkten bodde inuitfolk i delar av nordligaste Grönland, men det område som bebyggdes av nordmännen var helt obefolkat. Man byggde enklare hus och livnärde sig på fiske, jakt och boskapsskötsel. Arkeologer har påträffat ruiner efter omkring 620 gårdar och man tror att mellan 5000 och 10 000 skandinaver som mest bodde på Grönland under denna period.
Med hjälp av norska och isländska skepp bedrev man en flitig handel med Europa. Exporten bestod främst av valrossbetar, ull och pälsar i utbyte mot framförallt järnredskap, byggmaterial och vissa exklusiva livsmedel. Många av de nya grönlänningarna skaffade sig på så sätt stora rikedomar.
Grönland fick snart också sin egen biskop i samband med att ön kristnades. Även om Grönland med tiden formellt också underordnades den norske kungen hade denne endast ett begränsat inflytande. Istället rådde relativt stor självständighet där lokala hövdingar spelade en ledande roll i beslutsfattandet, men där också bönderna hade ett stort inflytande över det vardagliga och politiska livet på ön.
Bosättningarna överges
Som så ofta varar lyckan sällan för evigt och det skulle även komma att gälla Grönlands befolkning. Med sitt ringa antal och isolerade läge var man helt beroende av expeditioner för att ha en dräglig tillvaro. Kontakten med omvärlden blev samtidigt alltmer begränsad och i mitten av 1300-talet övergavs den mindre västra bosättningen. Senast vid slutet av 1400-talet hade samtliga invånare också lämnat den större östra bosättningen och under senare expeditioner påträffades heller inga levande människor längre i dessa områden.
Med tiden trängde den proto-inutiska Thulekulturen (blått) undan Dorsetfolket (grönt) och expanderade sedan söderut mot de nordiska områdena (rött). Illustration: Masae/CC BY-SA 3.0
Exakt varför och hur de nordiska bosättningarna på Grönland tömdes vet man inte med säkerhet, men en rad faktorer kan ha påverkat. Under 1300-talet blev det kallare i området vilket tillsammans med erosion, på grund av nedhuggna träd, gjorde det svårare att odla och leva på ön. Dessutom blev man alltmer ekonomiskt handelsmässigt isolerade bland annat eftersom efterfrågan på valrossbetar sjönk på grund av tillgången till billigare elfenben från Afrika.
Det finns också uppgifter om att inuiterna expanderade söderut och hamnade i blodiga konflikter med nordborna. Spekulationer finns även om att yngre generationer helt enkelt vantrivdes i isoleringen och föredrog att bosätta sig i mer folktäta områden på Island eller Norge – eller att de till och med kan ha begett sig västerut för nya äventyr i Amerika.
1540 uppgav den isländske sjöfararen Jon att han besökte Grönland och att han där påträffade en ”död man liggande med ansiktet nedåt på marken. På huvudet hade han en välgjord huva och i övrigt bra kläder av ulltyg och sälskinn. Nära honom låg en kniv, böjd och bortsliten”. Om man väljer att tro på utsagan ska detta ha varit sista gången som en europé med egna ögon såg en nordisk grönlänning.
Förnyat intresse
De nordiska bosättningarna hade gått förlorade, men med tiden skulle de nordiska makthavarna åter få upp ögonen för ön. 1605 skickade Danmarks kung Kristian IV tre fartyg till Grönland som följdes av nya expeditioner i syfte att kartlägga och utforska jätteöns kust.
En karta över Grönland från 1747 baserad på missionären Egedes beskrivningar. Målning: Emanuel Bowen (c. 1694–1767)
Vid den här tiden var det val- och säljakten som lockade, samt en ökad efterfrågan på torskleverolja. Under 1600-talet besöktes området också alltmer flitigt även av holländska och engelska valfångare som ägnade sig åt handel med inuiterna.
Politiskt uppfattades det från nordbornas sida nu som brådskande att säkra kontroll över ön innan någon annan gjorde det. Den 3 juli 1721 anlände också den norske prästen Hans Egede med några dussin bosättare till ön för att anlägga en koloni med stöd av danske kung Fredrik IV – och för att kristna öns inuitiska befolkning.
Hans Egede ses som Grönlands stora apostel och står staty i Nuuk. Montage. Målning: Johen Horner, foto: David Stanley/CC BY 2.0
En del av Danmark
De nordiska bosättarna på Grönland blev med tiden fler igen – samtidigt som konflikterna med holländare och britter tilltog så till den grad att blodiga sjöstrider förekom. 1733–1734 rapporterades det också att tusentals människor dog i en smittkoppsepidemi, men under de följande åren kunde den danska kronan ändå stärka sitt grepp över ön och grundade ytterligare handelsstationer längs med den grönländska kusten.
Under slutet av 1700-talet etablerade Danmark ett handelsmonopol över ön för att kontrollera handeln med valrossbetar, sälskinn och andra naturresurser. Under 1800-talet påbörjades också en mer systematisk kartläggning av Grönlands inland.
Danskarna lade bland annat stort fokus på att närmare studera de ruiner som återstod av de äldre nordiska bosättningarna och kunde också konstatera att det som berättades i de gamla sagorna i många avseenden tycktes ha beskrivit verkliga händelser.
Hvalsey kyrka tros ha anlagts på 1300-talet. Foto: Number 57/CC0 1.0
Ön förblev en dansk koloni fram till 1953 då området formellt erkändes som ett län i det danska riket. Det innebar att alla invånare på Grönland också blev danska medborgare och att Grönland därmed fick två platser i det danska parlamentet.
1979 ökade det grönländska självstyret och man blev en mer autonom region i det danska kungariket med ett eget parlament och självbestämmanderätt inom de flesta områden – ett självstyre som sedan utökades ytterligare 2009.
Sonen upptäckte Amerika
Även om det inte handlar om en oavbruten närvaro på Grönland kan man konstatera att nordborna har en gammal historia på världens största ö som sträcker sig tillbaka över tusen år tillbaka i tiden.
Idag har knappt tio procent av Grönlands befolkning nordiskt ursprung. Majoriteten av befolkningen härstammar från Thulefolket – det vill säga samma inuiter som anlände till Grönland på 1200-talet från Alaska och som enligt forskare sannolikt hamnade i konflikt med de tidiga nordborna och bidrog till att bosättningarna sedermera övergavs.
Grönlands största samhälle Nuuk (tidigare Godthåb) grundades av missionären Hans Egede. Foto: Oliver Schauf
Erik Röde skulle med sin bosättning av Grönland komma att gå till historien. På ålderns höst ska han enligt legenderna även ha varit mycket nära att medverka vid sin son Leif Erikssons expedition till Amerika, det nya land som nordborna skulle komma att benämna Vinland. På väg till skeppet föll dock Erik av från sin häst, vilket tolkades som ett dåligt omen och han lämnades därför hemma.
Senare samma vinter skulle olyckan även bli mer definitiv när Erik, tillsammans med ett stort antal andra nybyggare, dog i en okänd sjukdom som härjade de nordiska bosättningarna. Även sonen Leif skulle sedermera gå till historien och betraktas idag som den förste europé som landsteg i Nordamerika – 500 år före Christofer Columbus. Mer om nordbornas första expeditioner till den nordamerikanska kontinenten kan ni läsa här.
Trovärdighet – grunden i vår journalistik sedan 2012
Nya Dagbladets position är unik i det svenska medielandskapet. NyD är oberoende på riktigt. Tidningen ägs och kontrolleras inom den egna redaktionen – inte av stora mediekonglomerat eller utländska intressen.
Sedan grundandet 2012 har grunden i vår oberoende journalistik varit balans och trovärdighet framför sensationsjournalistik och snabba klick. NyD är Sveriges bredaste helt oberoende dagstidning och står helt fri från politiska partier och industriintressen.
NyD erhåller inget presstöd och finansieras genom läsardonationer och annonser. Läs mer om våra pressetiska riktlinjer här.
Plundringen av fornlämningsområdet Anundshög utanför Västerås har paradoxalt nog lett till nya viktiga upptäckter om platsens ålder. Kolprover från skadorna visar att området var i bruk redan för 1500 år sedan.
I maj upptäcktes att okända gärningsmän grävt ett stort antal gropar i fornlämningsområdet och arkeologen Sara Wisén Saveca var en av de som kände en stor uppgivenhet när skadorna uppdagades:
– Först blir man arg och sedan blir man ganska tom. Det är svårt att hitta ord faktiskt.
Plundrarna hade av allt att döma systematiskt sökt igenom området med metalldetektorer och grävt där de fått utslag. Nina Eklöf, chef för Västerås museer, förklarade omfattningen av förlusten:
– Några har troligtvis gått med metalldetektor och satt ner spaden i marken där man har fått indikationer. De har tagit bort det som vi skulle vilja gräva ut arkeologiskt för att få kunskap om vikingatiden.
Händelsen ledde till en polisutredning om misstänkt fornminnesbrott och väckte starka reaktioner både bland experter och allmänhet. Vilka föremål tjuvarna faktiskt fick med sig förblir oklart.
Oväntad vändning
Men ur förstörelsen kom en oväntad vetenskaplig vinst. När arkeologer dokumenterade skadorna tog de kolprover från en grop i en av de stora skeppssättningarna. Analyserna visade en datering till vendeltiden, omkring 500-650 e.Kr – ett resultat som stärker Anundshögs position som nyckelplats för att förstå Mälardalens tidiga maktcentra.
– Arkeologi är mer än att hitta föremål eller en enskild datering – det är ett vetenskapligt arbete som syftar till att förstå vår förhistoria, våra samhällen och vår utveckling. Dateringen är dock viktig och värdefull, det ger en glimt av vad en vetenskaplig arkeologisk undersökning kunnat tillföra, säger Nina Eklöf till Svensk Historia.
Samtidigt understryker forskarna vad som gått förlorat. En professionell utgrävning hade kunnat besvara avgörande frågor: Kommer kolet från själva skeppssättningen eller en tidigare aktivitet? Var monumentet en gravplats eller hade det andra funktioner?
"En levande plats"
Andreas Hennius, arkeolog och blivande forskningssamordnare på Västerås museer, betonar platsens dubbla betydelse:
– Vetenskapligt är platsen avgörande för förståelsen av samhällsutvecklingen i Mälardalen och norra Europa under järnålder och medeltid – inte minst i relation till framväxten av det svenska kungariket. Samtidigt är det en levande plats för allmänheten, där historien kan upplevas fysiskt och direkt.
Trots skadorna kvarstår Anundshög som en av landets mest imponerande fornlämningsmiljöer, där besökare kan vandra och uppleva en betydelsefull plats från Sveriges tidiga historia.
Anundshög är Sveriges största gravhög och ligger i Badelunda, cirka fem kilometer öster om Västerås i Västmanland. Gravhögen mäter omkring nio meter i höjd och har en diameter på 64 till 68 meter. Den uppfördes under yngre järnåldern, någon gång mellan år 500 och 1050 e.Kr., och tros ha varit en central plats för maktutövning och evenemang under denna period. Under medeltiden användes området också som tingsplats.
Området kring Anundshög är rikt på fornlämningar, däribland flera skeppssättningar, mindre gravhögar, stensättningar, en labyrint samt en uppseendeväckande runsten – Vs 13 – som är över tre meter hög. Runinskriften lyder: "Folkvid reste alla dessa stenar efter sin son Heden, Anunds broder. Vred högg runorna".
Enligt traditionen gick den medeltida Eriksgatan, den historiska färdväg som nyvalda kungar färdades längs för att erkännas av landskapen, förbi Anundshög, vilket markerats av resta stenar längs vägen. I dag är Anundshög ett välbesökt kulturarv med guidade turer, informationsskyltar och återkommande evenemang som exempelvis Arkeologidagen.
Trovärdighet – grunden i vår journalistik sedan 2012
Nya Dagbladets position är unik i det svenska medielandskapet. NyD är oberoende på riktigt. Tidningen ägs och kontrolleras inom den egna redaktionen – inte av stora mediekonglomerat eller utländska intressen.
Sedan grundandet 2012 har grunden i vår oberoende journalistik varit balans och trovärdighet framför sensationsjournalistik och snabba klick. NyD är Sveriges bredaste helt oberoende dagstidning och står helt fri från politiska partier och industriintressen.
NyD erhåller inget presstöd och finansieras genom läsardonationer och annonser. Läs mer om våra pressetiska riktlinjer här.
