”Undantagstillstånd kommer utlysas i Ukraina”

Att ett krig mot Iran inte leder till regimskifte men däremot till stängda sjövägar är enligt den Pekingbaserade analytikern Ryan Perkins inte ett misslyckande – utan hela poängen. I en intervju i The Duran, publicerad den 9 september, beskriver han hur en samtidig energi- och gödselchock enligt hans hypotes är tänkt att driva in Kina i ett val mellan att försvara sin valuta och att rädda sin småindustri.

Ryan Perkins är geopolitisk skribent och analytiker med bas i Peking och med Ryssland som återkommande resmål. Han skriver löpande om finans, industri och energi, och har sedan i våras publicerat en serie texter om vad kriget i Persiska viken innebär för Kina. Alex Christoforou introducerade honom i programmet och frågade om hans Substack, medan Alexander Mercouris – som träffat honom i Ryssland – beskrev honom som ovanligt väl bekant med både den kinesiska och den ryska verkligheten, och med finansvärlden. Det framgår av samtalet.

Perkins markerar tidigt att det här är en hypotes, inte ett dokumenterat beslut.

— Jag har alltid sagt att det är en hypotes. Jag har inga fasta bevis för att det här är strategin, säger han.

Han beskriver sitt eget resonemang som en rekonstruktion av vad han tror är planen, inte som en förutsägelse om att den kommer att fungera: variablerna är för många, och han säger uttryckligen att han inte påstår att den lyckas.

Två saker som redan stod i policypappren

Utgångspunkten är enligt Perkins inte de senaste månadernas nyhetsflöde utan det som skrevs innan kriget bröt ut i mars. När han gick igenom strategisk litteratur och policypapper från de senaste 10–20 åren fann han två återkommande slutsatser, tvärs över institutioner och årtionden.

Den första var att en regimskiftesoperation i Iran genomgående bedömdes som osannolik att lyckas – vare sig genom en kort och hård militär insats eller genom en utdragen luftkampanj, och i praktiken inte alls utan en betydande markkomponent. Den andra var att Iran, i händelse av en militär operation, förväntades stänga sundet.

Kopplingen mellan de två bär hela hans resonemang. Om båda utfallen var kända på förhand, resonerar Perkins, blir den officiella förklaringen – att man försökte något som gick fel – mindre trolig än alternativet: att stängningen av sundet var det man ville uppnå. Han lägger till en observation om hur sådana beslut hanteras offentligt. Inkompetensberättelsen, säger han, används ofta av västerländska medier för att överbrygga glappet mellan vad som betraktas som ett politiskt nödvändigt steg och vad en demokratisk allmänhet är beredd att acceptera. Om detta var planen hade kostnaderna och sidoskadorna räknats fram i förväg och bedömts som acceptabla – och då behövs en berättelse om oförutsedda omständigheter.

— Kanske var stängningen av sundet operationens egentliga avsikt. Kanske var det det långsiktiga målet, säger Perkins.

Hur central passagen är för världens oljeflöden råder det ingen tvekan om. Enligt amerikanska energimyndigheten EIA passerade i genomsnitt omkring 20 miljoner fat olja per dag genom Hormuzsundet under 2024, motsvarande ungefär en femtedel av den globala konsumtionen av petroleumprodukter, och myndigheten konstaterar att det för de flesta volymer saknas praktiska alternativa vägar ut ur regionen. Cirka 84 procent av råoljan och kondensatet gick till asiatiska marknader, där Kina, Indien, Japan och Sydkorea tillsammans stod för runt 69 procent av flödena. Rörledningarna förbi sundet i Saudiarabien och Förenade Arabemiraten bedömdes vid en avbrottssituation kunna ta emot omkring 2,6 miljoner fat per dag utöver de volymer som redan går den vägen – en bråkdel av det som normalt passerar Hormuz.

Gödsel i mars, mat i september

Den andra halvan av Perkins pusselbit handlar inte om olja utan om gödsel. Gödselmedel och insatsvaror för gödseltillverkning går i stor utsträckning samma väg som oljan, och bristen slog enligt honom till i början av det norra halvklotets planteringssäsong.

Där kommer tidtabellen in. En gödselbrist syns inte omedelbart i matpriserna – den syns när skörden kommer in. Ger man ungefär sex månader från det att gödselbristen uppstår till att den slår igenom i livsmedelsförsörjningen, hamnar man enligt Perkins någonstans i september–oktober. Det var också vad han skrev i sin ursprungliga artikel i april: att de två chockerna borde börja synkronisera vid den tidpunkten. Att energi- och matbristen träffar samtidigt är i hans läsning inte ett olyckligt sammanträffande utan det som ger maximal ekonomisk effekt.

— Om man räknar med sex månader från gödselbristen tills den slår igenom i livsmedelsförsörjningen skapar det störst ekonomisk effekt om de två synkroniseras ungefär då, säger han.

Samtidigt menar han att energiprisbilden inte hängde ihop. Det som pågick var enligt hans beskrivning en långsiktig förstörelse av energiinfrastruktur i regionen, till vilket kom situationen i Venezuela och EU:s sanktioner mot Rysslands möjligheter att exportera energi utanför sitt närområde. Ändå betedde sig prisbilden märkligt dämpat. Hans tolkning är att priserna hölls nere finansiellt – att man både byggde upp en bristsituation och dolde den.

Frågan blir då hur länge en brist går att dölja. Perkins prognos i september var villkorad: om utbudsläget fortsätter oförändrat trodde han att oljepriset skulle passera 100 dollar per fat inom kort, ligga någonstans kring 120–125 dollar vid månadsskiftet och röra sig mot 150 dollar mot årsskiftet. För livsmedel räknade han tidigare med en global prisuppgång i storleksordningen tio procent.

— Jag spekulerar nu, men mot slutet av året, om utbudsläget fortsätter oförändrat, vilket verkar möjligt, vilket verkar sannolikt just nu med tanke på de återkommande upptrappningarna, talar vi förmodligen om omkring 150 dollar fatet för olja, säger Perkins.

Verkstadsgolvet som ingen räknar med

Först i nästa led får hypotesen sin adress. Måltavlan är enligt Perkins i första hand Kina, och den svaga punkten han pekar ut är inte de stora varumärkena eller högteknologin utan den enorma sektorn av små och medelstora tillverkare – fabrikerna som gör det som resten av världen använder.

Han talar om industrins förädlingsvärde, alltså skillnaden mellan vad som går in i fabriken och vad som kommer ut. Förädlingsvärde är inte samma sak som vinst, men det säger något om utrymmet. Under pandemins inledning kollapsade detta gap enligt Perkins dramatiskt: inköpspriserna steg medan konsumentpriserna inte följde med, och den globala inflationsvåg som utlöstes absorberades i praktiken av de kinesiska tillverkarna. De klarade det genom att skära kostnader, tära på sparande och säga upp personal. Mercouris, som själv besökt Kina, la till sin bild av hur många orter som lever på just sådana småföretag och antog att marginalerna där är mycket pressade.

Därefter steg staten in med ett omfattande industripaket: uppskjutna el- och skatteinbetalningar och extremt billig kredit från de statliga bankerna. Det gick att göra, menar Perkins, därför att problemet var kortvarigt till sin natur. Man kunde bygga en bro till det normala. I det läge han beskriver nu – en situation som enligt honom skulle kunna vara i 18 månader till två år – finns det ingen motsvarande strand att bygga bron till, och därmed betydligt mindre utrymme för samma sorts insats.

— Den nuvarande situationen skulle potentiellt kunna pågå i 18 månader till två år, kanske, vem vet. Så i den situationen finns det egentligen ingenstans att bygga en bro till, förklarar han.

Valutan som finns i två versioner

Den andra sårbarheten är den som de flesta enligt Perkins uppfattar som en styrka: att Kina bygger ut sitt eget betalningssystem och handlar en växande del av sin olja i egen valuta. Det skyddar, men bara till en viss gräns, eftersom den omgivande globala finansiella arkitekturen fortfarande i allt väsentligt är byggd av dollar. Han liknar det vid ett tåg som går på egna spår genom ett landskap där all stödjande infrastruktur är någon annans. Det skapar en asymmetri, och det är den asymmetrin han tror ska utnyttjas.

Mekaniken är enkel att följa. När Kina betalar för olja i yuan hamnar valutan hos säljaren, och det finns en gräns för hur mycket av den en oljeexportör kan återanvända till kinesiska varor, tjänster och finansiella instrument. Överskottet växlas på öppna marknaden, i första hand till dollar. På så vis byggs det upp en pool av yuan utanför fastlandets direkta kontroll, handlad i Hongkong, Singapore och London.

— Det är en valuta, men det finns två växelkurser, säger Perkins.

Samma yuan prissätts på två skilda marknader: den inhemska kursen, CNY, som People's Bank of China styr, och den offshorehandlade kursen, CNH, som sätts av utbud och efterfrågan i den betydligt mindre poolen utomlands. Någon formell fast bindning mellan de två finns inte – men centralbanken har starka skäl att hindra kursskillnaden från att växa, och har historiskt kunnat hålla ihop kurserna genom begränsade likviditetsinsatser i offshoremarknaden.

Här kommer oljepriset tillbaka in i resonemanget. Ju dyrare oljan blir, desto fler yuan måste Kina betala för den, desto mer hamnar i offshorepoolen och desto mer växlas vidare – vilket i sig pressar kursen nedåt. Perkins bedömning är att en prisuppgång av den storlek han skisserar blir för stor för att mötas med begränsade likviditetsinsatser.

Då återstår enligt honom två obekväma vägar: att köpa tillbaka valuta på öppna marknaden, eller att göra det mer attraktivt att hålla yuan genom högre räntor. Något automatiskt tvång att skruva upp hela Kinas inhemska ränta för att försvara en offshorekurs finns inte – men det är i den riktningen trycket går, och det är där Perkins ser fällan slå igen. Den finanspolitik som krävs för att hålla de små och medelstora tillverkarna under armarna drar åt ett håll; det som krävs för att försvara växelkursen drar åt det motsatta.

— Det är därför det är en så lömsk fälla, eftersom höjda räntor för att försöka göra renminbin mer attraktiv att hålla utesluter den sortens finansiella, finanspolitiska stimulanspaket som användes förra gången detta hände, under pandemins inledning, säger Perkins.

Kinas motdrag

Att Peking inte skulle ha sett något komma är enligt Perkins uteslutet. Han menar att Kinas ledning i minst tio år, sannolikt närmare tjugo, har arbetat utifrån antagandet att det till slut skulle bli någon form av ekonomiskt krig med USA. Det han kallar en energisäkring av ekonomin – de mycket stora investeringarna i förnybar kraft, elbilar och inhemsk energiinfrastruktur – beskriver han som buffertbyggande i varje led av produktionskedjan.

— Kina har förberett sig på detta i minst tio år, snarare femton och möjligen tjugo. Jag tror att alla i den högsta ledningen förstod att det någon gång skulle komma någon form av ekonomiskt krig, säger han.

Under det senaste året pekar han särskilt på aktiviteten i finanssektorn. Kina har enligt honom arbetat med att få balansräkningarna i ordning, ingått valutaswapavtal och strypt utgivningen av dollarobligationer. Ett konkret verktyg han nämner är möjligheten för institutioner att låna renminbi mot innehav av renminbiobligationer i stället för att sälja när kursen börjar falla – ett sätt att bygga in tröghet i marknaden.

Hongkongs monetära myndighet annonserade den 13 januari 2025 en likviditetsfacilitet för handelsfinansiering i renminbi på 100 miljarder yuan, med räntor som refererar till fastlandsnivåer plus ett påslag, en valutaswap med centralbanken PBoC och en repofunktion där obligationer köpta via Bond Connect kan användas som säkerhet. Det var ett besked om att införa verktygen, inte ett datum då de omedelbart var på plats. Vad de visar är att offshoremarknaden för renminbi faktiskt har fått en likviditetsarkitektur byggd för påfrestning.

Tullkriget som stresstest

Perkins har återkommit till sin hypotes i uppdateringar under sommaren, och en av de slutsatser han landat i handlar om tullkriget. Bilden av ett hafsigt och impulsstyrt handelskrig köper han inte längre. I efterhand framstår tullarna för honom snarare som en systematisk kartläggning: ett sätt för USA att pröva var de kinesiska sårbarheterna satt och vilka vedergällningsvägar Peking faktiskt skulle kunna använda om det gick till skarpt läge.

— Jag tror att det i många avseenden var ett tillfälle att testa vilka vedergällningsvägarna är om vi gör det här, och sedan se hur det matas genom systemet, säger han.

Till den bilden hör enligt honom också det politiska skådespelet. Med en president som Donald Trump i förgrunden blir det möjligt att låta hela operationen se ut som bluff, bombast och en förvirrad gammal man som inte vet vad han gör, medan mätningen pågår i bakgrunden. Att narrativet om inkompetens är användbart är en av grundstenarna i hans resonemang: han menar att västmediernas inkompetensberättelse ofta fungerar som bro mellan vad makten betraktar som ett politiskt måste och vad en väljarkår är beredd att acceptera.

Mercouris för in ett annat namn i samtalet – finansminister Scott Bessent – och påminner om dennes bakgrund i valutaspekulation, inklusive rollen vid det brittiska pundets fall ur den europeiska växelkursmekanismen 1992. Slutsatsen som värden drar är att invändningen om att detta skulle vara en för komplicerad idé för en sådan person inte håller. Han lägger samtidigt in en egen invändning: att spela med de västliga ekonomiernas stabilitet i hopp om att knäcka Kina framstår som utomordentligt vårdslöst, och han undrar högt om det verkligen är vad en finansminister ska ägna sig åt snarare än en fondförvaltare. Perkins framställer inte sina slutsatser om hans roll som fastställda fakta utan som den mest rimliga läsningen av vem som sitter i mitten av bilden.

Perkins svarar med att flytta ambitionsnivån nedåt. Målet är enligt honom inte att krossa Kina. Målet är tillräcklig ekonomisk hävstång.

— Jag tror inte att målet är att knäcka Kina. Och som jag skrev i april tror jag att målet är att försöka skapa tillräcklig ekonomisk hävstång över Kina för att de ska kunna tvinga fram – när jag säger Plaza-avtalet menar jag en uppgörelse av Plaza-typ. Jag menar inte att det är en exakt kopia. Det är något som skulle vara funktionellt likartat, säger Perkins.

Brics tappade fart

Den alternativa finansiella arkitektur som Brics-länderna arbetat på hade enligt Perkins verklig fart under det ryska ordförandeskapet. Sedan gick ordförandeklubban vidare till Brasilien, och då stannade arbetet. När Indien tog över hände enligt honom i praktiken ingenting alls. Han misstänker starkt amerikanskt tryck bakom stiltjen, och konstaterar att det är precis den sortens infrastruktur utanför dollarzonen som skulle ha gett Kina fler handlingsalternativ i det läge han beskriver.

— Det fanns stor drivkraft bakom det under Rysslands ordförandeskap. Så snart det gick över till Brasilien stannade det helt, och när det sedan kom till Indien hände återigen absolut ingenting, säger han.

Mercouris lägger till uppgifter från egna samtal i Moskva. Ryska tjänstemän som varit involverade i Brics-arbetet har enligt honom beskrivit hur ett omfattande arbete under 2024 kulminerade i mötet i Kazan med betalningssystemen, varefter frustrationen blev stor när Brasilien tog över ordförandeskapet och flyttade tyngdpunkten till gröna frågor. Han talar om betydande irritation och öppen tvist, om att brasilianarna svarade att ryssarna uppträdde oartigt och att Sydafrika och Indien ställde sig på Brasiliens sida. Den slutsats hans ryska samtalspartner enligt honom drog var att motparterna i Brasilien och Indien personligen fruktade amerikanska sanktioner mot dem själva om betalningssystemen rullades ut, och att den rädslan var en av de tyngsta bromsarna. Perkins kommenterar att han hört en likartad beskrivning från ekonomen Radhika Desai vid konferensen i Vladivostok.

Indien: när staten tar smällen

Här korrigerar Perkins uttryckligen sin egen prognos. När han i mars pekade ut Indien som den mest utsatta av de större ekonomierna räknade han med att gödselkrisen skulle slå igenom som minskad livsmedelsproduktion vid skördetid. Så blev det inte, säger han. Indien gick i stället aggressivt ut på den öppna marknaden och köpte gödsel och råvara till de kraftigt uppdrivna priserna – urea till omkring dubbla priset jämfört med före krisen enligt hans uppgift – och slussade det vidare till bönderna kraftigt subventionerat.

Effekten, som han ser den, är att chocken från Hormuz inte försvann utan flyttade adress. Den ligger nu på statens balansräkning, med växande budgetproblem och begynnande press nedåt på rupien som följd. Enligt Perkins är detta det första synliga tecknet på att fällan fungerar – hans egen formulering i en artikel publicerad samma dag som intervjun.

— Indien har i praktiken helt enkelt tagit den ekonomiska chocken från Hormuzsundet och flyttat den rakt över till statens balansräkning, säger Perkins.

Konsekvensen han förutspår är inte ett indiskt utträde ur Brics. Något sådant tror han inte kommer.

— De kommer inte lämna Brics. De kommer inte göra ett formellt tillkännagivande om att de lämnar, men de börjar bara bete sig på sätt som gör deras deltagande i grunden meningslöst, säger han.

Brasilien står enligt honom inför sin egen version av samma sak, eftersom landet nu går in i sin planteringssäsong och är kraftigt exponerat mot gödselsidan. Han hänvisar till en Reuters-artikel några veckor tidigare om att brasilianska sojabönder tappar sitt kostnadsförsprång mot amerikanska konkurrenter, just av detta skäl. Vidare räknar han upp Pakistan, Egypten och Kenya bland de hårdast drabbade av gödsel- och bränslepriserna, och i förlängningen hela det globala syd. Kina utgör undantaget: landet är enligt honom i huvudsak självförsörjande på gödsel, och när krisen inleddes vände Indien sig faktiskt till Peking med en förfrågan om hjälp – något han läser som ett mått på desperation givet läget mellan de två.

En uppgörelse i Plazas efterbild

Vad hävstången ska användas till är enligt Perkins en framtvingad överenskommelse. Han jämför med Plaza-avtalet från 1985, men understryker att det inte handlar om en kopia utan om något funktionellt likartat: ett avtal där Kina förmås att väsentligt tona ner sina valutaambitioner och acceptera villkor från amerikansk sida.

Hans läsning av det japanska förloppet – revalvering, hett kapital, kollaps i exportsektorn, en flod av billiga pengar, uppblåsta tillgångsbubblor och därefter ett långt deflationsårtionde – är den analogi han arbetar med, inte ett fastställt historiskt orsaksschema. Poängen han vill åt är riktningen: att bromsa Kinas ekonomi tillräckligt länge för att USA ska hinna revitalisera sin egen.

Och där, menar han, kollapsar hela projektet inifrån.

Perkins avvisar tanken att ett sådant andrum skulle kunna användas till återindustrialisering. Någon ritning för att industrialisera om ett land finns inte, säger han. Skälet till att USA avindustrialiserades i första hand är enligt honom dollarns reservvalutastatus i sig: driver man ett globalt kapitalimperium blir tidshorisonterna och kapitalstyrningen oförenliga med industrins behov, och växelkursen blir fel. Slutsatsen blir en motsägelse i hjärtat av den strategi han beskriver – USA kan enligt honom industrialiseras om först den dag dollarn upphör att vara världens reservvaluta.

— Det finns ingen ritning för att återindustrialisera ett land. Det främsta skälet till att USA avindustrialiserades är dollarns reservvalutastatus, säger han.

Samma mönster ser han i Tyskland. Avindustrialiseringen där är inget nytt fenomen utan en process som pågått sedan återföreningen och accelererat med eurozonen, där Tyskland fått en roll som nästan är analog med USA:s i dollarzonen, om än underordnad denna. Britterna gick enligt honom igenom motsvarande i slutet av 1800-talet.

Rören norrut och taxichauffören i Peking

En möjlig energiutväg för Kina, om energipriserna biter, går enligt hans resonemang genom rysk gasinfrastruktur. Om den nya gasledningen vill Perkins framför allt kommentera att projektet går framåt och drivs så fort det kan drivas. Problemet just nu handlar enligt vad han hört inte om vilja utan om sträckning. Den ursprungliga rutten var enligt hans uppgift ganska säkert bestämd till att gå genom Mongoliet. På konferensen i Vladivostok blev han informerad om att invändningen kommer från kinesisk sida, som oroar sig för säkerhetsriskerna med ett tredje land i vägen – inte för att man misstror Mongoliet i dag, utan för vad som kan hända med Mongoliet framöver. Det som nu enligt honom prövas är en dragning runt landet, sannolikt in i nordöstra Kina.

— Det är inte så att de inte litar på Mongoliet. De litar inte på vad som kan hända med Mongoliet inom den närmaste framtiden, säger Perkins.

Skulle det bli så förlorar Mongoliet mer än transitavgifter. Landet var enligt Perkins uppgifter positionerat för betydande investeringar i sin egen energiinfrastruktur och för en andel av gasen som skulle passera.

Mercouris avslutar med att återkomma till något Perkins sagt till honom vid deras första möte, och som fastnat: att man kan sätta sig i vilken taxi som helst i Peking och fråga vad kriget i Iran egentligen handlar om, och få svaret att det handlar om Kina. Perkins står fast vid iakttagelsen och vidgar den. Enligt honom har detta inte uppstått nyligen, utan underbyggt mycket av den politiska förändringen i Kina under det senaste decenniet. Han knyter det till grundlagsändringen som lät Xi Jinping sitta kvar efter sin andra mandatperiod: i toppen av statsapparaten förstod man att detta var på väg, och att navigationen krävde kontinuitet i ledarskapet och en förstärkt ideologisk ryggrad. Omorienteringen mot en mer socialistisk utbildningsinriktning handlade enligt honom om just detta, eftersom den liberala, USA-vänliga miljön i de stora kuststäderna uppfattades som den svaghet som skulle komma att utnyttjas.

— Om en taxichaufför börjar tala om kriget mot Iran kommer han att säga att det egentligen handlar om Kina, säger Perkins.

Samma sak gäller Ukraina, säger han: talar man med kineser om det kriget hamnar man nästan alltid i att det till sist handlar om Kina, eller i varje fall om regimskifte i Ryssland och därmed om politiken mot Peking.

Anekdoten från baksätet i en bil är ingen opinionsmätning. Men den bär hela hans tes i miniatyr: att den ekonomiska belägringen redan är en förklaringsmodell i det land som enligt honom är dess mål.