Den 11 augusti röstade Polens underhus igenom en ny medielag som ska motverka utomeuropeiskt ägande av polska medier – någonting som fått EU-ledare, vänsterliberala journalister och opinionsbildare att rasa.

Skattefinansierade SVT trycker bland annat på att kritiker anser att lagen ”utgör ett hot mot pressfriheten” och upprepar återkommande att lagen är ”hårt kritiserad”.

Lobbyorganisationen Reportrar utan gränser går ännu längre och anklagar polska politiker för att vara ”skrupelfria” och att man ”skyr nästan inga medel” i sin strävan att ”försämra pressfriheten”.

Liknande retorik har förts fram av svenska mediepersonligheter som Aftonbladets Martin Aagård och Liv Beckström på Dagens Arena.

”Tekniken att utmåla journalistiken som statens fiende har både trumpismen och putinismen gemensamt. Och många följer efter. Senast Polen. Det fungerar nämligen. Den ryska, extremt effektiva lagstiftningen håller på att mala ner alla kritiskt granskande medier till stoft och intet”, hävdar Aagård exempelvis på Twitter.

Beckström i sin tur hävdar att Polens nya medielag ”går emot demokratin” och Erik Halkjaer på Omvärlden anser att lagen ”är ett hot mot pluralism i medieägandet och för fria medier i stort!”

Att svenska vänsterradikala och vänsterliberala mediepersonligheter är mycket negativt inställda till medielagen och Polens politiska ledning som sådan är alltså helt uppenbart, men vad innebär förändringen egentligen?

I korthet är tanken med lagförslaget att ta bort möjligheten för utomeuropeiska privata aktörer att bli majoritetsägare i polska tv-kanaler.

Redan i nuläget får ett utomeuropeiskt företag inte äga mer än 49 procent av ett polskt mediebolag – någonting som amerikanska Discovery-ägda TVN24 kommit runt genom att registrera sitt dotterbolag i Nederländerna varvid de fortsatt kunnat sända tv i Polen.

Det är denna typ av kryphål och utländsk påverkan som Polen nu vill bli av med och förhoppningen är att lagförslaget, om det antas, ska göra det omöjligt för tv-bolag som TVN24 att kringgå polsk lagstiftning och att dessa helt enkelt inte längre tillåts verka i landet.

TV-bolaget TVN24 hävdar i sin tur att lagförslaget är en del i en häxjakt på bolaget och att syftet är att få bort just dem från den polska marknaden. Vidare påstår man att förslaget ”underminerar äganderätten och väcker oro bland utländska investerare”.

Det polska regeringspartiet Lag och Rättvisa (PiS) påpekar att lagstiftningen är viktig för att Kina och Ryssland inte ska kunna köpa upp polska radio- och tv-kanaler och hoppas att den mycket snart kan godkännas i den polska riksdagens överhus.

– Vi har inga särskilda planer angående någon specifik tv-kanal. Det handlar om att täta till regleringarna så att det inte blir en situation där företag utanför EU kan köpa upp media i Polen, konstaterar premiärministern Mateusz Morawiecki.

Noterbart är att flera amerikanska senatorer har ”varnat” den polska regeringen för att lagförslaget hotar ”en betydande amerikansk investerare i landet” och krävt att förslaget dras tillbaka.

– Stora amerikanska kommersiella investeringar i Polen binder samman vårt välstånd och förbättrar vår kollektiva säkerhet. Det här lagförslaget hotar mediefriheten och kan underminera Polens starka investeringsklimat, hävdar USA:s utrikesminister Antony Blinken och tillägger att han är ”djupt bekymrad” över att underhuset röstat igenom förslaget.

Även om motståndare till den polska regeringen gärna vill utmåla begränsningar av utländska aktörers ägande av mediekanaler i andra länder som någonting extremt och ”odemokratiskt” så menar många polacker att lösningen är direkt nödvändig för att begränsa utländska intressens möjligheter att bedriva propagandakampanjer och styra debattklimatet i Polen.

Att just Polen angrips för detta bedöms av många också handla om att landet har en högerkonservativ regering som ofta för en politik som rent allmänt ogillas av EU:s mer globalistiska och vänsterliberala ledare.

Noterbart är att Polen inte är det enda EU-land som vill begränsa utländskt ägande i sitt respektive lands medier. I Frankrike får en aktör utanför EU inte äga mer än 49 procent av en markbunden tv-kanal om räckvidden är över 2,5 procent av landets tv-tittande befolkning, och har en utländsk aktör redan innehav i en nationell kanal så får denna enbart ha 15 procent innehav i en annan kanal och fem procent i en tredje.

En utomeuropeisk aktör får heller inte äga över 20 procent av en radiokanal och heller inte äga mer än 20 procent av andelarna i en franskspråkig nyhetstidning – så länge aktören inte själv har inkorporerat denna. En enskild aktör får heller inte kontrollera över 30 procent av den dagliga nyhetstidningsmarknaden.

Noterbart är också att den franska lagstiftningen till skillnad från den polska inte anklagas för att vara odemokratisk eller totalitär – istället försvaras den med argument som att den förhindrar att en privat aktör får för mycket makt och inflytande och systemet påstås gynna mångfalden och pluraliteten på den franska mediemarknaden.

Man menar vidare att begränsningarna av utländskt ägarskap finns för att hylla och skydda den ”galliska kulturen” som Frankrike är mycket stolta över.

Även andra länder som Spanien, Kanada, Tyskland, Australien och USA har eller har fram till nyligen också haft begränsningar i olika former för utländskt ägarskap av mediekanaler.

Ändå är det just det polska lagförslaget som får USA och EU att rasa och att utländska aktörer får möjlighet att kontrollera polsk media är en fråga som anses så pass viktig och betydande att även höga EU-företrädare gått ut offentligt och klandrat Polens politiska styre.

”Mediemångfald och olika åsikter är något som välkomnas av starka demokratier, inte något de bekämpar”, hävdar EU:s värderings- och öppenhetskommissionär Vera Jourová på Twitter och menar vidare att ”lagförslaget sänder en negativ signal”.

I den vänsterpopulistiska skvallertidningen Aftonbladet får kritiker till den polska regeringen fritt spelrum att breda ut sig och beklaga sig över att medielagen bara är ett av många steg för det polska regeringspartiet (PiS) att ”montera ned den ena demokratiska regeln efter den andra”.

– Den befinner sig inte alls, för det är ingen demokrati. Det är inte en diktatur, men det är en regim som är allt mer auktoritär, och som monterar ned den ena demokratiska regeln efter den andra, säger Peter Johnsson som författat en bok om de senaste årens utveckling i Polen.

Man hävdar också att polackerna i allmänhet är mycket positivt inställda till att utländska aktörer äger landets medier och påstår bland annat att ”tusentals polacker (gått) ut på gatorna för att protestera mot de nya reglerna för beviljande av sändningstillstånd”.

Huruvida den massiva internationella propagandakampanjen med syfte att få polska politiker att dra tillbaka lagförslaget eller rösta ner det i överhuset kommer att ge några resultat återstår dock att se.

Klart är i alla fall att den sammantagna bilden av den faktiska lagen knappast ger fog för att anklaga Polen för en antidemokratisk utveckling – tvärtom. Åtminstone inte om man med demokrati åsyftar ett samhällsskick där en av de första tre statsmakterna – parlamentet – genom ett demokratiskt beslut kräver att även den fjärde statsmakten – media – ska ha en rimlig koppling till den nation man agerar i.

Isac Boman