Dagen efter det misstänkta islamistiska terrordådet i Norge publicerade Bonniertidningen DN en artikel om att ”oron hos muslimer” är stor, där man bland annat betonar att ett ”muslimskt dialognätverk” kommer att närvara på en kommande sorgegudstjänst i Oslo domkyrka.
”När gärningsmannen blir presenterad som muslimsk extremist blir det extra svårt för oss eftersom extremister på höger sida kommer att missbruka detta och sprida islamofobi.”, säger Basim Ghozlan i styrelsen för nätverket som intervjuas.
Behandlingen av fallet Anders Breivik som det mest iögonfallande kontrasterande exemplet just i Norge är slående.
”Breivik handlade inte i ett vakuum utan mitt i en tid som skapar och återskapar ett nytt åsiktsklimat.”, skrev vänsterpopulistiska Aftonbladets Katrine Marçal i en ledare i Utöya-dådets eftermäle.
Det faktum att den ökände högerextremisten hade bakgrund som frimurare förekom exempelvis inte i den bredare debatten. Mest märkvärdigt var dock kanske Breiviks egna angivna motiv till dådet, där han under rättegången menade att syftet med attentatet ironiskt nog var att ”få igång en häxjakt mot kulturkonservativa”, även moderata sådana, något som kan konstateras också blev utfallet.
Fenomenet dubbla måttstockar hos de gamla mediehusen är knappast något som förvånar någon som inte bott under en sten under de senaste 20 åren, men likväl kan påminnas om det väl inarbetade modus operandi på detta område som kan sammanfattas i två punkter:
1) Ett våldsdåd begås av en islamistisk (eller misstänkt islamistisk) gärningsman.
Enligt medströmsmedia (mainstreammedia) handlar detta alltid om isolerade galningar och bör inte associeras till muslimer som folkgrupp eller islam som religion och/eller politisk ideologi. Inslag här skall lägga tonvikten på att nyansera väsentliga och faktiska skillnader mellan terrorister, islamister och den stora massan invandrare från Mellanöstern.
Vad gäller politiska åtgärder torgförs vanligtvis ett behov av att uppgradera Storebrors övervakningsapparat samt hårdare statlig kontroll av lagligt vapenägande. Illegal vapenhandel läggs det dock som regel inget större krut på trots att dessa utgör den absoluta majoriteten av vapen som används vid dödliga våldsbrott.
I övrigt uppmanas befolkningen att känna extra mycket gemenskap med minoriteter och hålla varandra i händerna – bildligen eller genom att samlas på ett torg och sjunga Kumbaya.
Ett centralt underförstått budskap i sammanhanget är att utomeuropeiska folkgruppers expansion i Europa alltid, utan undantag, är moraliskt legitim och måste fortsätta precis som tidigare. Hårdare gränskontroller är totalt ointressant och återvandringspolitik är absolut otänkbar.
2) Ett våldsdåd begås av en högerextremistisk (faktisk eller påstådd) gärningsman.
Detta handlar, enligt samma medier, aldrig om isolerade galningar, idioter och psykopater utan är ett generellt uttryck för rasistiska tendenser hos gruppen vita män i synnerhet eller europeiskättade människor i största allmänhet. Inslag i dessa fall lägger tonvikten på kollektivt skuldbeläggande och insinuerande av en inneboende – kollektiv – ondska.
I politisk väg förs som regel fram ett behov av nya inskränkningar av medborgarnas rätt att bära vapen. Illegal vapenhandel däremot är dock inget man satsar nämnvärt att bekämpa heller i detta fall.
Därtill brukar föras fram ett behov av att stärka övervakningen av politiska miljöer med någon typ av nationalistisk inriktning inklusive demokratiskt inriktade sådana.
Det underförstådda budskapet är att europeiska folkgruppers anspråk på sina egna hemländer alltid, utan undantag, är illegitima och rentav ondskefulla. Det enda moraliskt försvarbara beteendet för dessa är att visa en kritisk grad av självförakt och självförnekelse.
Begreppet ”rasism” är missbrukat och slitet, men om det ska ha någon meningsfull betydelse så är det att använda olika måttstockar för olika folkgrupper i kombination med systematiska tillvägagångssätt som skadar en person eller folkgrupp på basen av kulturell eller etnisk tillhörighet.
I den bemärkelsen måste medströmsmedias dubbla måttstockar för terrorn, trots den pseudo-humanistiska medmänsklighet man försöker projicera, betraktas som rasistisk i dess verkliga bemärkelse.
Markus Andersson
