Hjälp Nya Dagbladet att finnas kvar
Den sydafrikanske bonden Leon Lotz berättar att hans svärfar sköts ihjäl och att hans hustru våldtogs när beväpnade gärningsmän angrep familjen. Hos Tucker Carlson beskriver han det sanktionerade våldet mot vita i Sydafrika och knyter sin anklagelse till Malemas sång som uppmanar till att döda boern och ett rättssystem som enligt honom sviker offren.
Samtalet publicerades torsdagen den 1 oktober. Carlson publicerade intervjun med en presentation där han anklagar medier för att avfärda uppgifter om etnisk rensning mot vita i Sydafrika som en rasistisk konspirationsteori.
Lotz berättelse börjar med hans egen familj, inte med en nationell brottsstatistik. Han beskriver hur barnen bevittnade våldet, hur familjen flyttade för att komma undan och hur han senare försökte få besked om mannen som enligt honom dömdes för mordet på svärfadern.
Barnen var kvar på gården
Enligt presentationen på Carlsons kanal inträffade attacken 2010, när åtta beväpnade angripare tog sig in på svärföräldrarnas gård. Där uppges att svärfadern mördades, svärmodern misshandlades svårt och Lotz hustru Adel våldtogs inför barnen.
I samtalet återkommer Lotz senare till händelseförloppet. Hustrun hade åkt till sina föräldrar för att hjälpa till på gården medan hennes far låg på sjukhus efter en operation. Lotz hade också varit där, men lämnade gården under kvällen och körde hem med en hästtransport.
När attacken inträffade befann han sig enligt sin berättelse omkring 600 kilometer bort. Svärmodern ringde och berättade att svärfadern hade blivit skjuten. I bakgrunden hörde Lotz en man skrika rasistiska förolämpningar innan samtalet bröts.
Hans barn var kvar på gården. Den yngsta dottern var omkring tre år och sonen omkring 16, uppger han. Sonen ska ha hotats med ett vapen riktat mot huvudet innan angriparna gick in till svärfadern och sköt honom i buken.
Lotz återger också sonens berättelse om att han lyckades gömma en pistol. Pojken övervägde att skjuta en av gärningsmännen, men avstod eftersom han inte visste vad de andra angriparna då skulle göra med hans mor och syskon.
För Lotz följde en lång bilresa tillbaka till familjen. Han berättar att en anställd som arbetat hos honom sedan han började med jordbruket hjälpte honom att packa, ordnade te och ringde regelbundet under färden för att kontrollera att han klarade resan.
Den svarte medarbetaren beskriver han som en del av familjen och som någon som gjort mer för honom än någon vit person han känner. Berättelsen om hjälpen står sida vid sida med hans anklagelser om rasism: kritiken riktas mot angriparna, den politiska retoriken och myndigheternas agerande, samtidigt som han framhåller en nära relation över hudfärgsgränsen.
Flytten gav ingen trygghet
Efter mordet lämnade familjen gården och flyttade till Karoo. Lotz säger att han ville bort från brottsplatsen och trodde att området skulle vara säkrare. Några månader senare mördades enligt honom grannen intill. Grannens hustru överlevde trots att hon hade skjutits två gånger.
Han berättar även om en gård han köpte i Middelburg i Östra Kapprovinsen. Säljarnas föräldrar hade enligt hans uppgifter tvingats ned på knä och skjutits i bakhuvudet. En annan man som hyrde en gård i samma trakt ska ha dödats genom att få halsen avskuren.
Lotz räknar själv till tre gårdsattacker som han utsatts för.
Vid en annan attack ska personer först ha kommit till gården och sagt att de ville köpa får. Därefter anlände fler beväpnade män i ett fordon och började skjuta. Lotz säger att familjen besvarade elden och att polisen kom till platsen, men att någon kriminalteknisk undersökning inte genomfördes.
Han beskriver också en brand som förstörde traktorer, utrustning och lagrat foder. Enligt honom anlades branden av en man som tidigare hade gripits efter att Lotz hjälpt polisen i ett ärende om misstänkt stöldgods, men som sedan kommit undan.
Stängsel, taggtråd, larm, kameror och hundar ingår enligt Lotz i vardagen. Skydden ska hålla angripare ute, men han beskriver samtidigt hur de kan göra ett hem till en fälla när beväpnade gärningsmän väl har tagit sig in.
Livstidsdömd ska ha släppts efter ett år
En stor del av Lotz kritik handlar om vad som händer efter ett överfall. Han hävdar att mordutredningar blir liggande, att akter saknar innehåll eller försvinner och att den som försvarar sig riskerar att själv bli föremål för en brottsutredning.
Mannen som enligt Lotz dömdes för mordet på svärfadern kom från Moçambique. Lotz säger att polisen uppgav att mannen hade mördat 23 människor och att straffet var livstid, med sammanlagda straff på 146 år. Han uppger att han nyligen fick besked om att mannen hade släppts efter ett år.
Senare i samtalet berättar han att han också fått uppgiften att mannen är död, men att han inte har fått något som styrker det. Varken frigivningen, straffets exakta utformning eller den senare uppgiften om dödsfallet kan kontrolleras genom handlingar i det tillgängliga materialet.
Lotz jämför med en tidigare anställd som enligt honom sitter fängslad efter att ha knivskadat andra, utan att någon av de skadade dog. För honom blir skillnaden ett exempel på ett rättssystem som han inte längre litar på.
Han beskriver rättegången som ytterligare en påfrestning för familjen. Hustrun behövde redogöra för övergreppen flera år efter attacken och fick enligt honom sin trovärdighet ifrågasatt. Lotz säger också att åklagaren var dåligt förberedd och att kontakten före förhandlingen var mycket kort.
Hans kritik gäller inte enbart svarta myndighetsföreträdare. I berättelsen om rättegången anger han att åklagaren, försvarsadvokaten och domaren var vita.
Tvisten om dödsattesterna
Lotz anklagar också myndigheterna för att registrera dödsfallen på ett sätt som enligt honom försvårar redovisningen av gårdsmord. Han säger att han protesterade mot uppgifterna på svärfaderns dödsattest och efter en konflikt fick en handling där skottskada i buken angavs.
Andra dödsattester för personer som han säger har mördats ska enligt hans berättelse ange onaturliga orsaker.
Lotz menar att sådana registreringar, tillsammans med bristande utredningar, gör att våldet inte syns ordentligt i statistiken. Hans anklagelse beläggs dock inte av någon jämförelse mellan dödsattester, polisakter och brottsstatistik i det tillgängliga underlaget.
Malemas retorik i centrum
När Lotz talar om politiskt ansvar återkommer han till Julius Malema och sången som uppmanar till att döda boern eller bonden. Lotz uppfattar budskapet som en uppmaning till våld mot människor som honom själv. Han menar att gårdsattackerna inte kan förklaras enbart som rån som gått fel.
Malema leder Economic Freedom Fighters, EFF, ett marxist-leninistiskt parti. Han tillhörde tidigare ANC men uteslöts.
Nya Dagbladet rapporterade i augusti 2023 om hur Malema ledde sången vid EFF:s tioårsjubileum på FNB Stadium i Johannesburg. Framträdandet kritiserades bland annat av Elon Musk, som efterlyste en kommentar från president Cyril Ramaphosa.
Lotz anklagar i den nya intervjun Malema för att i praktiken gynna ANC och Ramaphosa. Det är hans politiska bedömning, inte ett belagt uppdrag från regeringen. Underlaget visar inte heller att regeringen har beordrat eller sanktionerat de mord han beskriver.
Han invänder mot att vita bönder görs ansvariga för fattigdomen och för historiska övergrepp. Sin egen första gård säger han sig ha köpt med pengar som han sparat genom arbete som hovslagare, efter att Nelson Mandela hade frigivits. Han framhåller att gården varken var ett arv eller något han tog från någon annan.
Carlson för samtalet vidare till etnisk rensning. Han menar att kombinationen av våld, politiska budskap och begränsningar av möjligheten att försvara sig pekar i den riktningen. Lotz använder också begreppet folkmord.
Familjens liv efter attacken
För familjen slutade följderna inte när angriparna lämnade gården. Lotz berättar att de fick vänta fyra dagar på kriminaltekniker och att barnen under tiden befann sig i en miljö där blodet ännu inte hade kunnat städas bort.
Han säger att en dotter senare behövde psykiatrisk vård och skrev en bok med dikter. Hustrun blev svårt sjuk under åren efter attacken och fick enligt honom bland annat behandling för leukemi. Hon är nu död.
Lotz kopplar hennes sjukdomar till den extrema rädsla hon utsattes för. Något medicinskt orsakssamband kan inte fastställas utifrån intervjun. Däremot beskriver han konkret hur familjens liv kom att kretsa kring behandlingar, långa resor och kostnader.
För vården behövde han enligt sin berättelse köra hustrun till Kapstaden, nära 900 kilometer från hemmet. Under flera år reste de dit återkommande. Han berättar om perioder då han själv fick ge henne injektioner och om hur smärtan och behandlingarna begränsade hennes vardag.
Lotz är samtidigt kritisk mot att familjens berättelse möts med anklagelser om rasism. Carlson riktar motsvarande kritik mot amerikanska medier och menar att deras rapportering avfärdar böndernas erfarenheter.
Trots allt säger Lotz att han vill stanna i Sydafrika. Barnen vill inte lämna landet. Han efterlyser hjälp och större trygghet för familjen, men säger att han inte vet vilken lösning som kan göra det möjligt att fortsätta leva och arbeta där.
