Talade om censur i Europa – nu sanktioneras medier som publicerade hans ord

Det finns alltid något att vara rädd för.

Är det inte klimatet som håller på att gå åt helvete, är det ryssen som står beredd vid gränsen. Om inte ryssen kommer så kommer kriminaliteten, pandemin, cyberattacken, energikrisen eller någon annan förestående katastrof som kräver nya miljarder, nya regler, nya myndigheter och nya uppoffringar från den redan hårt prövade medborgaren.

Budskapet är egentligen ganska enkelt: Var rädd. Var mycket rädd.

Och framför allt – ifrågasätt inte alltför mycket.

För den som ständigt får höra att katastrofen står för dörren har mindre tid och ork att fråga vem som definierat katastrofen, hur stor den faktiskt är och vilka som tjänar på att hantera den.

Väder blir politik

Ta den återkommande klimatretoriken.

Ingen seriös människa kan förneka att temperaturer varierar, att värme kan vara besvärlig eller att jordens klimat har förändrats genom historien. Jordens klimat har dessutom varit betydligt varmare än dagens under tidigare geologiska epoker, långt innan människan började köra bil, bygga fabriker eller uppfinna plastpåsen.

Samtidigt vore det lika ohederligt att låtsas som att dagens temperaturstatistik inte visar en uppvärmning.

Problemet är något annat. Varje varm sommardag behöver inte vara en klimatkatastrof. Och varje rubrik om ”extremvärme” berättar inte automatiskt hela historien.

Det finns en detalj som gärna försvinner i alarmismen: var temperaturen mäts.

Städer är inte neutrala termometrar placerade i ett vakuum. Betong och asfalt absorberar och lagrar solvärme, medan bristen på vegetation minskar den naturliga avkylningen. SMHI beskriver den urbana värmeöeffekten och konstaterar att Stockholm under sommaren kan ha temperaturer upp till omkring tre grader högre än det omgivande landskapet.

Det betyder inte att temperaturmätningar i städer är värdelösa. Det betyder att miljön där människor bor påverkar temperaturen – och att det är relevant att förstå skillnaden mellan en asfaltbelagd innergård och det omgivande landskapet.

Sedan har vi skogsbränderna.

När lågorna slår upp blir förklaringen ibland förbluffande snabbt färdigskriven: klimatet!!

Men en brand behöver fortfarande en antändningskälla. Eldning, skogsarbete, gnistor från tåg, maskiner och fordon, blixtnedslag och anlagda bränder kan alla spela in. Under torra perioder kan en liten antändning utvecklas till en omfattande brand.

Det är betydligt mer komplicerat än den pedagogiska berättelsen om att termometern stiger och skogen därefter spontant bestämmer sig för att börja brinna.

När varje värmebölja, torrperiod och skogsbrand omedelbart placeras in i samma stora katastrofberättelse blir vädret inte längre bara väder. Det blir politik.

Ryssen kommer...

Nästa stora skräckobjekt är Ryssland.

Här måste man förstås vara försiktig. Ryssland är en militär stormakt, landet bedriver ett krig mot Ukraina och den europeiska säkerhetsordningen har förändrats radikalt sedan februari 2022.

Sverige har dessutom gått med i den USA-styrda militärpakten Nato och med hjälp av skattebetalarnas penningpung byggt ut sitt försvar kraftigt. Just därför blir den intressanta frågan inte om Ryssland kan vara farligt.

Vad menar man konkret när man talar om "det ryska hotet mot Sverige"?

Hur skulle ett angrepp egentligen se ut – genom sabotage och cyberattacker, till sjöss eller med luftburna styrkor?

Antag att Ryssland mot alla odds lyckas besegra Sverige militärt. Vad händer då? Ska landet ockuperas permanent? Ska en rysk lydregering installeras? Ska svenska myndigheter ersättas?

Och hur länge ska ockupationen pågå? Ett år? Tio år? Ett sekel? Vad är egentligen slutmålet?

Ovan frågeställningar är inte argument för att Ryssland är ofarligt. Det är argument för att hotbilden måste kunna diskuteras utan slagord och utan att varje fråga om dess omfattning avfärdas som naivitet eller illojalitet.

Att slå mot svensk infrastruktur är en sak. Att invadera, ockupera och under lång tid kontrollera ett helt land är något helt annat.

Om Moskva först ska ta Sverige, vad kommer sedan? Norge? Finland? Danmark? Tyskland? Frankrike? Storbritannien?

Verkliga krig kräver transporter, logistik, personal, materiel, ekonomi, politiska mål och en plan för vad som ska hända efteråt.

Här kommer vi till något betydligt mer intressant än frågan om huruvida det ena eller andra hotet existerar. För det behöver inte finnas någon hemlig sammansvärjning. Det räcker att det finns intressen.

Försvarsindustrin tjänar på försvarsbeställningar. Säkerhetsindustrin tjänar på ökade säkerhetsbehov. Konsulter, teknikföretag och delar av statsapparaten får mer att göra när nya riskområden identifieras.

Det betyder inte att hoten är uppdiktade. Men det betyder att det finns anledning att ställa den gamla, tråkiga och synnerligen besvärliga frågan: Vem tjänar på alla dessa ständiga hot?

Cui bono?

Sverige har beslutat om en historisk upprustning. De militära försvarsanslagen ökar med 26,6 miljarder kronor från 2025 till 2026 och uppgår till 175 miljarder kronor under 2026.

Det kan vara klokt. Det kan vara nödvändigt. Det kan också vara alldeles för dyrt.

Alla tre påståendena kan vara sanna samtidigt.

Problemet uppstår när den som ifrågasätter utgifterna omedelbart placeras i facket ”Putins nyttiga idiot”, ”säkerhetsrisk” eller något annat bekvämt epitet.

En demokrati som inte tål frågor om sina försvarsutgifter har större problem än en demokrati som ställer dem.

Den permanenta katastrofen

Samma mekanism återkommer på område efter område.

Vi ska vara rädda för klimatet, kriget, ryssen, gängen, terroristerna, virusen, cyberattackerna och nästa kris.

Och när vi inte längre är rädda för något av detta finns det alltid någon som kan tala om för oss vad vi bör vara rädda för härnäst.

Den vanlige medborgaren förväntas vara beredd på krig, klimatkatastrofer och samhällskollaps – samtidigt som samma medborgare får allt svårare att få den egna ekonomin att gå ihop.

Medborgaren förväntas vara beredd på världskrig – men får allt svårare att få hushållsbudgeten att gå ihop.

Det finns något djupt osunt i den kontrasten. För medan hotbilderna växer, växer också notan.

Försvaret ska byggas ut. Beredskapen höjas. Klimatåtgärder finansieras. Säkerheten stärkas. Nya kontrollsystem införas.

Någon ska och måste betala kalaset och denna någon är, som vanligt, skattebetalarna.

Var lugn men rädd

Begreppet har blivit vår tids samhällsmantra. Här borde vi därför tala mindre om de enskilda hoten och mer om rädsla som styrmedel.

En människa som känner sig trygg har tid att tänka. En människa som känner sig hotad söker skydd, söker auktoritet och accepterar lättare extraordinära åtgärder.

Det behöver inte finnas någon hemlig konspiration. Verkligheten är nästan alltid mer banal än så.

Det räcker med ett system där rädsla belönas, alarmism får större rubriker än nyanser och den som varnar för katastrofen framstår som handlingskraftig medan den som ber om perspektiv riskerar att beskrivas som naiv.

Det behöver inte finnas en konspiration för att det ska finnas intressen. Det behöver heller inte finnas en lögn bakom varje varning för att summan av alla varningar ska skapa ett samhälle präglat av rädsla.

Klimatet kan förändras utan att varje värmebölja behöver beskrivas som civilisationens undergång.

Ryssland kan utgöra ett säkerhetspolitiskt problem utan att varje svensk behöver föreställa sig ryska stridsvagnar på Drottninggatan.

Skogsbränder kan vara allvarliga utan att varje brand behöver reduceras till en klimatpolitisk reklampelare.

Sverige kan behöva ett starkt försvar utan att varje invändning mot försvarsnotan behöver behandlas som landsförräderi.

Det är möjligt att hålla två tankar i huvudet samtidigt. Det kallas vuxen samhällsdebatt.

En rädd människa är en foglig människa

Den fria människan måste kunna säga: Visa mig siffrorna. Visa mig källorna. Visa mig alternativen. Visa mig kostnaden.

Visa mig vad som händer om vi inte gör detta. Visa mig vad som händer om vi gör det.

Framför allt: Förklara varför jag ska vara rädd.

För det är en fråga som makten borde tåla. Kanske är det till och med den viktigaste frågan av alla.

För en befolkning som ständigt får höra att nästa katastrof väntar runt hörnet får till slut svårt att minnas hur trygghet känns, och en befolkning som aldrig får känna sig trygg blir märkligt lätt att styra.

Jan Sundstedt