science fiction – Nya Dagbladet

”Jedins återkomst” – ett värdigt avslut på filmhistoriens ultimata rymdsaga

Jan Sundstedt — Sat, 23 May 2026 13:00:43 +0000

Att avsluta en trilogi sägs höra till det svåraste inom kulturvärlden. George Lucas avslutning på originaltrilogin utgör inget undantag, inte minst mot bakgrund av att en viss familjehistoria nu skulle knytas ihop. Samtidigt bör man komma ihåg att Lucas under resans gång lade till detaljer och relationer som knappast framstod som glasklara i den första filmen Stjärnornas krig. Den filmen balanserade dessutom på två ben. Dels skulle berättelsen fungera som en fristående film i händelse av ett kommersiellt misslyckande, och dels behövde handlingen lämna utrymme för ytterligare två filmer – vilket hela tiden utgjorde Lucas ursprungliga vision. Med dessa förutsättningar kan man trots allt hävda att Jedins återkomst lyckas väl med sitt uppsåt. [caption id="attachment_231027" align="alignnone" width="640"] George Lucas inspekterar en modell av Dödsstjärnan II. Foto: Imdb[/caption]

En handling fylld av intriger

Handlingen tar vid en tid efter händelserna i Rymdimperiet slår tillbaka. Han Solo hålls fortfarande fången hos den fruktade gangstern Jabba the Hutt på ökenplaneten Tatooine, medan Luke Skywalker fortsätter sin väg mot att fullt ut bli jediriddare. Samtidigt trappar det kejserliga imperiet upp byggandet av en ny och ännu mäktigare Dödsstjärna. Våra hjältar infiltrerar Jabbas palats i ett försök att rädda Han. Uppdraget utvecklas snabbt till en kedja av dramatik och actionstinna uppgörelser som leder berättelsen vidare mot den slutliga konfrontationen mellan Rebellalliansen och Imperiet. Parallellt tvingas Luke även konfrontera sanningen om Darth Vader och den mörka koppling som binder dem samman. Kampen utvecklas därmed inte enbart till ett krig mellan rebeller och stormtrupper, utan också till en berättelse om familj, försoning och människans förmåga att välja mellan ljus och mörker... [caption id="attachment_231028" align="alignnone" width="640"] Tatooines gangsterkung Jabba the Hutt och dennes rådgivare Bib Fortuna i "Jedins återkomst". Foto: Imdb[/caption]

Imponerande specialeffekter och minnesvärda actionsekvenser

Regissören Richard Marquand (Nålens öga, 1981) saknade möjligen samma visuella nerv och råa energi som Irvin Kershner i den föregående filmen, men Marquands något mjukare ton passar samtidigt berättelsens mer känslosamma riktning.

George Lucas höll dessutom ett ovanligt starkt grepp om produktionen och påverkade stora delar av inspelningen, vilket bidrog till att filmen behöll en välbekant känsla. Anteckningar och dokumentärer från filminspelningen gör gällande att Lucas var mer eller mindre närvarande varje dag.

Sekvenserna i Jabbas palats tillhör fortfarande det mest imponerande som skapats inom praktiska specialeffekter och dockteknik. Jabba the Hutt framstår än i dag som ett tekniskt underverk – en grotesk och samtidigt märkligt levande skapelse vars blotta närvaro dominerar varje scen. Lucasfilms tekniker fyllde dessutom palatset med bisarra varelser, skurkar och prisjägare som gav filmen en smutsig och trovärdig rymdkänsla långt från dagens datorgenererade sterilitet. Actionscenerna håller samtidigt genomgående hög klass. Räddningsaktionen över Sarlaccgropen, jakten genom Endors skogar och den slutliga rymdstriden kring Dödsstjärnan II hör till flera av 1980-talets mest minnesvärda äventyrssekvenser. Kombinationen av modeller, matte paintings och praktiska effekter skapar fortfarande en fysisk tyngd som många moderna storfilmer saknar. [caption id="attachment_231031" align="alignnone" width="640"] "It's a trap! Foto: Faksimil/"Jedins återkomst"[/caption]

Far-son-relationen filmens emotionella kärna

Kemin mellan Mark Hamill, Carrie Fisher och Harrison Ford förblir dessutom en av trilogins största styrkor. Figurerna känns aldrig som konstruerade actionhjältar, utan snarare som gamla vänner publiken lärt känna under resans gång. Samspelet mellan karaktärerna ger även de mest spektakulära scenerna en mänsklig kärna. Fader-son-relationen mellan Luke och Vader ger samtidigt filmen dess emotionella tyngd. George Lucas låter berättelsen kretsa kring skuld, rädsla, förlåtelse och hopp snarare än ren hämnd. Slutuppgörelsen i kejsarens tronrum bygger därför lika mycket på känslor som på ljussvärd och specialeffekter. Bakom Darth Vaders svarta mask döljer sig dessutom en tragisk figur vars inre konflikt successivt tränger igenom den kalla ytan. Luke vägrar acceptera att fadern är bortom räddning, vilket ger berättelsen en mänsklig värme som skiljer Jedins återkomst från många andra storfilmer från samma epok. George Lucas låter ytterst konflikten avgöras genom medkänsla snarare än brutal styrka, och just därför träffar filmens sista akt fortfarande med full kraft. [caption id="attachment_231035" align="alignnone" width="640"] Far och son i en slutgiltig uppgörelse... Foto: Faksimil/"Jedins återkomst"[/caption] John Williams lyfter som vanligt helheten ytterligare ett snäpp. Musikstycken som "Luke and Leia", "The Emperor", "Darth Vader’s Death" och den storslagna finalmusiken förstärker filmens blandning av vemod, äventyr och saga på ett sätt få tonsättare lyckats med inom modern filmhistoria. Musiken till originaltrilogin är enligt min mening den mest enhetliga och förnämsta filmmusiken någonsin. Mottagandet sommaren 1983 präglades visserligen av vissa invändningar kring (främst) ewokerna och filmens emellanåt ljusare ton. Publiken vallfärdade dock till biograferna, och filmen utvecklades snabbt till ännu en monumental framgång för George Lucas och dennes produktionsbolag Lucasfilm. Produktionen kantades även av ett numera klassiskt titelbråk. George Lucas föredrog ursprungligen namnet "Return of the Jedi", men marknadsföringsfolk kring 20th Century Fox ansåg att titeln saknade tillräcklig slagkraft. Filmen presenterades därför under en period som "Revenge of the Jedi", och affischer samt reklammaterial hann tryckas innan Lucas kort före premiären återgick till sitt ursprungliga val. Beslutet visade sig klokt. Hämnd passar trots allt illa in i den jedifilosofi som genomsyrar filmens avslutning. Fyra decennier senare står Jedins återkomst fortfarande kvar som ett varmt, storslaget och känslomässigt tillfredsställande avslut på den kanske mest älskade trilogin i filmhistorien. Oavsett ewoker förblir George Lucas avslutning på tidernas rymdsaga en fröjd för både sinne och själ. — May the Force be with us all. Jan Sundstedt

”The Terminator” – en framtidsvarning som bara blivit mer sann

Jan Sundstedt — Sat, 22 Nov 2025 15:33:17 +0000

"The machines rose from the ashes of the nuclear fire. Their war to exterminate mankind had raged for decades, but the final battle would not be fought in the future. It would be fought here, in our present. Tonight..." Från första bildrutans blåtonade framtidsruiner till den sista dammiga ökenbilden, vibrerar klassiska science-fiction-thrillern The Terminator av en sorts domedagsrealism som få andra 80-talsfilmer kan matcha. Och vilken samtidsklang den fått. När filmen hade premiär 1984 var AI fortfarande något som mest existerade i forskningsartiklar och datorspel med EGA-grafik. Idag pratar vi om autonoma vapensystem, maskininlärning som styr samhällsprocesser och algoritmer som kartlägger våra liv med en nitiskhet som skulle få till och med Skynet att rodna. Plötsligt känns inte Camerons mörka framtid som science fiction, utan mer som en klocka som tickar betydligt snabbare än vad som kanske är hälsosamt för oss människor. Idén till filmen föddes emellertid inte i ett konferensrum utan i en mardröm. James Cameron låg 1981 sjuk i en billig hotellsvit i Rom under slutfasen av kalkonen Piranha II: The Spawning. Med hög feber drömde han om en metallisk figur som reste sig ur elden — en robot, avskalad från kött, krypande genom rök och skugga med ett köksknivsliknande vapen i handen. Efter att han vaknat upp ritade han snabbt ned bilden och insåg att han hade hittat ett embryo till en unik berättelse. Ur denna feberglimt såg The Terminator sedermera dagens ljus: en maskin skickad genom tiden, lika obönhörlig som drömmen som gav den liv. [caption id="attachment_217116" align="alignnone" width="640"] James Cameron och Arnold diskuterar en kommande scen i "The Terminator". Foto: Imdb.[/caption]

Los Angeles, 1984

Kyle Reese (Michael Biehn), en krigstrött men beslutsam soldat från en framtid i ruiner, skickas tillbaka i tiden till Los Angeles för att skydda den unga Sarah Connor (Linda Hamilton). Samtidigt anländer en nästintill ostoppbar cyborgmördare – The Terminator, modell T-800 (Schwarzenegger) – programmerad att döda Sarah Connor innan hon hinner föda den son som i en nära framtid kommer att leda upproret mot Maskinerna i kölvattnet av en stundande kärnvapenapokalyps. En intensiv och skräckfylld katt-och-råtta-jakt genom Los Angeles tar snart vid. Skottlossningar, förklädnader och farliga flyktscener växlar med korta andningshål där mänskliga band hinner knytas. Terminatorn är en kall och effektiv jaktmaskin, samtidigt som Reese och Sarah kämpar för att överleva och förstå varför de är utvalda. I det mörka och dystopiska Los Angeles växer spänningen, och varje steg de tar kan vara det sista... [caption id="attachment_217125" align="alignnone" width="640"] Sarah Connor (Linda Hamilton) och Kyle Reese (Michael Biehn) i en sällsynt lugn stund i "The Terminator". Foto: Imdb.[/caption]

Arnold som dödsmaskin – ett av filmhistoriens smartaste rollval

Det är lätt att bli blind för hur genialt det faktiskt var att låta Arnold Schwarzenegger spela T-800. En roll som Arnold först tvekade inför, då tanken initialt var att han skulle gestalta motståndsrörelsens Kyle Reese. James Cameron insåg dock efter lite betänketid det numera självklara: att Arnolds fysik, röst och orubbliga mimik inte bara var en styrka – den var perfekt för rollen som Terminatorn. Vi bör dessutom vara Arnold evigt tacksamma för att han lyssnade på Cameron och tackade ja till rollen. Vi slapp då nämligen att se O.J. Simpson som T-800, vilket – tro det eller ej – var ett tilltänkt val för rollen som Terminatorn. Det är en roll där bristen på mänsklighet blir själva poängen. Ingen ironi, ingen charm, bara en mekanisk framåtrörelse, likt en modern Michael Myers i läderjacka och Nike-sneakers. Hade man idag försökt skriva den rollen till någon annan än Arnold hade det sannolikt fallit platt. Men det är inte bara stjärnan som bär upp filmen. Michael Biehn levererar som Kyle Reese en sorts desperat, sliten soldatintensitet som får berättelsen att kännas realistisk och brutal. Han är trasig, modig och uppgiven på samma gång – och när han pratar om framtiden låter det inte som exposition, utan som minnen han helst hade velat glömma. Linda Hamilton är dessutom långt ifrån en skräckfilms- eller thrillerschablon. Hennes Sarah Connor är en helt vanlig person som kastas in i ett öde hon aldrig bett om, och Hamilton lyckas balansera sårbarhet med ett spirande stål som senare ska blomma ut i T2:s ikoniska krigarmamma. [caption id="attachment_217126" align="alignnone" width="640"] "Nice night for a walk..." säger T-800 till en trio förvånade ynglingar i den mörka Los Angeles-natten, i "The Terminator. Foto: Imdb.[/caption]

James Cameron visar sin talang

Cameron och Gale Anne Hurd knåpade ihop ett manus som egentligen inte borde fungera: sci-fi, thriller, action, tidsparadox, romantik och lite skräckfilm ovanpå det. Men det fungerar — och det gör det just för att Cameron regisserar med total kontroll. Tempot är föredömligt, berättelsen har inga döda punkter, och filmen har en märklig förmåga att hålla sig inom ramarna för sin låga budget utan att någonsin kännas billig. Cameron finkalibrerar tempot som en ingenjör: snabba skiftningar mellan jakt, andhämtning och återhämtning, för att sedan kasta både karaktärer och publik rätt in i nästa prövning. Det är också en film som har mycket mer gemensamt med slasherklassiker som Halloween och Fredag den 13:e än vad man först kanske tänker på. Terminatorn är i grunden en oförtröttlig slasherfigur: den jagar, den dyker upp där man minst anar det och den kan inte stoppas med vanliga metoder. Hade T-800 burit mask istället för solglasögon hade den passat rakt in i Haddonfield eller Camp Crystal Lake. [caption id="attachment_217141" align="alignnone" width="640"] Cyborgen T-800 är, likt Michael Myers och Jason Voorhees, obeveklig och ostoppbar i... "The Terminator". Foto: Imdb.[/caption]

Effekterna – kreativa, hårda och charmigt mekaniska

Trots sin begränsade budget lyckades Cameron skapa en framtidsvärld och en robotfiende som känns mer fysiska än mycket av dagens CGI-översvämmade blockbusters. De stop motion-sekvenser som används för att gestalta den skelettlika T-800-modellen har en skavande, metallisk känsla — nästan som om den där lilla ryckigheten i rörelserna gör roboten ännu mer kuslig. Det är något med verkliga modeller, verkliga explosioner och verklig svett på skådespelarnas pannor som aldrig riktigt går att ersätta. Brad Fiedels pulserande, dunkande ledmotiv är dessutom halva filmens själ. Det är industriellt, hotfullt, men samtidigt oväntat melankoliskt. Som om även musiken säger: "Det här kommer inte sluta väl." När The Terminator hade premiär 1984 var den långt ifrån den självklara klassiker vi betraktar den som idag. Många kritiker blev positivt överraskade, då många förväntade sig ett billigt B-actionprojekt, men fick istället en smart, mörk och nervig sci-fi-thriller. Publiken tog den till sig ännu snabbare, och filmen blev raskt en word-of-mouth-succé på biograferna under vintern och våren 1984/1985. Arnold Schwarzenegger cementerade sin stjärnstatus och James Cameron betraktades plötsligt som en regissör att räkna med. Filmen blev, på gott och ont, dessutom startskottet för en av Hollywoods mest framgångsrika franchiser.

Fenomenet som skapade en franchise

Att 1991 års uppföljare Terminator 2: Judgment Day på ett flertal punkter lyckades överträffa originalet är närmast obegripligt och ett kvitto på Camerons unika fingertoppskänsla. The Terminator är dock fundamentet — franchisens DNA. Allt från tidsparadoxen till det ödesmättade talet om "no fate but what we make for ourselves" har sin rot här. Det är lätt att återvända till "T2" om och om igen, men det är i originalet man finner den råa energin och mörka tonen som gör hela sagan möjlig. Den tredje och James Cameron-frånvarande filmen, Terminator 3 (2003), må besitta viss "guilty pleasure"-charm, och 2009 års Terminator Salvation ska ha beröm för att bredda storyn. Allt annat nonsens som sett dagens ljus kan man med fördel missa, alternativt bränna på bål, då dessa filmer inte bara förstör originalhandlingen utan dessvärre också besudlar de två första filmerna. The Terminator är en film man med fördel kan återvända till. Dels för att den fortfarande är renodlad, pulshöjande underhållning i sitt mest koncentrerade 80-talsdestillat – dels för att den bjuder på en tidig, kusligt träffsäker dystopisk varning om vad som händer när mänsklighetens uppfinningsrikedom springer ifrån vårt eget omdöme. Det är få filmer som lyckas vara lika tidlösa som de är profetiska, men Camerons stenhårda vision hör till undantagen. En klassiker som bara blir skarpare ju längre tiden går. För den som föredrar fysisk media kan man med fördel här välja utgåva. Via streaming kan denna tjänst vara ett alternativ. Jan Sundstedt

”ALIEN: Earth” – när den ursprungliga skräcken landar på hemmaplan

Jan Sundstedt — Tue, 12 Aug 2025 15:12:13 +0000

Sedan Ridley Scotts mästerverk Alien år 1979 skickade rysningar genom biosalongerna har franchisen gång på gång försökt återskapa samma stämning av klaustrofobisk skräck, industriell realism och existentiell oro. I höst tar berättelsen ett nytt steg – eller snarare ett nytt avstamp – med tv-serien ALIEN: Earth. Serien, skapad av Noah Hawley (Fargo, Legion) och med Ridley Scott som producent, utspelar sig år 2120 – två år före händelserna ombord på det till undergång dömda lastfartyget Nostromo från originalfilmen. För första gången i franchisens historia utspelar sig större delen av handlingen på vår egen planet. Främmande livsformer är med andra ord inte längre en myt i avlägsna kolonier utan ett högst närvarande hot mot mänskligheten. Intrigen tar sin början när rymdskeppet Maginot kraschar på Jorden, och ombord finns spår av något som varken bör eller får hamna i fel händer. Wendy (Sydney Chandler) och en specialstyrka skickas för att säkra situationen – men snart står det klart att kampen inte bara gäller fysisk överlevnad utan även mot de megaföretag och maktstrukturer som gärna tar kontroll över det okända – oavsett riskerna. Bland seriens mest excentriska inslag finns Boy Kavalier (Samuel Blenkin) – en barfota miljardär och ledare för Prodigy Corp, som i sin jakt på biologisk makt har utvecklat syntetiska hybridmänniskor, kallade "Lost Boys". Hans mål är att tämja det utomjordiska hotet och använda det för egen vinning.

Alien: Earth The Alien universe is about to land on TV for the first time. From creator Noah Hawley, this new chapter brings the horror home to Earth.
Premieres August 12 on FX & Hulu (US) and August 13 on Disney+ internationally #AlienEarth #Alien #SciFi #horror pic.twitter.com/d9g8y1wC7i — Popcorn - Film & TV Guide (@PopcornFTG) August 11, 2025

Fyra nya hot – och en välbekant mardröm

ALIEN: Earth introducerar fyra helt nya utomjordiska arter, designade med omsorg för att komplettera – inte konkurrera med – den ikoniska xenomorfen. Hawley har betonat att han inte velat skapa en "godispåse av alienliv" utan istället bibehålla den långsamma, nervslitande uppbyggnaden som gjorde originalet så effektivt. Tidiga recensioner beskriver serien som en återgång till Alien-mytosens kärna: långsamt växande obehag, realism i produktionsdesignen och en närmast påtaglig känsla av fara. Här finns också den sociala och politiska nerv som präglat de bästa delarna av franchisen – från klassmotsättningar och företagsintriger till frågan om vad det egentligen innebär att vara människa när teknologin suddar ut gränserna.

Premiär och förväntningar

De två första avsnitten släpps den 12 augusti på FX och Hulu i USA (13 augusti på Disney+ internationellt), följt av veckovisa avsnitt fram till säsongsfinalen i oktober. För många fans – särskilt de som hållit fast vid hoppet om en ny riktig fullträff – är detta kanske det närmaste vi hittills kommit originalfilmens kombination av ren skräck och djup tematik. Efter år av filmer och spin-offs med varierande kvalitet och försök att blanda action med skräck, ser ALIEN: Earth ut att på allvar våga återvända till mörkret – och påminna oss om varför vi en gång blev rädda för att något skulle höra oss skrika i rymden. Den här gången behöver vi inte ens lämna planeten...

Minority Report: Alla system har en svaghet…

Jan Sundstedt — Sat, 02 Aug 2025 18:15:34 +0000

Steven Spielberg och Tom Cruise var vid millennieskiftet kungar av Hollywood, med en rad av hits i bagaget var och en för sig. Duon var sedan lång tid tillbaka bekanta med varandra men hade, kanske något överraskande, aldrig jobbat ihop. Nu skulle det bli ändring på den saken.

Artikeln publicerades ursprungligen på Nya Dagbladet den 23 december 2023.

Herrarna beslöt sig för att filmatisera den berömda science fiction-författaren Philip K. Dicks novell Minority Report (1956). Herr Dick var ett fullblodsproffs inom genren med ett antal berömda alster i pokalskåpet såsom Total Recall (1966), Blade Runner (1968) och The Adjustment Bureau (1954) som exempel på böcker som filmatiserats (för enkelhetens skull hänvisas i texten till bokens senare filmtitel samt den litterära förlagans publiceringsår). Om Minority Report enbart vore en Tom Cruise-film skulle filmen i sig vara mycket underhållande och ett bra komplement till Cameron Crowe-regisserade dramat Vanilla Sky, som han gjorde under samma period. Anmärkningsvärt nog är filmen även en högklassig Steven Spielberg-film, med vilken den legendariske filmskaparen testar gränserna för sin egen förmåga och utmanar sin karaktäristiska stil och ton. Spielberg har emellanåt fått viss kritik för att han inte alltid vågat ta ut svängarna ordentligt men jag menar tvärtemot att han ofta visat prov på att göra just det. Må vara att han som regissör inte är någon introvert dysterkvist à la Ingmar Bergman utan mer av en klassisk historieberättare i modern tappning. Få kan ta med åskådaren på en åktur som Spielberg och i Minority Report gör han just detta, tillsammans med Hollywoods favoritscientolog Cruise och vår egen sjunde inseglarlegend Max von Sydow. [caption id="attachment_168281" align="alignnone" width="640"] Steven Spielberg och Tom Cruise under inspelningen av "Minority Report". Foto: Imdb, Dreamworks.[/caption]

Att fly är meningslöst...

I mitten av 2000-talet ligger våldsbrottsligheten i USA på rekordnivåer. För att bekämpa våldet har Metropolitan Police Department i Washington DC skapat en enhet kallad PreCrime. Genom att använda sig av så kallade "PreCogs" – tre mentalt förändrade människor med förmåga att se in i framtiden och upptäcka brott - försöker man proaktivt förhindra mord innan de begås. När PreCogs känner av att ett mord är på väg att ske genereras, via ett sinnrikt system, två träbollar med förövarens och offrets namn inristade. Varje bolls form och struktur är unik, vilket gör systemet förmodat manipuleringssäkert. Färgen på bollen indikerar vilken typ av mord och när mordet kommer att inträffa. Däremot kan inte PreCogs visa på platsen för mordet utan enbart, utöver namnen på de inblandade, dag/tid samt kedjan av händelser som leder fram till dådet. PreCrime-enheten, som leds av polischef John Anderton (Tom Cruise), använder en noggrann process kallad "scrubbing" för att i tid lokalisera brottsplatsen samt identifiera och arrestera den presumtive förövaren. Danny Witwer (Colin Farrell), en agent och tjänsteman vid justitiedepartementet som fått i uppdrag att granska PreCrime-systemet innan det implementeras i hela landet, är dock en av de som ifrågasätter PreCrime-systemets etik. Är det verkligen rätt att fängsla någon för något denne ännu inte har gjort och framför allt; finns det brister i systemet? En dag förutspår PreCogs något som ställer John Anderton själv i en minst sagt märklig situation... [caption id="attachment_168284" align="alignnone" width="640"] 'PreCogs' kan förutspå mord i "Minority Report". Foto: Imdb, Dreamworks.[/caption]

Fängslande äventyr med magnifikt skådespeleri

Regin av Steven Spielberg är nästintill perfekt. Han har en enastående förmåga att fånga äventyret i berättelsen. Att få, så att säga, med åskådaren på tåget. Det må finnas andra regissörer som kan paketera bilden på ett mer uttrycksfullt sätt, men inte många kan matcha Spielbergs snitsiga berättarstil och ton, samt förmåga att utmejsla spektakulära actionsekvenser. Manuset är fiffigt och intrikat på ett sätt som gör det svårt att förutse vad som komma skall. Varför just Anderton blir den som utsätts för vad som kan vara en komplott är invävt i en sidohandling som jag här inte avslöjar, men som är till lika delar sinnrik som är tragisk. Dialogen passar väl in i tonen och känns aldrig för teknokratisk och svår, trots att filmen till stora delar kretsar kring avancerad teknik i en inte alltför avlägsen framtid blott 30 år bort. Fotot av Spielbergs fotografmusa Janusz Kaminski är kallt och sterilt med en nästan färglös palett. Dystopiskt så det förslår men som givet ämnet passar mycket bra. Grälla Mary Poppins-färger hade förtagit mycket av filmens många allvarliga teman. Husmusa nummer två, favoritkompositören John Williams, levererar en Bernard Herrmann-liknande ljudbild som ytterligare förstärker såväl andlös spänning som vemod. Med "Johnny" framför orkesterdiket kan man vara säker på att få en soniskt väl tillagad kompott av musikalitet. Skådespelarinsatserna kan symboliseras med ett legendariskt svenskt namn: Max von Sydow. Att herr Sydow aldrig vann en Oscar (nominerad vid två tillfällen) är en kulturskandal av Guds nåde. Von Sydow rör sig ständigt lika ledigt, oavsett om filmen är en stor färgsprakande Hollywood-produktion eller "djupare" svartvita filmer från plågade konstnärssjälar med säte i Burträsk. Von Sydow ger här ett porträtt av en sympatisk och stoisk man som till synes vill väl men som bär på en mörk hemlighet. Tom Cruise har jag länge haft ett gott öga till på vita duken. Oavsett vad man tycker om våghalsige herr Thomas Cruise Mapother IV kan det inte ifrågasättas karlns hängivenhet till yrket. Ett proffs ut i fingerspetsarna. Den övriga ensemblen är utsökt rollbesatt med särskild flaggning för Samantha Morton som PreCog Agatha samt halvgalne Irlandsbördige Colin Farrell som undersökande polisen Danny Witwer. Ett extra plus går till vår egen Peter Stormare i en mindre men sagolik roll ("håll käften kärring") som halvgalen ögonläkare. [caption id="attachment_168286" align="alignnone" width="640"] Tom Cruise magnifik i "Minority Report". Foto: Imdb, Dreamworks[/caption]

Har verkligheten hunnit ikapp?

Det finns gott om utrymme för tankegods i och med Minority Report. Vid en första anblick finns det gott om ryggmärgsreflexer som tycker att det är ju en synnerligen bra idé att fängsla mördare innan brottet begåtts. Må så vara, men faktum kvarstår; brottet är trots allt inte begånget. Det kan ju också tänkas att den förmodade förövaren ändrar sig? Hur ser en sådan rättsstat ut? På vilka principer och grundvalar vilar en sådan? Hur bygger försvaret sin argumentation, etcetera? Filmens verklighet är för den vakne betraktaren inte så avlägsen. Redan idag grips, häktas och lagförs människor jorden över för brott som inte begåtts men som i många fall planerats. Vissa brott som exempelvis terroristbrott är tydliga exempel på det. Förvisso bra, anser nog de flesta av oss, men var går gränsen? Gränser som hela tiden flyttas fram. Åsiktsbrott nästa? Övrigt som år 2002 var science fiction men som nu är fakta inkluderar animerade reklamskyltar, multi-touch-skärmar, bildläsare som scannar ögats iris samt mjukvara som försöker förutspå brott - vilket presenterades år 2010 av en professor vid University of Pennsylvania. Den röda bil Anderton kör i filmen är ett framtidskoncept från Lexus av företagets designstudio Calty och den tyske bildesignern Harald Georg Belker. Bilen fick namnet Lexus 2054 och kanske dröjer det inte länge innan fordonet ser dagens ljus på riktigt. Jag minns att jag smått blev golvad när Minority Report sommaren 2002 hade premiär. Filmen är inget annat än en fullträff inom såväl science fiction som thrillergenren. Det är över 20 år sedan den gjordes, men i och med hur vår samtid tyvärr utformats så har den inte åldrats utan snarare tvärtom blivit mer aktuell än den var då. Filmen finns tillgänglig för alla supportrar av underbar fysisk media här. Via streaming kan denna sida vara ett alternativ. Minority Report passar alldeles utmärkt som två och en halv timmars god underhållning med andlös spänning i potten och för den delen även tankeväckande funderingar över den samtida samhällsutvecklingen. Vem som blir först med att få en färglagd träboll med eget namn inristat får dock framtiden än så länge utvisa... Jan Sundstedt

Blade Runner: Dystopisk film noir i episk förpackning

Jan Sundstedt — Sat, 12 Jul 2025 10:19:00 +0000

Epokgörande filmer vars ton, kulör och handling har haft stor betydelse för och påverkan på filmindustrin dyker upp ungefär vart tionde år och Blade Runner är definitivt en av dessa. Huvudansvaret bör tillskrivas legendariske regissören Ridley Scott - en herre som vet att trollbinda sin publik med visuella penseldrag.

Artikeln publicerades ursprungligen på Nya Dagbladet den 25 mars 2023.

Drömmer androider om elektriska får?

Efter succén med Alien tog Ridley Scott 1982 sig an ännu ett mastodontprojekt; filmatiseringen av Philip K. Dicks roman Do Androids Dream of Electric Sheep. Titeln Blade Runner lånades emellertid från en annan bok, eller rättare sagt två böcker: William S. Burroughs novell Blade Runner (a Movie) - som ursprungligen var tänkt som en berättelse - och Alan E. Nourse roman The Bladerunner. Ingen av dessa böcker har dock någon särskild relevans för handlingen i vare sig Dicks roman eller den färdiga filmen. Philip K. Dick ogillade den ursprungliga manusförfattaren Hampton Fanchers samtliga utkast, vars handling där beskrevs som en regelrätt strid mellan Blade Runners och Replicants, något som är väsensskilt från romanen. I slutändan användes inget av Fanchers utkast. Det filmfärdiga manus som Scott jobbade efter blev istället versionen av David Webb Peoples. Endast Fanchers titelförslag behölls, istället för exempelvis "Replicant" och "Dangerous Days". [caption id="attachment_145778" align="alignnone" width="640"] Källmaterial samt inspiration till "Blade Runner".[/caption] Noterbart är Hampton Fanchers förslag på skådespelare i huvudrollen som Rick Deckard. Han föreslog namn som Robert Mitchum, Christopher Walken eller Tommy Lee Jones. Ridley Scott ville å andra sidan ha Dustin Hoffman. Hoffman var initialt intresserad men hoppade 1980 av projektet. Ridley Scott har i efterhand erkänt att han var helt fel ute i sitt initiala tankegods. Rain Man som Rick Deckard? Skulle inte tro det... Rollen gick som vi vet till Harrison Ford. Vid det här laget var Ford på toppen av Hollywoods A-lista. I och med ikoniska roller som Han Solo och Indiana Jones hade Ford visat upp ett brett register och sin förmåga att på ett trovärdigt sätt gestalta manliga män med romantiska drag. Till denna schvungfulla lista av karlakarlar kunde vi 1982 även lägga till - Rick Deckard.

Replikanter

I början av tjugoförsta århundradet utvecklar det globalistliknande företaget The Tyrell Corporation avancerade robotar som kallas replikanter. Dessa är främst avsedda att avlasta mänskligheten från hårt kroppsarbete och livsfarliga arbetsuppgifter. Replikanter utför också slavliknande arbete långt ut i solsystemet, där profithungriga företag påbörjat kolonisering av avlägsna planeter. Efter det att en grupp Nexus 6-replikanter iscensatt ett myteri på en av dessa kolonier, blir replikanter olagliga på jorden. Polisenheten Blade Runner har till uppgift att förstöra - i deras språkbruk "pensionera" - replikanter som tar sig tillbaka till moder jord. Människor som bistått en replikant döms även de till hädanfärd. Los Angeles, år 2019, en före detta blade runner vid namn Rick Deckard (Harrison Ford), kallas åter i tjänst för ett akut uppdrag. Fyra omtalade replikanter, lejonparten stridsmodeller, har rymt och lyckats ta sig till jorden. Gruppens ledare är Roy Batty (Rutger Hauer), en extremt kraftfull och intelligent replikant. En av de förrymda gör ett försök att infiltrera Tyrell Corporation genom att utge sig för att söka jobb. [caption id="attachment_145821" align="alignnone" width="640"] Murbräckan Roy Batty (Rutger Hauer) är den ledande replikanten i klassiska "Blade Runner".[/caption] Replikanten Leon upptäcks emellertid tack vare ett avancerat personlighetstest, avsett att skilja replikant från människa. Han lyckas fly och är sedan dess försvunnen. Det blir nu upp till Deckard att spåra upp och "pensionera" de fyras gäng innan de lyckas i sitt uppsåt - att förlänga sin livslängd och leva oupptäckta ibland oss. En väsentlig McGuffin i filmen är det faktum att en replikants livslängd endast är fyra år. Roy Batty & kompani har med andra ord ont om tid...

Problematisk inspelning

Inspelningen är mytomspunnen och, som en före detta statsminister fiffigt myntade, ett mästerskap i käbbel. Harrison Ford käbblade med sin motspelerska Sean Young - som spelar replikanten Rachael (i filmen inleder Rachael och Deckard ett förhållande). Ridley Scott i sin tur käbblade med i princip hela filmteamet och i synnerhet med Ford och Philip K. Dick. Det gick så långt att Scott hotade med att hoppa av inspelningen. Käbblandet antog smått episka proportioner i form av upptryckta t-shirts med diverse syrliga budskap. På något märkligt vis lyckades dock kombattanterna lugna ner sig så till den grad att inspelningen slutfördes. Utmattade, men inte uträknade, tog man sig samman för stundande premiär. Testvisningar gav emellertid viss anledning till oro i leden då ett inte obetydligt antal besökare kommenterade att man inte begrep filmen. Upplösningen/slutet var heller inte något som föll mången på den berömda läppen. För otydligt, intetsägande och alldeles för negativt var den återkoppling som ofta gavs. Konsekvensen blev ett antal så kallade re-shoots men framför allt tillägget av en (kontroversiell) berättarröst (Harrison Ford). Något som herr Ford tydligt kungjort att han högst motvilligt gick med på. Kuriosa: I filmen finns "rest"-scener från Stanley Kubricks skräckepos The Shining. Vilka dessa är får man själv lista ut... [caption id="attachment_145856" align="alignnone" width="640"] Harrison Ford och Ridley Scott i käbbeltagen under inspelningen av "Blade Runner".[/caption]

Från flopp till kultstatus

Filmen hade till slut premiär i juni 1982, vilket inte var vilket filmår som helst. Med filmer som E.T., Poltergeist, First Blood, Rocky III, Gandhi, The Thing, Mad Max 2: The Road Warrior och Conan Barbaren var konkurrensen mördande. I denna flora av imponerande skapelser floppade Blade Runner. Med en budget av 30 miljoner dollar drog den i USA in endast omkring 33 miljoner - en besvikelse för filmbolaget. I samband med video, laserdisc och allsköns fysiska format har Blade Runner över tid tjänat in sin budget samt genererat skaplig ekonomisk vinst. Framför allt har filmen erhållit en kultstatus av rang och hyllas unisont av såväl kritiker som fans av science-fiction. Filmen är en visuell tour de force där Ridley Scott precis som i Alien behandlar varje scen med omsorg. Blade Runner bländar åskådaren med sitt landskap av bild och ljud. Med praktiska specialeffekter lika gångbara nu som då. Enbart skapelsen av det Babels Torn-liknande The Tyrell Corporation är i sig ett tekniskt underverk. Då jag inte läst romanen uttalar jag mig inte om den, utan konstaterar att manuset är väl utmejslat med intressanta karaktärer, omvälvande intriger samt en dialog som fängslar. Ska jag uttrycka någon kritik är det att filmen vid enstaka tillfällen stannar upp en aning och blir något utdragen. Det är likafullt inget som stör helhetsintrycket. Ett helhetsintryck där samtliga skådespelare får väl godkänt. I synnerhet Ford, Hauer, Darryl Hannah och Joe Turkel glänser. Musiken av Vangelis suger in åskådaren i ett drömskt landskap. [caption id="attachment_155787" align="alignnone" width="640"] Rick Deckard (Harrison Ford) illa ute i "Blade Runner".[/caption]

Sensmoral

Filmen bär på en rad intressanta och varnande beröringspunkter med vår samtid. Vad händer när stora företag likt Tyrell leker Gud och petar i sådant en icke bör peta i? Tänk Big Tech och Big Pharma. Är det verkligen sunt att bygga större och större städer, där människor packas ihop på höjden och bredden? Tänk World Economic Forum och dess koncept 15-minutersstaden. Är artificiell intelligens verkligen något att eftersträva? Vad sker den dagen då våra robotar blir praktiskt medvetna om sin egen existens? Alla dessa filosofiska spörsmål står att finna i Blade Runner - och mer därtill. Är vi kanske själva någon form av replikanter utan att veta om det? Vi kan glädja oss åt att filmen finns i tre olika versioner: Bioversionen (1982), Director's Cut (1992), och The Final Cut (2007). Samtliga har sin charm och sina supportrar. Personligen lutar jag, av delvis nostalgiska skäl, åt bioversionen. The Final Cut-versionen växer likväl i mina ögon med sin något tydligare linje vad gäller handlingen. Jag kan för den intresserade även rekommendera den 212 (!) minuter långa dokumentären Dangerous Days, som avhandlar varje aspekt av hur filmen blev till - från koncept till avslutad produkt. Valfri fysisk version av Blade Runner finns att införskaffa på denna hemsida samtidigt som streamingentusiasten här finner sitt lystmäte. Till dig som ännu inte sett Ridley Scotts episka stycke är det bara att gratulera till den högtidsstund som följer med denna klassiker. Jan Sundstedt

The Matrix – 25 år senare

Jan Sundstedt — Wed, 25 Dec 2024 16:44:11 +0000

Bröderna Larry och Andy (numera Lana och Lilly…) Wachowskis ikoniska kaninhåls-epos The Matrix firar 2024 hela 25 år. Dess tankeväckande och ögonöppnande manus, kombinerat med banbrytande actionsekvenser och revolutionerande specialeffekter, har säkerställt att filmen över tid erhållit en kultstatus modell episk. Utöver att vara mumma rent visuellt och särdeles underhållande, förändrade The Matrix därtill actiongenren som sådan. Genom att kombinera kung fu-inspirerad koreografi och avancerad CGI, inklusive den vid tidpunkten revolutionerade "bullet time"-effekten (som snabbt blev ikonisk och imiterats otaliga gånger), med filosofiskt tankegods, bröt filmen ny mark för en nutida generation. Jean Baudrillards åskådliggörande verk "Simulation and Simalacra" (1981) - som för övrigt var mer eller mindre obligatorisk läsning för såväl skådespelare som besättning bakom kameran - hade betydande styrning på brödernas manuskript. Japansk manga, inte minst Ghost in the Shell (1995), var ävenledes en viktig ingrediens på filmens utveckling. Inspiration togs även från författaren Philip K. Dicks tankegods, samt cyberpunkgenren som helhet - inklusive William Gibsons "Neuromancer". The Matrix kan också ses som en hyllning till Lewis Carrolls "Alice i Underlandet", och faktum är att det likaså finns referenser till Karl Marx, Franz Kafka, Zen och Homeros "Odyssén". Detta breda spektrum av kulturella och filosofiska influenser gör filmen till en unik smältdegel av idéer, med en intellektuell tyngd som få actionfilmer kan mäta sig med, och som påverkat hur vi idag ser på och resonerar kring teknologi och kontroll. [caption id="attachment_196031" align="alignnone" width="378"] Bröderna Andy och Larry Wachowski - sedermera Lana och Lilly Wachowski. Foto: Imdb.[/caption]

The Matrix...

Handlingen kretsar kring Thomas Anderson (Keanu Reeves), en till synes ordinär programmerare och hacker med aliaset "Neo". Hans liv tar en dramatisk vändning när han kontaktas av de mystiska Morpheus (Laurence Fishburne) och Trinity (Carrie-Anne Moss), som påstår att verkligheten han lever i är en illusion skapad av maskiner. Neo upptäcker snart att mänskligheten hålls fången i en simulering kallad The Matrix, och att han själv kan vara "Den utvalde" med förmågan att förändra allt. Neo ställs inför ett avgörande val mellan två vägar – en röd tablett, som avslöjar sanningen, och en blå, som låter honom fortsätta leva i okunnighet. Hans beslut att välja det röda pillret, för honom in i en adrenalinfylld kamp mot de mäktiga "Agenterna", inne i programvaran. I synnerhet Agent Smith (Hugo Weaving) - inklusive hans lika hotfulla kollegor - är fast beslutna att försvara The Matrix med alla till buds stående medel och knep. Samtidigt tränas Neo i alla upptänkliga varianter av stridskonst, kampsport och teknologi för att möta maskinerna i en revolutionär strid om mänsklighetens frihet. Handlingen fördjupas ytterligare när relationer och lojaliteter testas, och publiken dras djupare ner i ett intrikat narrativ fyllt av vändningar... [caption id="attachment_196035" align="alignnone" width="640"] Röd eller blått piller? Neo (Keanu Reeves) måste välja...i "The Matrix". Foto: faksimil/"The Matrix".[/caption]

Tankeväckande och intensiv

Banbrytande, är ett ord som kan sägas beskriva The Matrix på lämpligt vis. Wachowskis levererade inte bara en film utan en hel upplevelse. Det är svårt att överdriva syskonduons prestationer som regissörer och manusförfattare. Regin är enastående – tempot balanserar perfekt mellan intensiva actionscener och djupa filosofiska reflektioner. Manusets fokus på existentiella teman och den teknologiska övervakningens faror känns lika aktuellt i dag som 1999. Actionscenerna, koreograferade av kampsportsexperten Woo-Ping Yuen, är inget annat än mästerliga. Det är tydligt att de fyra månaderna av intensiv träning för skådespelarna betalade sig – varje rörelse är både precist utförd och visuellt imponerande. Keanu Reeves briljerar med sin hängivenhet, Laurence Fishburne imponerar med sin pondus, Carrie-Anne Moss förkroppsligar styrka och grace, och Hugo Weaving skapar en minnesvärd antagonist med sin roll som Agent Smith. Filmtekniskt är The Matrix ett underverk. De innovativa visuella effekterna, särskilt "bullet time"-momentet - där kameran fryser tidens flöde och rör sig i slow motion - satte en ny standard för vad som är möjligt på vita duken. Detta grepp har sedan dess kopierats otaliga gånger men aldrig riktigt överträffats. Till detta adderas en genomtänkt användning av färgtoner: den grönaktiga tonen inne i The Matrix förstärker känslan av artificiell verklighet, medan den blåaktiga tonen i den "verkliga" världen kontrasterar effektivt. Skådespelarinsatserna är fantastiska. Keanu Reeves är perfekt som Neo – hans blandning av oskuldsfullhet och beslutsamhet gör karaktären trovärdig. Carrie-Anne Moss skapar med Trinity en ikonisk actionhjältinna, och Laurence Fishburne som Morpheus ger filmen en gravitas som lyfter varje dialog. Hugo Weaving som Agent Smith är en studie i kylig precision och blir en rejäl antagonist och nöt att knäcka för filmens protagonist Neo. Bonuspoäng till Joe Pantoliano i rollen som mullvaden och golaren Cypher. Musiken, med inslag av både techno och orkestrala element, skapar en atmosfär som är lika futuristisk som den är spännande. Don Davis soundtrack fångar perfekt filmens dualitet mellan människa och maskin, mellan frihet och kontroll. [caption id="attachment_196037" align="alignnone" width="640"] Neo (Keanu Reeves) börjar tro...i "The Matrix". Foto: faksimil/"The Matrix".[/caption]

Från motstånd till succé

Filmen mötte initialt med viss skepticism från filmbolagen – inte minst då Wachowskis (utöver 1996 års finfina thriller Bound) var relativt oprövade som regissörer. Få kunde ana att filmhistoria var på väg att skapas. Dessutom var Brandon Lee (1965-1993), deras förstahandsval som Neo, tragiskt nog redan bortgången. Andra tänkbara namn som Will Smith, Johnny Depp och Brad Pitt, tackade nej innan rollen (tack och lov) gick till Keanu Reeves. The Matrix mottogs med öppna armar av både kritiker och publik när den hade premiär 1999. Filmen drog in över 460 miljoner dollar globalt och vann fyra Oscarstatyetter, inklusive bästa visuella effekter och bästa klippning. Dess inflytande sträcker sig långt bortom filmens värld – den har format diskussioner om teknologi, frihet och övervakning i decennier. Med tiden har många av filmens teman blivit mer aktuella. Koncept som virtuell verklighet och artificiell intelligens, som då kändes som avlägsna sci-fi-idéer, är idag verklighet. Idén om att leva i en "matris" har också blivit en metafor för sociala och politiska diskussioner, och filmen har blivit ett kulturellt fenomen som fortsätter att engagera och provocera. Den enorma framgången för filmen ledde till tre uppföljare: The Matrix Reloaded och The Matrix Revolutions (båda släppta 2003) samt den mycket senare The Matrix Resurrections (2021). De två första utökade berättelsen med spektakulära actionscener och filosofiska fördjupningar, medan den senaste filmen mer fungerade som en nostalgisk återkomst till dess universum. Uppföljarna mottogs med blandade reaktioner men bidrog till att cementera franchisens status som en av de mest inflytelserika inom science fiction.

Minst lika aktuell idag

The Matrix är inte bara en film – det är en filosofisk resa, en visuell fest och en adrenalinkick i ett. Dess varningar om teknologins möjliga kontroll över mänskligheten har fått ökad relevans i dagens samhälle, där AI, övervakning och informationskrig har blivit vardagsmat. 25 år senare är filmen lika sevärd som någonsin – och dess budskap lika viktigt att begrunda. Wachowskis skapade inte bara en film utan en värld som fortsatt fascinerar och inspirerar generation efter generation. Valfri fysisk version av detta mästerliga opus finner en förslagsvis här och streamaren kan förslagsvis kika in på denna plats. Vilket av pillren väljer Du... Jan Sundstedt

Outland: Sci-fi-klassikern som inte fått erkännandet den förtjänar

Jan Sundstedt — Sat, 16 Nov 2024 16:26:37 +0000

Som uppföljare till recensionen av Alien återknyter vi bekantskapen med filmen Outland (i Sverige "Operation Outland") från 1981. Detta då man kan argumentera för att filmen är ett slags kusinfilm till Ridley Scotts konstverk och innehåller mycket av samma ton.

Artikeln publicerades ursprungligen på Nya Dagbladet den 15 maj 2021.

Som filmintresserad tonåring blev jag varse om detta osjungna glansnummer våren 1982. Vad som fångade intresset mitt var som så ofta på den tiden bioaffischen. Ingen mindre än Sean Connery, original-007, i rymden iklädd sheriff-outfit och med hagelbrakare i näven, redo att leverera rättvisa. Jag hade vid denna tidpunkt hunnit utveckla ett närapå maniskt intresse för agent 007 samt Stjärnornas Krig. Så här fanns möjligtvis en kombination gjord i himmelriket - "James Bond" och science-fiction. Regissör och manusförfattare till Outland är Peter Hyams. Hyams gjorde sig ett ganska så stort namn på 70- och 80-talet med filmer som exempelvis Capricorn One (1977); The Star Chamber (1983) och 2010 (1984), varav den sistnämnda är uppföljaren till Stanley Kubricks ikoniska 2001: Ett Rymdäventyr. Peter Hyams är en multibegåvad herre som förutom regissörsrollen även haft kameramannens roll till ett flertal av sina filmer. [caption id="attachment_100954" align="alignnone" width="640"] Sean Connery i samspråk med regissören Peter Hyams under inspelningen av "Outland".[/caption]

Io och Con-Amalgamate

Outland utspelar sig på Jupiters tredje största måne Io (Eye-O). En storslagen vy över delar av Io inleder till tonerna av ödesmättad musik, och vi följer månlandskapet tills vi hamnar vid vad som visar sig vara en gruvkoloni. Inte Lundin Mining men väl företaget Con-Amalgamate; ett gruvbolag som utvinner mineraler för vidare leverans till moder jord. Arbetarna vid Con-Amalgamate arbetar på ettårskontrakt och tjänar bra med pengar. Baksidan är att de jobbar bakdelen av sig, vilket många bokstavligt talat också gör. En av arbetarna får under ett arbetspass för sig att han har spindlar inuti sin rymddräkt, och gör i panik det fatala misstaget att slita loss en av de livsuppehållande slangarna. Inte en bra idé i en miljö likt den på Io. Entré marshal William T. O'Neil (Sean Connery), hans fru Carol (Kika Markham) och sonen Paul (Nicholas Barnes). Familjen har nyligen anlänt till Io och O'Neils uppdrag är ett "lousy assignment". Vi kan ana att O'Neil är en för arbetsgivare, "jobbig" personlighet. En som inte hela tiden jamsar med och som till råga på allt har mage att besitta yrkesstolthet och inte accepterar korruption och orättvisor. Härnäst följer ännu en "olycka". Vi som åskådare vet att något kommer att hända när kameran fokuserar på en utomordentligt påtänd arbetare som lallar igenom omklädningsrummen och in i hissen som för gruvarbetarna ner till gruvorna...utan rymddräkt (dålig idé). Till råga på allt visar det sig att "incidenter" likt dessa två ökat dramatiskt på senaste tiden. O'Neil börjar ana ugglor i mossen och inleder en undersökning av dödsfallen. En undersökning som leder till ljusskygga knarkaffärer inte bara in i den lokala maktens korridorer på Io, utan även högre upp i hierarkin. Detta ses givetvis inte med blida ögon av den korrumperade ledningen som sätter ett pris på O'Neils huvud...

Sean Connery

Outland en utomordentligt välgjord sci-fi-thriller som bjuder på spänning, stämning, drama och enastående specialeffekter. Filmen har ett välskrivet tillika realistiskt manus och styrs av en handfast regissör. Skådespelarna är utan undantag utmärkta över hela linjen. Filmen har som sagt Sean Connery i huvudrollen, något som tål att upprepas. Connery är en av filmhistoriens främsta filmstjärnor och en sjusärdeles magnifik skådespelare. Filmens huvudantagonist, gruvbossen Sheppard, gestaltas av Peter Boyle (Malcolm X, The Shadow, Taxi Driver). Boyle spelar sin vana trogen sin roll till fulländning och glänser i de få scener han är med i. O'Neils vicesheriff Sgt. Montone spelas av ingen mindre än James B. Sikking. Vi som är i den rätta åldern minns honom som SWAT Team-befälet Sgt. Lt. Hunter från Hill Street Blues. Här lyfter han filmen till en nivå som endast skickliga skådespelare mäktar med. Frances Sternhagen spelar chefsläkare Dr. Lazarus. En intressant karaktär av främst två skäl: 1. Hon blir O'Neils allierade och inte någon klyschig affär vid sidan av hans äktenskap. Dr. Lazarus blir en trogen allierad som gör skillnad. Liksom O'Neil är hon stor i truten och kan såväl ge som ta en verbal smocka. 2. Karaktären är en verklig person/kvinna och ingen pinnsmal fotomodell med ankläppar. En välskriven karaktär helt enkelt - oavsett kön. [caption id="attachment_193517" align="alignnone" width="640"] Connery, Sean Connery...kämpar på i... "Outland". Foto: faksimil/"Outland"[/caption]

Välgjord med utsökt skådespeleri

Specialeffekterna är fantastiska och håller än idag hög klass. Specialeffekts-geniet John Stears (x antal James Bond-filmer, Stjärnornas Krig, m.fl.) och hans team gör underverk med trovärdiga modeller, förgrundsminiatyrer, optiska effekter och övrigt analogt godis. John Mollos kläddesign är påtagligt realistisk, skitig och verklighetstrogen. Filmens ton, utseende och visuella look ytterligare en koppling mellan Outland och Alien. Rymddräkter, rymdfärjor, gruvkolonis exteriör och interiör, etcetera. Precis som i Ridleys film är det skitigt, använt och andas utarbetad och utnyttjad arbetarklass på långt håll. Musiken är komponerad av geniet Jerry Goldsmith och befinner sig i mitt tycke i samma ljudbildsmässiga universum som Alien. Kanske inte så konstigt då det är samma kompositör och det faktum att det endast skiljer ett par år mellan filmerna. Goldsmith har magiska dirigentfingrar och en unik känsla för vad som musikaliskt passar till en specifik film och Outland är inget undantag. Tyvärr gick inte filmen så bra ekonomiskt som man hoppats. Den tjänade in sin budget men var långt ifrån en braksuccé. Detta gjorde inte minst Sean Connery besviken då detta var en film han trodde mycket på och pushade för. Han lovprisade Peter Hyams som regissör och berömde filmens manus samt hade enligt utsago en bra tid under inspelningen. Varför vissa filmer får sin publik samtidigt som andra, enligt mig bättre filmer, inte erhåller det i samma utsträckning, är en av filmhistoriens stora gåtor.

Oscarsnominerad

Filmen nominerades 1982 för en Oscar i kategorin Bästa Ljud, och vann samma år en Saturn Award (Bästa Skådespelerska, Frances Sternhagen). Sean Connery nominerades i samma gala för bästa manliga huvudroll, tillsammans med fyra andra nomineringar som till exempel Bästa Science-Fiction Film. Ytterligare argument att lägga till redan nämnda, varför jag ser Outland och Alien som kusinfilmer, är mineralutvinningen ur gruvorna på Io. I Alien fraktar Nostromo hem mineralmalm. I Outland utvinns mineralmalm. Det må vara olika bolag men kanske samarbetar dessa - Weyland-Ytani och Con-Amalgamate?! Jag vill i alla fall tro att det är så - tanken roar. Se klassiska Outland redan ikväll. Om du är ett fan av science-fiction, thrillers, Sean Connery eller bara råkar uppskatta välgjord och välspelad film i största allmänhet, finns inget att tveka inför. Du blir garanterat inte besviken. Valfri fysisk version av detta högklassiska opus finner en förslagsvis här, varefter streamaren enligt förslag kan kika in i denna mineralgruva. Vi ses på Io... Jan Sundstedt

They Live: Ett profetiskt porträtt av samhällsbedrägeriet

Jan Sundstedt — Sat, 02 Nov 2024 16:31:38 +0000

John Carpenter var under perioden kring lanseringen av They Live tillbaka där han en gång startade, med independent-filmer. Detta då den egensinnige regissören gång efter annan blivit desillusionerad med vad som ofta benämns 'studiosystemet'. Efter 1986 års flopp Big Trouble in Little China - numera ansedd klassiker - gav han långfingret åt Hollywood.

Artikeln publicerades ursprungligen den 4 februari 2023.

Mannen som förlänat filmhistorien klassiska alster som Halloween (1978), Escape From New York (1981) & The Thing (1982) var 1987 tillbaka på familjär mark. Det årets Prince of Darkness visade att takterna satt i. Filmen blev en modest men dock succé och They Live gavs således grönt ljus. [caption id="attachment_155193" align="alignnone" width="640"] John Carpenter (t.h.) under inspelningen av "The Live".[/caption]

Lyd, konsumera och ifrågasätt inte!

Filmen utspelas omkring Los Angeles i en fiktiv variant av dåtidens nutid. Nationen är inne i en lågkonjunktur som drabbat framför allt arbetar- och medelklass. Arbets- och hemlöshet är till synes utbredd och Storebror Statens närvaro inklusive poliskår är påtaglig. Filmens protagonist John Nada (lekfullt porträtterad av wrestlinglegenden Roddy Piper) kommer till detta Shangri-La i jakt på jobb. Han finner ett som byggnadsarbetare samt en plats på vilken att tillbringa nätterna. Nada noterar snart suspekta skeenden i den närliggande kyrkan. Människor som smyger in och ut med mystiska lådor. En dag tar han sig osedd in i kyrkan och upptäcker där stora lager med solglasögon. Han roffar åt sig ett par och upptäcker till sin förvåning att världen omkring honom förändras. Dels från färg till svartvitt och dels, vad värre är, att Nada till sin fasa upptäcker att många individer inte är människor utan utomjordingar. Utomjordingar som under lång tid infiltrerat mänskligheten. Via tv-kanaler och annan media sänder de humanoidliknande varelserna ut en signal som stör människans medvetande, vilket gjort att dessa kunnat förbli oupptäckta - fram tills nu. Annat som förändras med glasögonen på är tryckt material som exempelvis dagstidningar och reklamskyltar. Reklamskyltar som på ytan visar sedvanligt säljkrams är egentligen fiffiga indoktrineringsbudskap såsom LYDA, KONSUMERA, INGEN OBEROENDE TANKE och IFRÅGASÄTT INTE AUKTORITET. En växande motståndsrörelse är dock i färd med avslöja sanningen och det blir nu upp till John Nada och hans nyfunna byggarbetarvän Frank (Keith David) att på något sätt exponera utomjordingarna och därmed rädda mänskligheten... [caption id="attachment_142119" align="alignnone" width="640"] Bakom reklamskyltarna finns det egentliga budskapet i..."They Live".[/caption] John Carpenters långsamma, skrämmande och oroande fabel om det korrupta, bedrägliga och likgiltiga samhället, har en ton och ett budskap som idag framstår som än mer verkligt.

They Live är å ena sidan en utomordentligt underhållande popcornfilm och å andra sidan också ett skrämmande tidsdokument.

Carpenter varnar oss här för att, som idag, tiga och blunda när vi i stället borde tala högt och agera. Filmen belyser faran med apatisk överkonsumtion, konformitet och vad som kan ske med ett samhälle som länge blundat för korruption. Covid-narrativet inklusive dess mRNA-substanser, Ukrainakriget, ohejdad massinvandring och vår tids planlösa skärmstirrande passar väl in i They Live. Underhållningsvärdet är i sedvanlig Carpenter-anda högt. Det egenpennade manuset är välskrivet och fullt av nyanser. Fotot av Gary Kibbe pendlar mellan grälla färger i den Matrix-liknande fejkvärlden och den dystra svartvita verkligheten som syns med solglasögon på. Musiken av JC och parhästen Alan Howarth är som brukligt härligt suggestiv. Skådespelarinsatserna fullgoda till prima vara. Roddy Piper och Keith David har en kemi som känns äkta. Var för övrigt beredd på en slagsmålsscen säga inneha rekord i antal minuter. Den som önskar ta del av denna utmärkta jackpott till film tillika tankeställare vad gäller vår tid och omvärld, kan exempelvis göra detta här. Alternativt (vilket jag alltid förordar) köpa sig ett fysiskt exemplar via denna hemsida. Mycket nöje. Jan Sundstedt

Alien – Ett filmhistoriskt mästerverk

Jan Sundstedt — Sat, 13 Jul 2024 15:15:44 +0000

Artikeln publicerades ursprungligen den 6 maj 2021.

Vad kan skrivas och uttryckas om detta mästerverk som inte har skrivits eller uttryckts tidigare? Filmen är milt sagt ett chef‑d'oeuvre av filmmagi. Man kan ostört konstatera att Alien för alltid påverkat och influerat genrer som exempelvis science-fiction, skräck och thriller. Inflytandet detta glansnummer haft på filmindustrin kan jämföras med James Bond, Stjärnornas Krig, Hajen och Psycho. Ett resultat av vad man kollektivt kan uppnå när det finns talang i toppklass inom varje aspekt av filmskapande såsom regi, manusskrivande, klippning, produktionsdesign, scenografi, specialeffekter, musik och skådespeleri. Till skillnad från i dag, i en tid då totalitär och politisk korrekthet i mångt och mycket sätter handfängsel på den individuella och kollektiva kreativiteten, skapades Alien i en svunnen tid. En tid som var mer kreativ, mer vågad, mer utmanande och inte livrädd för att trampa någon på tårna. Plus det faktum att många filmbolagschefer och andra ansvariga på filmbolagen hade större cojones.

LV-426...

Bogseringsfartyget Nostromo, med miljontals ton mineralmalm i lasten, är på återresa från ett deep space-uppdrag när besättningen oplanerat väcks ur sin hypersömn. När manskapet så småningom blir varse om att de vare sig är framme vid eller ens halvvägs till jorden, förklaras det bryska uppvaknandet av att skeppets huvuddator 'Mother' avbrutit hypersömnen. Orsaken är att en märklig signal har mottagits. En signal som enligt regler och förordningar måste undersökas. Inledningsvis tolkar man signalen som en nödsignal. Sagt och gjort kopplar Nostromo loss från sin gigantiska last och beger sig till planetoiden (i uppföljarna döpt till LV-426/"Acheron') för att undersöka det hela. Väl där börjar kommendörkapten Ellen Ripley i detalj försöka tyda meddelandet. Sakteliga blir hennes analys att det kanske inte är en nödsignal utan en varningssignal... [caption id="attachment_144382" align="alignnone" width="640"] Ett kusligt och till synes övergivet rymdskepp i "Alien". Foto: Jan Sundstedt kollektion[/caption] Det är främst tre personer vi ska tacka för att Alien såg dagens ljus 1979. En trio bestående av Dan O'Bannon, Ridley Scott och H.R. Giger.

Dan O'Bannon

Utan Dan O'Bannon = ingen film. Det var han som, tillsammans med sin gode vän och arbetspartner Ronald Shusett, inspirerat klurade ut grundstoryn och den övergripande handlingen. Duon sammanställde likaså det första manuskriptet. Det manuskript som kom att skickas ut till, förhoppningsvis, intresserade filmbolag och hugade finansiärer. Ett manuskript som i senare skeden förvisso genomgick ett antal så kallade re-writes och justeringar. Justeringar avseende främst filmens dialog, besättningsmedlemmarnas namn samt, framför allt, tillkomsten av roboten Ash. Grunddragen är emellertid för evigt signerade Dan O'Bannon. Att O'Bannon inte har fått mer uppmärksamhet för sina kreativa bedrifter är för mig en smärre gåta. Ett konstnärligt och nyskapande geni ut i fingerspetsarna. [caption id="attachment_100310" align="alignnone" width="640"] Dan O'Bannon. Foto: Imdb[/caption]

Ridley Scott

Ett visuellt genius är en passande beskrivning av Ridley Scott. Tillsammans med Stanley Kubrick och William Friedkin har/hade Scott kanske det främsta visuella ögat i branschen. Storyn må ha varit O'Bannons idé men Ridley Scott gav idén ett liv och universum. Varje scen och individuell bildruta ett unikum av konstnärlig skönhet och filmkonst. Var och enskild bildkomposition så genomtänkt och elegant att åskådaren häpnar. Scotts prestation blir inte mindre genialisk mot bakgrund av det faktum att Alien blott var hans andra biofilm. Han hade gjort en större produktion innan Alien och det var något fundamentalt annorlunda; kostymdramat The Duellists (1977). Han var å andra sidan ingalunda nybörjare i branschen då han regisserat uppskattningsvis 2 000 reklamfilmer. Ridley Scott besatt ävenledes en bakgrund som art director och hade dessutom studerat vid den brittiska konst- och formgivningshögskolan Royal College of Art. Så visuell erfarenhet fanns i överflöd. [caption id="attachment_132025" align="alignnone" width="640"] En till synes mycket nöjd Ridley Scott. Foto: Gage Skidmore/CC BY-SA 2.0/Wikimedia Commons[/caption]

H. R. Giger

Sist men inte minst går en betydande dos beröm till den excentriske och nästintill halvgalne schweizaren Hans Rudi Giger. Giger skapade och utformade ett mystiskt, säreget och skrämmande samt smått erotiskt filmmonster i form av The Xenomorph - the Alien. Något som biopubliken inte tidigare skådat. Inklusive dess otäcka men visuellt tilldragande universum. Ett genidrag av Dan O'Bannon och Ridley Scott att övertyga produktionsbolaget Brandywine och filmbolaget 20th Century Fox att insistera på att få schweizaren ombord på skeppet. Den biomekaniska konst som är Gigers signum blev en absolut nödvändig ingrediens i det cineastiska mästerbygge som är Alien. [caption id="attachment_100309" align="alignnone" width="640"] H.R Giger filar på sin ikoniska Xenomorph till "ALIEN".[/caption]

Perfekt rollbesättning

Kudos skall givetvis föräras andra medverkande, såväl bakom som framför kameran. Skådespelarna är perfekta i sina respektive roller: Tom Skerritt (Dallas), John Hurt (Kane), Harry Dean Stanton (Brett), Veronica Cartwright (Lambert), Ian Holm (Ash), Sigourney Weaver (Ripley) och min personliga favorit i filmen - Yaphet Kotto (Parker). Kotto praktiskt taget stjäl showen som den frispråkige och modige mekanikern Parker. Måhända har Parker en speciell plats i mitt hjärta då han påminner lite om mig själv. Icke att förglömma är Bolaji Badejo. Mannen som gav vår älskade Xenomorph sin karakteristiska stil. Bolaji, född i Nigeria, 2.08 lång och vid tidpunkten bosatt i England för att där studera grafisk design. Han upptäcktes av en slump när personal ur film-teamet besökte en pub intill inspelningsstudion Shepperton Studios. Man hade stött på problem när det gällde att hitta någon som passade inuti Gigers dräkt. Ridley Scott hade testat dansare, mimartister och cirkuspersonal utan lycka. Tänk vad det kan ge när man kliver in på lokala puben för en styrketår. Here is wisdom. Specialeffekterna som för sin tid var och fortfarande är häpnadsväckande ska också nämnas. Mitt förmenande är att man bör försöka med praktiska effekter så långt det är möjligt. Datoranimering (CGI) praktiseras med fördel spar- och återhållsamt och inte per default. [caption id="attachment_100312" align="alignnone" width="640"] Kompositör maestro Jerry Goldsmith vackra och otäcka ljudbild präglar "ALIEN".[/caption]

Jerry Goldsmith

Denne legendariske kompositör la avslutande glasyr på tårtan med sin kusliga och suggestiva men också vackra och smått poetiska musik. Det går inte att föreställa sig Alien utan Jerry Goldsmith musik. Musiken till Alien kan emellertid vara bland det märkligaste och samtidigt mest fascinerande som hörts på film. Detta mot bakgrund av att Ridley Scott och ljudklippare Terry Rawlings gjorde ett omdebatterat "klipp och klistra"-påhitt och rackartyg med filmens soundtrack. Motivet till de kontroversiella (och av Goldsmith avskydda) ändringarna har sin bakgrund i att Ridley Scott var, tro't eller ej, inte helt övertygad med det material Jerry Goldsmith levererat. Lösningen, som Scott såg det, landade i att stuva om delar av musiken från tilltänkta scener till andra samt att integrera musik från filmen Freud (1962) lite här och var. Ironiskt nog så är det Jerry Goldsmith som komponerat musiken till Freud. Oavsett vad man kan tycka om det hela, så kvarstår faktumet att musiken till filmen är perfekt balanserad och den slutliga pusselbiten i vad som gör Alien till en av de bästa filmer som skådats. Utöver O'Bannon, Scott och Giger går det utan tvekan att hävda att musiken av Jerry Goldsmith är det som höjer filmen till episka proportioner. Alien är en fantastisk film som ingen levande själ får missa. En storartad, briljant och praktfull upplevelse jag kan se om och om igen. En film av det slag vi i bästa fall får uppleva ungefär var tionde år. Jag älskar filmen av hela mitt hjärta och väsen och således får Alien den högsta av rekommendationer. Som grädde på det berömda ser sju år senare ett nästintill likaledes storartat mästerverk dagens ljus, i form av James Camerons hyllade uppföljare Aliens. Något jag säkert får anledning att återkomma till framgent. Valfri fysisk version av Alien finner en förslagsvis här och streamaren förelås kika in på denna plats. Jan Sundstedt

Världsrymden anfaller: Vem kan man lita på?

Jan Sundstedt — Sat, 18 Nov 2023 13:03:48 +0000

Philip Kaufmans nagelbitarthriller Världsrymden anfaller ("Invasion of the Body Snatchers") från 1978 är ett med rätta applåderat mästerstycke. Filmen är dåtidens dystopiska nyinspelning av 1956 års Don Siegel-regisserade klassiker med samma titel. Siegels version är på god grund ansedd som en av de bättre 50-talsfilmerna inom genren science-fiction på teman såsom människans medfödda rädsla för invasion - såväl utifrån som inifrån. I fallet med Världsrymden anfaller blandas båda dessa varianter på ett utomordentligt snitsigt sätt. Efter andra världskrigets slut och långt in på 50-talet, rådde i Amerika en inte helt ogrundad rädsla för kommunistisk subversion inifrån, en tid som ibland sammankopplats med senatorn Joseph McCarthys repressionskampanj som skulle bli känd som "McCarthyismens" era. Denna drabbade även regissörer, manusförfattare och andra verkande inom den amerikanska nöjesvärlden och mot den bakgrunden bör Siegels version betraktas. Philip Kaufman gör klokt nog ett något annorlunda famntag i sin version och utelämnar i stort politiska ideologier och belyser istället mer science-fiction-aspekten av materialet samt ställer frågor om exempelvis människans fäbless för konformitet och anpassning till rådande narrativ.

Ett frö är sått

Matthew Bennell, biträdande hälsoinspektör, och Elizabeth Driscoll, mikrobiolog, är vänner och kollegor på livsmedelsavdelningen vid County Department of Public Health i staden San Francisco. En dag märker Elizabeth att hennes pojkvän beter sig märkligt, nästan som om någon annan skulle ha tagit över hans existens. Utöver detta har staden obemärkt den senaste tiden sett en lika hastig som plötslig spridning av ett nytt fenomen i stadens flora av växtlighet... Elizabeth börjar snart se samma egendomliga beteende hos andra människor och upptäcker att Geoffrey träffar personer som beter sig likadant och som hon inte känner. Det får henne att börja tro att det pågår någon form av sammansvärjning. Hon försöker övertyga kollegan Matthew om att det är någonting i görningen, varpå han söker en rationell förklaring till det han också ser och upplever. Han rådfrågar även sin vän, kändispsykiatrikern Dr. Kibner, som anser att sådant beteende bäst behandlas i samtalsterapi. [caption id="attachment_164594" align="alignnone" width="640"] Paranoian sprider sig i "Världsrymden anfaller". Foto: Imdb, United Artists[/caption] Matthew tvingas nu erkänna att något hotfullt och möjligen utomjordiskt håller på att ske. I synnerhet när han ser bevis på detta från sin författarvän Jack Bellicec och dennes fru Nancy. Han måste nu inte bara försöka övertyga sina vänner om vad han sett och upplever, utan också ta reda på vad som händer för att kunna stoppa den olycksbådande utvecklingen. Under tiden måste gruppen lära sig vem man kan och inte kan lita på, då åtskilliga redan har omvandlats. Om man misslyckas kan konsekvensen bli att mänskligheten helt tas över av dessa utomjordiska krafter...

Underhållande nervdaller och Sutherland i högform

Hyllad som ett av de främsta verken inom science-fiction står Världsrymden anfaller stadigt och är definitivt en av de bästa nyinspelningar som gjorts, i konkurrens med John Carpenters The Thing. Detta också under period då nyinspelningar var en smått unik företeelse och de få som gjordes var under översyn av branschfolk som ville göra något nytt och inte som idag enbart göra profit (hej Disney). Manuset baseras på originalfilmen, som i sin tur har myllan i romanen "The Body Snatchers" av författaren Jack Finney. En roman jag inte läst varpå samtliga iakttagelser baseras på främst Kaufmans film. Känslan av händelser utanför vår kontroll kombinerat med fruktan och rädsla griper tidigt tag i betraktaren. Dialogen är å ena sidan för sin tid naturlig, kombinerat med en frustration över att fler inte inser vad som håller på att hända. Regin av Philip Kaufman (Rätta Virket, 1983; Varats Olidliga Lätthet, 1988), är på ytan lågmäld och iakttagande men därunder vilar en febrig ton av intensitet och känsla av paranoia. Det viktigaste tycks vara hur händelseförloppet berättas och hur vi som åskådare därmed dras in i historien. Kaufman är till sin natur en något tillbakadragen herre som inte ställt till med större rabalder i Hollywood utan låter sina alster tala för sig. [caption id="attachment_166166" align="alignnone" width="640"] Donald Sutherland glänser i "Världsrymden anfaller". Foto: Imdb, United Artists/MGM[/caption] Skådespelarinsatserna är över hela linjen formidabla. Donald Sutherland är en utsökt skådespelare som nästan aldrig gör bort sig. Han var en av dåtidens största namn med en räcka hits i bagaget och har ett sätt som passar hans karaktär Bennell som hand i handske. Brooke Shields och Veronica Cartwright har jag ett gott öga till då dessa två allt som oftast gör stilrena insatser. Jeff "Flugan" Goldblum fick här något av ett tidigt genombrott och Leonard "Dr. Spock" Nimoy är en genial gest till genren. De praktiska effekterna håller än idag klass och det förvånar mig att inte fler regissörer av idag törs förlita sig på sådana. Kan man filma något på plats, inför kameran, är det i mina ögon allt som oftast en klar fördel och håller generellt sett bättre över tid. Frökapslarna, pumporna och omvandlingsscenerna är otäckt realistiska och högst påtagliga.

Överstatlighet och myndighetsmissbruk

På ett djupare plan berör filmen geopolitiska frågor som överstatlighet, korruption och myndighetsmissbruk. Kan vi lita på våra så kallade folkvalda? Får man verkligen vara så "annorlunda" som man vill få oss att tro att vi får, eller blir befolkningen ett hot om massan tillåts tänka alltför fritt? Kanske lika bra att få kanonfödan så foglig och lydig som möjligt? En lydig boskap är som sagt en följsam hjord - lex konformitet. Ur ett filosofiskt perspektiv kunde frökapslarna från fjärran galax lika gärna vara en metafor för valfri subversiv regim och organisation. Filmen kan med fördel ses av den som önskar sig en god dos underhållning i skepnad av dramathriller med förtecken av science-fiction. Den som utöver detta letar efter filmer med djupare tankegods får garanterat sitt lystmäte. Inte minst den politiskt intresserade får goda skäl att ytterligare höja beredskapsnivån vad gäller vaksamhet mot Makten. Världsrymden anfaller finns tillgänglig i många olika format. Den som likt mig föredrar fysisk media kan välja utgåva här. Streamingentusiasten hittar för närvarande filmen bland annat under detta paraply. Tänk på att välja den version denna recension avhandlar - det vill säga 1978 års fenomenala femetta och inte senare nyinspelningar. Glöm nu heller inte att tänka efter nästa gång du handlar frön och växter till hemmet. Vem vet vad som där döljer sig... Jan Sundstedt