“The Substance” – En kroppslig kamp mellan åldrande och evig ungdom

Den franska regissören och feministen Coralie Fargeat, som 2017 fick sitt genombrott med den våldsamma hämndfilmen Revenge, återvänder till vita duken med omtalade skräckfilmen The Substance. Filmen utforskar det evigt aktuella ämnet åldrande och skönhet och inkluderar dessutom en skräckstvist av det mer bloddrypande och hårresande slaget.

Fargeat, tydligt inspirerad av kanadensiske kroppsskräckschefen David Cronenberg (Rabid, 1977; Scanners, 1980; The Dead Zone, 1983 och The Fly, 1986), tar här steget in i det obekväma, där hotet kommer inifrån kroppen. En fysisk och psykologisk terror, som fångar vår fascination och avsky på en och samma gång.

I huvudrollerna ser vi Demi Moore och Margaret Qualley, två skådespelerskor som inte bara bär filmens narrativ, utan också levererar fysiskt påfrestande och emotionellt laddade prestationer, och som i mina ögon förtjänar all beröm de fått.

I The Substance står kroppens åldrande och förfall i centrum. En dystopisk kamp mot naturens gång där vi möter en kvinna som konfronteras med sitt eget åldrande – och konsekvenserna av att försöka stoppa det.

“Har du någonsin drömt en bättre version av dig själv?”

Elisabeth Sparkle (Moore), är en ikonisk fitnessvärd som under många år varit ansiktet utåt för ett framgångsrikt träningsprogram. Men när hennes chef Harvey (Dennis Quaid) beslutar att hon är “för gammal och passé” och behöver ersättas av en yngre modell, rasar Elisabeths värld samman.

På väg hem efter det hastiga och livsstilsändrande avskedandet är hon med om en bilolycka, vilket för henne i kontakt med en ung och stilig manlig sjuksköterska. Genom honom introduceras hon för den mystiska drogen “The Substance” som lovar att vända tiden tillbaka – återställa hennes kropp till dess ungdomliga perfektion.

Men det som börjar som en lösning på hennes problem blir snart en mardröm. Substansen skapar förvisso en andra och yngre version av henne själv kallad Sue (Qualley). Sue delar dock inte bara Elisabeths liv utan också hennes kropp, något som Elisabeth kanske inte riktigt föreställt sig. De två personligheterna turas sedan om att leva livet, där var och en får en veckas medvetande innan den andra tar över.

Snart blir det emellertid tydligt att Sue inte är nöjd med att bara dela tiden jämlikt, och hon börjar ta mer än vad som avtalats. Som i en modern tolkning av Jekyll och Hyde, börjar Sue sakta men säkert ta över Elisabeths liv. Problemet är bara det att vad som “lånas” av den andre aldrig kommer tillbaka i samma skick. Eller som Elisabeth Sparkle själv uttrycker det i en scen: – There has been a..slight misuse..of the substance…

Kroppsskräck i sin renaste form

Det som verkligen skiljer The Substance från andra skräckfilmer är dess fokus på den kroppsliga förvandlingen. En klassisk kroppsskräckpremiss där kroppen blir det främmande, det hotfulla. Coralie Fargeat utnyttjar subgenren till fullo och förvandlar vad som i början verkar vara en enkel berättelse om åldrande till en djupare reflektion över kontroll, självbild och vår oförmåga att acceptera tidens gång.

De visuella effekterna är både groteska och fascinerande, och Fargeat har en förmåga att skapa en nästan poetisk skräck i kroppens sönderfall och förvandling. När man inte tror att det kan bli galnare, så blir det såklart tio resor värre i nästa scen..och i nästa. En anings styvfaderligt betonar jag att filmen kanske inte är lämpad för den mest klenmagade, och man gör klokt i att inte lajva Nyköpings Gästabud innan filmen, om ni förstår vad jag menar.

Både Moore och Qualley briljerar i sina roller. Moore levererar en känslomässigt komplex tolkning av en kvinna som förlorar kontrollen över sitt eget liv och sin egen kropp, medan Qualley ger liv åt den yngre, mer rebelliska Sue med en skrämmande intensitet. Deras samspel – eller snarare, deras kamp om kroppens dominans – är en av filmens starkaste element, och det är fascinerande att se hur de två kvinnorna utvecklas och förändras genom berättelsen.

Dennis Quaid (alltid en favorit) gör även han det mycket bra i rollen som programchef på tv-kanalen/bolaget som kickar Elisabeth Sparkle på ålderdomens soptipp. Rolltolkningen av Harvey är den som mansgrisarnas mansgris – en karikatyr av en slemhög – något som fungerar då i princip allt i filmen är uppskruvat ett gäng varv. Kvinnorna i filmen kommer inte heller de undan kritik och ansvar, utseendefixerade och självupptagna som de är.

Unik och galen ton

Det som gör filmen minnesvärd är framför allt Coralie Fargeats vågade ton. Filmen växlar obehindrat mellan djup psykologisk skräck och rena absurditeter, och resultatet blir en nästan surrealistisk upplevelse. Den visuella stilen är lika delar drömsk och grotesk, med en konstant underliggande känsla av att något är fruktansvärt fel – och det är detta som gör filmen så effektiv.

Fargeat har gjort sin Croneberg och lyckats fånga kroppsskräckens kärna: den outtalade rädslan för att förlora kontrollen över sin egen kropp, att se den förändras på sätt vi inte kan styra. Lägg till detta filmens grälla färgpalett, med sin överdrivna ton av inte minst rött (en färg som av förklarliga skäl spelar en central roll i filmen), så blir resultatet nästintill en skruvad mardrömsversion av Alice i Underlandet.

Musiken och det minimalistiska soundtracket förstärker filmens klaustrofobiska känsla, där varje ljud – ett droppande, en pulserande takt – känns som ett förebud om det som komma skall. Det är på många sätt en film som vågar gå till de yttersta gränserna av vad skräck kan vara. Möjligtvis går den emellanåt något över gränsen vad gäller det grafiska, men å andra är det just detta som gör The Substance så unik.

En kontroversiell pärla

Som många andra filmer i kroppsskräcksgenren har The Substance delat både publik och kritiker. Vissa har hyllat Fargeat för hennes orädda utforskande av kroppens transformation och psykologiska skräck, medan andra har funnit filmen för extrem och svårsmält.

Kroppsskräck är inte en lätt genre att ta till sig, och Fargeats tolkning är lika delar fascinerande som obehaglig.

Filmen har dock överlag fått beröm för såväl manus som skådespelarinsatser. Särskilt för Moores och Qualleys prestationer, som är smått fenomenala. Detta är en film som definitivt inte lämnar någon oberörd, och för dem som uppskattar kroppsskräckens intensiva och ofta oroande värld, är The Substance ett måste.

Jan Sundstedt