”The Omen” 50 år – filmen som försökte varna oss…

"When the Jews return to Zion / And a comet rips the sky / And the Holy Roman Empire rises, / Then You and I must die. / From the eternal sea he rises, / Creating armies on either shore, / Turning man against his brother / 'Til man exists no more..."

Ovanstående citat från 1976 års klassiker och kassasuccé The Omen är förvisso uppdiktat av manusförfattaren David Seltzer, i syfte att förstärka filmens apokalyptiska stämning. Den blandar bibliska associationer (Zion, Antikrist, inbördeskrig) med 1970-talets geopolitik (Israel, kalla kriget) för att skapa en profetisk känsla.

Citatet som sådant må vara ett kreativt påhitt, men i filmens kontext känns det äkta och passar således tonen perfekt. Faktum är att det framstår så äkta att man köper det med hull och hår.

Bakom The Omen står primärt regissören Richard Donner (Superman – The Movie [1978] och Dödligt vapen-filmerna) och manusförfattaren Seltzer, som tillsammans destillerade 1970-talets växande intresse för ockultism, domedagsprofetior och Antikrists återkomst till en stram, psykologiskt driven skräckfilm.

Producenterna lyckades överraskande kontraktera Gregory Peck i huvudrollen som ambassadör Robert Thorn – ett drag som gav projektet tyngd långt bortom traditionell genrefilm – och omgav honom med skådespelare som Lee Remick, David Warner och Billie Whitelaw i roller som gradvis förskjuter berättelsen från familjedrama till kall religiös paranoia.

Filmens ton bygger i mångt och mycket på en serie märkliga "olyckor", där det är oklart om det handlar om slump, projektioner eller verklig ondska. Åtminstone tills profetiorna och märket 666 inte längre går att bortförklara.

Familjen Thorn

Den amerikanske ambassadören Robert Thorn (Gregory Peck) och hustrun Katherine Thorn (Lee Remick) adopterar, efter att parets biologiske son avlider vid födseln, en föräldralös pojke vid namn Damien. Katherine vet dock inte om att pojken är adopterad (något som kommer att få stor betydelse för handlingen).

Barnet växer upp i lyx men också med stor kärlek från sina föräldrar. Från och med Damiens femårsdag börjar emellertid ett antal kusliga olyckor äga rum – tillsammans med en varning från en präst som talar om en olycksbådande profetia om Antikrist.

När olyckorna eskalerar söker ambassadören hjälp hos den erfarne fotojournalisten Keith Jennings (David Warner), som på egen hand har nystat i pojkens bakgrund. Jennings pratar om ett mystiskt märke av biblisk betydelse, som han menar kan finnas i Damiens hårfäste.

Tillsammans med en arkeolog börjar pusslet med profetior och apokalyptiska tecken veckla ut sig till en fasa som världen aldrig tidigare skådat...

Gregory Peck och Lee Remick briljanta

Gregory Pecks Robert Thorn är en central figur i maskineriet. Han är ingen ond man utan det rakt motsatta: rationell, plikttrogen, djupt förankrad i statens tjänst. Hans tragedi ligger i att han alltför länge vägrar acceptera det han ser. Inte för att bevisen saknas, utan för att konsekvenserna är otänkbara.

Att erkänna sanningen skulle innebära att ifrågasätta hela den ordning han byggt sitt liv kring (det kan för övrigt inte nog betonas hur viktigt det var att få en skådespelare av Pecks kaliber och gravitas att tacka ja till rollen som ambassadör Thorn).

Lee Remicks Katherine Thorn fungerar som filmens emotionella ankare. Där Robert klamrar sig fast vid rationalitet och statlig plikt, drivs Katherine av en alltmer förtärande intuition. Remick spelar henne inte som hysterisk, utan som en kvinna vars verklighet långsamt krackelerar.

Katherines inledande förnekelse och sedermera oförklarliga rädsla inför Damien samt känslan av att ingen lyssnar på henne smälter samman till ett lågintensivt psykologiskt sammanbrott.

Relationen mellan Katherine och Robert bär i praktiken hela filmen. Det är i deras äktenskap som The Omen blir som mest tragisk. Robert vill skydda sin familj genom att förneka sanningen; Katherine vill rädda sin familj genom att konfrontera den. Ingen av dem har onda avsikter – men deras oförenliga sätt att hantera hotet gör katastrofen oundviklig.

Damien Thorn själv är en ovanligt tom gestalt. Givetvis delvis beroende på att han är blott fem år gammal. Damien är i filmen ofta frånvarande, nästan anonym. Det är omgivningens reaktioner – eller snarare bristen på reaktioner – som driver berättelsen framåt. Ondskan behöver inte skrika. Den behöver bara bli accepterad.

Profetia eller slump?

The Omen är ingen hysterisk skräckfilm, utan en kyligt kontrollerad berättelse där det övernaturliga hela tiden hålls på armlängds avstånd. Kameran dröjer vid formella miljöer – ambassader, kyrkor, herrgårdar, diplomatbostäder – platser där makt och respektabilitet går hand i hand.

Just därför blir våldet, när det väl bryter fram, så effektivt. Det kommer snabbt, brutalt och utan förklaring. Detta visar på Richard Donners styrka som regissör: att berätta handlingen så realistiskt som möjligt. Något som han återkommande skulle visa prov på under sin karriär.

Donner väljer här att fokusera på sannolikhet (på Donner-lingo "verisimilitude"), suggestiv musik och excellent skådespeleri, i motsats till primärt blod och vad vi idag kanske skulle kalla för effektmakeri - även om det också finns en del av den varan.

Jerry Goldsmiths musik förstärker denna känsla av oundviklighet. Den latinska körsången, med sitt sakrala anslag, låter som en blandning av dom och hot. Musiken kommenterar inte handlingen, den förkunnar den. Det är ingen slump att soundtracket belönades med en Oscar – det fungerar som filmens moraliska ryggrad.

Sett i dag framstår The Omen som kusligt profetisk. Inte för att den förutspår specifika händelser, utan för att den visar hur makt koncentreras och normaliseras. Att Antikrist adopteras av en amerikansk toppdiplomat är ingen tillfällighet. USA framställs som världens självutnämnda moraliska väktare – ett land så övertygat om sin egen godhet att det inte ser vad som växer i dess skugga.

Filmen blev en av 1976 års största kassasuccéer och räddade i mångt och mycket filmbolaget 20th Century Fox dåvarande något prekära finansiella läge. Intäkterna hade stor del i att en viss rymdsaga skapad av en herre vid namn George Lucas fick klartecken av bolagets dåvarande vd Alan "Laddie" Ladd Jr.

Givet succén var det närmast en självklarhet att en uppföljare skulle se dagens ljus.

Damien: Omen II (1978)

Uppföljaren Damien: Omen II hade premiär 1978, regisserades av Don Taylor och fortsätter berättelsen sju år efter händelserna i originalfilmen. William Holden och Lee Grant gör rollerna som Richard och Ann Thorn, medan rollen som den nu tonårige Damien Thorn spelas av Jonathan Scott‑Taylor – en tolkning som är både subtil och obehaglig i sin normalitet.

I filmen konfronteras vi med en Damien som befinner sig i övergången från den första filmens suggestiva mystik till en mer medveten insikt om sitt öde. Scott‑Taylor skapar en Damien som är märkbart plågad av fragment av kunskap om vem han är, men fortfarande på ytan en vanlig pojke på väg mot vuxenvärlden.

Damiens ambivalens gör honom paradoxalt nog ännu mer oroande – inte en karikatyr av ond bråd död, utan en ung människa som sakta inser sin egen roll i historiens värsta drama.

Filmen lägger större tonvikt på psykologisk skräck och på relationerna inom familjen Thorn än på det rena övernaturliga. Richard Thorn, fast besluten att skydda sin brors arv, vägrar länge att tro på de dystra indikationerna – och när omgivningen försöker varna honom, backas dessa varningar upp av märkliga olyckor och dödsfall.

Mötet mellan det vardagliga och det mytiska skapar en särskild typ av obehag, där ondskan tycks frodas just där tillit och familjevärden borde regera.

The Final Conflict (1981)

I trilogins tredje film, The Final Conflict, tar regissören Graham Baker över rodret och för berättelsen vidare till sin slutliga punkt. Damien Thorn har nu vuxit upp till en karismatisk och självsäker vuxen, här spelad av Sam Neill (Jurassic Park), vars gestaltning är både elegant och obehaglig.

Här kliver Damien ut ur skuggorna och blir en offentlig figur – Antikrist i egen hög person. Sam Neill lyckas ge Damien en magnetisk närvaro som balanserar charm med en underström av iskall obarmhärtighet.

Den vuxne Damien är inte längre en produkt av omständigheterna; han är nu arkitekten bakom dem. Hans upphöjelse till maktpositioner inom världens politiska och ekonomiska strukturer gör honom till en fascinerande – och skrämmande – symbol för hur ondskan finner acceptans i det etablerade.

The Final Conflict är i högre grad en politisk och filosofisk skräckfilm än en traditionell sådan. Där originalet var en varning och del två en process, är tredje filmen en fullbordad manifestation av ondska som institution.

Damien Thorn erbjuder ordning i en värld av kaos – och många människor finner hans budskap lockande.

Att filmen därmed blir en spegling av hur makt kan legitimeras genom karisma och effektivitet, snarare än genom godhet eller empati, gör den till ett avslut som är både oroande och – i sin absurda logik – konsekvent.

Initialerna DT...

Sett som helhet framstår Omen-trilogin som en ovanligt konsekvent skildring av hur ondskan inte bryter sig in i samhället – utan bjuds in.

Från den första filmens antydningar och förnekelse, via uppföljarnas gradvisa normalisering, till det avslutande kapitlets öppna maktutövning, tecknas en bild av institutioner som hellre bevarar ordning än ifrågasätter dess pris.

Det är inte Djävulen som är det största hotet, utan människans vilja att blunda så länge tillvaron fungerar.

Richard Donners originalfilm förblir därför trilogins tyngdpunkt. The Omen är inte bara en effektiv skräckfilm, utan en djupt pessimistisk betraktelse över makt, tro och ansvar.

Den visar hur rationella, välutbildade och i grunden anständiga människor steg för steg abdikerar från sitt moraliska omdöme. När sanningen till slut inte längre går att ignorera, har den redan blivit omöjlig att stoppa.

Som ett märkligt sammanträffande bär Antikrist i filmerna initialerna Damien Thorn – DT – samma initialer som USA:s nuvarande president, Donald Trump. Det är naturligtvis inget mer än en slump. Men The Omen lär oss att slumpen i sig är ointressant.

Det avgörande är i stället hur makt accepteras, hur varningssignaler ignoreras och hur destruktiva krafter tillåts växa i skydd av respektabilitet, auktoritet och rädsla för instabilitet.

The Omen skrämmer inte för att den tror på Djävulen. Den skrämmer för att den vet hur lätt vi vänjer oss vid honom.

"Här gäller det att vara vis. Den som har förstånd må räkna ut vilddjurets tal, ty det är en människas tal. Och dess tal är sexhundrasextiosex." – Uppenbarelseboken 13:18

Jan Sundstedt