https://nyadagbladet.se/recensioner/the-killing-fields-helvetet-pa-jorden/

Recensioner

The Killing Fields – helvetet på jorden

Jan Sundstedt

Röda khmerernas vansinne i Kambodja/Kampuchea åren 1975-1979 skildras naket, rått och skoningslöst i Roland Joffés mästerstycke "The Killing Fields". Filmen är baserad på den sanna historien om vänskapen och samarbetet mellan journalisten Sydney Schanberg och kambodjanske reporten och tolken Dith Pran. Pran blev tillfångatagen av Khmer Krahom och fick personligen uppleva The Killing Fields - Dödens Fält.

Uppdaterad maj 3, 2025, Publicerad maj 2, 2025

– av Jan Sundstedt

Foto: Faksimil

Dith Pran (Haing S. Ngor) upplever ett helvete i "The Killing Fields".

171 300 kr av 250 000 kr insamlade. Rätten till ett bankkonto är grundläggande – stöd vår stämningsprocess genom Swish till 123 611 30 21 eller andra donationsalternativ.

Röda khmerernas terror mot den egna befolkningen är, trots det totala vansinnet, ett ämne som inte alltför återkommande skildrats på vita duken. Regissören Roland Joffé, manusförfattaren Bruce Robinson och producenten David Puttnam hade med The Killing Fields (Dödens Fält) ambitionen att skapa en så trovärdig berättelse som möjligt, om socialist- och ultrakommuniststaten Kampuchea under Pol Pots styre. Något man lyckades med över alla förväntningar.

Denna recension publicerades ursprungligen på Nya Dagbladet den 23 mars 2024.

Roland Joffé (The Mission, 1986) är känd för sin förmåga att berätta djupgående historier med starka emotionella band. Hans tidigare arbeten hade visat på en skicklig förmåga att hantera komplexa och känsloladdade ämnen. Något som gjorde honom till det perfekta valet att föra fram den gripande historien om journalisten Sydney Schanberg och hans tolk Dith Pran under Kambodjas tumultartade tid.

Valet av skådespelare till rollerna som Schanberg och Pran var avgörande för filmens autenticitet och slagkraft. För rollen som den drivne journalisten Schanberg valdes den mångsidige skådespelaren Sam Waterston. Waterston hade redan etablerat sig som en skådespelare med förmågan att gestalta komplexa karaktärer med djup och trovärdighet, vilket gjorde honom till ett naturligt val för rollen.

Annons:

Den svåra rollen som Schanbergs vän, kollega och tolk Dith Pran, gick oväntat till den före detta läkaren Haing S. Ngor, som här gör sin skådespelardebut. Ngor hade själv upplevt de fruktansvärda händelserna under Röda Khmerernas regim i Kambodja och hans personliga erfarenheter gav autenticitet till hans tolkning av Pran.

The Killing Fields Roland Joffé — Roland Joffé ger instruktioner till Sam Waterston och Haing S. Ngor. Foto: Jan Sundstedt/kollektion.

Kambodja, 1975

Filmen utspelas som nämnts under Röda khmerernas kortlivade styre i Kambodja på 1970-talet. Journalisten Sydney Schanberg reser tillsammans med sin vän och kollega Dith Pran land och rike runt i det krigshärjade landet för att rapportera till omvärlden om konflikten.

En konflikt som delvis är en konsekvens av USA:s inblandning i regionen i och med Vietnamkriget, och delvis en biprodukt av spänningarna och de kommunistiska strömningarna i Sydostasien. Strömningar och tankegods som vid den här tidpunkten var oerhört kraftiga och hade stort inflytande och påverkan i denna del av världen.

När Röda Khmererna efter hårda strider tar makten 1975 separeras duon. Schanberg lyckas undkomma och reser tillbaka till USA, medan Pran blir kvar och utsätts för fruktansvärda förhållanden under Röda khmerernas förtryck. Dith Pran kämpar för sin överlevnad, sätts i khmerernas arbets- och omskolningsläger och får utstå mardrömsliknande umbäranden.

Han anpassar sig efter bästa förmåga för att undvika att identifieras och överleva i det omänskligt hårda klimatet. Trots farorna fortsätter han att hoppas på att en dag återförenas med Schanberg och sin familj. Med tiden förstår Pran att hans enda möjlighet till överlevnad är att fly. Han smider i tysthet med stor risk planer för att göra just så och en dag tar han steget...

Ett mästerstycke

The Killing Fields/Dödens Fält är ingen lätt film att se då den visar mänskligheten, för att uttrycka det milt, från sin allra sämsta sida. De illdåd som Röda khmererna begick har inte alltför många konkurrenter genom historien. Tillsammans med Josef Stalins terrorregim fram till dennes död 1953 samt Mao Tse Tungs Stora språnget och den kinesiska Kulturrevolutionen, är det Pol Pot-styrda vansinnet i topp vad gäller Mänskliga Gräsligheter.

Ämnet må vara tungt men ur ett filmiskt perspektiv är filmen en triumf. Jag såg filmen redan när det begav sig 1985 och har sedan dess sett om den vid ett flertal tillfällen. Var gång häpnar jag över hur Roland Joffé lyckas förena misär och elände med ett budskap om tro, hopp och i förlängningen kärlek, i form av genuin kamratskap mellan i första hand Schanberg och Pran.

Manuset tycks väl genomtänkt och väver samman de två huvudspåren på bästa sätt. Krigets vansinne, som når sin kulmen i och med Pol Pots maktövertagande, samt den varma och - icke att underskatta - synnerligen nagelbitande berättelsen om Dith Prans öde. Åskådaren kastas mellan hopp och förtvivlan samt ljus och mörker huruvida Pran någonsin kommer att återse Sydney Schanberg och framförallt sin fru och sina barn.

Roland Joffé lotsar oss igenom skärselden och helvetesresan som pågick i Kampuchea (som Kambodja döptes om till av regimen) på ett sätt som gör tragedin förvisso svår att se men tacksamt lättförståelig. Joffé krånglar inte till filmen med politiska utsvävningar och monologer utan fokuserar på det mänskliga i historien, något som gör publikens engagemang enklare. För övrigt är Dödens Fält en oerhört spännande historia, ur ett strikt kommer-han-att-klara-sig perspektiv.

Skådespelarinsatserna är som brukligt i en film som denna och givet ämnet utsökta. Kemin mellan Waterston och Ngor kunde knappast vara mer levande. Utan att ha alltför stor kunskap om just dessa levnadsöden, infinner sig känslan av att beskåda händelseförloppet och de verkliga personerna via en tidsmaskin. Alltid ett gott betyg för en historia med basis i verkliga skeenden och händelser. Övriga roller perfekt rollbesatta med inte minst en ung John Malkovich i en stor biroll som Schanbergs kollega och fotograf Al Rockoff.

Prisbelönad och viktig

Vid 1985 års Oscarsgala (det vill säga på den tiden när galan betydde något och inte styrdes av tramsiga Orwellianska regelverk) erhöll The Killing Fields inte mindre än sju tunga nomineringar (bland annat Bästa Film, Regi och Manus) och vann tre: Haing S. Ngor för Bästa Manliga Biroll, Foto samt Redigering (klippning). Ett kvitto på filmens storhet och betydelse.

Utifrån ett historiskt perspektiv är filmen av viktigaste slag. Inte minst om man önskar inskaffa kunskap om vad dåtidens rena och nakna socialism kunde ställa till med. Förvisso en extremt rubbad variant av socialism så till den milda grad att presumtiva allierade som Sovjetunionen, Kina och grannlandet Vietnam vände Pol Pot och Röda khmererna ryggen och tog avstånd.

Vietnam gick dessutom från ord till handling och gick i krig med Kampuchea/Kambodja och efter ett par års strider gick man segrande ur fälttåget och gjorde slut på galenskaperna.

Filmen är inget för den som är svag i hjärtat, då berättelsen inte tvekar att visa Röda khmerernas nidingsdåd. Inte så att Roland Joffé frossar i grymheterna, då han mycket väl vet att historien i sig är tillräckligt stark, men det finns scener med grovt våld som jag vill flagga för.

Lägg till detta krigets vansinne och den mentala påfrestningen, så bjuds vi cirka 140 minuters angelägen historielektion och skolboksexempel på hur man kombinerar excellenta filmiska kvaliteter med riktiga livsöden. Däremot kanske inte något för den som vill unna sig en för aftonen må-bra-historia tillsammans med barnen.

Filmen finns att finna via streaming här och den som gör fysisk media en tjänst föreslås söka en utgåva via denna hemsida.

Jan Sundstedt

Regi: Roland Joffe
Manus: Bruce Robinson
Producenter: David Puttnam, Iain Smith och Jake Eberts
Musik: Mike Oldfield
Längd: 141 minuter
Svensk premiär 22 februari 1985

I rollerna (urval).
Sam Waterston
Haing S. Ngor
John Malkovich
Julian Sands
Craig T. Nelson
Spalding Gray

Trovärdighet – grunden i vår journalistik sedan 2012

Nya Dagbladets position är unik i det svenska medielandskapet. NyD är oberoende på riktigt. Tidningen ägs och kontrolleras inom den egna redaktionen – inte av stora mediekonglomerat eller utländska intressen.

Sedan grundandet 2012 har grunden i vår oberoende journalistik varit balans och trovärdighet framför sensationsjournalistik och snabba klick. NyD är Sveriges bredaste helt oberoende dagstidning och står helt fri från politiska partier och industriintressen.

NyD erhåller inget presstöd och finansieras genom läsardonationer och annonser. Läs mer om våra pressetiska riktlinjer här.

https://nyadagbladet.se/recensioner/bara-arbete-och-ingen-lek-gor-jack-till-en-trakig-pojke/

Recensioner

Bara arbete och ingen lek gör Jack till en tråkig pojke…

Jan Sundstedt

Hyllad av publiken, ogillad av författaren och mottagen med blandade recensioner. När Stanley Kubricks "The Shining" hade premiär 1980 delade den åsikterna – och fortsätter att göra det 45 år senare. Men oavsett var man står i debatten är det svårt att förneka att filmen är ett av de förnämsta skräckdramer som skådats.

Publicerad Igår 13:25

– av Jan Sundstedt

Foto: Imdb

Jack Torrance (Jack Nicholson) tappar snabbt fotfästet i... "The Shining".

När Stanley Kubrick, en av tidernas mest hyllade regissörer med filmer som 2001: Ett rymdäventyr (1968) och A Clockwork Orange (1971), runt 1978 valde att filmatisera Stephen Kings bästsäljande roman The Shining (utgiven i januari 1977), gjorde han det efter att ha imponerats av berättelsens psykologiska djup och möjligheter till visuellt berättande.

Romanen skildrar familjen Torrances tragiska öde och i synnerhet pappan Jack - en kämpande författare och före detta lärare - som tar anställning som vintervaktmästare på det avlägsna Overlook Hotel. Där isolering och övernaturliga krafter driver honom till galenskap.

Kubrick var fascinerad av idén att skapa en film där den yttre miljön – hotellets labyrintiska korridorer, vidsträckta salar och kalla vinterlandskap – fungerade som en förlängning av karaktärernas psyke.

Som han själv uttryckte i en dåtida intervju: – Romanen skickades till mig … och det är det enda jag någonsin fått skickat till mig som jag tyckt varit bra … Jag tyckte att The Shining var mycket fängslande läsning … det verkade som om man kunde göra en fantastisk film av den.

Annons:

Skådespelarvalen kan på goda grunder sägas ha varit högst avgörande för filmens succé.

Jack Nicholson fick rollen som Jack Torrance, och hans intensiva närvaro och förmåga att balansera charm och hotfullhet gjorde honom idealisk. Shelley Duvall valdes trots att hon var relativt oerfaren till att gestalta Wendy Torrance, då Kubrick sökte en genuin känsla av sårbarhet. Danny Lloyd, som spelade sonen Danny, valdes bland hundratals barn för sin naturliga förmåga att projicera både oskuld och mystik.

Overlook Hotel

Jack Torrance (Nicholson), en före detta alkoholist och aspirerande författare, tar anställning som vintervaktmästare på det isolerade Overlook Hotel högt upp i Rocky Mountains i Colorado. Han ser jobbet som en chans att starta om, men hotellets ödsliga korridorer och övernaturliga fenomen börjar snabbt påverka hans sinne.

Hans hustru Wendy (Duvall) försöker så gott hon förmår att skydda sig själv och framför allt parets son Danny (Lloyd). Danny har en mystisk förmåga kallad "shining" - en extrasensorisk känsla som gör att han kan se in i framtiden samt uppleva scener från det förflutna.

Det dröjer inte länge innan Danny börjar uppfatta hotellets onda krafter. Familjen upplever gradvis skrämmande händelser och testas både fysiskt och psykiskt – samtidigt som Jack gradvis glider mot komplett galenskap.

Hotellets övernaturliga närvaro manifesterar sig i spöklika figurer, gåtfulla visioner och hotfulla hallucinationer, vilket sätter familjen under ett växande tryck. Den klaustrofobiska atmosfären, där varje korridor och tom sal speglar karaktärernas inre oro, blir snabbt skrämmande påtaglig...

Påfrestande inspelning

Kubrick är ökänd för sina rigorösa arbetsmetoder, och inspelningen av The Shining var inget undantag. Han var känd för att ofta kräva hundratals tagningar av samma scen för att uppnå perfektion.

Shelley Duvall upplevde inspelningen som extremt påfrestande. Hon höll på att bryta samman efter upprepade scener, inte minst i konfrontationerna med Jack.

Jack Nicholson beskrev senare arbetet som en psykologisk prövning, där Kubrick pressade skådespelarna till gränsen: – Stanley var obeveklig. Han ville att rädslan skulle kännas verklig, så han pressade oss oavbrutet.

Danny Lloyd behandlades med mer varsamhet, även om han emellanåt också utsattes för Kubricks metodik, om än i mycket mildare form än Duvall och Nicholson. Något som kan tyckas självklart då Lloyd var blott sex år gammal under inspelningen.

Kubrick förlitade sig på en noggrann planering av kameravinklar, ljussättning och symmetri för att förstärka filmens klaustrofobiska och surrealistiska känsla. Resultatet blev visuella sekvenser som länge har kommit att definiera modern skräckfilm.

Jack och Wendy Torrance kämpar mot onda krafter i... "The Shining". Foto: Imdb

Film kontra roman

Skillnaderna mellan Kings roman och Kubricks film har länge diskuterats. Stephen King var inte nöjd med Kubricks version och kommenterade kritiskt: – [Filmen] är som en stor, vacker Cadillac utan motor.

Kubrick valde att tona ned vissa psykologiska aspekter av Jack och Wendy, och han ändrade filmens ton till en mer kylig, mardrömslik struktur. Romanen lägger större vikt vid Jacks inre kamp och familjens relationer, medan filmen förstärker hotellmiljöns hotfulla aura och den visuella skräcken.

Kubrick använde också subtila symboler, labyrinter och speglar för att skapa en känsla av desorientering som är mindre tydlig i boken.

Vid premiären 1980 möttes filmen av blandade kritikerreaktioner. Vissa hyllade Kubricks visuella stil och Nicholson, medan andra ansåg att filmen var för kylig och distanserad jämfört med boken. Publiken däremot svarade positivt; The Shining har sedan dess blivit en kultklassiker.

Filmen hade en budget på cirka 19 miljoner dollar, vilket motsvarar ungefär 65–70 miljoner dollar i dagens penningvärde. Den drog in cirka 48 miljoner dollar globalt – omkring 165–170 miljoner dollar justerat för inflation.

Den växte snabbt i status via hemvideo och internationell distribution, och anses idag vara ett av Kubricks mest inflytelserika verk.

Eftermäle och kulturell påverkan

Fyrtiofem år efter premiären fortsätter The Shining att fascinera och skrämma. Filmen har inspirerat otaliga regissörer, från David Lynch till Guillermo del Toro, och dess ikoniska scener – från Jack Nicholsons "Here’s Johnny!" till de tomma korridorerna och tvillingarna i hallen – har cementerat filmen i populärkulturen.

Kräsne och krävande Kubrick förblev nöjd med slutprodukten, trots Kings kritik. Han har i intervjuer framhållit att han prioriterade filmens konstnärliga uttryck och sin egen vision framför att följa författarens ursprungliga intentioner.

Filmens påverkan på skräckgenren kan inte överskattas; den kombinerar psykologisk terror, övertygande skådespeleri och visuella innovationer på ett sätt som få filmer lyckats med.

Dess teman om isolering, galenskap och familjedynamik är tidlösa, och Kubricks perfektionistiska hantverk gör att The Shining fortfarande känns lika skrämmande och relevant idag som 1980.

The Shining är mer än bara en skräckfilm. Det är en studie i mänsklig isolering, en meditation över galenskapens gränser, och ett visuellt mästerverk där varje korridor och varje spegel reflekterar djupare psykologiska sanningar.

Stanley Kubricks rigorösa metodik och Nicholsons, Duvalls och Lloyds prestationer förvandlar en roman till en filmupplevelse som fortfarande hemsöker och förtrollar publiken.

Den är en påminnelse om att skräck inte alltid handlar om vampyrer, varulvar, vålnader och allsköns monster, utan också om de osynliga krafter som kan bryta ner sinnet och själen.

För de som likt mig föredrar fysisk media kan man med fördel välja utgåva här. Via streaming kan denna tjänst vara ett alternativ. Tips: Se gärna den längre versionen, som enligt undertecknad klart trumfar den nertrimmade europeiska tolkningen.

Jan Sundstedt

Regi: Stanley Kubrick
Manus: Stanley Kubrick och Diane Johnson - efter en roman av Stephen King
Producenter: Stanley Kubrick och Jan Harlan, m. fl.
Musik: Wendy Carlos och Rachel Elkind
Längd: 144 minuter (USA) samt 119 minuter (övriga världen)
Svensk premiär 26 september 1980

I rollerna (urval).
Jack Nicholson
Shelley Duvall
Danny Lloyd
Scatman Crothers
Barry Nelson
Philip Stone
Joe Turkel

Trovärdighet – grunden i vår journalistik sedan 2012

Nya Dagbladets position är unik i det svenska medielandskapet. NyD är oberoende på riktigt. Tidningen ägs och kontrolleras inom den egna redaktionen – inte av stora mediekonglomerat eller utländska intressen.

Sedan grundandet 2012 har grunden i vår oberoende journalistik varit balans och trovärdighet framför sensationsjournalistik och snabba klick. NyD är Sveriges bredaste helt oberoende dagstidning och står helt fri från politiska partier och industriintressen.

NyD erhåller inget presstöd och finansieras genom läsardonationer och annonser. Läs mer om våra pressetiska riktlinjer här.

https://nyadagbladet.se/recensioner/ett-gripande-portratt-om-ode-och-moral/

Recensioner

Ett gripande porträtt om öde och moral

Jan Sundstedt

Christopher Walken i sitt livs roll, en kärlekshistoria som både värmer och svider – och en politisk vision lika skrämmande nu som då. Med "The Dead Zone" (1983) gjorde David Cronenberg något som på ytan såg ut som ett avsteg från sin groteska kroppsskräck, men som i själva verket blev en av hans mest oroande och tidlösa filmer.

Uppdaterad oktober 6, 2025, Publicerad oktober 4, 2025

– av Jan Sundstedt

Foto: Imdb

Johnny (Christopher Walken) tvingas fatta livsavgörande beslut i..."The Dead Zone".

När David Cronenberg i början av 1980-talet tog sig an Stephen Kings roman The Dead Zone var han redan känd som kroppsskräckens mästare.

Med filmer som Rabid (1977), Scanners (1981) och det hallucinatoriska Videodrome (1983) hade Cronenberg etablerat sig som en filmskapare som vågade tränga sig in under huden - bokstavligt talat.

Med The Dead Zone valde han emellertid en något annorlunda väg och ton. Här är det inte kroppen som slits i stycken eller förvrids i groteska former, utan människans psyke, samvete och känsla av öde som utsätts för den verkliga tortyren.

Filmen kan ses som en psykologisk mardröm där kärlek, öde och politik flätas samman. Christopher Walken levererar sitt livs roll, Martin Sheen brinner av karismatisk fanatism, och Michael Kamens musik fångar både nerv och värme.

Annons:

Chris Walken, David Cronenberg och Herbert Lom väntar på nästa tagning i "The Dead Zone". Foto: Imdb

Gåva eller förbannelse?

The Dead Zone kretsar kring den unge läraren Johnny Smith (Christopher Walken) som efter en allvarlig bilolycka hamnar i koma. När han fem år senare vaknar har allt runt omkring honom förändrats.

Hans ungdomskärlek Sarah (Brooke Adams) har gift sig och skaffat familj, och Johnny själv är märkt för livet – inte bara av den långa frånvaron, utan också av en ny, skrämmande förmåga. Vid beröring kan han se in i människors förflutna och framtid. En gåva, eller snarare en förbannelse, som snart gör honom både hjälte och utstött.

Johnny kämpar med att försöka förstå och acceptera sin förmåga. Han räddar ett barn från att brinna inne, bistår den lokala polisen i deras jakt på en seriemördare i grannorten och hjälper en introvert pojke att öppna upp sig för sin familj.

Dessa episoder fungerar nästan som små noveller i novellsamlingen som är Johnnys liv. De förankrar hans förmåga i vardagen, men visar också den tunga kostnaden – varje gång han använder sin gåva dräneras han, både fysiskt och själsligt.

Till sist leder berättelsen till sin verkliga kärna: vem är egentligen senatorkandidaten Greg Stillson (Martin Sheen)? Stillson är karismatisk, driven och på ytan en folkets man. Men när Johnny skakar hans hand ser han framtiden – Stillson som USA:s president, med fingret på kärnvapnen och världen på randen till undergång.

Här når handlingen sin yttersta spets: vad gör man om man ensam känner till en framtid som måste stoppas?

En seriemördare går lös (t. v.) och Greg Stillson (Martin Sheen) siktar på Vita Huset, i "The Dead Zone. Montage. Foto: Imdb

Filmkonst på hög nivå

Det som gör The Dead Zone så gripande är hur Cronenberg, för honom ovanligt återhållsamt, låter berättelsen andas. Där hans tidigare filmer ofta gick rakt på kroppens förvandlingar arbetar han här med kyliga miljöer, sparsmakade bilder och en känsla av tomhet som omger Johnny. Ljuset är kallt, färgerna dämpade, och kameran rör sig med nästan kirurgisk precision. Det är som om hela filmen redan befinner sig i ett slags limbo – en död zon mellan liv och död.

Christopher Walken levererar en av sina mest minnesvärda rolltolkningar. Han gestaltar Johnny som en man som är märkt för livet, med en kropp som känns förbrukad och en själ som tyngs av något större än honom själv. Walkens ögon, alltid lite för stora, bär på både skräck och sorg. Varje gång han rör vid någon och kastas in i deras öde ser man tyngden falla över honom. Johnny är inte en klassisk hjälte, utan snarare en motvillig profet som sakta bryts ned av sin egen roll.

Brooke Adams tillför berättelsen mänsklig värme – en påminnelse om vad Johnny kunde haft för liv om inte ödet bestämt annorlunda. Deras historia är varm, ömsint och samtidigt outhärdligt sorglig. De älskar varandra, men tiden har krossat deras chanser till ett gemensamt liv. Brooke Adams spelar med en stillsam intensitet som gör deras återföreningar hjärtskärande.

Martin Sheen å sin sida är elektrisk som Greg Stillson. Sheen spelar rollen med sådan glöd att man förstår varför människor skulle dras till honom – samtidigt som hans ögon brinner av fanatism. Det är en dubbelhet som gör karaktären obehagligt trovärdig.

Tom Skerritt är som den plågade polischefen på jakt efter en fasansfull seriemördare alltid magnifik att skåda. Precis som Herbert Lom och Anthony Zerbe i sina respektive roller. Hela rollistan andas för övrigt högsta klass.

Sarah (Brooke Adams) fyller Johnnys (Christopher Walken) liv med värme, i "The Dead Zone). Foto: Imdb

Öde och moral

Musiken, komponerad av Michael Kamen, är lika viktig som skådespeleriet. Den skapar nerv när synerna blir övermäktiga, men bjuder också på vackra, nästan stillsamma toner som förstärker kärlekshistoriens tragik. Den växlar mellan isande stråkar och mjuka melodier – precis som filmen själv pendlar mellan skräck och mänsklig värme.

Under ytan av thriller, kärlekshistoria och övernaturlig skräck finns en djupare frågeställning. Filmen ställer frågan: om du kunde se framtiden, hade du då modet att förändra den? Eller är framtiden redan huggen i sten?

Johnnys kamp blir också en moralisk spegel, då han tvingas avgöra när hans förmåga ska användas, och när den blir en för stor börda. Han är fast i ett tillstånd mellan förflutet och framtid – en död zon, inte bara i hjärnan efter olyckan, utan också i sitt själsliv.

Den politiska dimensionen är kanske filmens mest bestående. Greg Stillson är ett porträtt av en ledare vars visioner kan förgöra världen. I kalla krigets kontext var det lätt att se honom som en spegling av tidens rädslor, men sett i dagens ljus känns det nästan profetiskt.

Karismatiska populister, oförutsägbara politiker med stor makt och liten känsla för återhållsamhet – det är ett tema som aldrig förlorar sin aktualitet.

Mer angelägen än någonsin

The Dead Zone är en något ovanlig film i Cronenbergs katalog. Den saknar de groteska effekterna som annars definierade hans filmer, men den är samtidigt lika kroppslig på ett annat plan. Här är det inte den yttre kroppen som förvrids, utan den inre. Psyket, kärleken, själen – allt bryts ned av en kraft som är omöjlig att kontrollera.

Det gör filmen djupt oroande. Den är varken en renodlad skräckfilm eller en enkel thriller. Den är en berättelse om öde, moral och ensamhet, inramad i en kylig estetik som fortfarande får det att knottra sig längs huden. Den mänskliga värmen finns där – i musiken, i kärlekshistorien – men hela tiden med känslan av att den när som helst kan slockna.

I slutet, när Johnny gör sitt ödesdigra val, blir frågan lika mycket vår som hans: om du såg framtiden, skulle du våga agera? Eller skulle du vända bort blicken och hoppas att någon annan bar bördan? Det är den frågan som gör att filmen fortfarande känns lika angelägen, mer än fyrtio år senare.

För de som likt mig föredrar fysisk media kan man med fördel välja utgåva här. Via streaming kan denna tjänst vara ett alternativ.

Jan Sundstedt

**"The Dead Zone"** - US Alternative Poster.

Regi: David Cronenberg
Manus: Jeffrey Boam, efter en roman av Stephen King
Producenter: Debra Hill och Jeffrey Chernov
Musik: Michael Kamen
Längd: 103 minuter
Svensk premiär 6 januari 1984

I rollerna (urval).
Christopher Walken
Brooke Adams
Martin Sheen
Tom Skerritt
Herbert Lom
Anthony Zerbe

Trovärdighet – grunden i vår journalistik sedan 2012

Nya Dagbladets position är unik i det svenska medielandskapet. NyD är oberoende på riktigt. Tidningen ägs och kontrolleras inom den egna redaktionen – inte av stora mediekonglomerat eller utländska intressen.

Sedan grundandet 2012 har grunden i vår oberoende journalistik varit balans och trovärdighet framför sensationsjournalistik och snabba klick. NyD är Sveriges bredaste helt oberoende dagstidning och står helt fri från politiska partier och industriintressen.

NyD erhåller inget presstöd och finansieras genom läsardonationer och annonser. Läs mer om våra pressetiska riktlinjer här.

https://nyadagbladet.se/recensioner/rymdimperiet-slar-tillbaka-filmhistoriens-basta-uppfoljare-fyller-45-ar/

Recensioner

”Rymdimperiet Slår Tillbaka” – filmhistoriens bästa uppföljare fyller 45 år

Jan Sundstedt

Mot bakgrund av att "Rymdimperiet slår tillbaka" i år fyller 45, är det hög tid att hylla en av filmhistoriens främsta uppföljare. Föregångaren "Stjärnornas krig" är ett mästerverk, men del två – numera episod fem – är både skarpare och betydligt mörkare.

Publicerad september 13, 2025

– av Jan Sundstedt

Foto: faksimil

Darth Vader, Sithlord supreme, tar kommandot i 1980 års tidlösa "Rymdimperiet Slår Tillbaka".

När Rymdimperiet Slår Tillbaka hade premiär i Sverige sommaren 1980 var det inte bara ett filmiskt världsfenomen som landade – det blev också en märklig kulturpolitisk historia. Statens Biografbyrå bestämde sig, på rekommendation av den insomnade Barnfilmnämnden, nämligen för att barnförbjuda filmen.

Beslutet slog ner som en bomb bland landets unga, framförallt de 11–14-åringar som tre år tidigare levt och andats Stjärnornas Krig. Att de nu skulle portas från att se fortsättningen var för många helt obegripligt.

Harry Kullman, ledamot i dåvarande Barnfilmnämnden – och som enligt utsago sett Stjärnornas Krig två gånger och "ogillade den skarpt" – ansåg den nya filmens stridsscener "...onödigt råa - som första världskriget". Kullman menade vidare att "...stympning på film är rått och onödigt". Nya Dagbladets kultursidor instämmer givetvis...

Filmens amerikanska distributör 20th Century Fox häpnade när nyheten om att filmen skulle barnförbjudas nådde dem. I Sverige växte ett ramaskri som till slut tvingade fram en kompromiss i april 1982: filmen fick då en elvaårsgräns, men i en nedklippt version där cirka sju minuter hade försvunnit.

Annons:

Själv lyckades jag, genom en kombination av välsmord käft och goda kontakter med vaktmästarna på Rigoletto i Stockholm, se den oklippta versionen den där sommaren 1980. För en blivande tonåring var det som att få en förbjuden frukt – en upplevelse (numera minne) man bar med stolthet.

Och vilken film det var...

13-årige Henrik överlevde visningen av då barnförbjudna "Rymdimperiet Slår Tillbaka" - trots dåvarande Barnfilmsnämndens skarpa varningar. Urklipp: Jan Sundstedt kollektion

En handling som vågar mörkna

Där Stjärnornas Krig var ett ljust pojkboksäventyr om kampen mellan gott och ont, vågar uppföljaren dyka ner i mörkare vatten. Rebellerna lider nederlag på nederlag, hjältarna splittras, och tonläget blir mer allvarligt.

Slaget på isplaneten Hoth sätter ribban – spektakulärt, kyligt, hopplöst. Luke beger sig tillsammans med den beskäftiga R2-D2 till träskplaneten Dagobah för att där tränas av 900-årige jedimästaren Yoda, samtidigt som Han Solo, prinsessan Leia, Chewbacca och C-3PO flyr genom galaxen.

Allt leder fram till den ikoniska duellen mellan Luke och Darth Vader i Cloud City, där sanningen om Lukes faderskap avslöjas – en twist som fick biopubliken jorden över 1980 att dra efter andan.

Den här balansen mellan action, mystik och personlig tragedi gjorde Rymdimperiet Slår Tillbaka till något helt annat än en enkel upprepning. Filmen fördjupade sagan och vågade avsluta i moll.

Regi och manus i samklang med förträffligt skådespeleri

George Lucas valde klokt att själv kliva tillbaka från regissörsstolen och istället låta Irvin Kershner ta kommandot. Kershner var mer intresserad av skådespelarnas uttryck och karaktärernas inre än av spektakel. Resultatet är att dialogen känns rappare, relationerna mer påtagliga och stämningen mer vuxen.

Lawrence Kasdan och Leigh Bracketts manus bjuder på en utsökt mix av humor och svärta. Han Solos och Prinsessan Leias gnabbande kärlekshistoria känns trovärdig, medan Lukes möten med Yoda får filosofiskt djup. Här smygs in repliker som blivit odödliga, samtidigt som Vader träder fram som en mer komplex och mäktig skurk.

Harrison Ford glänser verkligen som Han Solo. Han är både rolig, självsäker och samtidigt sårbar – en hjälte med mänskliga drag. Carrie Fisher är strålande som Leia; stark, smart och med en värme som gör hennes och Fords kemi elektrisk.

Mark Hamill får också chansen att växa. Hans Luke är inte längre den naive bondpojken utan en prövad ung man som möter både sina egna rädslor och sitt öde. Och så Darth Vader – här i ondskefull högform, mer hotfull och ikonisk än någonsin, understödd av James Earl Jones mäktiga röst och David Prowse fysiska närvaro.

Vi får dessutom nya karaktärer som blivit legendariska: Yoda, en liten grön varelse med oändlig visdom innanför västen, Lando Calrissian som charmig och ofrivillig förrädare, och inte minst Boba Fett – prisjägaren som snabbt blev en älskad kultfavorit.

Darth Vader stjäl var scen i "Rymdimperiet Slår Tillbaka". Foto: Jan Sundstedt kollektion

Tekniskt fulländad

Specialeffekterna var banbrytande då och håller än idag. Industrial Light & Magic levererade miniatyrer, stop motion och komposittekniker som satte en ny standard. Slaget på Hoth, med de massiva AT-AT-maskinerna, ser fortfarande övertygande ut.

Fotot av Peter Suschitzky är stilfullt, från de bländande vita vidderna på Hoth till de neondränkta korridorerna i Cloud City. Legenden John Williams bygger vidare på sitt redan legendariska partitur och introducerar bland annat "The Imperial March", ett av de mest ikoniska ledmotiven någonsin, samt "Yoda’s Theme", som ger en känsla av lugn och andlig styrka.

Att stora delar av Hoth-scenerna spelades in i Finse i Norge ger filmen en autenticitet som ingen studioinspelning hade kunnat skapa. Skådespelarna kämpade verkligen i snöstormar och kyla – och det syns.

Ett tag snöade det så intensivt att filmteamet bestämde sig för att spela in ett par scener i princip utanför hotellentrén, eftersom det var omöjligt att åka till den tilltänkta inspelningsplatsen.

Arvet som formade blockbustern

När man ser tillbaka idag är det tydligt att Rymdimperiet Slår Tillbaka satte en ny standard för hur en uppföljare kunde och borde vara. Istället för att bara upprepa första filmens succé valde Lucas, Kershner, Kasdan och Kurtz att fördjupa, förmörka och utmana publiken.

Det är en modell som senare blockbuster-serier ofta försökt efterlikna: den andra delen som går djupare, tar större risker och vågar lämna tittarna i osäkerhet. Utan Rymdimperiet hade kanske inte superhjältefilmer, fantasyepos eller actionserier vågat samma sak.

För Stjärnornas Krig-fansen är filmen ofta den absoluta favoriten. Filmen kombinerar nostalgi och lekfullhet med ett oväntat allvar, och den vågar låta sagan fortsätta i en tonart som inte ger några enkla svar.

En tidlös klassiker

45 år efter premiären står Rymdimperiet Slår Tillbaka fortfarande som filmhistoriens främsta uppföljare (i hård kamp mot Gudfadern II). Den är inte bara en viktig del av Stjärnornas Krig-sagan utan ett stycke levande filmhistoria som definierat vad en modern franchise kan vara.

Effekterna må vara praktiska och analoga, men de känns fortfarande övertygande. Musiken är tidlös. Skådespeleriet håller högsta nivå. Och berättelsen, med sin blandning av svärta, humor och mytiskt djup, är lika stark idag som 1980.

För mig är det fortfarande samma magi som den där sommaren på Rigoletto, när jag lyckades slinka in på en föreställning som egentligen var förbjuden för min ålder. Biografens mörker, Williams musik som dundrade i högtalarna, snöstormen på Hoth som virvlade över duken – allt finns kvar i minnet, lika levande.

Det är därför Rymdimperiet Slår Tillbaka förblir den uppföljare som alla andra mäts mot – och ingen har ännu överträffat den.

Jan Sundstedt

"**Rymdimperiet Slår Tillbaka**" - 1980 US One Sheet Style 'B'.

Regi: Irvin Kershner
Manus: Leigh Brackett och Lawrence Kasdan, efter ett synopsis av George Lucas
Producent: Gary Kurtz
Musik: John Williams
Längd: 124 minuter
Svensk premiär 15 augusti 1980

I rollerna (urval).
Mark Hamill
Harrison Ford
Carrie Fisher
David Prowse
Billy Dee Williams
Anthony Daniels
Kenny Baker
Peter Mayhew
Alec Guiness

Trovärdighet – grunden i vår journalistik sedan 2012

Nya Dagbladets position är unik i det svenska medielandskapet. NyD är oberoende på riktigt. Tidningen ägs och kontrolleras inom den egna redaktionen – inte av stora mediekonglomerat eller utländska intressen.

Sedan grundandet 2012 har grunden i vår oberoende journalistik varit balans och trovärdighet framför sensationsjournalistik och snabba klick. NyD är Sveriges bredaste helt oberoende dagstidning och står helt fri från politiska partier och industriintressen.

NyD erhåller inget presstöd och finansieras genom läsardonationer och annonser. Läs mer om våra pressetiska riktlinjer här.

https://nyadagbladet.se/recensioner/en-ohelig-gryta-av-svek-ambitioner-och-ovantade-vandningar/

Recensioner

En ohelig gryta av svek, ambitioner och oväntade vändningar

Jan Sundstedt

Regissören Edward Berger bjuder med dramathrillern "Konklaven" in oss till Vatikanens innersta kretsar, där röken stiger och maktens schackpjäser flyttas i tystnad bakom lyckta dörrar.

Publicerad augusti 15, 2025

– av Jan Sundstedt

Foto: Imdb/Focus Features

Ralph Fiennes som den brittiske kardinaldekanen Thomas Lawrence, ledaren för kardinalkollegiet.

Hur gör man ett kardinalmöte och val av en ny påve till en rafflande film? Enkelt: man doppar det heliga i en gryta av svek, ambitioner och oväntade vändningar. Vilket är precis vad regissör Edward Berger gör med långsamma dramathrillern Konklaven.

Artikeln publicerades ursprungligen på Nya Dagbladet den 16 maj 2025.

Filmen baseras på ansedde författaren Robert Harris roman med samma namn. Harris är ingen främling för dramatik och thrillers, med romaner som Fatherland, Enigma, The Ghost och An Officer and a Spy på sitt samvete.

Flera av hans böcker har blivit filmatiserade, däribland The Ghost Writer (2010) och An Officer and a Spy (2019), båda i regi av Roman Polanski.

Annons:

Edward Berger, som tidigare regisserade den hyllade På Västfronten Intet Nytt (2022), skiftar med Konklaven fokus från skyttegravar till stenkorridorer, från skrik till viskningar. Intensiteten förblir emellertid intakt.

Konklaven är en film där tystnad bär mer tyngd än tusen repliker. Där ett höjt ögonbryn kan vara lika farligt som en dolk i ryggen och varje kommatecken vägs på våg. Actionsekvenserna består av långa monologer och intellektuella samtal - inte av biljakter och hisnande stunts.

Påven är död - länge leve påven

Efter den sittande påvens plötsliga död samlas kardinalerna i Vatikanen för att välja en ny ledare för den katolska kyrkan. I centrum står dekanen Thomas Lawrence (Ralph Fiennes), en stillsam men samvetsgrann man med ett förflutet han helst vill undvika att konfronteras med.

När han får i uppdrag att leda konklaven - det hemliga valet av ny påve - dras han in i ett nät av intriger, rivaliteter och farliga avslöjanden. Snart visar det sig att påvens död inte var så okomplicerad som det först verkade.

Ett hemligt brev blottlägger dolda sanningar som hotar att rita om hela det kyrkliga maktspelet. I takt med att omröstningarna fortskrider och tystnaden förtätas ökar pressen på Lawrence – inte bara att avgöra vem som ska bli nästa påve, utan också om sanningen får plats i en värld byggd på tro, lojalitet och tystnad.

Kammarspel med hårda konsekvenser

Konklaven är ett kammarspel där varje detalj är noggrant avvägd för att skapa en tryckande, nästan klaustrofobisk atmosfär. Edward Berger regisserar med en kirurgs precision och låter rummet tala. Filmen saknar övertydliga effekter och snabba klipp; istället smyger den fram med långsamma, avvägda rörelser.

Här stängs dörrar långsamt, men konsekvenserna smäller hårt. Den lågmälda stilen stärker dramatiken och fördjupar filmens tematik av svek, skuld och försoning.

Intrigen river långsamt fram spänning och drama genom subtilt förräderi och inre slitningar. Vändningarna sker inte genom yttre hot eller plötsliga upptäckter, utan genom tvekan, ordval och obevekliga val. Det är ett spel av ord - där varje handling får viktiga konsekvenser.

Tematiskt utforskar filmen maktens många ansikten. Här döljer fromma fasader mörka strategier, och tro används både som tillflykt och vapen. Frågor om skuld, förlåtelse och sanningsbegrepp behandlas på ett eftertänksamt sätt utan att filmen blir predikande.

Det långsamma tempot, särskilt i filmens mitt, kan vara en utmaning för vissa tittare, och den intellektuella inramningen ger emellanåt filmen en något högtravande ton. Symboliken, även om den är intressant, kan ibland kännas överarbetad, vilket stundtals drar filmen mot det pretentiösa.

Magnifik ensemble

Ralph Fiennes är central i det tysta maktspelet. Som kardinal Lawrence ger han karaktären en kombination av gravitas och inre tvivel. Hans spel är återhållsamt, men varje nyans i hans blick avslöjar en man plågad av samvete, splittrad mellan sin tro och sin moral.

Fiennes bär huvudrollen med stor pondus, men det är samspelet med resten av ensemblen som verkligen lyfter filmen. Stanley Tucci är både charmig och kylig på sitt typiska vis, medan John Lithgow ger sin roll som kyrkans strateg extra tyngd och nerv.

Isabella Rossellini sticker ut som Syster Agnes - en av få kvinnor i den mansdominerade världen som är den katolska kyrkan - och hennes lågmälda men starka närvaro ger filmen en extra mänsklig dimension.

En stilla men skälvande storm

Edward Berger har skapat en ovanlig thriller, där dramatiken inte ligger i yttre explosioner utan i inre slitningar, och för den som söker en djupare och kanske något eftertänksam film torde Konklaven på goda grunder vara ett kraftfullt och engagerande drama.

Konklaven är en film som kräver fokus - men också belönar med något som få filmer lyckas förmedla: känslan av att ha blickat in i människans allra mest svåråtkomliga rum. Inte bara Vatikanens innersta helgedomar, utan också samvetets.

Jan Sundstedt

Regi: Edward Berger
Manus: Peter Straughan, efter en roman av Robert Harris
Producenter: Tessa Ross, Juliette Howell, Michael A. Jackman, Robert Harris och Alice Dawson
Musik: Volker Bertelmann
Längd: 120 minuter
Svensk premiär 20 december 2024

I rollerna (urval).
Ralph Fiennes
Stanley Tucci
John Lithgow
Lucian Msamati
Jacek Koman
Isabella Rossellini

Trovärdighet – grunden i vår journalistik sedan 2012

Nya Dagbladets position är unik i det svenska medielandskapet. NyD är oberoende på riktigt. Tidningen ägs och kontrolleras inom den egna redaktionen – inte av stora mediekonglomerat eller utländska intressen.

Sedan grundandet 2012 har grunden i vår oberoende journalistik varit balans och trovärdighet framför sensationsjournalistik och snabba klick. NyD är Sveriges bredaste helt oberoende dagstidning och står helt fri från politiska partier och industriintressen.

NyD erhåller inget presstöd och finansieras genom läsardonationer och annonser. Läs mer om våra pressetiska riktlinjer här.

The Killing Fields – helvetet på jorden

Rättegången närmar sig – hjälp Nya Dagbladet i mål i bankstriden!

Kambodja, 1975

Ett mästerstycke

Prisbelönad och viktig

Bara arbete och ingen lek gör Jack till en tråkig pojke…

Overlook Hotel

Påfrestande inspelning

Film kontra roman

Eftermäle och kulturell påverkan

Ett gripande porträtt om öde och moral

Gåva eller förbannelse?

Filmkonst på hög nivå

Öde och moral

Mer angelägen än någonsin

”Rymdimperiet Slår Tillbaka” – filmhistoriens bästa uppföljare fyller 45 år

En handling som vågar mörkna

Regi och manus i samklang med förträffligt skådespeleri

Tekniskt fulländad

Arvet som formade blockbustern

En tidlös klassiker

En ohelig gryta av svek, ambitioner och oväntade vändningar

Påven är död - länge leve påven

Kammarspel med hårda konsekvenser

Magnifik ensemble

En stilla men skälvande storm