Annons:

Peacefood – Hur ett liv utan kött och mjölk läker kropp och själ

Bo G Jonsson recenserar boken Peacefood av Dr. Ruediger Dahlke som propagerar för ett bättre och mänskligare samhälle där födan är 100 procent växtbaserad.

Publicerad februari 1, 2018
Insamlingskampanj

Hjälp Nya Dagbladet att finnas kvar

Insamlat: 41 700,00 SEK 56% Mål: 75 000,00 SEK

Bokens budskap framgår tydligt i titeln, att en kost som till 100% är växtbaserad är en hälsosam, human och fredlig kost. Däremot är en kost baserad på olika köttprodukter så som fågel, fisk, ägg, mjölk- och mjölkprodukter en inhuman och våldsam kost, efter som det sker en systematisk misshandel och dödande av djur, fåglar och fisk på djurfabriker och slakterier.

Författaren av boken är Dr. Ruediger Dahlke som är född 1951. Han har arbetat som läkare och psykoterapeut sedan 1979. Han är även specialistläkare i naturmedicin med fortbildning inom homeopati och har skrivit många böcker om hälsa. Han håller även Workshops i olika länder. När Dahlke var liten pojke besökte han Berlins zoo tillsammans med sin far och när han såg alla djur som var instängda i burar ville han omedelbart släppa ut dessa. Från den dagen vägrade han att äta kött och han har heller inte druckit mjölk sedan han blev ammad som bebis. Han har varit vegetarian i över 40 år. När han läste T Colin Campbells bok: Kinastudien, beslöt han sig för att bli vegan vilket han har varit de senaste tio åren.

I sin bok refererar han till flera vetenskapliga studier som klart visar att en animalisk kost baserad på kött- och mjölkprodukter markant ökar risken för olika sjukdomar. I boken ger han även många exempel på den fasansfulla misshandel som djuren får utstå i den kommersiella produktionen i djurfabriker och på slakterier. När man tar del av dessa exempel blir det svårt att tänka sig att någon skulle vilja fortsätta att medverka i denna massaker av djur för att stilla sina matbehov genom att konsumera de misshandlade och dödade djuren. Även när det gäller fångsten av fisk och fiskodlingar beskriver Dahlke hur fiskar slaktas och haven bokstavligen dammsugs på fiskbeståndet. Jag har tidigare skrivit en artikel på denna sida där världens främsta genier och filosofer som var vegetarianer och veganer och tog avstånd från att döda och äta djur.

Studier som visar att benskörhet ökar av animaliskt protein och mycket kalcium
I länder där man konsumerar mycket animaliskt protein och mycket mjölkprodukter med ett högt intag av kalcium har de största antalet lårbensbrott. Anledningen till att benskörhet och lårbensbrott ökar med mängden animaliskt protein inklusive mjölk, är att animaliskt protein bildar ett syraöverskott i kroppen. När kroppen sedan skall ta hand om och bryta ner syran så använder den kalcium som den drar ur från skelettet vilket leder till ökad benskörhet. 1992 visade en studie vid Yale universitetet, i vilken 34 andra studier sammanfattades, att 70% av benbrotten beror på hög konsumtion av animaliskt protein. Att kroppen använder kalcium från skelettet för att neutralisera syraöverskottet bevisades redan för 90 år sedan av forskaren Sherman.

Annons:

En studie från UCLA universitet sammanfattade resultatet från 87 studier i 33 länder som visar att ju mer vegetabiliskt protein man äter desto mer minskar risken för benfrakturer. I en annan studie på samma universitet 2001 i vilken man under sju år hade följt 1000 kvinnor över 65 år visade att kvinnor som åt den största mängden animaliskt protein hade fyra gånger så hög risk att drabbas av benbrott jämfört med de som åt minst protein. En forskargrupp från Medical Research i Sidney undersökte 105 nunnor i åldern 50 - 85 år som var strikta veganer på olika kloster i Vietnam. Forskarna trodde att nunnorna skulle lida av benskörhet, men resultatet visade istället att ingen av nunnorna led av benskörhet trots att de endast åt en tredjedel av det rekommenderade kalciumintaget. Idag skrämmer sjukvården upp äldre kvinnor med att de måste öka sitt animaliska kalciumintag eller ta ett receptbelagt kalciumtillskott. Sjukvården erbjuder både läkemedel och även injektioner till kvinnor som sjukvården anser vara i riskzonen för att drabbas av benskörhet. Måtte kvinnor lita till sin personliga intuition och känna efter vad som känns rätt för dem själva istället för att blint lita på den skolmedicinska sjukvården och den gamla och falska propagandan när det gäller mjölk och animalisk kost som säger att mjölk ger starka ben.

En pågående studie som inleddes år 2000 av Virtanen, Läärä, och Hyppoönen visar att ett stort intag av komjölk fem-eller sexdubblar risken för typ 1-diabetes. I en studie där 140 barn med typ-1 diabetes undersöktes hade dessa barn fler antikroppar mot komjölk i blodet jämfört med friska barn. En studie av Dahl-Jörgensen, Joner och Hanssen 1991 från 12 länder konstaterade ett starkt samband mellan komjölk och typ 1-diabetes. I jämförelsen mellan dessa 12 länder låg Sverige på andra plats efter Finland när det gäller konsumtion av komjölk och förekomst av typ 1-diabetes.

Studier som visar att köttprodukter ökar risken för cancer
En studie under ledning av den japanske forskaren Hirayama vid Institute of Preventive Oncology kom 1990 fram till följande slutsats efter en forskningsstudie som pågått under 17 år med 265 118 vuxna personer i sex japanska prefekturer: "Personer som äter mycket kött har en ökad benägenhet att insjukna i tarm- lung- och bröstcancer. Risken blir ännu större om de dessutom är rökare och inte äter gröna och gula grönsaker varje dag". 1990 skrev andra författare till en metaanalys av tolv separata studier: "Vår analys visar ett konsistent, statistiskt signifikant och positivt samband mellan risken för bröstcancer och mättade animaliska fetter hos kvinnor efter klimakteriet. En hög andel frukt och grönsaker har däremot en skyddande effekt". 1990 kom andra forskare fram till följande radikala slutsats: "Om du i lugn och ro funderar över dessa fakta (om tjocktarmscancer) måste du dra slutsatsen att den optimala mängd kött du kan äta är lika med noll".

Kommersiella bolag misshandlar och dödar djur i fabriker för att maximera sin vinst
Några slakteriarbetare spelade i hemlighet in en film som de sedan överlämnade till Washington Post. 20 arbetare bekräftade filmen med namnunderskrifter, att dessa förhållanden var vanligt förekommande med de ansvarigas vetskap. I boken finns ännu fler vittnesrapporter från slakteriarbetare. Jag vill bespara läsaren av min recension dessa vittnesrapporter efter som jag personligen har blivit mycket illa berörd när jag har tagit del av dessa rapporter. Men jag kan försäkra dig om att den systematiska misshandeln av djuren på dessa slakterier är betydlig värre, mer groteskt och mer sadistiskt än du i din vildaste fantasi någonsin kan föreställa dig. Några citat: Paul McCartney: "Om slakthusen hade glasfönster, så skulle alla vara vegetarianer". Vincent van Gogh: "Jag besökte ett slakthus i södra Frankrike en gång och från den dagen slutade jag att äta kött". Leo Tolstoj: "Så länge som det finns slakthus kommer det också att finnas slagfält".

Förhållanden för djur och fåglar som är instängda på olika djurfabriker som produktionsmaskiner för att människan skall tillfredsställa sitt behov av animaliska produkter skapar ett ofattbart lidande för djuren i det moderna samhället. Förutom att djuren och fåglarna pumpas fulla med för dem onaturliga kemikalier för att växa snabbare och därmed ge en större till bolagen vinst gör situationen ännu mer makaber. Eftersom allt är energi och en sammankopplad helhet är min personliga uppfattning att den misshandel djur och fåglar blir utsatta för skapar en negativ energi, vibrationer och frekvenser i dessa varelser. Detta negativa energimönster förs sedan in i människan som äter de animaliska produkterna. Läkemedelsindustrin kallas för Big Pharma. När det gäller Big-djurindustrin och producerande djurfabriker är likheten iögonfallande, speciellt som samma lobbying förekommer av djurindustrin som när det gäller läkemedel och tobak. Big-djur och fågelindustrin upprätthålls av omedvetna eller medvetna politiker, myndigheter, läkare, sjukvården och olika patientorganisationer.

Terrorbrott och förintelse mot djur
Politiker, myndigheter och massmedia talar återkommande om terrorbrott och förintelse, men om de hundratals miljoner terrorbrott - den systematiska och pågående förintelsen av våra artfränder djuren, vilka har lika mycket känslor som vi människor, råder det en kompakt tystnad. Om man tar del av vittnesmålen i boken när det gäller den cyniska verklighet om vad som pågår i djurfabriker och slakterier borde man nog vara tämligen hårdhudad som människa om man väljer att fortsätta att medverka till detta och fortfarande kunna tycka att kött smakar gott. Det kunde vara bra att idé skolelever fick göra ett studiebesök i en djurfabrik eller på ett slakteri och själva se varifrån hamburgaren ursprungligen kommer ifrån innan den hamnar på deras tallrik. Om människor som äter kött och andra animalier skulle läsa boken Peacefood är jag övertygad om att den skulle vara en ögonöppnare.

Genom alla exempel i boken framstår det allt tydligare att den moderna människan är allt annat än holistiskt- och empatiskt intelligent utan istället är det som världens främsta genier och filosofer har uttalat, att den mänskliga rasen är det farligaste och ondaste rovdjuret av alla på jorden. Idag har det moderna samhället blivit ännu mer barbariskt och ännu mer galet än när genierna och filosoferna uttalade sina åsikter för 2500 år sedan och framåt tiden.

Med stöd av världsreligionerna
Jag är personligen inte någon anhängare av någon religion men jag tycker att det är intressant att Ruediger i boken citerar de olika religionernas vägledning för människan när det gäller kosten. Kristendomen. I Gamla testamtets Första Mosebok: "Gud sade: Jag ger er alla fröbärande örter på hela jorden och alla träd med frö i sin frukt; detta skall ni ha att äta. Kött som har liv i sig får ni inte äta". Ordspråksboken 15:17: "Bättre en tallrik kål med kärlek än en mör oxstek med hat". Även profeten Mohammed inom Islam anser att människan skall äta växter men inte kött. Buddismen. Budda: "Köttätande döljer otaliga brott. Om ingen äter kött, då dödas inget levande väsen som föda, dödandet görs för köparen, att köpa är därmed att döda". Hinduismen och Vedaskrifterna som är världens äldsta heliga skrifter. "Den som vill uppnå största frid, ska inte äta kött från något djur på jorden. Den som ger råd eller ger order om att döda, den som sliter av en lem, den som faktiskt dödar ett djur, den som köper kött och den som äter kött ska betecknas som mördare. Med tanke på de metoder som används för att skaffa kött och med tanke på varelsernas lidande bör människan sluta att äta alla former av kött".

Vi kan skapa ett helt nytt samhälle genom att äta växtbaserad kost
Ett samhälle där människor äter växtbaserad kost är ett miljövänligt och hållbart samhälle ur ett empatiskt, holistiskt och etiskt perspektiv, medan ett samhälle som är baserad på kött och animalisk kost leder till konflikter, våld och krig. Människor har olika personligheter. Vissa människor tycker att det är kul och spännande att skjuta djur för sitt nöjes skull och de får en kick av det, medan detta synsätt och beteende är otänkbart för andra människor. Det är upp till alla och envar vilken kost vi väljer att äta och vilket samhälle vi vill leva i. Beroende på vilken kost vi väljer kommer detta i mycket hög grad att påverka både vår personliga långsiktiga hälsa och vårt samhälle i ett holistiskt perspektiv. För den som är öppet intresserad och funderar på att alltmer byta ut sin kött- och animaliska kost till en växtbaserad kost är boken Peacefood tillsammans med böckerna Kinastudien av T Colin Campbell och Konsten att inte dö av Michael Greger fyllda med referenser som hänvisar till tusentals vetenskapliga bevis på att en naturlig växtbaserad kost är den mest hälsosamma kosten i motsats till en animalisk kost som skapar en långsiktig ohälsa och uppkomst av olika sjukdomar. Att dessutom en växtbaserad kost skapar ett mer humant, hållbart, miljövänligt, etiskt och fredligt samhälle som baseras på naturliga holistiska principer innebär ett ännu starkare skäl för att människan skall byta ut sin animaliska kost till en växtbaserad kost.

Eftersom vi är alla medskapare av vårt samhälle och vår värld borde vi alla ta vårt ansvar och verkligen tänka efter vilket samhälle vi vill skapa idag och framåt. Borde det inte vara hög tid att vi lever upp till vår självpåtagna image att vi är världens mest intelligenta djur, eller? Jag kan varmt rekommendera boken Peacefood till den som är intresserad och har funderingar när det gäller sin personliga val av kost och hälsa men även när det gäller att ta ansvar för och var en medskapare av ett helt nytt holistiskt samhälle, eftersom dagens samhälle uppenbarligen inte fungerar. Om vi människor fortsätter med vårt egoistiska och destruktiva beteende kommer obönhörligen en negativ avgrund allt närmare om vi fortsätter att tänka och bete oss som vi gör i dagens samhälle.

 

 

Bo G Jonsson

Författare: Ruediger Dahlke
Utgivare: Bloom Publishing
Utgivningsår: 2013
Språk: Svenska:
ISBN: 9788799612512

Trovärdighet – grunden i vår journalistik sedan 2012

Nya Dagbladets position är unik i det svenska medielandskapet. NyD är oberoende på riktigt. Tidningen ägs och kontrolleras inom den egna redaktionen – inte av stora mediekonglomerat eller utländska intressen.

Sedan grundandet 2012 har grunden i vår oberoende journalistik varit balans och trovärdighet framför sensationsjournalistik och snabba klick. NyD är Sveriges bredaste helt oberoende dagstidning och står helt fri från politiska partier och industriintressen.

NyD erhåller inget presstöd och finansieras genom läsardonationer och annonser. Läs mer om våra pressetiska riktlinjer här.

Annons:

”Blue Thunder” – klassisk 80-talsthriller om övervakning

John Badhams utsökta helikopterthriller "Blue Thunder" från 1983 kombinerar hisnande luftakrobatik, elektronisk 80-talsstämning och en mörk berättelse om övervakning, makt och korruption. Välkommen ombord..."follow my leader..."

Publicerad september 19, 2026 – av Jan Sundstedt
Montage: helikoptern Blue Thunder till vänster, övervakningsvy genom en byggnad uppe till höger och Roy Scheider som Murphy med pistol nere till höger.

Vissa filmer behöver inte särskilt många minuter för att påminna oss om varför vi älskar film.

En svart helikopter dundrar över Los Angeles, elektroniken blinkar och Roy Scheider sitter bakom spakarna.

Plötsligt känns 1980-talet inte bara som en tidsepok, utan som en alldeles egen filmgenre.

Välkommen ombord på Blue Thunder...

Blue Thunder
Blue Thunder... Foto: Faksimil.

En helikopter med attityd

Regissören John Badham hade redan visat sin känsla för både rytm och underhållning med Saturday Night Fever (1977). Technothrillern WarGames (1983) skulle senare göra honom till ett av de stora namnen inom 1980-talets teknologiska thrillers.

Blue Thunder visar att Badham kunde hantera betydligt mer än dansgolv och datorer. Här får han en avancerad polishelikopter, ett par hårdföra piloter, ett Los Angeles som snart visar sig vara betydligt farligare från luften än från marken samt inte minst granitansiktet Roy Scheider att laborera med.

Filmen spelades in under hösten 1981 och vintern 1982, men premiären dröjde till 1983. Varför Columbia Pictures valde att vänta är inte helt klarlagt, men fördröjningen gav filmen en intressant plats i 1980-talets filmhistoria.

Blue Thunder
Blue Thunder... Foto: Faksimil.

När övervakningen blir ett vapen

Blue Thunder är inte enbart en actionfilm med helikoptrar. Under ytan finns en mörk berättelse om hur avancerad teknik kan förvandla polisarbete till något betydligt mer skrämmande.

Helikoptern kan övervaka människor, lyssna på samtal och samla information på ett sätt som får dagens övervakningssamhälle att framstå som mindre science fiction än man kanske önskar. Syftet med Blue Thunder är officiellt ett verktyg för terroristbekämpning, inför kommande Sommar-OS i Los Angeles (1984).

Roy Scheider spelar Frank Murphy, en erfaren polishelikopterpilot med Vietnamkriget i bagaget. Murphy är ingen skinande Hollywoodhjälte, utan en trött, hårdnackad och stundtals ganska besvärlig yrkesman.

Frank Murphy börjar tidigt ana att Blue Thunder inte bara ska användas för att bekämpa brott. Någon eller några tycks i hemlighet testa ett nytt verktyg för övervakning och kontroll av populasen.

Filmens myndigheter och agenter arbetar i lönndom, och ingenting är riktigt vad det verkar vara.

När staten får tillgång till teknik som kan se och höra genom väggar, och med kraftfull beväpning slå till från ovan, då är frågan inte längre bara vem som har makten.

Frågan blir vem som övervakar övervakarna...

Blue Thunder
Gott om skumma regeringspersoner i... "Blue Thunder". Foto: Faksimil.

Roy Scheider styr spakarna

Roy Scheider visar med sin kantiga charm, granithårda ansikte och sitt lätt slitna uttryck att Frank Murphy känns som en människa som har sett alldeles för mycket och helst vill slippa se mer.

Efter Hajen (1975) hade Scheider redan bevisat att han kunde bära en stor film, och Blue Thunder ger honom en roll där han får kombinera vardaglig polisrealism med spektakulär action.

Resultatet blir en hjälte som aldrig känns särskilt polerad, men desto mer levande.

Malcolm McDowell spelar överste F.E. Cochrane, Murphys gamle nemesis från Vietnamkriget. McDowell har en fantastisk förmåga att göra sina rollfigurer både charmiga och obehagliga.

Här använder han den förmågan till fullo. Cochrane är en man som ler när han borde vara orolig och talar lugnt när alla andra borde springa.

Warren Oates spelar kapten Jack Braddock med sin vanliga pondus. Filmen är dessutom tillägnad Oates, då han hastigt gick bort strax innan filmens premiär

Candy Clark spelar Murphys handlingskraftige fru med lika doser värme och självständighet. Alltid lika finurlige Daniel Stern kompletterar rollbesättningen, och bidrar med en nervig energi samt en naturlig nyfikenhet samt humor som passar filmen utmärkt.

Blue Thunder
Roy Scheider som vanligt lysande, här i... "Blue Thunder". Montage. NyD. Foton: Faksimiler.

Hisnande helikopterscener

Här kommer vi till filmens verkliga hjärta. Blue Thunder bjuder på helikopteraction som fortfarande imponerar.

Flygningarna över centrala Los Angeles känns både farliga och påtagliga, mycket tack vare blandningen av riktiga stuntinsatser och specialeffekter.

Kameran följer helikoptrarna genom stadens betonglandskap och ger oss en känsla av att faktiskt sitta med i cockpit. John A. Alonzos fotoarbete gör dessutom staden till en viktig del av upplevelsen.

Los Angeles blir en labyrint av motorvägar, skyskrapor och trånga passager. Ovanför alltihop svävar Blue Thunder, som en svart rovfågel med polisradio och automatkanon.

Musiken av Arthur B. Rubinstein hör till en av filmens många behållningar. Elektroniska ljud, suggestiva klanger och en ständigt närvarande känsla av teknologisk fara skapar en atmosfär som sitter som gjuten.

Ljudbilden låter som framtiden – fast en framtid där staten har för många hemligheter och helikoptrarna alldeles för mycket eldkraft.

Blue Thunder
Ett vapen- och antiterroristtest går inte riktigt som tänkt, i... "Blue Thunder". Foto: Faksimil.

En riktig 80-talsstänkare

John Badhams Blue Thunder är en film som vågar vara både dum och smart på samma gång.

Den vill ge publiken stora actionsekvenser, men den vill också få oss att fundera över vad som händer när tekniken springer ifrån människans förmåga att kontrollera den.

Ibland blir samhällskritiken dock lite övertydlig. Myndigheterna är skumma, skurkarna är skumma och nästan alla som bär kostym verkar ha något att dölja, men det hör till filmens charm.

Blue Thunder är inte en dokumentär om statlig övervakning.

Det är en actionthriller från 1983, gjord för människor som ville se helikoptrar flyga fort, hjältar trotsa övermakten och skurkar få vad de förtjänar. Vilket gör den med bravur.

Blue Thunder är en av de där filmerna som påminner oss om varför 1980-talet var en så härlig tid för actionfilm.

Den har en formidabel rollbesättning, en regissör som kan hantverket och en helikopter som stjäl showen från nästan alla andra.

Roy Scheider är perfekt som den motvillige hjälten, Malcolm McDowell njuter av sin skurkroll och Arthur B. Rubinsteins musik gör upplevelsen komplett.

Filmen är kanske inte lika djup som den ibland tror att den är. Men den är underhållande, spännande och förbaskat snygg.

När Blue Thunder lyfter från marken och drar iväg över Los Angeles, då spelar det faktiskt ingen större roll.

Då sitter man där och ler. För ibland behöver en film inte vara mer komplicerad än så.

Blue Thunder är en utsökt 80-talsstänkare – en film som fortfarande får rotorbladen att snurra.

 

Jan Sundstedt

Blue Thunder
Blue Thunder - 1983 US One Sheet.

Regi: John Badham
Manus: Dan O'Bannon och Don Jakoby
Producent: Gordon Carroll
Musik: Arthur B. Rubinstein
Längd: 109 minuter
Svensk premiär 26 augusti 1983

I rollerna (urval).
Roy Scheider
Warren Oates
Candy Clark
Malcolm McDowell
Daniel Stern

Trovärdighet – grunden i vår journalistik sedan 2012

Nya Dagbladets position är unik i det svenska medielandskapet. NyD är oberoende på riktigt. Tidningen ägs och kontrolleras inom den egna redaktionen – inte av stora mediekonglomerat eller utländska intressen.

Sedan grundandet 2012 har grunden i vår oberoende journalistik varit balans och trovärdighet framför sensationsjournalistik och snabba klick. NyD är Sveriges bredaste helt oberoende dagstidning och står helt fri från politiska partier och industriintressen.

NyD erhåller inget presstöd och finansieras genom läsardonationer och annonser. Läs mer om våra pressetiska riktlinjer här.

”Alla presidentens män” – Ett ypperligt porträtt av undersökande journalistik

Alan J. Pakulas Oscarsbelönade "Alla presidentens män", från 1976, är mer aktuell än någonsin. Watergate-skandalen sågs från början som en konspirationsteori av så kallade foliehattar men till slut visade det sig att foliehattarna haft rätt hela tiden.

Uppdaterad september 6, 2026, Publicerad september 5, 2026 – av Jan Sundstedt
Alla Presidentens Män Watergate
Två "foliehattar", det vill säga två RIKTIGA journalister, skrider till verket i "Alla presidentens män".

Ordet Watergate är i princip synonymt med korruption och maktmissbruk. Termen har blivit ett samlingsnamn för politiska skandaler, kändisfadäser samt inte minst benämningen "konspirationsteori".

Trots begreppets popularitet finns det såklart de som inte känner till detaljerna om vad som egentligen hände i Watergate-skandalen. Alla presidentens män är då till god hjälp för den nyfikne som önskar bli ledsagad i ämnet.

Filmen är en dramatiserad version och analys av den journalistiska process som ledde till att Washington Post-reportrarna Bob Woodward och Carl Bernstein lyckades koppla samman inbrottet med utbredd korruption och maktmissbruk inom dåvarande amerikanske presidenten Richard Nixons administration.


Artikeln publicerades ursprungligen i Nya Dagbladet den 5 augusti 2023


Watergate

Då filmen som sagt är baserad på verkliga händelser beskrivs här Watergate-skandalen i komprimerade ordalag.

Som brukligt när det gäller filmer baserade på verkliga händelser finns en viss dramatisering av händelseförloppet i slutprodukten men inget som spårar ur eller tar sig för stora artistiska friheter.

Skandalen var en konsekvens av Nixon-administrationens ansträngningar att mörklägga sin inblandning i inbrottet i Demokraternas nationella kommittés högkvarter den 17 juni 1972. Högkvarteret var vid tidpunkten inhyst i Watergate-komplexet i Washington, D.C.

Ett amatörmässigt inbrott av mer eller mindre fem stycken klåpare, då samtliga greps på platsen.

Kopplingen mellan inbrottet och administrationen framhävdes av medierna och i synnerhet av tidningen The Washington Post. Framför allt var det journalisterna Carl Bernstein, i filmen gestaltad av Dustin Hoffman, och Bob Woodward, spelad av Robert Redford, som var de drivande bakom rapporteringen.

Woodward och Bernstein insamlade med stort tålamod under närmare två år graverande information som visade att inbrottet och försöken att dölja det ledde djupt in i katakomberna inom justitiedepartementet, FBI, CIA och hela vägen till Ovala rummet i Vita huset.

Det visade sig snart genom vittnesmål och annan bevisning att USA:s dåvarande president Richard Nixon hade godkänt ett beslut att dölja sin administrations inblandning i inbrottet. Undersökningen avslöjade även att det fanns ett röstaktiverat avlyssningssystem i Ovala rummet.

Något som 1974 ledde till att Nixon, istället för att låta sig ställas inför riksrätt, avgick.

Alla Presidentens Män Watergate
Ett misslyckat inbrott av fem klåpare inleder "Alla presidentens män". Foto: Imdb, Warner Brothers.

Enastående realism

Det här är inte en film som gör det lätt för tittaren.

Filmen inleds med att vi placeras i händelserna kring inbrottet utan någon förklaring som exempelvis en textvägg, vilket bidrar till filmens oerhörda realism. Vad som först verkar vara en isolerad händelse utvecklas snabbt till något mer olycksbådande.

Även om det för några kan vara en nackdel att filmen kräver sin fulla uppmärksamhet är det också en infallsvinkel som förtjänar lovord.

Skildringen av Woodwards och Bernsteins kamp att få fram information känns verklighetstrogen och får publiken att, tillsammans med våra journalisthjältar, känna sig närvarande i utredningen.

En utredning som inom kort blir alltmer riskfylld. Det dröjer inte länge innan den obligatoriska paranoian infinner sig hos duon. Något det snart visar sig att man har fog för...

Alla Presidentens Män Watergate
Hotbilden mot journalisterna tilltar. Foto: Imdb, Warner Brothers.

Tidsödande arbete

Ofta får Woodward eller Bernstein information som de inte kan publicera med trovärdighet på grund av att källorna måste förbli anonyma. Istället för att varje pusselbit tydligt, och med många filmers enklare mått mätt leder dem mot en slutsats, tillbringas en stor del av tiden med att gå igenom högar av dokument.

Det gedigna arbetet är tidsödande och svårnavigerat, i syfte att hitta de pusselbitar av relevanta detaljer tidningen behöver för att bitarna ska falla på plats.

Alla presidentens män glamoriserar inte journalistik utan behandlar yrket med respekt. Istället för att vara pepprad av actionsekvenser täcker större delen av filmen allt det icke-glamorösa arbete som man lägger ner för att nå sanningen.

Oändliga telefonsamtal och sömnlösa nätter ägnas åt att finkamma igenom anställningsbevis, kassakvitton, telefonlistor och vittnesutsagor. Ett mödosamt arbete men också ett uppfriskande prov på gammal hederlig journalistik.

Filmen hanterar det sävliga tempot på ett utomordentligt skickligt sätt och lägger fokus på framgångspunkterna i utredningen. Alla presidentens män kastar förmodligen inte ljus på hela Watergate-utredningen då det hade krävts betydligt mer än filmens 138 minuter.

Det vi får uppleva kan emellertid på goda grunder anses väl avvägt.

Alla Presidentens Män Watergate
Bernstein, Woodward och ledarstaben. Foto: imdb, Warner Brothers.

Oscarsbelönad "konspirationsteori"

Alla presidentens män var en av 1976 års mest hyllade och uppmärksammade filmer.

Vid Oscarsgalan 1977 kammade den hem fyra statyetter och nominerades till ytterligare fyra, inklusive Bästa film och Bästa regi. Med all rätt, då filmen är ett klanderfritt prov på artistisk frihet, fri från nutidens cancelleringskultur, dogmer och agendor.

Manuset är välskrivet och tajt på ett sätt som leder tittaren tålmodigt in i handlingen. Personerna bakom historien porträtteras på trovärdigt sätt med en känsla av värdighet.

Alan J. Pakula behandlar källmaterialet med sin karakteristiska känsla för den lilla människan och spretar aldrig iväg från målet - att berätta en historisk händelse på autentiskt maner.

Skådespelarna är givet rollistan klanderfria. Redford och Hoffman är utmärkta i sina respektive kostymer. De är helt enkelt Woodward och Bernstein.

Birollsinnehavarna sticker ut än mer. Framför allt Hal Holbrook och Jason Robards - två personliga favoriter. Sistnämnde erhöll ytterst välförtjänt en Oscar för Bästa manliga biroll.

Verklighetens konspirationer och mysterier löses inte så snyggt eller hastigt som många andra filmer vill få oss att tro. Detta gäller inte minst Watergate-skandalen.

Uppfriskande då att Alla presidentens män vågar ta en smalare och mer riskfylld väg.

Mer aktuell än någonsin

Filmen visar och belyser även något som är högst aktuellt idag.

Strax efter att Washington Post och andra medier börjat nysta i affären dröjde det inte länge innan den som ens insinuerade att något skumt var i görningen kallades "konspirationsteoretiker" och "foliehattar". Känns detta igen?

Intressant då att notera att den förmenta konspirationsteorin ett par år senare visade sig vara allt annat än teori. Något att begrunda för den som har låtit sig förledas att tro att konspirationer inte existerar.

Alla presidentens män visar vad sann undersökande journalistik kan vara utan den enkelhet eller glamour som Hollywood ofta ger sådana berättelser.

Det är också en film som torde vara obligatorisk för den som söker sig till yrket som sådant och strävar efter att titulera sig journalist.

Journalister som ifrågasätter rådande narrativ och inte med hull och hår sväljer vad politiker och makthavare ber oss att svälja. Journalister med mod, tåga och tålamod och som är villiga att gräva till jordens ände för att uppdaga sanningen.

 

Jan Sundstedt

Alla Presidentens Män
All the President's Men - 1976 US One Sheet.

Regi: Alan J. Pakula
Manus: William Goldman – efter en bok av Carl Bernstein & Bob Woodward
Producent: Walter Coblentz
Musik: David Shire
Längd: 138 minuter
Svensk premiär 14 mars 1977

I rollerna (urval).
Robert Redford
Dustin Hoffman
Jason Robards
Jack Warden
Martin Balsam
Hal Holbrook
Penny Fuller
Meredith Baxter

Trovärdighet – grunden i vår journalistik sedan 2012

Nya Dagbladets position är unik i det svenska medielandskapet. NyD är oberoende på riktigt. Tidningen ägs och kontrolleras inom den egna redaktionen – inte av stora mediekonglomerat eller utländska intressen.

Sedan grundandet 2012 har grunden i vår oberoende journalistik varit balans och trovärdighet framför sensationsjournalistik och snabba klick. NyD är Sveriges bredaste helt oberoende dagstidning och står helt fri från politiska partier och industriintressen.

NyD erhåller inget presstöd och finansieras genom läsardonationer och annonser. Läs mer om våra pressetiska riktlinjer här.

”Scarface” – omdebatterad, oemotståndlig och oöverträffad

Att se Brian De Palmas "Scarface" kan liknas vid att bli överkörd av ett tåg. Filmen tar tag i åskådaren från ruta ett och släpper inte taget förrän tre timmar senare. Utskälld vid premiären för sina många våldsamma scener men filmen fick också beröm för bland annat Oliver Stones manus, De Palmas regi, scenografi, persongalleri och inte minst en Al Pacino i absolut toppform – inklusive över 200 'F'-bomber. Ett måste på varje filmälskares måstelista.

Publicerad augusti 22, 2026 – av Jan Sundstedt
Scarface Al Pacino
Tony Montana (Al Pacino) kontemplerar över sina livsval i Brian De Palmas "Scarface".

Antonio Montana! And you, what do you call yourself? Med de orden inleder Antonio 'Tony' Montana (Al Pacino) sin ökända resa in i den kokainstinna världen som var Miami, Florida, på 1980-talet. Givetvis tillsammans med obligatoriska hawaiiskjortor, 850-dollarskostymer, motorsågar och pumpande discostinn musik.


Artikeln publicerades ursprungligen på Nya Dagbladet den 22 juni 2024


Filmen är delvis en nyinspelning av Howard Hawks klassiska film med samma namn från 1932. Originalfilmen – som även den kretsade kring en gangsters uppgång och fall – utspelade sig under förbudstiden och fokuserade på den fiktive italiensk-amerikanske gangstern Tony Camonte.

Oliver Stone och Brian De Palma uppdaterade historien till att spegla 1980-talets kokainhandel i Miami och bytte ut Camonte mot kubanske Montana (efter Oliver Stones beundran för NFL-quarterback Joe Montana).

Manuset är som sagt författat av prisbelönte regissören/manusförfattaren Oliver Stone (Conan Barbaren (manus); Plutonen; Född Den Fjärde Juli; JFK; Snowden), och han införde ett mörkare och mer samtida perspektiv på berättelsen. Stones manus tar avstamp i teman som girighet, makt och korruption, och Tony Montana blir arketypen för en något skruvad version av den amerikanska drömmens uppgång och förfall.

Ursprungligen var det tänkt att Sidney Lumet (Kullen, 1965; Serpico, 1973 och En satans eftermiddag, 1975) skulle regissera men han hoppade av projektet efter att ha insett hur våldsam filmen skulle komma att bli, varpå Brian De Palma (Carrie, 1976; De Omutbara, 1987 och Carlito's Way, 1993) klev ombord och satte sin prägel på filmen med sin stilistiska och smått vågade regi.

Scarface Brian De Palma Al Pacino
Brian De Palma visar Al Pacino hur det ska se ut i nästa scen i "Scarface". Foto: Imdb

Miami, 1980

Filmen inleds med att kubanske "flyktingen" Tony Montana (Al Pacino) anländer till Miami i samband med 1980 års storskaliga massmigration från kubanska hamnstaden Mariel (känd som 'The Mariel Boatlift'). Efter att först ha genomgått en tuff förhörsprocess hamnar Tony och hans bästa vän Manolo ‘Manny’ Ribera (Steven Bauer) i ett hårt bevakat flyktingläger. Detta då de misstänks (helt korrekt) vara kubanska kriminella.

Duon får dock inom kort en chans att lämna lägret, förutsatt att man utför ett uppdrag för en lokal knarkbaron. Uppdraget: Mörda en före detta högt uppsatt kubansk regeringstjänsteman, något kommunisthataren Montana gladeligen genomför med brutal effektivitet.

Efter att ha sluppit ut från lägret och erhållit sitt ‘Green Card’, börjar Tony och Manny arbeta på en sjaskig kubansk grillbar. Det dröjer dock inte länge innan de blir introducerade till den undre världen genom Omar Suarez (F. Murray Abraham), en av den mäktige droghandlaren Frank Lopez (Robert Loggia) närmaste män.

Det första uppdraget under Lopez är en mindre kokainaffär med colombianska leverantörer, men allt går fruktansvärt snett och en milt sagt våldsam konfrontation tar vid.

Tony och Manny undkommer med nöd och näppe med livet i behåll och levererar både kokain och köpepengar till uppdragsgivaren Lopez. Tony's skicklighet och hänsynslöshet fångar Franks uppmärksamhet och han erbjuder Tony en plats i sin organisation, vilket markerar början på Tony Montanas klättring uppför Miamis brottshierarki...

Scarface Al Pacino
Tony Montana får problem med 'Hector' (Al Israel) i inledningen av "Scarface". Foto: faksimil

Filmmagi i De Palma-stil

Brian De Palmas regi, Oliver Stones manus, parat med Al Pacinos sanslöst fascinerande och överdrivna tagning av rollen som Tony Montana, är de tre främsta nycklarna till vad som gör Scarface till en film långt utöver det vanliga. Det visuella är stilistiskt vågat och nästintill surrealistiskt, vilket resulterar i en film som ofta känns lika mycket som en satir över den amerikanska drömmen som en seriös gangsterfilm.

Scarface kan vara den film där De Palma tagit ut svängarna som mest, sett till filmens ton.

Det finns en ytterst medveten "cheesiness" i filmen (något De Palma ofta betonat och försvarat). Alltifrån det bombastiska 80-talssoundtracket till de färgstarka karaktärerna och deras överdrivna levnadssätt. Ytligheten tjänar emellertid ett syfte och bidrar starkt till att understryka filmens tematik om girighetens och maktens korrumperande kraft.

I en tid där yta ofta verkar ha gått före substans, är Scarface en skarp kommentar om samhällets och individens mörkaste sidor.

Det kan inte nog understrykas hur viktigt Oliver Stones manus är för det slutgiltiga resultatet. Skarpsynt, bitande och pepprat med klassisk dialog som pendlar mellan humor och drama. Många av replikerna har kommit att bli en del av popkulturell folklore, och Tony Montanas "The World Is Yours"-mantra ekar som en påminnelse om hans gränslösa ambitioner och ofrånkomliga fall.

För att skapa en så korrekt bild som möjligt tillbringade Stone mycket tid både i Florida och Karibien, för att intervjua människor på båda sidor av lagen.

— Det blev "hårigt" emellanåt, vilket gav mig [och manuset] all den här färgen som man ser i filmen. Jag ville göra en cigarrdoftande, sexig, soldränkt och tropisk tredje världen-gangsterfilm i Miami, har Oliver Stone kommenterat researchprocessen.

Scarface Al Pacino
Tony Montana (Al Pacino) lever Det ljuva livet i grälla färger i "Scarface". Foto: Imdb

Al Pacinos främsta roll?

Al Pacinos porträtt av Tony Montana har erhållit både ris och ros. Personligen faller min röst på det senare lägret. Pacino gör kanske sin karriärs främsta prestation, förutsatt att man köper den Oscarsbelönade skådespelarens ambition med karaktären, och gasar här på för allt vad tygen håller. Tony Montana är överdriven, bombastisk, humoristisk och livsfarlig, samt, trots allt, emellanåt sympatisk. En delikat balansgång som få skådespelare bemästrar.

Med en noggrant utforskad accent och ett kroppsspråk som utstrålar både charm och fara, skapar Pacino en karaktär som är lika delar fascinerande som avskräckande. Det borde, givet karaktären, inte finnas mycket sympatiskt med Montana, men Pacinos magnetiska närvaro gör det omöjligt att slita blicken från honom. Hans förvandling från simpel flykting till maktfullkomlig drogbaron är både skrämmande och fängslande, och det är svårt att tänka sig någon annan i denna roll (Robert De Niro var andravalet).

Gällande övrig rollbesättning har De Palma träffat mitt i prick. Samtliga förkroppsligar sin karaktär med sådan precision att det är svårt att föreställa sig någon annan i rollerna. Varje skådespelare i den förträffliga ensemblen bidrar skickligt till filmens intensiva dynamik och hjälper till att skapa ett oförglömligt epos om makt, ambition och fördärv.

Steven Bauer gör en enastående prestation som Manny Ribera, Tonys lojala och charmiga vän. Michelle Pfeiffer är hypnotiserande som Elvira, Tonys kalla och avståndstagande kärleksintresse. Robert Loggia lyser som den erfarne och pragmatiske drogbaronen Frank Lopez, vars värld lockar Montana. Mary Elizabeth Mastrantonio, som Gina Montana, förmedlar en ömsint och stark närvaro, och hennes karaktärs utveckling från oskyldig syster till en kvinna som kämpar för sin egen väg är gripande och tragisk.

Scarface Al Pacino
En hämndlysten Tony Montana (Al Pacino) i "Scarface". Foto: faksimil

Inget för klenmagade

Filmen innehåller ett flertal oerhört minnesvärda scener som etsat sig fast i filmhistorien. Från den brutala motorsågscenen i filmens inledning, via Tonys första möte med den mäktige Alejandro Sosa, till filmens världsberömda slutscen. Listan är oändlig.

Varje scen är noggrant konstruerad för att maximera spänning och drama. Brian De Palmas användning av starkt våld är grafiskt men aldrig omotiverat, och våldet tjänar alltid till att driva berättelsen framåt och fördjupa vår förståelse av karaktärerna och deras värld.

Medan filmen möttes av blandade recensioner vid sin premiär, har den sedan dess uppnått kultstatus och blivit något av en milstolpe inom genren gangsterfilmer. Tony Montanas resa har som sådan på många sätt fått definiera 80-talets excesser och girighet. Och excesser är det gott om i Scarface.

Många stora gangsterfilmer har underströmmar av mänskligt drama och så även Scarface. Man bör dock inte förvänta sig en känslosam berättelse om skuld och hopplöshet, som till exempel Francis Coppolas Gudfadern och dess två uppföljare. Snarare är detta en berättelse om grym girighet. Den mörka sidan av den mytomspunna "amerikanska drömmen" - en våldsam sådan.

Moroder, Spielberg och Saddam Hussein

Discomaestro Giorgio Moroders musik lyfter filmens intensitet och puls till ytterligare nivåer. Den unika ljudbilden fångar filmens essens perfekt och förhöjer varje scen med en unik rytm. Moroder skrev även flera låtar specifikt för filmen, som exempelvis pulserande "Push it to the Limit" med Paul Engemann. Scarface cementerade ytterligare Giorgio Moroders status som en mästare på att skapa minnesvärd elektronisk filmmusik.

Kuriosa: Saddam Hussein var ett stort fan av filmen och valde att döpa sitt internationella företag för penningtvätt efter Tony Montana. Företaget, Montana Management, användes för att tvätta pengar från Husseins olika företag.

Ytterligare kuriosa: Vännerna Brian De Palma och Steven Spielberg hade för vana att besöka varandras inspelningsplatser ända sedan mitten på 70-talet, och Spielberg var på plats när scenen där Montanas herrgård attackeras spelades in. De Palma fick enligt legenden kaffefeeling och bad vännen Spielberg regissera några scener, vilket han gladeligen också gjorde.

Med andra ord har Steven Spielberg en fraktion av ett lillfinger med i skapandet av Scarface - kul.

Trollbindande

I samband med premiären fanns det gott om kritiker som anmärkte på filmens "överdrivna" stil och "brist på subtilitet" som negativa aspekter. Men det är just denna överdrivenhet som gör filmen så unik och minnesvärd. Det är en film som inte ber om ursäkt för sin storhet eller sina ambitioner, och i detta avseende är Scarface en sann återspegling av sin huvudkaraktär.

Valfri fysisk version av finner man förslagsvis här, och den som strömmar kan kika in på denna plats. Observera att filmen inte backar för grafiskt våld i utvalda scener. Jag må ha upprepat detta en aning men det kan understrykas än en gång. Scarface är definitivt inte för vem som helst.

Tittaren rekommenderas att gå in Tony Montanas trollbindande och våldsamma värld med öppet sinnelag. Den som förväntar sig en gangsterfilm med ett signum likt Gudfadern eller Maffiabröder kan dock tänkas bli en smula besviken.

Scarface är en unik film med en unik estetik och ton som inte liknar något annat. Hur realistisk filmen är, är öppet för diskussion, men som tidsdokument över 1980-talets måttlösa dekadens är den oöverträffad. Det är dessutom en sjuhelsikes resa olikt allt annat. Så... Say hello to my little friend!!

 

Jan Sundstedt

Scarface
Scarface - 1983 US One Sheet.

Regi: Brian De Palma
Manus: Oliver Stone, delvis baserat på Howard Hawks och Ben Hechts manus från 1932
Producenter: Martin Bregman, Peter Saphier och Louis A. Stroller
Musik: Giorgio Moroder
Längd: 170 minuter
Svensk premiär 23 mars 1984

I rollerna (urval).
Al Pacino
Steven Bauer
Michelle Pfeiffer
Robert Loggia
Mary Elizabeth Mastrantonio
F. Murray Abraham
Harris Yulin
Paul Shenar

Trovärdighet – grunden i vår journalistik sedan 2012

Nya Dagbladets position är unik i det svenska medielandskapet. NyD är oberoende på riktigt. Tidningen ägs och kontrolleras inom den egna redaktionen – inte av stora mediekonglomerat eller utländska intressen.

Sedan grundandet 2012 har grunden i vår oberoende journalistik varit balans och trovärdighet framför sensationsjournalistik och snabba klick. NyD är Sveriges bredaste helt oberoende dagstidning och står helt fri från politiska partier och industriintressen.

NyD erhåller inget presstöd och finansieras genom läsardonationer och annonser. Läs mer om våra pressetiska riktlinjer här.

To Live and Die in L.A.

William Friedkins klassiska tjuv- och polisfilm "To Live and Die in L.A" anno 1985 bjuder än idag på ett mångfacetterat, vibrerande och actionfyllt thrillerdrama, inklusive en biljakt som slår allt du tidigare sett...

Publicerad juli 25, 2026 – av Jan Sundstedt
To Live and Die in L.A
Richard Chance (William Petersen) på skurkjakt i "To Live and Die in L.A.".

Actionfilmer och thrillers på temat tjuv och polis tillhör filmbranschens mest använda och utslitna genrer.

Filmer med handlingen baserad i den undre världen upphör tydligen aldrig att attrahera åskådaren. Variationen och i vissa fall upprepningarna tycks oändliga. Det har producerats åtskilliga och ett flertal har med tiden blivit klassiker.

William Friedkins To Live and Die in L.A är en av dessa. Filmen är ett mångfacetterat, vibrerande och actionfyllt mästerverk till käftsmäll.

Som grädde på moset innehåller den biljakternas biljakt — oaktat Bullitt, The Italian Job och James Bond — denna slår det mesta.


Artikeln publicerades ursprungligen på Nya Dagbladet den 12 juni 2021


Friedkin slår tillbaka

William Friedkin har ett nära band till crime noir-genren efter att 1971 regisserat legendariska och femfaldigt Oscarsbelönade The French Connection — inklusive en statyett för Bästa Regi.

Som om den framgången inte var nog regisserar karln ett par år senare den marginellt kända filmen Exorcisten (1973), för vilken han nominerades med ännu en Oscar. Efter dessa fullträffar följer en period där framgångarna rent monetärt uteblir.

I mitten av 80-talet slår William Friedkin emellertid tillbaka med en storstilad comeback i och med filmatiseringen av To Live and Die in L.A. Löst baserad på en roman av före detta U.S. Secret Service-agenten Gerald Petievich.

Detta chef‑d'oeuvre är en exceptionellt underhållande men våldsam historia. Vi bjuds en mörk och smått dystopisk resa i Änglarnas Stad och dess mer tvivelaktiga platser och ljusskygga existenser.

To Live and Die in L.A.
Änglarnas stad, Los Angeles... "To Live and Die in L.A."

Falskmynteri

Filmen utspelas mot bakgrund av tillverkning och handeln med falska sedlar. Med andra ord falskmynteri. Handlingen kretsar kring en mästare inom detta suspekta gebit - den intelligente och livsfarlige Rick Masters.

Masters skumraskaffärer är under lupp av myndigheterna och agenten som leder undersökningen är filmens protagonist, Richard Chance.

Chance spelas med briljans av William Petersen. Petersen är för den bredare publiken kanske mest känd för sin roll som Gilbert 'Gil' Grissom från en miljon avsnitt av CSI: Crime Scene Investigation. Chance är likt Masters våldsbenägen och smått psykotisk.

Det som skiljer parterna åt åt är att Chance är på andra sidan om lagen.

Ytterligare bränsle till Chance besatthet av Masters är det faktum att Masters tidigt i filmen mördar Chance mångåriga kollega Jim Hart. Utöver filmens huvudhandling får vi härmed en klassisk McGuffin i form av hämndmotiv.

Chance är beredd att göra vad som helst - lagligt som olagligt - i jakten på Masters.

Till sin hjälp har Richard Chance kollegan John Vukovich samt sin älskarinna tillika informatör Ruth.

Vukovich är en från början mer lagtexttrogen agent än Chance men som under resans gång sakta men säkert förvandlas. Ruth är en sympatisk karaktär som sådan men som villkorligt frigiven är hon i beroendeställning gentemot Chance.

William Petersen och John Pankow skiner i "To Live and Die in L.A."

Brännhet sol och glödhet action

Precis som i fallet med Exorcisten och The French Connection snickrar William Friedkin här ihop var scen och bildruta till fulländning. När karl lägger den sidan till är han en mästare på att krama ut en unik känsla och ton ur materialet. Manuset är tight och välskrivet där inget lämnas åt slumpen.

Författat på ett sätt att vi som åskådare bjuds balansgång mellan vem som är god/ond.

Bildkompositionen är magisk och fotot bländande. Aldrig har färgen orange på vita duken synts mer brännhet. Tillsammans med Roman Polanskis magnifika Chinatown (1974), kan jag inte erinra mig många andra filmer där Los Angeles framställs lika tryckande, kvalmig och farlig.

Stadens soluppgång brännhet och skymningen förebådande. Staden i sig är som ett eget väsen.

Utan musik ingen film. Musiken här komponerad och framförd av 80-talslegenderna Wang Chung. Ett udda och spännande val. Det var Friedkin själv som ville ha med bandet och han tog personligen kontakt med den brittiska duon.

Den oefterlikniga ljudbilden driver filmen framåt på ett medryckande sätt och förstärker det visuella till fulländning — 80-talsstuk i dess mest renodlade form och således magiskt.

Kuriosa: William Friedkin var tydlig med att han inte ville ha en komposition med titeln To Live and Die in L.A. i filmen. Detta föranledde Wang Chung att... skriva en låt med titeln To Live and Die in L.A. En komposition Friedkin för övrigt blev stormförtjust i.

Biljakt av yppersta klass i "To Live and Die in L.A."

Biljakternas biljakt

På det hela taget är To Live and Die in L.A. en film som är rollbesatt intill perfektion. Huvudrollsinnehavarna Petersen, Dafoe och Pankow är bländande. Favoriten John Turturro syns här i en tidig roll och fick något av ett genombrott.

Andra hedersomnämnanden går till Debra Feuer, som Masters älskarinna och medbrottsling Bianca, samt Dean Stockwell som Masters korrupte advokat.

Låt oss nu våga tala om biljakter... Den förnämsta, mest dramatiska och fullständigt vansinniga biljakten i filmhistorien. En sekvens som aldrig tycks ta slut, utan att för den sakens skull bli vare sig monoton och klichéartad.

Just när man som åskådare tror att jakten är över så kommer en ny scen...och en till...och ännu en. Under William Friedkins fasta händer vävs sekvensen ihop till en film i filmen.

Det är hisnande scener kombinerat med intensiv dramaturgi. Det är ingen biljakt för sakens skull utan en nödvändig ingrediens för handlingen. Givetvis inspelad på riktigt (våga vägra CGI) med verkliga människor av kött och blod. Det är 15 minuters häradståg på Los Angeles gator -actionmagi

Har du inte sett detta mästerstycke är tiden nu mogen. Du vet inte vad du gått miste om och jag kan med gott samvete försäkra en högtidsstund.

Valfri fysisk version av filmen finns att införskaffa via denna hemsida samtidigt som streamingentusiasten kan försöka här (i skrivande stund är TLADILA dock svår att finna på streaming).

Jan Sundstedt

To Live and Die in L.A.
To Live and Die in L.A. - 1985 US One Sheet.

Regi: William Friedkin
Manus: William Friedkin och Gerald Petievich
Producenter: Irving H. Levin och Bud S. Smith
Musik: Wang Chung
Längd: 116 minuter
Svensk premiär 18 april 1986

I rollerna (urval).
William Petersen
Willem Dafoe
John Pankow
Debra Feuer
Darlanne Fluegel
John Turturro
Dean Stockwell

Trovärdighet – grunden i vår journalistik sedan 2012

Nya Dagbladets position är unik i det svenska medielandskapet. NyD är oberoende på riktigt. Tidningen ägs och kontrolleras inom den egna redaktionen – inte av stora mediekonglomerat eller utländska intressen.

Sedan grundandet 2012 har grunden i vår oberoende journalistik varit balans och trovärdighet framför sensationsjournalistik och snabba klick. NyD är Sveriges bredaste helt oberoende dagstidning och står helt fri från politiska partier och industriintressen.

NyD erhåller inget presstöd och finansieras genom läsardonationer och annonser. Läs mer om våra pressetiska riktlinjer här.