Konsten, CIA och Kalla kriget

Efter andra världskrigets slut gör propagandamaskinerna i USA och Sovjetunionen allt för att övertyga världen om att det kapitalistiska respektive det kommunistiska systemet är det bästa.

Den franska dokumentären “Konsten, CIA och Kalla kriget” skildrar kulturkriget på ett för åskådaren grundläggande och begripligt sätt, där modern konst beskrivs som ett politiskt vapen i bruk av den amerikanska underrättelsetjänsten.

Andra världskrigets slut såg startskottet på det som snabbt döptes till Kalla kriget. För en majoritet förknippas detta schackspelskrig med upprustningskamp, proxykrig, murar, spionage och rymdhundar.

Något mindre känt är att kampen mellan stormakterna även utkämpades med kulturell krigföring. 2018 års dokumentär Konsten, CIA och Kalla kriget är av den anledningen ett till stora delar intressant tidsdokument. Filmen är skriven och regisserad av Francois Lévy-Kuentz och producerad av Cinétévé i samarbete med framför allt France Télévisions. Lévy-Kuenst är som jag förstått det en passionerad konsthistoriker och dokumentärfilmare med ett stort och brett intresse för allting som berör ämnet konst.

Det kulturella kalla kriget avser den systematiska propaganda som bedrevs av USA och Sovjetunionen under Kalla kriget. Stormakterna främjade sina respektive kulturer, konst, litteratur och musik och många av striderna utkämpades i Europa eller på europeiska universitet, där kommunistiska anhängare avbildade USA som ett kulturellt svart hål, samtidigt som man menade att Sovjetunionens kultur var arvtagare till den europeiska upplysningstiden. USA å andra sidan svarade med att anklaga kommunister för att “ignorera kulturens inneboende värde” och underkasta konsten ett totalitärt politiskt systems kontrollpolitik.

Rockefeller och CIA

I USA uppstod på 1940-talet en ny konströrelse kallad abstrakt expressionism, som en reaktion på och under inflytande av franska konstnärer som flytt Frankrikes fall. Konstnärer i denna riktning ska komma att bli några av förgrundsfigurerna i det annalkande kulturella kalla krig där Rockefellers beryktade bankdynastis dåvarande överhuvud Nelson Rockefeller, ordförande på Chase Manhattan Bank och även för Modern Museum of Art och USA:s underrättelsetjänst Central Intelligence Agency, är de centrala aktörerna i att driva på projektet att sprida modern konst till resten av världen.

Det som fångade mitt intresse allra mest är den politiska aspekten. Det faktum att båda dessa Kalla krigets block använde kulturen som argument och vapen för just sin ideologi är oerhört fascinerande. Filmen gör sitt bästa för att här framstå som någorlunda objektiv och lyckas faktiskt ganska bra med denna ambition. Öst och Väst ges ungefär lika mycket utrymme vad gäller bildkomposition, intervjuer och filmklipp. En viss lutning åt “Amerika-sidan” kan skönjas men det får ses som logiskt, bland annat mot bakgrund av dåtidens tillgänglighet till framträdande personer. Intervjuerna med historiker, kritiker och konstnärer är snitsigt gjorda och ger en i ämnet bra grund att stå på.

Bildspråket är linjärt och redigeringen nästintill kronologisk vilket gör det relativt lätt att hänga med, även för den (likt undertecknad) ytligt konstintresserade, för mycket konst blir det, emellanåt i stor omfattning. Det blir en ansenlig mängd konstnärer och konstkritiker att hålla reda på för den oinitierade. Ett par stycken sticker dock ut – exempelvis Jackson Pollock. och Willem de Kooning. Konsten, CIA och Kalla kriget är sammanfattningsvis en sevärd dokumentär för den som önskar veta mer om denna något bortglömda aspekt av Kalla kriget och hur konsten även betraktats som ett i förlängningen politiskt vapen.