Forskning om biologisk mångfald kretsar i dagens läge framförallt kring relationen mellan arter eller om ekosystem, men förbiser ofta kunskaper om variationen mellan individer och grupper inom arter. Den inomartsliga variationen är samtidigt minst lika viktiga för en djupare förståelse av biologin, menar Christine Bacon som är forskare i biologisk mångfald vid Göteborgs universitet.
Bacon beskriver hur människan i tiotusentals år som jordbrukare exempelvis utnyttjat skillnader mellan individer och grupper inom samma art för att avla fram efterfrågade egenskaper. Kunskapen om inomartslig variation är dock eftersatt i den moderna biologiska forskningen, menar Christine Bacon.
– Det är en väldigt allvarlig brist, och det är därför det kommit två artiklar om det här i olika Nature-tidskrifter de senaste två månaderna ungefär, säger forskaren till statskanalen SR.
En sådan påverkan av evolutionen har samverkat med en successiv minskning av den sammanlagda mängden orörd natur och orsakat en minskning av den genetiska variationen. Den inomartsliga variationen har avgörande betydelse för en arts förmåga att anpassa sig till förändrade livsvillkor.
– Ju större den genetiska variationen är hos en art, desto högre är artens resiliens (ung. ”motståndskraft”), påpekar Bacon.
I artikeln refererar hon till två nya forskningsrapporter som enligt hennes uppfattning bryter isen med ett nydanande fokus på inomartsvariation. Simon Des Roches med flera är författare till studien Conserving intraspecific variation for nature’s contributions to people och M. Stange med flera ligger bakom rapporten The importance of genomic variation for biodiversity, ecosystems and people.
Enligt studien, ledd av Des Roches, som är forskare och postdoktorand vid UC Santa Cruz och idag verksam vid University of Washington, innebär den snabba förlust av variation inom arter, som vi ser idag, en dold kris för den biologiska mångfalden.
Des Roches noterar i studien exempelvis att människor länge varit beroende av variation inom domesticerade och för jordbruket viktiga arter.
”Vår sam-evolutionära historia med hundratals domesticerade arter karaktäriseras av vår fortsatta selektion för ovanliga och för oss själva nyttobringande varianter inom arter,” skriver hon.
Författarna gör bland annat slutsatsen att inomartslig variation är en förutsättning för flera grundläggande och viktiga ekologiska funktioner.
”Det finns åtskilliga exempel på vad som händer när vi förlorar inomartsvariation” förklarar medförfattaren Eric Palkovacs och fortsätter: "Ett av de bästa exemplen är kommersiella fiskodlingar, där olika fiskstammar bidrar till att stabilisera den generella populationen."
Subpopulationer av lax är exempelvis lokalt anpassade till förhållanden som uppstår vid olika vattenströmmar, vilket låter helhetspopulationen förbli stabil även när miljöfluktuationer orsakar en nedgång i vissa subpopulationer och ger en uppgång i andra.
Dessa effekter hos laxar undermineras av dammar, vilka utestänger subpopulationer från nödvändig lekmiljö samt från äggkläckning, vilket tenderar att kraftigt reducera den genetiska variationen.
Förlusten av inomartsvariation kan leda till instabila upp- och nedgångs-populationscykler, som är skadliga för fiskodlingen på lång sikt.
Christine Bacon beskriver även på samma tema hur hennes egen forskning om örten fjällsyra som genom inomartsvariation lyckats anpassa sig till förändrade livsvillkor i norra Sverige och det övriga Arktisområdet.
Hon betonar att inomartsforskningen kan bidra stort till vår inblick i ”hur växtsamhällen kommer att te sig inom fem till tjugo år” – en kunskap som, menar Bacon, kommer vara allt mer avgörande för vår överlevnad och vårt välbefinnande.
