En ny studie, från University of Colorado Boulder, avslöjar att dopamin spelar en kritisk roll i präriesorkarnas monogama relationer. Denna forskning kan ge värdefulla insikter i hur liknande mekanismer kan påverka mänskliga relationer.
Präriesorkar är ett djur som lever monogamt och har livslånga partner, vilket är något som endast omkring 3-5 procent av alla däggdjur gör. De fostrar även sina ungar gemensamt.
– Hanen och honan möts, hanen uppvaktar honan så att hon går i brunst, och de parar sig, säger Larry Young professor vid Yerkes National Primate Research Center vid Emory universitetet till Smithsonian Magazine. Sedan händer något under tiden de parar sig, och timmarna efter det, så att de två djuren har knutit an till varandra och vill vara tillsammans för alltid.
Young har forskat mycket kring just präriesorkens speciella kärleksbeteenden och menar att djuret fattar tyckte för varandra genom hormonerna oxytocin och vasopressin som frigörs när djuren parar sig. Om man blockerar den gen som tar upp hormonet fattar djuren inte tycke för varandra, utan går vidare till en ny partner, enligt en artikel från 2009 i Bonniertidningen DN.
Youngs forskning har också kunnat visa indikationer på att präriesorkarna tröstar varandra om någon artfrände är orolig eller stressad. De kan även uppleva en form av sorg när deras partner avlider. Intressant nog finns inte det monogama beteendet i präriesorkens kusinart åkersork, trots att arterna inte skiljer sig åt särskilt mycket.
Dopamin spelar en avgörande roll
I en ny studie om djuret, som publicerats i den vetenskapliga artikeln Current Biology, ville forskare titta ännu närmare på varför djuret beter sig annorlunda mot sin partner, jämfört med exempelvis främlingar.
Där upptäckte man att signalsubstansen dopamin spelar en avgörande roll för att hålla “kärleken” vid liv i präriesorkens monogama relationer. När djuren interagerade med sin partner frigjordes mer dopamin i hjärnan jämfört med när de umgicks med främlingar. Djuren blev också utsatta för "hinder" mellan sig och sina partner, varpå man också kunde se en kraftig topp i dopaminet när de försökte ta sig fram till dessa. Placerade man en främlingssork på andra sidan syntes inte alls samma dopaminflöde.
– Detta tyder på att dopamin inte bara är viktigt för att motivera oss att söka upp vår partner, utan att det faktiskt strömmar mer dopamin genom vårt belöningscentrum när vi är med vår partner än när vi är med en främling, säger forskaren Anne Pierce i ett pressmeddelande.
Kan hjälpa människor
Intressant nog minskade mängden dopamin som frigjordes när de varit separerade från sina partner under en längre tid. Detta kan tyda på att dopamin inte bara är viktigt för att skapa en känsla av belöning i stunden, utan också för att upprätthålla och stärka relationen över tid.
Forskarnas resultat tyder på att dopamin är en viktig del i hur monogama arter utvecklar och upprätthåller starka parrelationer. Detta kan också få viktiga betydelser för framtida forskning kring att hjälpa människor som har svårt att skapa nära relationer eller kämpar för att komma över en förlust, ett tillstånd som kallas förlängd sorg.
– Förhoppningen är att vi genom att förstå hur hälsosamma band ser ut i hjärnan kan börja identifiera nya terapier för att hjälpa de många människor med psykiska sjukdomar som påverkar deras sociala värld, säger Zoe Donaldson.
Fakta: Präriesork (Microtus ochrogaster)
Arten förekommer på Nordamerikas prärier. Den når i norr södra Kanada och i syd norra New Mexico och Texas (USA). Den finns också på jordbruksmark eller i låga bergstrakter. Präriesorken blir 130 till 150 mm lång, inklusive en 25 till 39 mm lång svans och äter främst gräs och örter, samt några insekter.
