Inget kan svårligen tjäna antisemitism och hämndbegär mot judar bättre än grova överdrifter, myter och krigspropaganda som utan granskning och kritiskt bemötande får fäste i yngre generationers medvetande. Vem skulle det egentligen tjäna att sprida gravt felaktiga uppgifter om den förföljelse av judar som ägde rum under andra världskriget?
Det blir i år 75 år sedan andra världskrigets slut. Fortfarande sprids påståenden om att tyskarna skulle ha gjort tvål och lampskärmar av döda judar, lögner som för länge sedan avfärdats även av israeliska historiker.
Än idag talar förintelseöverlevande om hur spädbarn spetsades på tyskarnas bajonetter, hur fångar lyckades överleva genom att äta benrester ifrån krematorierna och hur miljoner fångar i de tyska koncentrationslägren bokstavligen ska ha gått upp i rök utan någon vetenskaplig förklaring.
När krigsmyterna ändå efterhand erkänts som sådana och förvaltarna av de museer som de gamla koncentrationslägren numera är tvingats skriva ned dödstalen, påverkar det ändå märkligt nog aldrig de officiella dödstal som omnämns i film, litteratur och undervisning. Talet sex miljoner dödade judar har visat sig ha en religiös betydelse, och denna uppgift har förekommit flera gånger i historien långt före andra världskriget utan någon förankring i verkligheten.
Inte ens när fredsaktivister och antirasister som Åke Sandin påpekar felaktigheter i historieskrivningen låter anklagelserna om antisemitism vänta på sig. Få, knappast några, vågar påtala ohållbarheterna i den officiella berättelsen om den förintelse vi idag talar om i singular och skriver med stort F.
Andra historiska förintelser, som den av uppemot elva miljoner människor i Ukraina och Nordkaukasien under Holodomor, hamnar i kronisk medieskugga.
Inte ens ljuset av den nu pågående förintelsen i dagens Jemen lyckas tränga igenom den religiöst betonade och känslomässigt reserverade empati som utkrävs för den under andra världskriget.
De långsiktiga effekterna av upprepade överdrifter, mytbildningar och falska miljonmordsanklagelser kan knappast bli konstruktiva och tjäna judars verkliga intressen. Tvärtom riskerar det att, till skillnad från vad som idag stämplas som antisemitism, leda till en verklig sådan med nya förföljelser av judar som resultat.
Ju snabbare sanningar och rättelser kan komma fram i ljuset desto mer lidande kan besparas eftervärlden. Låt Förintelsens minnesdag bli startskottet för en era av upplysning, sanning och rättvisa.
Politiker som Elsa Widding växer inte på träd. I en tid då många inom det politiska och byråkratiska etablissemanget av olika skäl anpassar sig till rådande narrativ, sticker Widding ut med en sällsynt kombination av jordnära kompetens och rakryggad integritet.
Med en gedigen bakgrund inom svensk energisektor har Widding haft ledande befattningar i flera stora energibolag och tjänstgjorde som sakkunnig på Regeringskansliet mellan 2008 och 2010, med särskilt ansvar för Vattenfalls analyser. Det var i denna roll hon varnade för de enorma riskerna med Vattenfalls köp av det nederländska energibolaget Nuon – en affär som senare skulle gå till historien som en av de sämsta i svensk statsförvaltnings historia.
Hon visade sig ha rätt även i sin kritik av Vattenfalls försäljning av dess tyska brunkolstillgångar 2016 där Widding menade att affären, som genomfördes för en symbolisk summa på cirka 100 miljoner kronor, var kortsiktig och ekonomiskt ofördelaktig för Sverige. Hon argumenterade för att Vattenfall istället borde ha behållit tillgångarna för att själva kunna hantera en långsiktig och strukturerad avveckling. Efter försäljningen rapporterade köparen, det tjeckiska bolaget EPH, en betydande uppskrivning av tillgångarnas värde, där senare uppskattningar har indikerat att de kan vara värda upp till 170 gånger mer än försäljningssumman – motsvarande cirka 17 miljarder kronor.
”Folkets representant”
För två år sedan, 2022, tog Widding klivet in på den politiska scenen när hon valdes in i riksdagen för Sverigedemokraterna. Hon gjorde sig snabbt känd som en orädd kritiker av de upparbetade domedagsnarrativ som dominerat klimatfrågan i svensk politik och media. Genom sin populära YouTube-kanal Klimatkarusellen och sitt riksdagsarbete framhöll hon att Sveriges klimatpolitik på vetenskaplig grund i praktiken är symbolpolitik utan någon mätbar effekt på global temperatur.
Kritiken lät naturligtvis inte vänta på sig. I november 2022 samlade Bonniertidningen DN ett upprop från 212 klimatforskare som pekade ut Widding som ett ”hot mot vetenskapen”. Hennes mod och ärlighet gjorde henne därmed till en för kontroversiell figur för de allt mer ängsliga SD. Partiet valde att lämna henne åt vargarna under drevet som riktades mot henne, och i maj 2023 lämnade hon SD med hänvisning till bristen på stöd.
Med en klar och sylvass saklighet har Widding på ett samlat och kompetent sätt ställt makthavare till svars som få andra.
Hon har sedan dess fortsatt sitt riksdagsarbete som så kallad politisk vilde, fri från partipolitiska förpliktelser. Beteckningen ”vilde” verkar förvisso inte bekymra Widding, även om hon själv föredrar att kalla sig en ”folkets representant”. I denna roll har hon också systematiskt tagit sig an flera av samtidens mest brännande frågor, från att utmana de officiella narrativen kring coronakrisen och covidvaccinernas skadeverkningar till att kritisera krigsivern i samband med Ukrainakonflikten.
Med en klar och sylvass saklighet har Widding på ett samlat och kompetent sätt ställt makthavare till svars som få andra – något som varit efterlängtat hos mången frustrerad medborgare.
Sverige behöver fler som Widding
Sverigedemokraternas urholkade förhållningssätt gentemot det övriga etablissemanget gör dem i praktiken i allt högre utsträckning till en pseudo-oppositionell aktör inom svensk politik, och håller inte en nivå som i nuläget kan matcha Widdings grad av integritet.
Efter att ha hoppat av partiet meddelande Widding i januari 2024 ett medlemskap i det nystartade partiet Mänskliga rättigheter och demokrati (MoD). Den lilla utmanaren präglades till en början av uppenbart god vilja och uppfriskande PR-strategier, men har dessvärre också visat lika uppenbara brister som tydliggjort att man inte heller är en aktör som håller måttet. Widding valde att lämna partiet efter endast 11 dagar, ett beslut som också detta vittnar om gott omdöme.
Widding sköter sin nuvarande position som fri och obunden riksdagsledamot med den äran, men skulle vara förtjänt av en ny plattform som ger henne bästa möjliga förutsättningar att fortsätta sitt arbete i riksdagen för folkets räkning även efter att mandatperioden tar slut. Ett nytt partipolitiskt initiativ skulle kunna ge Widding ett mer organiserat forum för att samla likasinnade som återspeglar hennes nivå, och potentiellt kunna erbjuda en politisk opposition för det svenska folket värd att samlas kring.
Tendensen till att lovvärda initiativ korrumperas på grund av olika former av subversion är stark, och det gäller i särskilt hög grad när det kommer till nya politiska partier. Om en politisk rörelse faktiskt lyckas ta sig till makten, vilket är en exceptionellt svår uppgift i sig, har man i det skedet i regel hunnit förändras till oigenkännlighet och tappat det innehåll man från början bar på.
Elsa Widding är en sällsynt aktör som visat att hon skulle förtjäna vårt förtroende om hon väl skulle bestämma sig för att starta eget för att ta sig an den uppgiften.
Regler, lagar och moraliska principer som bara gäller vissa folkgrupper, men inte andra, är en av de mest vedertagna definitionerna av etnisk högerextremism. Är det verkligen en orimlig tanke att samma måttstockar ska gälla för alla folkgrupper och nationer?
Är det rimligt att högt uppsatta svenska politiker offentligt tävlar om vem som kan driva den mest pro-etiopiska politiken, åker på återkommande resor för att visa sin underdånighet till den etiopiska regimen, och till och med deklarerar att den som vill bli svensk medborgare först också måste underteckna en lojalitetsförklaring till den etiopiska staten?
Ska vi förvänta oss av svenska politiker att de lägger mer energi på att försöka intyga att de kämpar för det etiopiska folket och Etiopiens intressen, än på att värna Sveriges och svenska folkets intressen?
Tack och lov har den etiopiska lobbyn inte något betydande inflytande i Sverige, och det hör heller inte till vanligheterna att svenska makthavare åker till Addis Abeba för att svära trohet till Haile Selassies efterträdare.
Dessvärre finns det andra nationer som faktiskt har just denna typ av inflytande på svenska politiker.
I kontrast till mycken retorik som präglar det offentliga rummet i Sverige handlar detta inte om Ryssland, utan om Israel.
”Fråga inte vad ditt land kan göra för dig – fråga vad du kan göra för Israel”, tycks vara en vägledande mentalitet framförallt bland Tidöpartiernas företrädare, något som inte sällan tar sig bisarra uttryck.
Kristdemokraternas EU-parlamentariker och ”stjärnskott”, Alice Teodorescu Måwe, finns bland de mest spektakulära exemplen på denna ideologiska strömning. Att döma av hennes utspel i tv-soffor och på sociala medier framstår det inte sällan som oklart om det är svenska eller israeliska väljare hon företräder i Bryssel.
Vid sidan av att bagatellisera den israeliska regimens folkmord i Gaza har hon även hunnit uttrycka krav på att ”den som önskar bli svensk medborgare också erkänner statens Israels rätt att existera och därtill har för avsikt att ta till sig de judiskt-kristna värderingarna som den svenska demokratin vilar på”.
Intervjuas av SVT om behovet av att införa ett mer kravställande medborgarskap. I Tyskland utgör värderingar en bärande del av medborgarskapsprocessen och där finns också frågor om erkännandet av Israels existens. Det är nämligen så att huruvida man erkänner Israel är en bra… pic.twitter.com/Og9Diytxxj
Liberalernas Joar Forssell är en annan politisk figur som representerat samma linje, där han under pågående folkmord i Gaza bedömt det vara en passande tidpunkt att lobba för att Sverige ska sälja vapen till Israel. ”Israel är en demokrati med rätt att försvara sig” lyder slagordet som ofta tycks ge alibi att lägga alla reservationer åt sidan, för såväl svensk lagstiftning som vedertagen folkrätt.
Obesvarad kärlek
Kristdemokraterna och Liberalerna har länge tävlat om vem som som egentligen är Sveriges mest pro-israeliska parti. På senare tid har man också fått hård konkurrens av Sverigedemokraterna, som själva stoltserar med att man nu vunnit erkännande som det tredje mest Israelvänliga partiet i hela EU-parlamentet.
Det är samtidigt högst tveksamt att Benjamin Netanyahus parti, Likud, eller hans regeringskollegor i partiet Judisk makt och Religiösa sionistpartiet, verkligen delar Teodorescus syn på att vi alla delar samma ”judisk-kristna” värdegrund. SD:s fjäskande för Israel är extra genant eftersom det är så fullständigt obesvarat, där israeliska makthavare fortsätter att konsekvent avfärda partiet som ”nazistiskt” och ”antisemitiskt”.
Nyligen krävde exempelvis Israels ambassadör att Sverigedemokraterna ”måste be om ursäkt för allt de har gjort, till Förintelsens offer och för Förintelsens minne”, och att man måste göra ännu mer ”för att bekämpa antisemitism” innan någon form av relation överhuvudtaget kan bli aktuell. Det tycks inte ens ha blidkat israelerna att partiets riksdagsledamot Alexander Christiansson så sent som i maj åkte och knäböjde inför en grupp judiska bosättare.
SD Alexander Christiansson på besök i Israel. Vad är detta för Pajaserier? https://t.co/swmmtzYZHJ
Den nationalkonservativt profilerade Tidökoalitionen i Sverige har hittills visat ett svalt intresse för att värna det svenska folkets intressen i praktisk politik. Snarast ger man intryck av att det är sionismen som får fungera som ett slags substitut för avsaknaden av patriotism för den egna nationen.
FN och Thunberg
Tidöpartiernas inställning till Israel är samtidigt inte unik i Väst. Den israeliska regimen ger å sin sida återkommande uttryck för att man förväntar sig att denna särbehandling upprätthålls av alla länder och internationella institutioner utan undantag. Antingen är man till 100 procent på Tel-Avivs sida, i alla sammanhang, eller så betraktas man som en svuren fiende.
När ICC utfärdat en arresteringsorder mot Netanyahu för israeliska krigsbrott och brott mot mänskligheten beskrivs domstolen som ”antisemitisk”. Detsamma var fallet när FN:s generalsekreterare uttryckte en relativt mild kritik gentemot Israels eskalation gentemot Iran med en försiktig uppmaning till återhållsamhet och diplomati istället för fler bomber.
Sitt allra starkaste fäste har den pro-israeliska lobbyn i USA, där ett färskt flagrant exempel är vittnesmålen om att den israeliska Washington-baserade lobbyorganisationen AIPAC (American Israel Public Affairs Committee) har ett mycket omfattande inflytande på många amerikanska kongressledamöter, vilket även är det uttalade målet för organisationen. Organisationen grundades år 1954 av en lobbyist för den israeliska regeringen, Isaiah Cohen, för att försöka kontra kritiken mot Israel efter den så kallade Qibya-massakern som uppskattas ha kostat 69 civila palestinier livet, varav två tredjedelar var kvinnor och barn.
I en amerikansk kontext räcker det bevisligen att fördöma de pågående israeliska krigsförbrytelserna i Gaza för att hamna på en topplista över ”världens värsta antisemiter” – något som både Greta Thunberg och den prisade skådespelaren John Cusack fått känna på.
Klimataktivisten Greta Thunberg betraktas av ADL som en av världens värsta ”antisemiter”. Foto: StopAntisemitism
Skulle samma inställning gälla exempelvis för en pro-rysk lobbyorganisation i USA, grundad å Kremls vägnar?
Dubbla måttstockar är högerextremismens kärna
Ingen har hittills lyckats förklara utförligt varför dessa dubbla måttstockar ska fortsätta gälla för olika nationer och folkgrupper och varför just Israel ska ha en särställning som ingen annan på jorden har.
Bland flosklerna som återkommer finns att Israel är ”Mellanösterns enda demokrati”, något som i ett sekulärt Sverige nog är ett mer gångbart säljargument än den evangeliska övertygelsen om att judarna är Guds utvalda folk och det rättmätiga herrefolket på jorden.
Att ”Israel är Mellanösterns enda demokrati” används ofta som argument för att försvara förbrytelser av olika slag. Foto: Benjamin Netanyahu/FB
Regler, lagar och moraliska principer som bara gäller vissa folkgrupper, men inte andra, är en av de mest vedertagna definitionerna av etnisk högerextremism. Är det verkligen en orimlig tanke att samma måttstockar ska gälla för alla folkgrupper och nationer, alldeles oavsett om det gäller etiopier, koreaner, svenskar eller israeler?
Är det verkligen en orimlig tanke att samma måttstockar ska gälla för alla folkgrupper och nationer?
Det är hög tid att ifrågasätta de märkliga förhållningssätt som tillåts omgärda Israel liksom den tassande inställningen till dess lobby som många av våra politiska företrädare ger uttryck för.
Någon folklig debatt kring DCA-avtalet och dess konsekvenser har inte skett och de allra flesta svenskar har inte ens förstått vad makthavarna nu har beslutat. Politikerna har lovat att tjäna det svenska folket - men väljer istället fullt medvetet att försätta det i stor fara genom att göra Sverige till ytterligare en pjäs i USA:s militära och geopolitiska spel. Det är ingenting annat än landsförräderi.
Att svenska makthavare faktiskt tjänar Sveriges och det svenska folkets intressen har som bekant blivit allt mer sällsynt – istället fattar man ofta beslut och stiftar lagar som går i linje med den agenda som tagits fram av USA, EU och andra mäktiga globalistiska aktörer.
Således är det väl få som blev förvånade när en överväldigande majoritet av riksdagens ledamöter sent igår kväll röstade för det hårt kritiserade DCA-avtalet som ger främmande land en i modern tid aldrig tidigare skådad militär makt över Sverige.
I praktiken lämnar Sverige nu över en stor del av bestämmanderätten över svenskt territorium till USA. Amerikanerna får fri tillgång till 17 svenska arméförläggningar, flygbaser och örlogshamnar där de utländska soldaterna inte heller lyder under samma lagar och regler som vanliga dödliga svenskar och där inte ens den svenska underrättelsetjänsten kommer att ha någon insyn i vad som egentligen pågår.
Huruvida kärnvapen kommer att hanteras på de USA-kontrollerade baserna vet vi inte, inte heller om biologiska eller kemiska vapen kommer att förvaras där – och vad värre är så kan USA i teorin nu attackera Ryssland från svenskt territorium – utan att Sverige först behöver godkänna anfallet eller ens får kännedom om det i förväg.
”Ett kapitulationsdokument”
Avtalet har liknats vid ett ”kapitulationsdokument efter ett förlorat krig” och det är slående hur ett beslut av den här magnituden har fattats nästan helt utan en grundlig och djupgående debatt eller reellt folkligt inflytande.
”USA har gett sig in i det ena katastrofala kriget efter det andra i modern tid, Vietnam, Afghanistan och Irak. Och nu är vi fångar enligt avtal ombord på hangarfartyget utan att veta vart vi är på väg och utan att ha något att säga till om”, konstaterar exempelvis författaren och skribenten Jan Guillou.
Sverige har förvisso representativ demokrati där vi röstar på politiska partier till riksdagen – men det är verkligen inte samma sak som att folket har fått göra sin röst hörd i denna avgörande fråga eller att makthavarna faktiskt har brytt sig om att lyssna på vad medborgarna har att säga.
Tvärtom visar en opinionsundersökning som gjorts av Novus på uppdrag av Sveriges Fredsråd att en stor majoritet av svenskarna motsätter sig avgörande delar av avtalets mest kontroversiella innehåll.
84 procent vill inte att ”främmande makt ska få placera militär- och krigsmaterial på svenska militärbaser utan svensk insyn”.
72 procent anser inte att ”Sverige ska ingå militära samarbetsavtal som innebär att man avsäger sig rätten att neka kärnvapen att placeras på svensk mark” och bara 29 procent anser att ”främmande makter ska få använda svenskt territorium för angrepp på tredje land”.
Tre av fyra svenskar vet inte ens vad DCA-avtalet är för någonting eller vad det innebär – trots den enorma påverkan det riskerar att få för dem själva, deras anhöriga och deras land.
Ett enormt svek
Allmänhetens okunskap är förstås ingen slump – det är tvärtom ett medvetet drag från våra makthavare. Det finns varken tid eller intresse för diskussion, upplysning eller konsekvensanalys – ingen ska stoppa Sverige från att hoppa på det amerikanska krigståget – och den som motsätter sig planerna och förespråkar återhållsamhet målas i bästa fall ut som en ”nyttig idiot” åt Ryssland – och i värsta fall som en farlig pro-rysk agent som agerar direkt utifrån Putins order.
I själva verket är verkligheten förstås den motsatta – det är våra politiker och andra inflytelserika maktmänniskor som har drivit på det här som i praktiken gjort sig skyldiga till landsförräderi. Det är de som har lovat att tjäna det svenska folket – men som istället fullt medvetet väljer att försätta oss alla i en mycket stor fara genom att göra Sverige till ytterligare en pjäs i USA:s militära och geopolitiska spel.
Det hävdas återkommande att vi ”inte kan vara neutrala” och att vår långa historia av alliansfrihet och neutralitet tillhör en förgången tid som inte kommer tillbaka. Om det är så, så beror det inte på någon naturlag utan på våra politikers svek och enträgna arbete för att förvandla Sverige till ytterligare en i raden amerikanska lydstater.
Magdalena Andersson och Socialdemokraterna vill nu ta bort rätten att vara anonym med hänvisning till att "skydda demokratin" från "otillbörlig påverkan". Detta kommer alltså från samma Andersson som själv är en flitig deltagare på obskyra maktkonferenser där det globalistiska etablissemanget möts bakom stängda dörrar utan insyn från allmänheten, för att "nätverka och diskutera den politiska framtiden".
Efter att en TV4-journalist på Kalla Fakta i ett antal månader på teatraliskt agent-manér infiltrerat den av Sverigedemokraterna grundade nyhetskanalen Riks, och sedan också SD:s kommunikationsavdelning, kunde TV4 visa att partiet anställt personal vars arbetsuppgifter bland annat inkluderat att driva anonyma konton på sociala medier. Där har man postat memer, satir och politisk propaganda av olika slag i syfte att öka SD:s popularitet. Etablissemangsmedier och rödgrön opposition har dragit på stora växlar och beskrivit detta som en ”trollfabrik” som ”sprider desinformation”.
Det är förstås inte helt oproblematiskt att ett politiskt parti ägnar sig åt opinionsbildning samtidigt som man försöker dölja vem den faktiska avsändaren är, och förstås någonting som riskerar att spä på allmänhetens redan befintliga misstro och växande förakt gentemot politiker.
Vad som dock är betydligt mycket mer allvarligt är riksdagsoppositionens ingångar på Kalla Faktas ”scoop”. Socialdemokraterna, med Magdalena Andersson i spetsen, deklarerar nu nämligen att ingen i hela EU längre ska ha rätten att vara anonym på nätet. Alla ska tvingas identifiera sig, är budskapet.
– Vi vill använda EU för att få bort fejkkonton på sociala medier. Alla konton ska ha krav på identifiering och kunna kopplas till en person, deklarerar Andersson.
– Dels så handlar det ju om att Ulf Kristersson nu måste säkerställa att det svenska valet inte har otillbörlig påverkan. Men vi måste ju också säkra framtida val, och där har vi ett konkret förslag att man i EU säkerställer att man kan koppla en riktig person till alla de konton som finns på nätet, för att på så sätt komma bort från alla fejkade konton, fortsätter hon.
Andra S-toppar stämmer in i övervakningskören och menar att det är ”farligt” och ”fegt” med anonyma konton och att detta är någonting som måste stoppas – så snabbt som möjligt.
Anonymitet – en grundläggande rättighet
Yttrandefrihetsexperten Nils Funcke är mindre imponerad över retoriken och menar att ”diskussionen troll och anonyma konton kantrar över och gör att man börjar ifrågasätta rätten till anonymitet”. Funcke ser en risk att begränsning av anonymiteten på sociala medier kan sluta med att rätten till anonymitet helt avskaffas i tryckfrihetsordningens bestämmelser.
– Den här rätten till anonymitet finns ju där för att människor inte ska vara rädda för att ge uttryck för sina åsikter eller lämna uppgifter, konstaterar han.
Det faktum att visselblåsare, människor som vill berätta om missförhållanden utan risk för repressalier och personer som lever med en hotbild är beroende av att kunna förbli anonyma, även på sociala medier, är i grunden självklarheter som egentligen inte ska behöva förklaras närmare.
Att vara anonym på sociala medier, om man föredrar det, torde också likaledes vara en grundläggande rättighet för alla medborgare – oavsett vilka skäl man har till detta. Det finns ett viktigt egenvärde i integritet och privatliv och att inte behöva visa upp digitala identifikationshandlingar bara för att man vill ge sig in i en diskussion på Facebook eller X. Om vi inte bryr oss om denna integritet kommer den helt säkert att tas ifrån oss, vilket de många integritetsinskränkningar som redan införts vittnar om.
Andersson och globalistnätverken
Det finns en särskild ironi att det är just Magdalena Andersson som agerar förment sköldmö för öppenhet, att skydda demokratin och att motverka ”otillbörlig påverkan” på svensk politik. Andersson har nämligen själv under lång tid deltagit i ljusskygga maktkonferenser långt bort från folkligt inflytande och allmänhetens insyn. Så sent som i fjol deltog hon på den kontroversiella Bilderberggruppens slutna konferens, tillsammans med oligarken Marcus Wallenberg och Vattenfalls vd Anna Borg.
Detta var heller inte första gången hon besökte maktnätverkets möten. 2016 var Andersson där i egenskap av svensk finansminister för att, som det hette då, ”diskutera olika dagsaktuella frågor, bland annat den globala ekonomiska utvecklingen och de utmaningar som vi står inför”.
Deltog vid tillfället gjorde bland andra Jacob Wallenberg. Magdalena Andersson tycks även i övrigt ha en mycket nära relation till finansdynastin ifråga då hon trots mutexperters kritik och varningar också deltagit på Wallenbergs lyxfester.
2017 valdes Andersson in, och tackade ja, till att delta i en styrgrupp för Klaus Schwabs numera ökända ultraglobalistiska organisation World Economic Forum (WEF). Gruppens syfte beskrevs som att ta fram ”strategier för inkluderande tillväxt” och hon fick där sällskap av bland andra OECD-chefen Angel Gurria.
– Det handlar ju också om att i en sådan här grupp vara med och påverka den dagordning som är i det internationella samtalet, kommenterade hon då, och tillade att det kommer att bli ett ”jättespännande arbete” där hon får en ”plattform” att träffa ”olika globala ledare”.
Globalistnätverkets ledare, Schwab, har bland annat skrutit över det politiska inflytande hans maktnätverk tillskansat sig genom sina adepter världen över, där han triumfatoriskt slagit fast att man ”penetrerat världens regeringar”.
Anderssons popularitet i globalistiska maktkretsar framgick även när hon enhälligt valdes till ordförande för Internationella valutafondens högsta rådgivande organ IMFC, så sent som 2021. Hon är för övrigt långt ifrån den enda svenska toppolitiker med kopplingar till dylika organisationer och sällskap. Flera svenska ministrar har genom åren deltagit på WEF:s, Bilderberggruppens eller Trilaterala kommissionens tillställningar och ett antal sittande riksdagsledamöter är även medlemmar i frimurarordern, där bland andra Sveriges talman Andreas Norlén pekats ut.
Denna typ av kopplingar och dubbla lojaliteter tycks inte utgöra ett problem för demokratin, att döma av Magdalena Andersson.
Det är vanliga svenskar som ska identifiera sig och övervakas in absurdum när de loggar in på Facebook, TikTok eller X – men själv vill hon givetvis kunna fortsätta delta i slutna sammankomster och konferenser tillsammans med det globalistiska etablissemanget utan att någon för fram detta i ljuset.
Andersson och hennes gelikars ständigt återkommande vilja att kontrollera medborgarnas minsta steg är i sammanhanget absolut motbjudande.
