Wallace och Gromit, den älskade duon från Aardman Animations, återvänder nu med en ny film: Wallace & Gromit: Hämnden har vingar. Filmen har efterlängtad premiär på Netflix den 3 januari.
I det nya och senaste äventyret för den något omaka och älskade duon, oroar sig Gromit för att Wallace blivit alltför beroende av sina uppfinningar. Detta efter att Wallace skapat en ”smart” trädgårdstomte, som av till synes oförklarlig anledning tycks uveckla ett eget medvetande.
När det visar sig att en av filmhistoriens farligaste och uslaste skurkar, det kriminella geniet, mästermanipulatören och pingvinen, Feathers McGraw, kan misstänkas ligga bakom ett antal märkliga händelser, måste Gromit återigen kämpa mot mörka krafter för att i sedvanlig ordning försöka rädda sin snurrige livskamrat Wallace.
Feathers McGraw gör med andra ord en efterlängtad – men obehaglig – comeback, för att än en gång ställa till med kaos i det lugna lilla samhället.
Efter tre decennier bakom galler i pingvinavdelningen på stadens högriskzoo är han ute, fylld av hämndlystnad och redo att sätta sina lömska planer i verket.
Tag betäckning – ty uslingen Feathers McGraw slår tillbaka i ”Wallace & Gromit. Hämnden har vingar”. Foto: faksimil/Youtube
Humor, charm och ost utlovas
Nick Park, skaparen av Wallace och Gromit, har uttryckt sin entusiasm över att återvända till de vida uppskattade karaktärerna. Han har avslöjat att filmen kommer att utforska nya höjder inom både action och karaktärsutveckling, samtidigt som den förblir trogen sina stop-motion-rötter.
Wallace & Gromit: Hämnden har vingar, lovar att leverera den charm och humor som fansen förväntar sig, samtidigt som den introducerar nya element och karaktärer som kommer att tilltala både gamla och nya tittare.
Filmen kan enligt undertecknad nog med stor sannolikhet sägas vara ett måste för alla, oavsett ålder, som uppskattar kvalitativ animerad underhållning samt Wensleydale-ost.
Wallace – en excentrisk uppfinnare med förkärlek för ost.
Gromit – hans lojala, intelligenta och ofta skeptiska hund.
Filmer
A Grand Day Out (1989)
The Wrong Trousers (1993)
A Close Shave (1995)
A Matter of Loaf and Death (2008)
Wallace & Gromit: The Curse of the Were-Rabbit (långfilm, 2005)
En av duons mest kända antagonister är Feathers McGraw, en listig pingvin från "The Wrong Trousers". Serien har vunnit flera Oscars och BAFTA-priser och är känd för sin humor och charmiga lermationsteknik.
Unesco uppskattar att ungefär hälften av jordens cirka 7 000 språk kommer att vara bortglömda vid slutet av detta århundrade. Tusentals språk hotas, eftersom världsspråken ofta tränger undan de mindre varianterna.
För omkring ett decennium sedan försvann ungefär ett språk var tredje månad, men 2019 ökades detta till ett språk var 40:e dag. Det motsvarar att nio språk går förlorade varje år.
Språk dör ut när de helt enkelt slutar användas vilket oftast beror på att engelska och andra officiella språk tar över, varpå de mindre språken överges helt.
– Det smärtar mig varje dag att se att ett språk håller på att dö ut, för det handlar inte bara om språket utan också om folket, säger Tochi Precious, en nigerian som bor i Abuja och hjälper aktivister som arbetar för utrotningshotade språk genom organisationen Wikitongues, till The Guardian och fortsätter:
– Det handlar också om den historia som är förknippad med det och om kulturen. När det dör, dör också allt som är kopplat till det.
Engelskan anses viktigare
Ongota, ett språk som tillhör den afroasiatiska familjen, har länge betraktats som ”döende” och talas i en by på västra stranden av Weito-floden i sydvästra Etiopien. Eftersom språket varken lärs ut i skolor eller till barn riskerar det att dö ut inom en snar framtid.
Igbo, ett västafrikanskt språk, är också i riskzonen och förutspås vara utrotat år 2025. Det är ett av Nigerias största språk och skrivs med det latinska alfabetet. År 1999 talade omkring 18 miljoner människor språket, men antalet har minskat sedan dess. Precious arbetar aktivt för att rädda Igbo tillsammans med andra aktivister. De samlar bland annat ett omfattande register över ord och spelar in filmer där språket används för att bevara det.
Finns hopp
Trots att språket är relativt utbrett tror många föräldrar att endast engelska, Nigerias officiella språk, kommer att vara användbart för barnen i framtiden. Enligt Precious har det länge varit standard i landet att den som inte kan engelska utestängs från samhället. Hon anser dock att försöken att rädda språket har gett resultat.
– Jag har insett att visst kan ett språk vara hotat, men då kan de som talar språket också kämpa för dess överlevnad. För 2025 är redan här, och Igbo är definitivt inte på väg att dö ut, säger hon.
Den undersökande journalisten James O’Keefe är tillbaka med en ny dokumentär med titeln Line in the Sand. Den här gången beger sig O’Keefe till det migrantindustriella komplexets frontlinjer, med hjälp av dolda kameror och råa vittnesmål.
I Line in the Sand avslöjar O’Keefe den chockerande verkligheten bakom USA:s gränskris som aldrig förr: mexikanska godståg, kartellernas tunnlar och USA-finansierade interneringsläger för barn. Filmen skildrar ett korrumperat system med ett tydligt budskap om krav på förändring.
James O’Keefe och hans team reser i dokumentären söderut, med syfte att undersöka hur säker den del av gränsmuren som existerar de facto är. Filmen söker också uppmärksamma de aktörer som drar nytta av migrationskaoset vid den mexikansk-amerikanska gränsen.
Man intervjuar bland annat ett flertal migranter som delar sina berättelser och destinationer och belyser de faror de möter på sin resa. Allt från att falla av rörliga tåg, till risken att barn försvinner längs vägen.
”’Line in the Sand’ is a brutal watch. One of our homies was crying by Act Three,” shares Tim Pool (@Timcast).
”There’s this moment where a border guard says to James, ’Hey man, big fan,’ right as children are being trafficked,” he adds.
Dokumentären visar också hur delar av gränsmuren under Biden-administrationen skurits upp, vilket betonar gränsskyddets otillräcklighet.
James O’Keefe använder dolda kameror för att avslöja de ekonomiska intressen som driver gränskrisen, inklusive hur amerikanska skattepengar finansierar transport och inkvartering av migranter.
Line in the Sand har överlag fått positiva recensioner, men även viss kritik för filmens, enligt kritikerna, fokus på O’Keefe själv. De som hyllar filmen beskriver den i ordalag som exempelvis ”en nödvändig och gripande dokumentär som belyser en pågående kris”.
O’Keefe, känd för sin tidigare roll i Project Veritas, kan med Line in the Sand ånyo sägas utmana etablerade medier genom sina avslöjanden, med en berättarteknik som kombinerar undersökande journalistik med kraftfulla visuella berättelser.
För mer information och för att se dokumentären, besök Tucker Carlsons officiella hemsida.
I en kortfilm av Rune Lindström berättas historien om hur västmanländska Fagersta utvecklades under början av 1900-talet. Här värnar man om familj och traditioner och lägger en stark stolthet i arbetet.
Det var på patronernas tid, berättar Lindström, som solen sken över blommor och träd i bruksorten Fagersta. Kolbäcksån flöt som en ”vallvisa” ut ur ”dalaskogarna mellan gröna hagar och blåa klackar” och vid de ”nötta trapporna, där syrenerna slår ut varje vår, dröjer det ännu kvar en still melodi ur det förgångna”.
I Fagersta blommade arbetet under tidigt 1900-tal. I stadens skyar pekade fabrikens skorstenar högt i himlen och vittnade om en strålande industri. Stålindustrin var, och är än idag, en viktig del av staden och många arbetade där. Fagersta Bruks gjorde sig känt över hela landet och expanderade under början av 1900-talet. Det blev då moderbolag åt andra järn- och stålföretag. Stålet exporterades över hela världen och industrin blomstrade.
”Detta är sagan om järnet, det tunga arbetets saga, kampen med elden, stenarna som blir bröd”, säger Lindström.
Trots att Fagersta är en industristad och att mycket kretsar kring det dagliga arbetet beskrivs också staden som mycket mer än så. Lindström ger en målande bild av hur stadens helhet kan ha uppfattats:
”Trots den moderna tidens hetsiga puls som eggande vilar över industrisamhällets vardag är Fagersta likväl en blommande jätteidyll av hem vid hem. Under bruksgatornas yviga lönnar och lindar sover friden och hemtrevnaden sin idylliska brukssömn.”
Torgmarknad i Fagersta 1910. Foto: Okänd
Det dagliga livet
Staden utvecklades och allt fler butiker öppnades upp. På fritiden kunde Fagerstabor exempelvis besöka Fröken Johansson om man ville försjunka sig i böckernas värld. I ”den vackra bruksgården” gick det också att besöka biblioteket som ABF inrett.
”Här letar man sig fram bland hyllorna fram till visdomens brunnar och flitens lampor lyser i läsrummets frid. Här kan man för en stund glömma vardagsmödan och blicka in i nya världar”, beskriver Lindström biblioteket.
I Västanfors kyrka samlades medborgare, familjer och vänner för fridsamma gudstjänster. Den vitmenade kyrkan står på en udde vid Kolbäcksån och här har ”många själar druckit frälsning och frid”.
Västanfors kyrka uppfördes från början som en träkyrka år 1642, men förstördes genom ett blixtnedslag 1675. I början av 1800-talet påbörjades ritningar för en ny kyrka, som sedan invigdes år 1830.
”Många generationers blickar har vandrat upp på den gamla altartavlan som en gång räddats ur rök och brand när det gamla träkapellet brann ner”, berättar Lindström.
Barnen gick i skolan i ett ”hypermodernt skolhus”. Fysisk aktivitet beskrivs som en viktig del av uppfostran där ”dess ungdom härdas i fysisk fostran till dugliga samhällsmedborgare”, berättar Lindström. Sporten i sig är en viktig del av Fagersta och beskrivs börja redan i gymnastiken i skolan. Fotbollen drevs framåt och bandyn beskrivs som framgångsrik.
Fagersta station år 1910. Foto: Okänd
Staden utvecklas
Lindström menar att det är den förre bruksdisponenten Axel Fornander som är en av de som verksammast bidragit till stadens utveckling.
Ur skogsdunkelt har den nya staden vuxit upp, berättar Lindström. Gemensamt bygger man sakta upp staden med nya hus och byggnader, där egenintressen fått ge vika för det gemensamma målet. Lindström beskriver byggandet med en stark stolthet, där ”inte ett momentumet kan vara skönare än svensk vilja och svenska arbetares strävan än dessa tusen svenska hem”, som han menar byggdes under den här perioden.
I den gamla sockenstugan tar sedan politiker plats för att besluta om samhället. Stadens fäder sitter och följer förhandlingarnas gång samtidigt som kommunalfullmäktigeordföranden klubbar igen beslut.
”Det är alla män som nedlagt tid och möda på samhällets fotväxt”, berättar Lindström.
Under en lång tid var Strömsholms kanal ortens enda förbindelse med yttervärlden. Men sedan byggdes tågstationen i Västanfors, några kilometer från centrala Fagersta. Stationen beskrivs som en av landets viktigaste järnvägsknutar.
”Eldarna ska aldrig slockna”
Lindströms film om Fagersta vittnar om en kraftfull tro på samhället och medborgaren, särskilt lägger man stor vikt vid familjen och att just den är ett dragplåster för att samhället ska fungera.
”I goda hem och genom ärliga makars gemensamma tro och trohet på hemmets och familjebandet vilar dock hela vårt folks öde”, säger Lindström.
Där man litar på att den enskilde drar sitt strå för stacken och hjälper att bygga upp samhället, snarare än att dra ner det. Det är andra tider där det finns en markant kärlek till orten och människorna som varit med och byggt den. Och även en tro på framtiden och stadens fortsatta utveckling.
”De gamla eldarna i järnbärarland ska aldrig slockna, men nya lågor ska tändas. Elden från fäderna ska väckas på nytt och brinna klar och ljus”, avslutar Lindström.
Gårdstomten har haft en framträdande roll i svensk folktro som ett av de viktigaste skyddsväsendena. Hans betydelse var så stor att man inte bara gav honom mat utan också bäddade en halmsäng åt honom. En nöjd tomte förde med sig ”tomtebolycka” till gården, medan en missnöjd nisse kunde orsaka olycka.
Inom nordisk folktro är gårdstomten ett av de mest kända väsendena och ett som svenskarna haft en särskilt nära relation till. Det berättades ofta om olika väsen, men just tomtar var en vanlig företeelse och något som många trodde starkt på. Vid Institutet för språk och folkminnen (ISOF) finns idag över tusen arkivberättelser om tomtegubbar.
”Min mor hade sett tomtegubbar. Det var hon så säker på. Hon gick på en väg. Då såg hon en liten, liten gubbe med en röd mössa springa framför sig. När de kom till en avtagsväg, så sprang han den vägen”, berättade Adolf Johansson, född 1883, upptecknat av Ragnar Nilsson i IFGH 4786, s. 4, Institutet för språk och folkminnen, Göteborg.
Ordet tomte härstammar från ordet tomt och användes tidigare i formen ”tomt-gubbe”, som så småningom utvecklades till tomtegubbe, enligt Kulturminnet. Väsendet är också känt under andra namn, såsom gårdstomte, hustomte, tomtevätte, tomtrået, tomtenisse eller tomtebisse.
Julkort av konstnären Jenny Nyström.
Gårdens väsen
Ordet ”bisse” betyder anförare, vise eller högsta hönset. På många sätt kan man säga att tomtegubben hade en sådan roll på gården. Han vakade över gården och hjälpte till med vardagliga sysslor som att sikta mjöl, sopa, slå hö, bära halm och sköta djuren. Han beskrivs ofta som själva gårdens väsen. Enligt vissa berättelser var han den förste mannen som odlade upp gården och som inte kunde få ro efter döden, utan fortsatte vaka över ”sin” gård.
Gårdstomten är nära besläktad med vätten, ett underjordiskt väsen som enligt folktron ofta hade sin boning under människors hus.
Om man hittade sin häst med flätad man på morgonen var det ett tecken på att tomten varit i stallet. Tomten älskade både hästar och att fläta deras manar. Hästen, som var tomtens favoritdjur, fick man aldrig missköta eftersom det kunde leda till allvarliga konsekvenser.
Lättretligt väsen
Tomten skapade trygghet i det dagliga arbetet, och när han var nöjd gick det också bra för gården. Men han var också lättretlig och tolererade inte slarv. Om ladugården inte hölls ren kunde man riskera en örfil eller en spark i rumpan. Det var viktigt att inte utföra arbete på gården nattetid, eftersom det var tomtens arbetstid. Om man störde honom kunde han hämnas genom att orsaka oväsen nästa natt.
”De tyckte inte om att man bullrade sedan det hade blivit mörkt på kvällen. Om man gjorde det så ”gick det efter” d.v.s. det bullrade precis likadant, men det syntes inte till att något blev gjort. Jag hörde det själv mer än en gång. Jag såg dem också en gång”, berättade Ingeborg Nilsson West, född 1836, upptecknat av Olle Lindskog i IFGH 964, s. 11-12, Institutet för språk och folkminnen, Göteborg.
Tomten ansågs också vara konservativ och hade en aversion mot jordbruksmaskiner och större förändringar. Det sades att om man införde för många moderniteter kunde tomten lämna gården, vilket sågs som mycket olycksbådande. Om han blev arg kunde han exempelvis slå ihjäl en ko eller på andra sätt sabotera arbetet på gården, enligt ISOF. En gårds framgång eller motgång förklarades ofta med en nöjd eller missnöjd tomte.
Gårdstomten krävde belöning
Det var viktigt att belöna tomten, och det var vanligt att man bäddade en halmsäng åt honom i ladugården. Att ge honom tobak, som han sägs ha uppskattat, var också en populär gest. Till jul ställde man traditionellt ut en skål med risgrynsgröt, vilket har gett upphov till termen ”tomtegröt”. Det var avgörande att gröten innehöll smör, vilket framgår av följande berättelse:
”Tomten den skulle di ge mjölk och gröt julafta. Det skulle vara smör i gröten. Det var på ett ställe härute där di hade en tomte. Den blev satte till gröt julafta. Men när han kom var där inget smör. Smöret låg under gröten, men det såg inte tomten. Han blev så rasande, så han gick ut i lagårn och slog ihjäl den bästa kon di hade”, har Viola Gustafsson upptecknat 1927, i IFGH 937, s. 40-41, Institutet för språk och folkminnen, Göteborg.
Tomten tillskrevs ofta magiska krafter och ansågs kunna rädda en gård från nöd, exempelvis genom att öka sädesproduktionen. Han kunde också varna för faror som brand eller sjukdom hos djuren. En nöjd och glad tomte symboliserade trygghet och välmående för gården, vilket gav upphov till uttrycket ”tomtebolycka”.
En välkänd sägen berättar om tomten som drar på ett halmstrå. Han pustar och stönar av ansträngning, vilket får bonden att håna honom för att kämpa så hårt med ett så litet lass. Tomten blir då arg och svarar att om han pustar tillbaka lika mycket som bonden gjort åt honom, så kommer bonden inte längre ha något att skryta om. I själva verket har tomten burit långt mer än vad bonden förstått, och efter händelsen slutar bonden som utfattig.
Tomtar. Olaus Magnus Historia om de nordiska folken. Bok 3 – Kapitel 22 – Om andarnas tjänst. – Utgivningsår 1555.
Vanlig i smedjan
Gårdstomten höll inte bara till på gårdar. Det finns också berättelser om skogstomtar, som exempelvis kunde väcka kolarna om milan började brinna om natten. En berättelse från Axel Lind, född 1884, upptecknad av Olle Lindskog 1927, beskriver också hur smederna var särskilt skrockfulla och trodde starkt på tomtar.
”Farbror brukade tala om, att om en smed försökte ta kol i en annan binge än sin egen, så var tomtegubben genast framme och gav honom en rungande örfil”, går att läsa i IFGH 961, s. 5-9, Institutet för språk och folkminnen, Göteborg.
Tron på gårdstomten har en oklar ålder, men enligt Nordiska museet kan den spåras tillbaka till åtminstone 700–800-talet. I skrift omnämns han exempelvis av Heliga Birgitta, som på 1300-talet kritiserade sedvänjan att ställa ut gröt till tomten, något hon såg som ogudaktigt. Även den svenske prästen Olaus Magnus nämner tomtar i sin bok Historia om de nordiska folken, där han också illustrerar dem.
Osynlig för de flesta
Gårdstomten är ett väsen som oftast håller sig osynligt men sägs ibland visa sig för vissa. Om man var ”synal” eller synsk kunde man få en skymt av tomten, men det var avgörande att visa honom respekt. Vanligtvis visste man att en tomte fanns på gården inte genom att se honom, utan genom att märka spåren av hans arbete.
Tomten beskrivs ofta som en liten, äldre man med storleken varierande från någon decimeter till ungefär lika stor som ett barn.
”I Restebacken såg far en tomtegubbe. Han var så liten som en tre års gammal onge. Men han var så kvick som en katt”, berättade Maja Kajsa Johansson, född år 1868, upptecknat av Ragnar Nilsson i IFGH 3018, s. 6, Institutet för språk och folkminnen, Göteborg
Tomten beskrivs ibland som ett väsen med ett öga, men oftare som en figur med två gröna ögon som lyser i mörkret. Han har ofta vitt eller grått skägg och hår och bär vanligtvis gråa kläder med en grå eller röd luva. Det hände att man gav honom nya kläder som en vänlig gest, men det var viktigt att de inte var för påkostade, eftersom han då kunde anse sig vara för ”fin” för att arbeta.
Tomten ansågs vara otroligt stark och påstods kunna lyfta en hel häst. Han kunde också vara busig och gömma föremål eller liknande. Än idag används uttrycket att ”hustomten varit i farten” när något gått förlorat, även om det mest sker på skämt. Det finns också berättelser om hur gårdstomten roade sig genom att kasta ner saker i skorstenen.
Till skillnad från andra väsen som ofta levde i familjer beskrivs tomten vanligtvis som ensamlevande. Det finns dock berättelser som nämner både tomtegummor och tomtebarn. Tomten bodde ofta i gårdens stall eller ladugård, men kunde också hålla till i kvarnen, smedjan, bränneriet, gruvan, på ett skepp eller till och med inne i huset.
Tomtar och julen
I Sverige och Norden finns det två olika tomtar: gårdstomten och jultomten. Den traditionella röda jultomten har sitt ursprung i legender om den givmilde S:t Nicolaus, som senare blev känd som Santa Claus. Enligt Kulturminnet började han bli populär i Sverige under 1860-talet. Santa Claus är känd i många länder, men i Sverige har han fått influenser från gårdstomten. Därför brukar man säga att den svenska jultomten är en blandning av gårdstomten och Santa Claus.
Illustration inspirerad av dikten ”Tomten”. Illustration: Jenny Nyström/Ny Illustrerad Tidning
Det är framförallt två personer som har format den svenska bilden av jultomten: författaren Viktor Rydberg och konstnären Jenny Nyström. År 1871 publicerade Rydberg julsagan Lille Viggs äventyr på julafton, en berättelse som inte direkt handlar om jultomten eller tomtar, men om en julklappsutdelande vätte. Nyström illustrerade sagan, och vätten kom att bli en förebild för den svenska jultomten. Rydberg ska även ha gett Nyström detaljerade instruktioner om hur denna vätte skulle gestaltas, och tillsammans bidrog de till att knyta den gamla hustomten till julen. Nyström fortsatte därefter att utveckla tomtebilden i Sverige, bland annat genom att måla tusentals julvykort och illustrera Rydbergs berömda dikt Tomten, som inleds:
Midvinternattens köld är hård,
stjärnorna gnistra och glimma.
Alla sova i enslig gård
djupt under midnattstimma.
Månen vandrar sin tysta ban,
snön lyser vit på fur och gran,
snön lyser vit på taken.
Endast tomten är vaken.
Det är oklart vem som myntade just ordet ”jultomte”, men Jenny Nyström fortsatte att hämta mycket inspiration från folktrons gårdstomte. På så sätt har den moderna svenska jultomten rotat sig i julfirandet, enligt Nordiska museet.
En sak som skiljer den svenska jultomten från andra är att han sällan förknippas med renar. I svensk tradition färdas tomten istället med hästar, bockar eller grisar. Oftast föreställs han ändå som ensam, gående genom snön med en säck på ryggen.
Gårdstomten idag
Trots att samhället idag är alltmer sekulariserat, och tron på väsen och det övernaturliga minskat, lever folktron fortfarande kvar i vårt kollektiva medvetande. Många av de gamla myterna och föreställningarna har anpassats och överlevt genom tidens gång, ofta i nya former, men de bär på ett djupt rotat behov av att förstå världen genom det mystiska och oförklarliga. I en tid när den fysiska världen förklaras genom vetenskap, fortsätter den övernaturliga världen att fascinera oss och ge utrymme för berättelser och traditioner.
Intresset för folktro är inte bara en kvarleva från det förflutna. Den lever vidare i dagens populärkultur, där gårdstomtar och andra väsen får nytt liv i böcker, filmer och serier. Även moderna medier, som poddar, berättar ofta om nya skymtar av övernaturliga fenomen. Det är ocks&ar
