Jakubowskis gärning präglades av tanken om den judiska särställningen

När det första numret av Judisk Krönika utkom 1932 konstaterade Hugo Valentin i tidskriften att ”det är något stort och gripande i att tillhöra ett förtryckt och lidande folk som söker friheten och rätten att utveckla sig självt.”

Leon Fried fortsatte:

”Judiskt självhat! Kan en mänsklig hjärna alstra en absurdare tanke? Har ett folk, vilket i årtusenden gällt som världens avskum, som Guds styvbarn på jorden, har detta folk råd att kosta på sig ett självhat, ett hat mot det förgångna och det egna kynnet? […] Var det judiska folkets kringströende, denna skingring av en ras, som ville bygga sitt rike ända upp till himlen, som religiöst eller humanitärt – vilket torde vara det riktigare ordet – ville skapa en andlig universalism, var denna skingring endast menad som ett förverkligande av babeltornssagan?”

Keren Kajemet lyfte sedan fram narrativet att en ”handfull skara judiska män och kvinnor” kommit till Palestina ”uppfyllda av kärlek och hängivenhet till det land där den judiska själen vaknat” och att inte ens ”lömska araber eller vilda beduiner” kunde nedslå modet hos de judiska invandrarna efter att baron Rothschild inköpt jorden åt sina stamfränder. Det hela beskrivs som en judisk kolonisation, men en positiv sådan.

Mellan 1980 och 2015 var Jackie Jakubowski chefredaktör för tidskriften, och även om retoriken i Judisk Krönika efterhand förändrades under Jakubowskis ledarskap, behöll den alltid sin tydligt sionistiska prägel och har explicit arbetat för att ”slå vakt om det judiska” i Sverige.

I måndags rapporterades att Jakubowski avlidit, 68 år gammal. Den vänsterliberala Bonniertidningen Dagens Nyheter beskriver i en hyllningsartikel Jakubowski som en viktig röst i att skola svenskarna med sina tidigare förment bristande kunskaper om antisemitism och går så långt som att hävda att det till stor del är Jakubowskis förtjänst att man i Sverige idag reagerar på en negativ inställning till judar med bestörtning. Man framhåller också att hans inflytande i Sverige genomsyrats av en konstruktiv strävan med majoritetsbefolkningen präglad av gemensam tolerans.

”I Judisk Krönika visade Jackie Jakubowski på både den judiska kulturens särart och dess självklara hemvist i det svenska kulturarvet – i förlängningen en illustration av hur en minoritets- och majoritetskultur både kan bredda och skärpa varandra, om förutsättningen är gemensam tolerans”, skriver man.

Jakubowski får därtill äran för att ha spritt kunskap om islam i Sverige och fokuserat på vad som ”sammanbinder de stora religionerna”. En insats som DN beskriver som ”betydelsefull för människors förmåga att leva tillsammans”.

Ja, fan ta er som tvingar mig och andra judar att befatta oss med ert hat! Glöm inte att antisemitismen är en sjukdom hos icke-judar men som judar får plågas av

Israel låg Jackie Jakubowski mycket nära, och han hade i debatten en påfallande aggressiv hållning till kritik mot det sionistiska statsbygget även när den kom från andra svenska judar. Efter att den profilerade judiske journalisten Göran Rosenberg publicerat en debattartikel som innehöll Israelkritik, och där konflikten mellan judar och palestinier lyftes, menade Rosenberg att man inte bara kan försvara allt som Israel tar sig för. Jakubowski anklagade då Rosenberg för att ”innerst inne” vilja se Israels utplånande och drömma om ett Mellanöstern utan en judisk stat.

Själv betraktade Jakubowski kritik av den egna folkgruppen även rent generellt som absolut orättmätig, och betraktade yttre fientlighet rentav som en sinnessjukdom som var exklusivt förbehållen andra folkgrupper.

”Ja, fan ta er som tvingar mig och andra judar att befatta oss med ert hat! Glöm inte att antisemitismen är en sjukdom hos icke-judar men som judar får plågas av.”, skriver han i en krönika i Expressen 2014.

Han framhöll ofta judar som en förebild för andra minoritetsgrupper och att den judiska överlevnadsstrategin visat sig vara mycket effektiv i främmande värdsamhällen, men påpekade att ”den judiska erfarenheten är unik” och inte till fullo appliceras kan på andra grupper.

”Den judiska självidentifikationen innehåller istället fler komponenter: religion, kulturarv, förbundenhet med historiskt och andligt centrum i Israel och även språk”, förklarar Jakubowski och tänker sig att muslimska invandrare till Sverige kan komma att följa den judiska förebilden för att bygga upp en egen gruppgemenskap inuti ett värdsamhälle.

”De judiska församlingarna fungerar idag som ett civilt samhälle med infrastruktur och aktiviteter från vaggan till graven”, konstaterar han.

Att just judar fortfarande efter 2000 år i diaspora är en särskilt skiljbar och identifierbar grupp menade Jakubowski beror på att judar bättre än andra grupper behärskar balansgången mellan när man ska anpassa sig och när man inte ska göra det. Jakubowski visade också att han visste vad han talade om som en av de mest högljudda rösterna för att jiddisch skulle bli ett officiellt minoritetsspråk i Sverige, något som sedan också blev verklighet runt millennieskiftet.

”Det återstår dock för majoritetssamhället, inte minst för de svenska myndigheterna, att acceptera att denna dualism som berikar minoriteter också är berikande för Sverige”, konstaterade han i tidskriften redan 1997 och menade då att det var oroväckande med de rasistiska tendenserna han ska ha noterat som utbredd hos den svenska befolkningen.

Det är meningslöst att försöka förneka att judar har makt och framträdande positioner inom populärkulturen

Judisk Krönika har under Jakubowskis ledarskap varit en offensiv tidskrift som även fått möta kritik för att ha lyft fram artiklar som för fram tankar om judisk överhöghet och särställning. Ett sådant exempel är artikeln ”Judar styr Hollywood – so what?”. Där menar den judiske skribenten Michael Medved att det är helt i sin ordning att judar dominerar underhållningsindustrin, men att det däremot är negativt och riskerar att spä på antisemitismen i samhället att Hollywood och att dess produktioner förknippas så intimt med det judiska, eftersom Hollywood kan betraktas som en destruktiv kraft och att risken därför även finns att även judar associeras till att vara en destruktiv kraft.

”Det är meningslöst att försöka förneka att judar har makt och framträdande positioner inom populärkulturen. En lista över de mest inflytelserika producenterna i de största filmbolagen innehåller en majoritet identifierbart judiska namn. Att judar spelar en framträdande roll är uppenbart för alla som finner det mödan värt att läsa förteckningen för uppmärksammade filmer eller tv-program”, konstaterar Medved.

Samtidigt som tidskriften fungerat som en starkt pro-judisk och pro-israelisk lobby i Sverige, där etniska rättigheter för judar och judisk identitet har spelat en helt avgörande roll, har man haft en påtagligt fientlig och bevakande hållning till projekt för svenskar med nationalistisk prägel.

”Den ariska vampyren i sin sarkofag. Du blonda övermänniska nu gryr din domedag. Tills ditt främlingshat har gett sig av skall jag vaka vid din grav”, lyder en publicerad sångtext med rasistiska budskap riktade specifikt mot människor av europeisk härkomst.

Tidskriftens iögonfallande fientlighet till den svenska majoritetsbefolkningens rätt till att bevara sin egen särart speglades även starkt i Jakubowskis personliga inställning. När Judiska museet 2019 öppnade sina nya lokaler, byggt och iordningställt med 1,6 miljoner kronor från den svenska staten, samt med bidrag från Postkodlotteriet och privatpersoner, kommenterade Jakubowski nyöppnandet i DN och menade där att judarnas ”uppgift är att tänja på nationens trista gränser och öppna sinnena för det berikande främmande”.

Inom Bonnierkoncernen är hyllningarna till Jakubowski givetvis lika positiva som de är samstämmiga. Expressen beskriver hans livsgärning som ”enastående”. Som den kända raden i Hávamál lyder dö fäder och fränder, och även själv dör du likaledes, men ett vet jag, som aldrig dör – och det är domen över död man. I kontexten av den påtagliga dubbelheten i den bredare gärning Jakubowski i verkligheten representerade, kan det dock ifrågasättas huruvida hans dom verkligen är ett positivt eftermäle i relation till den för människor betydelsefulla förmåga att leva tillsammans som DN vill låta påskina.