Annons:

Förintelser före ”Förintelsen”

Hur många ”förintelser” på judar skall vi minnas och aldrig glömma? Bara den under Hitler? Också den under och strax efter första världskriget? Också den under Hadrianus för nästan 1900 år sedan? En förintelse, två eller alla tre? Lars Adelskogh sammanfattar historiska judiska berättelser på Förintelsens minnesdag.

Publicerad januari 27, 2026
Den israeliske historieprofessorn Yehuda Bauer, som belöntes med Illis quorum av Göran Persson, hävdade att det förekom en holocaust på judar vid tiden för första världskriget
Insamlingskampanj

Hjälp Nya Dagbladet att finnas kvar

Insamlat: 34 250,00 SEK 46% Mål: 75 000,00 SEK

Enligt gängse uppfattning var det först vid rättegångarna i Nürnberg mot ledande män i Tredje riket, alltså omkring år 1946, som världen fick höra att tyskarna hade mördat sex miljoner judar. En närmare undersökning av Nürnbergdomstolens protokoll visar tydligt att det fastställda talet sex miljoner judiska offer inte byggde på befolkningsstatistiska forskningar eller på utvärdering av materiella spår av undersökta brott utan endast på vittnesutsagor av två tyska SS-byråkrater, Wilhelm Höttl och Dieter Wisliceny. De båda vittnade om att de hört Adolf Eichmann nämna talet sex miljoner, vilket emellertid Eichmann bestred vid rättegången mot sig i Jerusalem 1961. Höttl och Wisliceny hade vid sina skrivbord arbetat med judedeportationerna. De fängslades därför och åtalades vid de allierades militärdomstol i Nürnberg. Tack vare sina politiskt användbara vittnesmål överfördes de från de anklagades bänk till vittnenas. I Nürnberg var dylikt vanligen en livräddande åtgärd. Wisliceny hängdes emellertid. Höttl däremot frikändes trots att han inte varit mindre inblandad i deportationerna än Wisliceny.


Artikeln publicerades ursprungligen 27 januari 2018


Omständigheterna för Wislicenys och Höttls vittnesmål måste kritiseras. Wisliceny framträdde själv och vittnade muntligen men korsförhördes aldrig. Höttl framlade sitt vittnesmål endast skriftligen, vilket uteslöt korsförhör. I den bok Höttl utgav 1997, Einsatz für das Reich, säger han emot sitt vittnesmål i Nürnberg, vilket naturligtvis undergräver hans trovärdighet. Han uppger bland annat att han i den amerikanska tidskriften Reader’s Digest (svensk utgåva: Det Bästa) redan i februari 1943 funnit en artikel om att åtminstone hälften av de sex miljoner judar som hotades av Hitler hade mördats (W. Höttl, anf. arb., ss. 412, 515–519).

På den sistnämnda punkten är Höttl faktiskt trovärdig. Ty som vi snart skall se, var det i den amerikanska tidnings- och tidskriftpressen ett omhuldat tema att sex miljoner judar hotades av förintelse eller redan höll på att förintas, och dylika skriverier förekom långt före 1946. Här först några axplock från New York Times för åren 1942 och 1943:

Annons:

Den 13 december 1942, s. 21:

”Bekräftade uppgifter visar på 2 000 000 judar, som redan dödats med det sataniska barbariets alla medel och planer för den totala utrotningen av alla judar som nazisterna kan få tag i. Slakten på en tredjedel av judarna i Hitlers välde [3 x 2 000 000 = 6 000 000] och den hotade slakten på alla är en förintelse [originalet: holocaust] utan motstycke.”

Den 20 december 1942, s. 23:

”Vad håller på att hända de 5 000 000 judarna i det av Tyskland styrda Europa, vilka alla hotas av utrotning […].”

”I början av december 1942 lämnade utrikesdepartementet i Washington några siffror, som visar att antalet judiska offer, som deporterats och omkommit sedan 1939 i det av axelmakterna styrda Europa, nu nått den förfärande siffran 2 000 000 och att 5 000 000 svävar i fara att utrotas.””Omedelbar aktion av Förenta nationerna för att rädda så många som möjligt av de fem miljoner judar som hotas av utrotning […] krävdes vid en massdemon­stration […] i Madison Square Garden i går kväll.”

”[…Rabbi Hertz sade] ’förfärande är att de som förkunnar de fyra friheterna hittills gjort mycket litet för att trygga ens friheten att leva för 6 000 000 av sina medmänniskor genom beredskap att rädda dem som ännu kan undfly den nazistiska tortyren och slakten. […]’”

Anmärkning: Det ”Förenta nationerna”, som hänvisas till i detta utdrag, avser givetvis inte den nuvarande organisationen, som grundades först år 1945. Det som avses är dess föregångare, den likabenämnda organisation av 26 regeringar som efter en proklamation av För­enta staternas president Franklin D. Roosevelt den 1 januari 1942 förband sig att bekämpa axel­makterna.

Den 10 mars 1943, s. 12:

”Fyrtio tusen människor lyssnade och tittade […] i går kväll på två föreställningar av ’We Will Never Die’, en dramatisk massminneshögtid för de 2 000 000 judar som dödats i Europa […] Berättaren sade ’Det kommer inte att finnas några judar kvar i Europa att representera, när freden kommer. De fyra miljoner, som återstår att döda, dödas planenligt.’”

Den 20 april 1943, s. 11:

”London, den 19 april (Reuter) – Två miljoner judar har utplånats sedan nazisterna år 1939 började sin marsch genom Europa, och ytterligare fem miljoner svävar i omedelbar fara att avrättas. Dessa siffror avslöjades i den sjätte rapport om förhållandena i de ockuperade territorierna som de allierades gemensamma informationskommitté utfärdat.”

Professor Arthur Butz visar i sin bok The Hoax of the Twentieth Century, en revisionistisk klassiker från 1976, att dessa påståenden om miljonfaldiga massmord hade sitt upphov i sionistjudiska lobbyorganisationer såsom Judiska världskongressen och Amerikanska judiska kongressen. Förenta staternas utrikesdepartement tog inte dessa uppgifter på allvar, men snart nog lyckades finansministern, den intensivt tyskhatande Henry Morgenthau, minska utrikesdepartementets inflytande. (A. Butz, anf. arb., 3:e uppl. 2003, ss. 81ff )

Men låt oss gå ytterligare sex år tillbaka i tiden. Den 25 november 1936 vittnade Chaim Weiz­mann, Sionistiska världsorganisationens president, inför Peelkommissionen. Denna kommission, ledd av Robert Peel, hade Storbritanniens regering tillsatt som reaktion på de häftiga strider mellan judar och araber i Palestina som börjat samma år. I juli 1937 rekommenderade kommissionen att det brittiska Palestinamandatet avskaffades och att två stater bildades, en för judar och en för araber. Chaim Weizmann yttrade:

”Det är ingen överdrift att säga att sex miljoner judar är dömda att vara fängslade i denna del av världen, där de är oönskade och för vilka länderna är indelade i sådana där de är oönskade och i sådana där de inte släpps in.”

När Weizmann ordade om sex miljoner hotade eller lidande judar, var det varken något undantag eller ens första gången detta tal omnämnes i ett sådant sammanhang. Den ameri­kan­ske revisionisten Don Heddesheimer har samlat ett omfattande material, som visar att den propaganda, som amerikanska sionistiska organisationer så intensivt drev under andra världskriget, har en betydligt äldre förhistoria. I sin bok The First Holocaust – Jewish Fund Raising Campaigns With Holocaust Claims During And After World War One, 2003, visar han, som boktiteln anger, att judiska organisationer redan under första världskriget (1914–1918) och åren därefter drev kampanjer för penninginsamling i förening med påståenden om att miljontals judar var hotade av förintelse. Dessa kampanjer fick en mycket stor publicitet i den av sionister ägda pressen och stöddes i denna press genom mängder av propagandistiska artiklar. Här följer endast några exempel på vad dylika artiklar kunde innehålla:

New York Times, den 4 december 1926: ”fem miljoner människor svälter […] hälften av världens judar pinas av svält och pest.”

New York Times, den 21 april 1926: ”Detta är det skri som går ut från Europas judar […] ett helt folk håller på att dö […] miljoner judar sitter i Europa i fällan […]

New York Times, den 7 maj 1920: ”[…] judiska krigslidande i Mellan- och Östeuropa, där sex miljoner är utsatta för hemska förhållanden präglade av svält, sjukdom och död […].”

New York Times, den 5 maj 1920, s. 9: ”För att rädda sex miljoner kvinnor och barn i Östeuropa till livet från utrotning genom svält och sjukdom.”

New York Times, den 5 maj 1920, s. 19: ”Sex miljoner svältande, febersjuka lidande i det av kriget sönderslitna Europa vädjar till oss […]”

New York Times, den 3 maj 1920, s. 11: ”Er hjälp är nödvändig för att sex miljoner människor i Öst- och Mellaneuropa skall räddas till livet.”

New York Times, den 3 maj 1920, s. 12: ”I Ryssland och i grannländerna har judarna utsatts för en särskilt ondskefull förföljelse […] Man antar att för närvarande fler än fem miljoner svälter eller håller på att svälta ihjäl, och en hemsk fläcktyfusepidemi härjar bland dem och sprider sig redan i grannbefolkningen.”

New York Times, den 2 maj 1920, s. 1: ”Sex miljoner människor utan föda, bostad, kläder eller sjukvård.”

New York Times, den 1 maj 1920, s. 8: ”Men 6 000 000 människors liv väntar på vårt svar”

New York Times, den 21 april 1920, s. 8: ”I Europa finns det i dag fler än 5 000 000 judar, som svälter eller håller på att svälta ihjäl, och många av dem är drabbade av en elakartad fläcktyfusepidemi”

New York Times, den 3 december 1919, s. 19: ”inget i världen annat än ett underverk [kan] hindra 5 000 000 till 10 000 000 människor från att dö genom köld och svält i Europa och Mellanöstern denna vinter […] förskräcklig judisk massaker”

New York Times, den 12 november 1919, s. 7: ”otroligt tragisk fattigdom, svält och sjukdom för omkring 6 000 000 eller hälften av jordens judiska befolkning […] en miljon barn och fem miljoner föräldrar och äldre.”

Urklipp ur tidningen The American Hebrew, den 31 oktober 1919

The American Hebrew, den 31 oktober 1919, s. 582f.: ”Från andra sidan havet ropar sex miljoner män och kvinnor på hjälp […] sex miljoner människor. […] Sex miljoner män och kvinnor håller på att dö […] i den holocaust som hotar människolivet […] sex miljoner utsvultna män och kvinnor. Sex miljoner män och kvinnor håller på att dö […]

Där hade vi allting samlat: sex miljoner dödsdömda judar och rent av ordet holocaust. Artikelns rubrik var ”Korsfästelsen av judar måste sluta” (The Crucifixion of Jews Must Stop!), och författaren var en viss Martin H. Glynn, som en kortare tid varit delstaten New Yorks guvernör.

New York Times, den 26 oktober 1919, s. 1: ”4 000 000 svältande judar i Östeuropa.”

New York Times, den 29 september 1919, s. 7: ”6 000 000 själar eller hälften av den judiska världsbefolkningen i otroligt tragisk fattigdom, svält och sjukdom.”

New York Times, den 10 augusti 1917: ”Tyskar låter judar dö. Kvinnor och barn i War­szawa svälter ihjäl […] judiska mödrar, barmhärtighetens mödrar är glada över att se sina dibarn dö, nu är deras lidande åtminstone över.”

Det var tyskarnas fel redan 1917.

Holocaust är ett ord från första världskriget. Sionistiska ledare använde det att beteckna en föregiven massdöd av judar i samband med detta krig, och fram till år 1917 yrkade ledaren för det judiska samfundet i New York, Jacob Schiff, upprepade gånger på att ”denna holocaust” skulle stoppas (Naomi W. Cohen, Jacob H. Schiff, A Study in American Jewish Leadership, 1999, not 37, s. 191). Den israeliske professorn i ”förintelsestudier” Yehuda Bauer skrev i sin bok My Brother’s Keeper: A History of the American Joint Distribution Committee 1929–1939 (The Jewish Publication Society of America, Philadelphia, 1974, s. 8):

”den europeiska judenhetens förintelse under andra världskriget har utplånat minnet av 1900-talets första holocaust i spåren av första världskriget.”

Frågor till förintelsepropagandisterna: Varför talar ni aldrig om denna ”1900-talets första holocaust”?  Skall vi inte minnas den också? Eller skall vi helst glömma den?

Skedde det då en sådan förintelse av miljontals judar under eller strax efter första världskriget? Det är föga troligt. I själva verket var judarna ett av få folk i Europa som i sin befolkningsutveckling inte menligt påverkades av första världskriget. Tvärtom: under tiden från 1900 till 1920 mer än fördubblades den judiska världsbefolkningen enligt gängse referenslitteratur. World Almanac av år 1900 anger världsjudenheten till 7 186 000, varav 3 400 000 i Ryssland och 1 700 000 i Donaumonarkin. World Almanac av år 1920 anger hela världens judiska befolkning till omkring 15 miljoner, varav 10,9 miljoner i Europa och 3,5 miljoner i Nord- och Mellanamerika. Under samma tjugoårsperiod ökade världsbefolkningen med 25 procent från 1,2 miljard år 1900 till c:a 1,6 miljard år 1920.

Don Heddesheimer har rent av grävt fram ett propagandastycke från år 1900. Den 11 juni detta år återgav New York Times ett tal av den framstående amerikanske sionisten rabbi Stephen Wise. I talet yttrade han bland annat:

”Det finns 6 000 000 levande, blödande, lidande argument till förmån för sionismen.”

Vid läsningen av detta och liknande blir intrycket att den propaganda, som serverades under andra världskriget, snarast var en upprepning, fortsättning eller återanvändning av propaganda, som prövades och finslipades redan under första världskriget och strax därefter.

Under andra världskriget fann sionistiska påtryckningsgrupper en mycket lämplig måltavla för sin propaganda i det nationalsocialistiska Tyska riket, vars ytterligt judefientliga politik inbjöd till alla möjliga hårresande anklagelser, som kunde synas trovärdiga i de mindre upplystas ögon.

Före, under och genast efter första världskriget var situationen dock mer komplicerad. Först var det kejserliga Ryssland sionisternas måltavla, då tsarens regering ansågs föra en antisemitisk politik. Sedan Ryssland besegrats 1916–1917, växlade sionisterna om till att i stället angripa Rysslands betvingare, Tyska riket. Tyskarna var nämligen allierade med de ottomanska turkarna, vilka ju behövde besegras för att Palestina skulle kunna ”befrias” och övergå i sionisternas ägo. Den tyskfientliga propagandan upphörde emellertid ganska snart, eftersom den tidens tyskar till skillnad mot nutidens var fullt villiga och förmögna att avvisa lögnpropaganda som riktades emot dem.

Även om ”gaskamrarna” vanligen inte ingick i 1910- och 1920-talens propaganda, finns det åtminstone ett exempel från första världskriget. Det var Londontidningen Daily Telegraph, som den 22 mars 1916 publicerade följande:

”ILLDÅD I SERBIEN
700 000 OFFER
FRÅN VÅR EGEN KORRESPONDENT

ROM, måndag (6:45 e.m.)

De allierades regeringar har säkrat bevis och dokument, som snart skall publiceras och som bevisar att Österrike och Bulgarien gjort sig skyldiga till fasaväckande brott i Serbien, där de massakrer som förövats är värre än de Turkiet begått i Armenien. […] Kvinnor, barn och äldre män stängdes av österrikarna in i kyrkor och antingen stacks ihjäl med bajonetter eller kvävdes till döds med giftgas. I en kyrka i Belgrad kvävdes på detta sätt 3000 kvinnor, barn och äldre män […]”

Ingen historiker hävdar i dag att österrikarna eller de med dessa allierade bulgarerna begick massmord med giftgas i Serbien under första världskriget. Detta var inget annat än krigspropaganda, för vilken dessutom den ansvarige brittiske ministern snart fick be om ursäkt.

Men 26 år senare var det dags igen. Samma tidning, Daily Telegraph, den 25 juni 1942, s. 5, fem dagar innan New York Times första gången rapporterade om tyskarnas påstådda massmord på judar:

”TYSKAR MÖRDAR 700 000
JUDAR I POLEN
RULLANDE GASKAMRAR
DAILY TELEGRAPHS REPORTER

Fler än 700 000 polska judar har slaktats av tyskarna i den största massakern i världshistorien. […]”

1900-talets förintelsesagor har en betydligt äldre förhistoria. Ett närmare studium av historien ger vid handen att judar också i forntiden hängav sig åt fantasier om massakrer i miljontal på det egna folket. I Babyloniska Talmud liksom i annan rabbinsk litteratur från antiken finns föga trovärdiga uppgifter om massutrotningar av judar under den romerska tiden, nämligen i samband med de två sista judiska upproren mot den romerska makten. I fråga om den första revolten i Palestina åren 66–70 e. Kr. endast sörjer Talmud förlusten av Templet i Jerusalem och dryftar följderna för den judiska lagen. Däremot ifråga om diasporaupproret åren 115–117 och det andra upproret i Palestina åren 132–135 talar Talmud om oerhörda massakrer på judar.

Enligt de antika källorna – huvudsakligen Dio Cassius, som skrev omkring år 200, och biskopen av Caesarea Eusebios, som skrev i början av 300-talet – började upproret i Cyrenaika (nuvarande nordöstra Libyen) vid en tid då kejsar Trajanus beredde sig att annektera Partien och dess värdefulla territorium i Mesopotamien och därför hade samlat en väldig här i östern till priset av att avveckla många små garnisoner, som upprätthållit ordningen på olika håll i riket. Det var alltså fritt fram för judarna att angripa civila greker och romare, och de mördade därunder 220 000 människor i Cyrenaika, och under detta massmördande roade de sig på olika sätt. Därefter spred sig upproret till Egypten, där judarna dödade ett okänt antal människor, och till Cypern, där de sägs ha dödat 240 000 människor. I Alexandria däremot, som var en övervägande grekisk stad, fick grekerna överhand och sägs ha dödat alla stadens judar.

Talmud säger mycket litet om detta uppror, annat än att ange antalet av i Alexandria dödade judar till ”sextio myriader på sextio myriader, dubbelt fler än de som tågade ut ur Egypten”, det vill säga 1 200 000, om vi utgår ifrån att det är addition och inte multiplikation som avses. Dödandet skylls på ”kejsar Hadrianus”, vilket kan bero på att Hadrianus vid denna tid var befälhavare för kejsar Trajanus’ östarmé och efterträdde Trajanus som kejsare, när denne dog år 117, möjligen innan upproret slutligen kvästes.

Det angivna antalet judiska dödsoffer är uppenbart överdrivet, ty även om det vanligen är svårt att komma med mer än ungefärliga siffror för folkmängden i forntida städer, är det likväl rimligt antaga att Alexandria vid denna tid hade mellan en halv och högst en miljon invånare, eftersom Alexandria knappast hade fler invånare än Rom, som kan ha haft fler än en miljon men aldrig ens nära två miljoner. Att judarna, som var i minoritet i Alexandria, skulle i denna stad ha förlorat fler av sina egna än vad hela staden hade invånare, är alltså ett rent påhitt. Men detta är bara början.

Nästa stora judiska uppror var det som Bar Kochba anförde åren 132–135 i syfte att upprätta en judisk stat med sig själv som kung eller Messias, som han till slut hävdade sig vara. Under den tid upproret varade, stiftade Bar Kochba lagar, utgav pengar och fullgjorde andra regeringsfunktioner.

Slutet kom år 135. Då Jerusalem inte lämpade sig för en belägring, ledde Bar Kochba återstoden av sin här till den lilla staden Bethar (nuvarande Bittir), som ligger i höglänt terräng omkring 15 km sydväst om Jerusalem, 40 km från Döda havet och 55 km från Medelhavet. Staden upptog en rektangulär yta av 600 meters längd i nord-sydlig riktning och 200 meters bredd i öst-västlig riktning. Stadens södra halva var befäst. De angivna måtten jämte uppskattade tal för Palestinas judiska befolkning vid denna tid – från 500 000 till 2 500 000 – gör det osannolikt att återstoden av Bar-Kochbas här räknade ens 50 000 man.

Romarna belägrade Bethar sommaren 135, och i augusti bröt Bar Kochbas motstånd samman. Romarna stormade fästningen, och Bar Kochba dödades i slutstriden.

Det är osannolikt att romarna förövade någon massaker på Bethars judiska befolkning. Det enda ”beviset” för en massaker finns i den rabbinska litteraturen, däribland talmudtraktaten Gittin och Midrash Rabbah till Klagovisorna. I synnerhet det sistnämnda verket skriver utförligt om belägringen och stormningen av Bethar och den påstådda massakern. Bar Kochbas garnison i Bethar anges till 200 000 man. Vidare uppges att Bar Kochba var så stark att de stenblock romarna sköt in i fästningen med katapulter studsade mot hans knä tillbaka på romarna med en sådan kraft att många av dem dödades. Bar Kochbas styrka räckte dock inte för att hindra romarna att massakrera så många som (fyra hundra tusen myriader =) fyra miljarder judar i Bethar eller ”som vissa säger” (fyra tusen myriader =) 40 miljoner (Babyloniska Talmud, Gittin 57b), medan Midrash Rabbah till Klagovisorna anger 800 miljoner dödade judar. Att dessa dödstal verkar litet väl höga, insåg nog de lärda rabbinerna, varför de gav oss några detaljer, som väl är tänkta att verka mera övertygande. Sålunda står det att blodet av de dödade judarna forsade i sådana floder att de nådde romarnas hästar upp till näsborrarna och därefter rusade mot havet, varvid dessa floder av blod ryckte med sig stora stenblock. Havet färgades rött av blod ända till sex kilometer från kusten. (Midrash Rabbah till Klagovisorna 2.2 § 4)

Naturligtvis skonade de grymma romarna heller inte judiska skolpojkar, som det i Bethar fanns ovanligt många av. Närmare bestämt fanns i denna lilla stad icke färre än 400 synagogor, varje synagoga hade 400 rabbiner och varje rabbin undervisade 400 skolpojkar. Alla dessa (400 x 400 x 400 =) 64 miljoner skolpojkar mördade romarna på enahanda sätt, nämligen genom att veckla in dem i Torah-rullar och tända på dessa. (Babyloniska Talmud, Gittin 58a)

Vilken holocaust! I förintelsepropagandan brukar ju Hitler kallas världshistoriens värsta förbrytare med sex miljoner judars död på sitt samvete. Hadrianus då? Han sägs ju här ha varit minst tio gånger värre.

Något annorlunda lyder rabbi Gamaliels redogörelse för romarnas massaker på de judiska skolpojkarna i Bethar: ”Det fanns fem hundra skolor i Bethar, och den minsta av dem hade icke färre än tre hundra barn. De brukade säga: ’Om fienden kommer emot oss, ska vi gå ut och sticka ihjäl dem med dessa skrivstift.’ Men när folkets synder förmådde fienden att komma, vecklade de in varenda skolpojke i hans bok och brände honom, så att bara jag blev kvar.” (Midrash Rabbah till Klagovisorna, 2.2§4)

Att såsom rabbi Gamaliel påstå sig vara enda eller nästan enda överlevande efter en massaker är ett mönster som går igen i vår tids vittnesmål om ”Förintelsen”. Exempelvis sade den nutida ”Förintelse”-religionens överstepräst Elie Wiesel om sig själv: ”I Buchenwald skickade man tio tusen i döden varje dag. Jag var alltid bland de sista hundra närmast grinden.” (Time, 18 mars 1985, s. 79.)

Vidare berättar Babyloniska Talmud att liken av de dräpta judarna användes till att uppföra en mur runt Hadrianus’ vingård, som sades omfatta (18 kvadratmil =) 46 kvadratkilometer. Och det blod av judarna, som inte forsade ut i havet, samlades och användes att gödsla gojernas vingårdar i sju år. (Gittin 57a)

Boken …om detta må ni berätta… utgiven av Regeringskansliet spreds med skattemedel i mer än en och en halv miljon exemplar till familjer i Sverige med barn i grundskolan

I nutida sagor om ”Förintelsen” får vi höra att de bottenlöst elaka men strängt nyttoinriktade tyskarna gjorde tvål av de dödade judarnas fett, gödningsmedel av askan och lampskärmar av de avdragna hudarna.

Det sammanlagda intrycket blir väl att nyare tiders sagor om ”Förintelsen” och berättelserna i den minst 1400 år äldre rabbinska litteraturen är samma andas barn. Detaljerna överensstämmer givetvis inte. Men de fantastiska överdrifterna, det obesvärade fabulerandet och den sjukliga fantasin är desamma.

Till sist några fler frågor till förintelsepropagandisterna: Hur många ”förintelser” skall vi minnas och aldrig glömma? Bara den under Hitler? Också den under och strax efter första världskriget? Också den under Hadrianus för nästan 1900 år sedan? En förintelse, två eller alla tre? Är man en förnekare, om man tror bara på den senaste ”Förintelsen”? Varför finns det ingen bok Om Hadrianus må ni berätta för gratis utdelning till Sveriges alla skolbarn?

 

Lars Adelskogh

Trovärdighet – grunden i vår journalistik sedan 2012

Nya Dagbladets position är unik i det svenska medielandskapet. NyD är oberoende på riktigt. Tidningen ägs och kontrolleras inom den egna redaktionen – inte av stora mediekonglomerat eller utländska intressen.

Sedan grundandet 2012 har grunden i vår oberoende journalistik varit balans och trovärdighet framför sensationsjournalistik och snabba klick. NyD är Sveriges bredaste helt oberoende dagstidning och står helt fri från politiska partier och industriintressen.

NyD erhåller inget presstöd och finansieras genom läsardonationer och annonser. Läs mer om våra pressetiska riktlinjer här.

Annons:

Sagan om Isfolket blir norsk tv-serie

Publicerad oktober 1, 2026 – av Markus Andersson

Margit Sandemos Sagan om Isfolket blir tv-serie för norska TV 2. Produktionen startar tidigt 2027 och blir den första tv-dramatiseringen av bokserien.

Rubicon Produksjon gör serien tillsammans med isländska New Media Arc, med 3,5 miljoner norska kronor i stöd från Norsk filminstitutt. Tv-serien kommer att visas på norska TV 2 och svenska TV4 i sex avsnitt på en halvtimme.

Böckerna omfattar 47 band från 1980-talet och följer en släkt där en i varje generation drabbas av en förbannelse och får övernaturliga krafter. Berättelsen tar sin början under pesten, då Silje har förlorat sin familj, tar hand om två efterlämnade barn och räddar en ung man från bödeln. Tillsammans med den unge mannen hamnar Silje och barnen i Isfolkets dal. Bakom böckerna stod den svensk-norska författaren Margit Sandemo, som avled 2018, 94 år gammal.

Serieskaparna Anne Bjørnstad och Eilif Skodvin, tidigare bakom bland annat Lilyhammer och Beforeigners, har velat göra projektet i flera år. Bjørnstad regisserar också.

— Sagan om Isfolket är en ångande berättelse om förbjuden kärlek, utanförskap och magi. I vår dramaserie vill vi låta den återuppstå som en modern, skandinavisk romantasy, säger serieskaparna till norska TV2.

Trovärdighet – grunden i vår journalistik sedan 2012

Nya Dagbladets position är unik i det svenska medielandskapet. NyD är oberoende på riktigt. Tidningen ägs och kontrolleras inom den egna redaktionen – inte av stora mediekonglomerat eller utländska intressen.

Sedan grundandet 2012 har grunden i vår oberoende journalistik varit balans och trovärdighet framför sensationsjournalistik och snabba klick. NyD är Sveriges bredaste helt oberoende dagstidning och står helt fri från politiska partier och industriintressen.

NyD erhåller inget presstöd och finansieras genom läsardonationer och annonser. Läs mer om våra pressetiska riktlinjer här.

Vulkanen där folktron möter naturens vidunder

Publicerad september 30, 2026
Vattenfallet Svöðufoss med Snæfellsjökull i bakgrunden.

Ett av naturens verkliga vidunder är den isländska vulkanen Snæfellsjökull. Mest känd är den från Jules Vernes roman "Resan till Jordens medelpunkt", men även i modern tid är den ett mycket uppskattat besöksmål.

Den isländska folktron betonar samtidigt vikten av att besökare måste ha respekt för det dolda folket som bor där, annars kan det gå mycket illa.


Artikeln publicerades ursprungligen den 7 juni 2025.


Halvön Snæfellsnes på västra Island är kantad av glimmande glaciärer, vattenfall och höga klippor. Små pittoreska byar utgör befolkningen på halvön som lokalt ofta brukar kallas för "Island i miniatyr". Även från Reykjaviks mumlande storstadsbrus kan man skymta den glaciärtäckta vulkanen Snæfellsjökull. Toppen mäter 1 446 meter över havet och är den centrala delen av nationalparken som upprättades kring området år 2001. I nationalparken finns en svindlande och ovanlig variation av natur med bland annat mossklädda lavafält och småstensstränder. Den 700 000 år gamla vulkanen anses vara aktiv, trots att den inte haft utbrott på omkring 1 800 år.

Till Jordens medelpunkt

Mest känd har platsen möjligen blivit i litteraturen. 1864 släppte den franske författaren Jules Verne äventyrsromanen "Resan till Jordens medelpunkt", eller "Voyage au centre de la Terre", där den tyske professorn Lidenbrock hittar gamla isländska dokument som beskriver hur man tar sig till jordens medelpunkt. Tillsammans med sin brorson Axel och guiden Hans reser de till just Snæfellsjökull, där resan till jordens medelpunkt börjar. Boken räknas som en klassiker och en av de mest populära äventyrsböckerna genom tiderna.

Gatklettur. Foto: iStock/Irina Danilova

Höga toppar och djupa grottor

Tyvärr finns ingen väg till Jordens medelpunkt i vulkanen (vad man vet...). Det går däremot alldeles utmärkt att vandra till toppen. Det ska ta ungefär åtta timmar fram och tillbaka. I fiskebyn Hellnar finns information kring vandringsleden upp på toppen och även ett stort antal andra leder man kan följa kring den enastående naturen.

Kombinationen av vulkanisk terräng, glaciärpåverkan och närheten till havet skapar ett unikt ekosystem som hyser en mängd olika livsformer. På vandringslederna kan man därför stöta på sälar, lunnefåglar eller fjällrävar. Det är heller inte ovanligt att se delfiner och späckhuggare i havet. Vulkanklimatet är hårt, särskilt nära vulkanen, men visar också på naturens otroliga anpassningsförmåga. Närmare vulkanen dominerar därför mossor och lavar, som tål mer kyla. På lägre höjder växer arktiska vildblommor, som exempelvis islandstimjan och blå havslavendel.

I området finns också ett antal vackra vattenfall som sätter ton på landskapet. Ett exempel är vattenfallet Svöðufoss, som ligger i närheten av glaciären. Det är tio meter högt och har tack vare de omkringliggande glaciärerna ett rikt vattenflöde året om.

Vid Djúpalónssandur stiger man in i ett riktigt lavalandskap. Där finns olika stenformationer som skapats av lavan för länge sedan. Följer man Nautastígur, tjurens stig, kommer man bland annat till den udda stenen Gatklettur, som har ett stort hål i sig, och genom hålet kan man se vulkanen i bakgrunden. I området finns även ett gäng laguner där det finns färskt vatten och tar man sig ner på Black Lava Pearl Beach får man se ett myller av svarta, släta stenar. Dessa kallas Djúpalónsperlur, vilket översätts till pärlor från Djúpalón. Lavastenarna har blivit släta efter att ha blivit polerade av havet.

I närheten av vulkanen finns även lavagrottan Vatnshellir. Den 200 meter långa grottan formades för omkring 8 000 år sedan av ett utbrott. Där inne kan man lära sig om både Islands geologi och vad det är för troll som lurar där nere. På den djupaste punkten kan man få uppleva vad totalt mörker innebär när lamporna släcks ner.

Bland alver och troll

På tal om troll är både Snæfellsnes och Snæfellsjökull kopplade till mycken folktro på Island. Enligt Bárðar saga Snæfellsáss var det halvjätten Bárður Snæfellsás som grundade halvön och gav den dess namn. Han beskrivs vara från en kunglig ätt av jättar och troll, men också vara till hälften människa.

Bárðurs far Kung Dumbar var hälften titan och hälften jätte, som kidnappade människan Mjöll till sin fru. I Norge år 900 föddes sedan Bárður, som var det äldsta syskonet. Han var en stilig man och fick ofta höra att han liknade sin vackra moder Mjöll. På Island sägs det att den vackraste, vitaste snön fick sitt namn efter hans mors hudfärg – Mjöll. Enligt utsaga använder man fortfarande just ordet "Mjöll" när man beskriver vacker vit snö som faller i stilla väder.

Staty av Bárður Snæfellsás. Foto: Theo Crazzolara/CC BY 2.0

Bárður bosatte sig på halvön tillsammans med sin fru, sina nio döttrar, sin halvbror Þorkell och hans två söner. Enligt legenden lekte brorsönerna, som hette Rauðfeldr och Sölvi, och döttrarna ofta, men en dag gick allt snett. Båda brorsönerna lekte med dottern Helga då Rauðfeldr knuffade henne hårt. Hon föll mot ett isberg, som drev mot drivisen i den starka vinden. Sedan försvann hon in i dimman. När Bárður fick höra om händelsen rusade han till sin halvbrors hem och tog båda brorsönerna under armarna, som var elva och tolv år gamla, och därefter kastade han först Rauðfeldr nerför en stor ravin i ett fall som förståeligt nog dödade den unge pojken. Sedan kastade han även Sölvi utför en klippa där pojken dog när hans skalle krossades. Än idag kallas ravinen Rauðfeldsgjá och klippan Sölvahamar. Þorkell sökte nu efter hämnd på sin bror och de slogs, Bárður bröt sedan benet på sin halvbror som sedan beslutade sig för att lämna Snæfellsnes och människorna för gott. Efter denna familjetragedi försvann Bárður in i glaciären Snæfellsjökull och blev beskyddare av området. Än idag sägs han bara komma ut för att hjälpa människor i nöd, exempelvis mot troll och annat. Det Bárður inte visste var att hans dotter Helga faktiskt överlevde och hamnade på Grönland, där hon hade egna äventyr. Senare kom hon tillbaka för att besöka sin far i glaciären.

Mycket på halvön är döpt efter Bárður och hela området är starkt kopplat till den tragiska sagan om hans liv. I fiskebyn Arnarstapi finns en staty av halvjätten. Besöker man fiskebyn är också ett tips att kika in de spektakulära konstverk som finns vid kusten, nämligen basaltklipporna som är skapade helt utav havets kraft. Just basalt är en lavabergart och har skapats när lavan svalnat.

Det finns även andra väsen kopplade till platsen. Likt resten av Norden är även Island starkt präglat av folktrons väsen, och det är fortfarande i modern tid en viktig del av kulturen. Dessa väsen är starkt kopplade till naturen och ses ofta som beskyddare av den. Många berättelser handlar om hur de kan påverka människor som besöker platsen, både genom att skydda och varna, men också bestraffa dem som inte visar respekt.

Kring och i berget sägs det bo både jättar och troll. Även huldufólk ska det finnas gott om, vilka sägs leva parallellt med människorna och ofta beskrivs som alver. Ofta kallas de "det dolda folket" - just eftersom de för ett vanligt mänskligt öga är osynliga. Till utseendet ska de likna människor, men vara vackrare, längre och slankare. Huldufólk beskrivs som övernaturliga men lever samtidigt helt vanliga liv i sin egen sfär, likt människan.

Den rödfärgade, gigantiska stenen Söngklettur, som översätts till "den sjungande stenen", vid Djúpalónssandur sägs vara alvernas kyrka. Enligt legenden var det hit som Bárður och hans män först kom, och den fick sitt namn eftersom grottan verkade svara på allt de sa med ett eko. Så länge man kommer ihåg att be alverna om tillåtelse är det helt okej att vistas kring, och gå in i grottan. Respekt betonas starkt inom isländsk folktro, där det varnas för att det kan gå riktigt illa om man inte hyser sådan för de osynliga.

Här inne myllrar det av olika inristningar, en del över 500 år gamla. Åtskilliga människor har använt grottan som skydd under tidens gång och har i samband med detta ristat in små meddelanden eller sina initialer. Det är dock förbjudet att rista in nya meddelanden.

Foto: Eric Kilby/CC BY-SA 2.0

En av de kraftfullaste platserna

Vissa menar att Jorden är uppdelad i sju stora energicentra, eller "chakrapunkter". Inom nyandliga kretsar beskrivs Snæfellsjökull ofta som hjärtchakrat och av denna anledning söker sig åtskilliga spirituella utövare och andra till vulkanen – för att samla kraft, främja läkning, utöva ceremonier eller bara meditera.

Stenar likt Djúpalónsperlur är vanliga kring hela kusten och kallas ofta för "orkusteinar", eller kraftstenar, något många brukar samla och ta med sig hem.  Vissa menar istället att de är skyddade och inte bör tas från platsen, exempelvis sägs det att det bor huldufólk kring Djúpalónssandur, som beskrivs ovan, och att man därför inte bör ta de svarta stenarna som finns kring platsen. Vissa berättar om hur man tagit hem en sten för att sedan drabbas av olycka.

Att ta med sig sina egna kristaller och ladda dem kring vulkanen är också vanligt, då det sägs att energin ska vara extremt kraftfull.

Åtskilliga besökare säger sig ha svårt att sova på halvön. Vissa menar att det kan bero på den magnetiska energin som utstrålar från vulkanen. Vulkanen sägs också ha en kraft som får människor att vilja återvända dit igen.

Djúpalónsperlur. Foto: Tim Hodson/CC BY 2.0

Utomjordingar på besök

På grund av platsens kraftfulla energier är det också åtskilliga som spekulerat kring att det är just till Snæfellsjökull som utomjordingar skulle besöka om de kom till jorden. Det var åtminstone hundratals personer övertygade den 5 november 1993, då människor från hela världen reste till vulkanen för att bevittna besök från utomjordingar, enligt Reykjavik Grapevine. Enligt utsaga ska telepatiska personer ha haft kontakt med andra planeter och fått just detta specifika datum och plats frammanat i sina huvuden. 500 personer från olika delar av världen blev så pass övertygade att de tog sig dit denna kalla kväll, men det kom inga utomjordingar på besök, som man vet åtminstone. I glad anda sköts istället fyrverkerier upp som symbol för intergalaktisk vänskap. Frågan är dock om smällarna i luften verkligen gav ett särskilt vänligt intryck ...

Skeppsvrak

När man besöker området kring Djúpalónssandur kan man också se järndelar ligga på stranden. Dessa är från den brittiska trålaren Epine GY7 som förliste den 13 mars 1948. Den ödesdigra natten kom en fruktansvärd snöstorm som gjorde att man tappade kontroll över fartyget och många föll överbord. Invånare från närliggande byar lyckades dra ut ett rep till det förlista fartyget och räddade fem män. Däremot överlevde inte 14 av männen ombord och flera av dem är än idag förlorade till havet.

Resterna från trålaren har sedan dess legat kvar på stranden som ett minne och är skyddade, vilket innebär att man inte får flytta eller röra dem.

Trovärdighet – grunden i vår journalistik sedan 2012

Nya Dagbladets position är unik i det svenska medielandskapet. NyD är oberoende på riktigt. Tidningen ägs och kontrolleras inom den egna redaktionen – inte av stora mediekonglomerat eller utländska intressen.

Sedan grundandet 2012 har grunden i vår oberoende journalistik varit balans och trovärdighet framför sensationsjournalistik och snabba klick. NyD är Sveriges bredaste helt oberoende dagstidning och står helt fri från politiska partier och industriintressen.

NyD erhåller inget presstöd och finansieras genom läsardonationer och annonser. Läs mer om våra pressetiska riktlinjer här.

Svenskt rekord: En miljon för ett Pokémonkort från 2006

Uppdaterad september 28, 2026, Publicerad september 28, 2026 – av Jan Sundstedt
Baksidor av Pokémonkort i en hög
Arkivbild Pokémonkort.

Kevin Chan betalade rekordbeloppet en miljon kronor för ett Pokémonkort i samband med en mässa på Fryshuset i Stockholm. Samma vecka sålde han det vidare till England för 1,2 miljoner.

Kortet heter Alakazam Gold Star och kommer från 2006. Kevin Chan köpte det under samlarmässan Card Expo Sweden, där tusentals besökare samlades under helgen.

Miljonköpet är nytt svenskt rekord, men någon oberoende jämförelse med tidigare kortaffärer har vi inte kunnat bekräfta.

Chan själv gläds åt affären: "Det känns jättekul att ha slagit rekord", säger han till Aftonbladet.

Innan veckan var över var emellertid en engelsk samlare snabbt framme och erbjöd honom 1,2 miljoner kronor för kortet.

Han tackade ja till erbjudandet och uppger att han planerar att leverera kortet inom ett par dagar. Kortet bytte därmed ägare två gånger under samma vecka.

Skillnaden mellan köpet och vidareförsäljningen blev därmed 200 000 kronor. En hyfsad värdeökning på så kort tid.

Kevin Chan tror att fler samlare kan ha värdefulla kort hemma. Han berättar att en vän grävt fram sina kort och sålt dem för 250 000 kronor.

X-inlägget nedan visar ett Alakazam Gold Star-kort.

OBS: Kortet är inte samma kort som Kevin Chan köpt och sedan sålt vidare.

Fenomenet Pokémon

Pokémon lanserades i Japan i mitten av 1990-talet och har sedan dess vuxit till ett omfattande mediefranchise.

Utöver de välkända samlarkorten omfattar fenomenet bland annat tv-serier och mobilspelet Pokémon Go, som släpptes för tio år sedan och låter spelare fånga pokémon på verkliga platser.

I vintras såldes världens dyraste Pokémonkort någonsin.

Det extremt sällsynta Pikachu Illustrator-kortet gick för motsvarande 147 miljoner kronor i USA – en svindlande summa, även med tanke på att ett diamanthalsband ingick i affären.

Trovärdighet – grunden i vår journalistik sedan 2012

Nya Dagbladets position är unik i det svenska medielandskapet. NyD är oberoende på riktigt. Tidningen ägs och kontrolleras inom den egna redaktionen – inte av stora mediekonglomerat eller utländska intressen.

Sedan grundandet 2012 har grunden i vår oberoende journalistik varit balans och trovärdighet framför sensationsjournalistik och snabba klick. NyD är Sveriges bredaste helt oberoende dagstidning och står helt fri från politiska partier och industriintressen.

NyD erhåller inget presstöd och finansieras genom läsardonationer och annonser. Läs mer om våra pressetiska riktlinjer här.

Giganter på grus – Rally-SM i Olofström

Nya Dagbladets kulturreporter Mikael Rasmussen alias Artist Razz var på plats när South Swedish Rally avgjorde Rally-SM i Olofström. På torget mötte han pokaler, bubbel och förare som ger hela sin själ åt gruset.

Publicerad september 26, 2026 – av Mikael Rasmussen
Kalle Gustafsson t.h lyfter tillsammans med sin notläsare Jim Hjerpe pokaler och bubbel med ära och stolthet
rally-sm-8368
previous arrowprevious arrow
next arrownext arrow
rally-sm-8368
rally-sm-8377
rally-sm-8346
rally-sm-8353
rally-sm-8296
rally-sm-8421
rally-sm-8329
rally-sm-8528
rally-sm-8509
rally-sm-8541
rally-sm-8362
rally-sm-8369
rally-sm-8379
previous arrow
next arrow
 

Det fanns en gång i tiden ett program som hette Rally som sändes på fredagar i P3. Det är väl så nära Mikael Rasmussen alias Artist Razz kommit rally hittills i sitt liv. Men helgen den elfte och tolfte september förändrades allt för denna kulturreporter.

För på fredagen den elfte då vi promenerade och passerade torget i Olofström fick vi en syn som gick långt in i kulturådrorna. Där och då hade det bildats en ringlande bilkö med enbart Voc Autoexpertens Rallybilar där de en i taget fick åka upp på rampen där varje rallybils chaufför blev intervjuad av dagarnas South Swedish Rallys Hampus Juteryd med frågor bl.a. om hur det känns. Publiken fick där möjlighet att se och känna den nerv av vad bilrallysport kan handla om. Detta fick oss när vi kom till vårt kontor att googla på Rally-SM med final i helgen där vi kunde konstatera att pressackrediteringstiden löpt ut. Trots det kontaktade vi pressackrediteringsansvarige Sebastian Bourghardt där vi fick tillåtelse till fotografering av rallytorgets aktiviteter. Med närvaro och inlevelse sänder även Sebastian direktsänd radio ut i cyber- och mediaetern.

Lördagen infinner sig. Pokalerna putsas och dukas upp på borden inför utdelningsceremonin. Vi känner in torgets förberedelser inför slutdagens målgångar, pokalutdelningar och summeringar av alla klassers deltagande. Vi går också in på arrangörens kontor och efter några magiska förtroliga ordväxlingar, vips har vi fått förtroendet att bära pressleg samt en väl synlig fotoväst. Dessutom har en storbildsskärm placerats på en central plats på torget för att publik och besökare ska kunna ta del av de direktsända rallyracingloppen.

En klassresa

Å ena sidan hade arrangören samarrangerat olika rallyklasser såsom Voc Autoexperten RLY som är den största rallyföreteelsen i Sverige. Förutom dessa till största delen Volvo-bilar så innehöll helgen SM i South Swedish Rally där vinnarna inkasserade triumfer, pokaler och stolthet. Grädde på moset detta år var och är också att South Swedish Rally SSR fyller 50 år då det hela startade år 1976.

Klasserna som var representerade under helgens Rally-SM var Sverigeserien Junior Cup, Voc Autoexperten Rally grupp E A/B/C-förare, Voc Autoexperten Rally C-förare, Voc Autoexperten Rally Elit A/B, Voc Autoexperten Rally grupp F A/B/C-förare, NRC, BMW Classic, Nationella 4 WD samt Internationella 4 WD.

Helgen den 11–12 september blev de normalt slumrande blekingska skogsvägarna i Olofström uppväckta till rallysportens olika klasser. De rallyintresserade individerna som dock inte hade möjlighet att masa sig ut till de olika sträckorna för att ta del av motorvrål, grussladd och ibland avåkningar eller haverier av allehanda olika slag erbjöds möjligheten, den unika och exklusiva, att på nära håll få se, betrakta samt höra bilekipagens förare och notläsare. Det fanns till och med en tillfälligt uppbyggd ramp på Olofströms centrala torg där varje bil fick sin lilla stund i strålkastarljuset likt en artist som får ta emot publikens applåder, småleende men också ibland små sömniga ögon i väntan på vad nu förväntningarna vilade på.

Eldsjälar som ger hela sin själ, hjärta och sig själva för sin rallysport

Det märks också vilket engagemang, inlevelse och närvaro många tävlingsekipage investerar både i sitt fordon men också i helheten av vad respektive varumärke står för. Om vi exempelvis tittar och sätter luppen på Voc Autoexperten RLY bilekipage nr 202 så kan vi konstatera att fordonet representeras och framförs av Roger Fransson med sin notläserska Charlott Holmqvist som vid närmare titt visar sig även vara klassledningen för Voc Autoexperten RLY sedan 2007. Låt se hur detta måhända firas 2027.

Vi kan också glädja oss åt att fler tjejer ansluter sig till bilsporten. Det kan nämnas att förare Linnea Winqvist denna helg med sin notläserska Maja Björnell deltog och vann klassen grupp E. Ett kvinnligt bilsportrallypar som beskrivs som ett av sportens mest glädjespridande och energigivande team syftar på den svenska rallyduon Catalina Floberg och Julia Svensson. De tävlar i en Volvo 940 i klassen NRC 4. Under South Swedish Rally 2026 slutade de som trea i sin klass. Som ett tredje exempel kan föredömligt nämnas norska föraren Kristiane Hvaal Engh och Co-driver Gunhild Hvaal Engh som i sin klass NRC vann och kröns även till nordisk mästare i och med denna seger.

Med tanke på allt detta innehåll kan man därför förstå att publiken hade vissa förväntningar och för den totalt oinvigde kunde naturligtvis vissa moment vara svåra att förstå. Viss förståelse finns därför för att se somliga av publiken med sömniga ögon. Med en liten publik som hade tagit sig till Olofströms torg hoppas arrangörerna, rallyåkarna, notläsarna m.fl. att fler nästa år hittar och tar sig till Olofströms torg och där på nära håll därmed kan se och stundom höra coola rallybilar, häftiga internationella rallybilar och framförallt får de se de utomordentligt kompetenta rallychaufförerna som med lätthet manövrerar sina ekipage på dessa upp- och nergående smala grusvägar i dryga 100 knyck. Vi ser dock fram emot det sista året som kontraktet ser ut just nu med det tredje South Swedish Rally i Olofström år 2027.

Investerad tillit

Det uppbyggda förtroendet förvaltades därmed av den nyinvigde kulturreportern med denna kultur-essä-artikel tillika poetiska fotografier i den kompletterande bildkarusellen. Många fina fotoögonblick uppstod bland annat med vinnarna, tvåorna och treorna i den Internationella rallyklassen. Kalle Gustafsson som vann i sin klass Internationella 4 WD passade även på att med bubbel duscha fotograferna, sina tävlingskonkurrenter samt sin egen notläsare. Det var idel glada miner där de flesta njöt i vinnarnas samvaro och det uppstod nästan dans och andra kraftlyftprov då de kunde slappna av efter alla timmar av koncentration både med att styra sitt fordon samt att lyssna och ta in den information som kart- och notläsaren levererar. Det är bara att förstå att de är giganter på grus!

Tävlingens stora begivenhet var därmed den Internationella 4 WD klassen där Kalle Gustafsson med sin notläsare Jim Hjerpe tog segern för Rally-SM 2026. Tvåa blev Adam Grahn med sin notläsare Christoffer Bäck och vi känner kanske till Adams far Joachim Jocke Grahn som återkommande florerar i media och som garanterat låtit Adam ärva de fantastiska rallyådrorna. I mötet med Adam förstår vi att det finns mycket som talar för utveckling av Guds nåde när talangen förvaltas väl. Det blir mycket intressant att fortsätta att följa denne unike 20-åring. På tredje plats placerade sig Kenny Stavbom med sin notläsare Lucas Karlsson.

Tävlingshelgen avslutades på ett hotell i Olofström där 50-årsfirandet kunde fortsätta och det går att konstatera att många var nöjda både med arrangörens insats, banritarens oerhörda engagemang för att vägarna skulle vara väl avvägda, balanserade samt utmanande och svårighetsmässigt utan att dumdristigt äventyra.

Ibland går det grus i maskineriet

Det märks dessutom att det finns utomordentlig expertis i teknikerfållan så att vissa skador som normalt skulle ta dagar att reparera fixar de på typ 19 minuter. Så stundtals då det går grus i maskineriet är de lösningsfokuserade och ser möjligheter i utmaningarna. Det ska därför bli inspirerande och givande att söka pressackreditering i tid år 2027 för att även få tillgång till de rallysträckor där loppen genomförs och avgörs på de olika sträckorna. Mikael Rasmussen alias Artist Razz bockar och bugar för detta första år som nyinvigd rallyfotograf och reporter. Så får vi se hur mycket grus som duschas på kameraobjektivet som detta år var champagne som Kalle Gustafsson med god erfarenhet korkade.

 

Mikael Rasmussen alias Artist Razz
mikael.rasmussen@nyadagbladet.se

Trovärdighet – grunden i vår journalistik sedan 2012

Nya Dagbladets position är unik i det svenska medielandskapet. NyD är oberoende på riktigt. Tidningen ägs och kontrolleras inom den egna redaktionen – inte av stora mediekonglomerat eller utländska intressen.

Sedan grundandet 2012 har grunden i vår oberoende journalistik varit balans och trovärdighet framför sensationsjournalistik och snabba klick. NyD är Sveriges bredaste helt oberoende dagstidning och står helt fri från politiska partier och industriintressen.

NyD erhåller inget presstöd och finansieras genom läsardonationer och annonser. Läs mer om våra pressetiska riktlinjer här.