Annons:

Bland böcker och troll – så firar Island jul

Publicerad december 23, 2025 – av Redaktionen
Julbelysning i staden Akureyri, som ligger på norra Island.
Insamlingskampanj

Hjälp Nya Dagbladet att finnas kvar

Insamlat: 44 900,00 SEK 60% Mål: 75 000,00 SEK

Jul på Island – vad kan vara mer idylliskt än mörkret, snön och norrskenet? Men även om den isländska julen liknar övriga Norden skiljer den sig mycket på många plan. När mörkret drar sig djupare över dalarna vaknar nämligen trollen i bergen till liv. Kring jul tassar en efter en ner till bebyggelsen, samtidigt som islänningarna tänder sina ljus som får snön att glittra utanför fönstret. Skymtar man en figur utanför fönstret kan det vara bra att hålla koll på sin mat, annars finns det risk att den blir stulen.

Kom också ihåg att lämna en sko på fönsterbrädet så kanske trollen lämnar en gåva – om man varit snäll förstås.  Gleðileg jól!

I december tänds ljusen på den vulkaniska ön och sprider värme under årets mörkaste tid för alla nordbor. Adventsljusen tänds, liksom i Sverige, de fyra söndagarna innan jul – och faktiskt finns det en hel del traditioner som liknar övriga nordiska länder. Lilla julafton, 23 december, ett begrepp som först myntades i Skåne, är också något som islänningarna brukar ha. Det kallas Þorláksmessa där man firar helgonet Sankt Thorlak. Då äter man ofta fermenterad rocka (kæst skata), som är en traditionell rätt för att markera slutet på fastan inför julen.

Precis som i övriga Norden firar även islänningarna sin jul den 24 december och familjen är i fokus. En julgran har man oftast, och pynt i alla dess former. Till skillnad från i Sverige, där man ofta firar större delen av dagen, börjar julfirandet kring 18-tiden på Island.

Annons:

Till middag serveras det hangikjöt, rökt lammkött, tillsammans med vit potatissås (uppstúfur eller béchamelsås), gröna ärtor, rödkål och potatis. Ibland serveras också köttet på flatkaka eller rúgbrauð, ett isländskt rågbröd. En annan populär rätt är laufabrauð, ett tunt, krispigt bröd med intrikata utskurna mönster, som ofta bakas hemma inför jul. Köttsoppa med lamm och rotfrukter är också vanligt, samt ibland även sill och fjällripa. Sedan ska maten sköljas ner med en jólaöl, som är en isländsk alkoholfri blandning av apelsinläsk och malt.

Böcker är en viktig del av julen

Jólabókaflóð översätts till "julfloden av böcker" och är en tradition på Island som började under andra världskriget. Under kriget var det mycket ransoneringar och det gjorde julklappsköpen svårare, men papper var en av de få varor som inte var ransonerade och därför lättillgängliga och prisvärda. Böcker blev därför en populär gåva att ge vid jul.

Foto: Andreea Radu/Unsplash

Denna tradition fortsatte även efter krigets slut och är än idag en viktig del av islänningarnas firande. Inför jul brukar alla hushåll få hem en katalog med nyutgivna böcker att välja ut som julklappar. På julaftonskvällen brukar man öppna bokjulklapparna och sedan läsa tillsammans, gärna med en kopp varm choklad till.

Julen och folktron

Trollkvinnan Grýla är en skrämmande figur i den isländska folktron. Hon sägs bo i bergen kring lavaområdet Dimmuborgir med sin late make Leppalúði. Trollparet anses vara onda och särskilt Grýla beskrivs som en riktig elaking – hon har nämligen den otrevliga ovanan att äta olydiga barn till jul. Maken beskrivs ofta som för lat för att orka vara ondsint, och gillar att stanna hemma.

Grýla and Leppaluði vid en parad på Island 2017. Foto: Andrii Gladii

Enligt folktron samlade trollpackan upp olydiga barn i en stor säck kring jul och tog med sig dem hem och lagade en gryta. Snälla barn var hon dock inte intresserad av. Det var en uppfostringsmetod där föräldrar använde skrämseltaktik för att få barnen att lyda. Medan barn i andra kulturer riskerade att hamna på jultomtens "stygga lista" och få kol i julstrumpan, hotades isländska barn med betydligt värre konsekvenser.

Grýla var inte en vacker syn, hon hade flera huvuden och ögon både bak och fram. Vidare bekläddes hennes haka av skägg och huvudet av gethorn, även hovar och svans hade hon. I modernare tid har hennes utseende dock förändrats och hon är inte lika skräckinjagande, exempelvis har hon numera endast ett huvud. Men fager är inget ord att beskriva trollpackan med.

En sko i fönstret

På Island har man inte den traditionella jultomten, eller Santa Claus, som i många andra länder. Man har heller inte en nordisk variant av jultomten, som i Sverige, utan islänningar har en helt egen tradition som är baserad på folktron.

Inte en, två eller ens tre – utan Island har hela tretton "tomtar", eller snarare beskrivs de som julpojkar, eller "jólasveinar". Dessa är troll och barn till Grýla och Leppalúði. Varje kväll från den 12 december och fram till julafton kliver en ny jólasveinn ner från bergen. Barnen lägger en sko på fönsterbrädan, och under natten fyller tomten den med en liten gåva – om barnet skött sig. Har de varit bråkiga får de istället en rutten potatis. Samtliga tretton tomtar har unika personligheter och är döpta efter sina respektive busstreck, enligt Arctic Portal.

Illustration av Skyrgámur och Bjúgnakrækir. Foto: arctic_portal/Instagram

Exempelvis inleds traditionen med att Stekkjastaur, som kan översättas till Fårfålla-Clod, kommer ner från berget den 12 december. Han är känd för att jäklas med fåren på gården. Några dagar senare, den 15 december anländer Þvörusleikir, vars namn översätts till Sked-slickaren – för att han gillar helt enkelt att stjäla träskedar för att slicka på i hopp om att smaka något sött.

Jólasveinar har ofta en gemensam nämnare och det är mat. De gillar helt enkelt att äta och det är ofta det de gör när de besöker ens hem om natten. Exempelvis kommer Skyrgámur natten till den 19 december och har fått sitt namn för sin förkärlek till skyr, som är en isländsk yoghurt. Natten efter kommer Bjúgnakrækir, som översätts till Korvstjälaren, som mer än gärna stjäl korvar som ligger på rökning.

Efter alla jólasveinar anlänt på julafton kommer de en efter en att vandra tillbaka till berget ända fram till trettondagen den 6 januari. Ofta brukar man fira detta genom att ha olika eld- och ljusfestivaler i delar av landet.

Den fruktade julkatten

Det var inte bara barnen som hade det kämpigt på Island kring jul. Grýla hade nämligen också en något storväxt katt, Jólakötturinn, som var lite väl förtjust i människor. Denna jättekatt slukade alla människor som inte hade fått några nya kläder att bära till julafton. Hotet om att bli uppäten av julkatten användes traditionellt som ett sätt att få bönder att slutföra arbetet med ullen innan jul, eftersom de som gjorde det blev belönade med nya kläder medan de som inte deltog kunde riskera att bli uppätna av katten.

Islänningarna trodde helt enkelt på att den bästa motivationen var det underliggande hotet om ond, bråd död. Om inte det fungerar, vad ska annars göra det?

I vissa berättelser beskrivs julkatten som ett olydigt väsen som bara kan hanteras av den minsta julsvennen, Stúfur, som rider på katten över landsbygden.

Julgran på Island. Illustration av julkatten. Montage. Foto: iStock/sumos, LeksaArt/CC by 3.0

Lång tradition på Island

Berättelserna om Grýla, julkatten och jólasveinar har en lång tradition inom den isländska folktron. Bland annat nämns Grýla i den till Snorre Sturlassons Edda bifogade namntulorna från 1200-talet. Trollpackan förekommer också i två strofer i den del av verket Sturlungasagan som kallas Íslendinga saga, vilka kan dateras till åren 1221 respektive 1228.

Men de mest framträdande referenserna till både Grýla och hennes tretton barn, samt kopplingar till julen, dateras först till 1600-talet. Det äldsta bevarade verket som kopplar Grýla till julen är ett diktverk från cirka 1638–1644, kallat Grýlukvæði.

Berättelser om julkatten blev mest påtagligt under 1800-talet, men etablerades mer i folkmedvetandet genom poeten Jóhannes úr Kötlums dikt "Jólakötturinn" från 1932.

Folktron hänger kvar

Kort sagt har berättelserna om jólasveinar och Grýla har förändrats väldigt mycket sedan 1600-talet. Det som förr var mörka berättelser för att hålla barnen och befolkningen i schack har idag blivit älskvärda traditioner på Island, som firas med glädje och stolthet.

Staty av Grýla vid Keflavíks flygplats, där barn uppmanas hoppa i grytan. Foto: Andrii Gladii/CC BY-SA 4.0

Ofta syns Grýla och hennes jólasveinar i form av statyer eller illustrationer, särskilt kring barnevenemang under julen. Diverse konst och andra framställningar av trollen används flitigt i julskyltningen, och det är inte ovanligt att teaterföreställningar och sagostunder hålls i landets bibliotek och museer med folktron i fokus.

Det är också tradition att skapa små dockor eller dekorationer hemma som föreställer trollfamiljen, ofta i samband med att barnen lär sig om deras berättelser.

Isländska barn lägger fortfarande traditionellt ut en sko på fönsterbrädan varje natt från och med den 12 december fram till julafton. Under natten placerar familjemedlemmar en liten gåva eller godis i skon. Till skillnad från jultomten skriver barnen vanligen ingen önskelista till jólasveinar – traditionen handlar snarare om att vara snäll för att sedan få symboliska gåvor.

På själva julafton får dock även isländska barn uppleva det traditionella julklappsöppnandet med familjen efter julmiddagen, där julklapparna vanligen ligger under julgranen – en tradition som förenar den unika isländska folktron med det moderna julfirandet.

De tretton Jólasveinar anländer och återvänder i följande ordning:

Foto: arctic_portal/Instagram

  • December 12 (återvänder 25 december) – Stekkjastaur
  • December 13 (återvänder 26 december) - Giljagaur
  • December 14 (återvänder 27 december) - Stúfur
  • December 15 (återvänder 28 december) - Þvörusleikir
  • December 16 (återvänder 29 december) - Pottaskefill
  • December 17 (återvänder 30 december) - Askasleikir
  • December 18 (återvänder 31 december) - Hurðaskellir
  • December 19 (återvänder 1 januari) - Skyrgámur
  • December 20 (återvänder 2 januari) - Bjúgnakrækir
  • December 21 (återvänder 3 januari) - Gluggagægir
  • December 22 (återvänder 4 januari) - Gáttaþefur
  • December 23 (återvänder 5 januari) - Ketkrókur
  • December 24 (återvänder 6 januari) - Kertasníkir

 

Trovärdighet – grunden i vår journalistik sedan 2012

Nya Dagbladets position är unik i det svenska medielandskapet. NyD är oberoende på riktigt. Tidningen ägs och kontrolleras inom den egna redaktionen – inte av stora mediekonglomerat eller utländska intressen.

Sedan grundandet 2012 har grunden i vår oberoende journalistik varit balans och trovärdighet framför sensationsjournalistik och snabba klick. NyD är Sveriges bredaste helt oberoende dagstidning och står helt fri från politiska partier och industriintressen.

NyD erhåller inget presstöd och finansieras genom läsardonationer och annonser. Läs mer om våra pressetiska riktlinjer här.

Annons:

Sveriges världsunika hällristningar

Publicerad oktober 12, 2026 – av Redaktionen
Det finns många teorier om de gåtfulla ristningarnas betydelse.
Det finns många teorier om de gåtfulla ristningarnas betydelse.

Släbroristningarna skiljer sig markant från andra hällristningar med sina ytterst ovanliga motiv. De så kallade ramfigurerna består av ovanliga ramar med punkter eller streck vars betydelse man än i dag inte lyckats uttyda.


Denna artikel publicerades ursprungligen den 22 juni 2023.


Så sent som 1984 upptäckte man de så kallade Släbroristningarna i utkanten av Nyköping i Sörmland. I det som blivit känt som Släbroparken finns över 700 ristningstecken.

Hällristningar finns i nästan hela Sverige. Dessa hällristningar är dock unika, inte bara för Sverige, utan även i resten av världen.

Ristningar utan skepp och djur

Vanligtvis avbildar ristningar nämligen exempelvis skepp, människor, djur och fotsulor, ett mönster som Släbroristningarna inte följer. De flesta figurerna består av mer eller mindre kvadratiska ramar med rundade hörn. Innanför och utanför ramarna finns streck, punkter och andra mönster i varierande antal och kombinationer. Några figurer har även detaljer som påminner om huvuden, armar och ben och kan föreställa människor med uppåtsträckta armar. På hällarna i parken finns inga avbildningar av skepp, djur eller vapen.

Det är oklart hur gamla motiven är, men man tror att de kan vara äldre än andra hällristningar och kan ha skapats för omkring 4 000 år sedan. De flesta hällristningar brukar dateras till bronsåldern, det vill säga för omkring 3 000 år sedan. Det finns dock teorier om att Släbroristningarna skulle vara från äldre järnåldern, med andra ord yngre.

Vad figurerna vill säga är fortfarande oklart. Det finns flera teorier, och en hypotes är att det skulle kunna vara någon form av kalender, men den teorin har inte kunnat styrkas.

Foto: Sören Eriksson/CC BY-SA 3.0

Människor, schamaner eller gudar?

En annan teori är att ristningarna är avbildningar av människors inre, snarare än deras yttre som ofta annars är fallet. Figurerna för även tankarna till någon sorts "byggsats" där man skulle kunna tänka sig att olika kombinationer av ett antal förutbestämda delar används. Genom att därmed lägga till eller ta bort olika delar kunde dåtidens människor avbilda olika aspekter av människans väsen, lyder teorin.

Ytterligare en teori är att "människorna" i fråga är ledare eller schamaner. Ett annat alternativ är att de föreställer gudar eller andra gudomliga gestalter.

Ristningarna går att se i Släbroparken i Oppeby som ligger i utkanten av Nyköping.

Fakta: Hällristning

Häll är ett gammalt nordiskt ord för en slät, platt sten eller klippa. Trots namnet anser forskare att hällristningar inte ristats in, utan huggits. Ofta när man besöker en plats med hällristningar är de röda, men det är inte ursprungsfärgen utan något forskare målat dit för att man lättare ska kunna urskilja dem. Däremot är det något oklart om de var färgade, eller enbart huggna, när de skapades. De flesta forskare antar att hällristningarna i Skandinavien inte var målade.

Källa: Världens Historia

Trovärdighet – grunden i vår journalistik sedan 2012

Nya Dagbladets position är unik i det svenska medielandskapet. NyD är oberoende på riktigt. Tidningen ägs och kontrolleras inom den egna redaktionen – inte av stora mediekonglomerat eller utländska intressen.

Sedan grundandet 2012 har grunden i vår oberoende journalistik varit balans och trovärdighet framför sensationsjournalistik och snabba klick. NyD är Sveriges bredaste helt oberoende dagstidning och står helt fri från politiska partier och industriintressen.

NyD erhåller inget presstöd och finansieras genom läsardonationer och annonser. Läs mer om våra pressetiska riktlinjer här.

Saljes Jämshög blev Booktown för en helg

Nya Dagbladets kulturreporter Mikael Rasmussen alias Artist Razz besökte Jämshög Booktown Festival den 18–20 september. Bland bokbord, glaskonst och trollsagor mötte han Arja Saijonmaas scennärvaro och Svanholm Singers körsång i Jämshögs kyrka.

Publicerad oktober 10, 2026 – av Mikael Rasmussen
Stämningsfull bokkonsert med utgångspunkt i Arja Saijonmaas bok, Arjas Sauna tillsammans med finländska pianisten, Petri Somer.
Booktown 8617
previous arrowprevious arrow
next arrownext arrow
Booktown 8617
Booktown 8642
Booktown 8704
Booktown 8722
Booktown 8726
Booktown 8764
Booktown 8768
Booktown 8772
Booktown 8783
Booktown 8803
Booktown 8804
Booktown 8808
Booktown 8743
Booktown 9097
previous arrow
next arrow
 

Helgen den 18–20 september förvandlades lilla Jämshög, beläget på gränsen till skånska Näsum, till ett bokfestivalmecka. Mikael Rasmussen alias Artist Razz, som erbjuder Munspelspoesi, Workshops och Storytelling m.m., blev inbjuden att bejaka och bevaka fredagens, lördagens och söndagens fullmatade program på Sveriges första internationella bokbyfestival.

Sölvesborgs musikkår och Jämshögs folkhögskolerektor invigde byns förvandling till Jämshög Booktown Festival med ett framträdande av en av Nordens mest älskade artister, Arja Saijonmaa. Saijonmaa bjöd på inlevelse, engagemang och scennärvaro med sånger, melodier och kompositioner, framförallt i berättelserna om sitt samarbete med den grekiske kompositören Mikis Theodorakis. En företeelse till som Saijonmaa uttryckte med inlevelse och engagemang, likt de finlandssvenska kollegorna i konstellationen Kaj, var den välgörande, friskvårdande och naturnära upplevelsen att bada bastu. Arja slog verkligen ett slag för hur viktigt bastubad är och hur gott det gör för kropp och själ. Det är bara att inse och konstatera att i hennes hedervärda kulturbärande, där hon vårdar både sitt kulturarv, sin kropp och sin skinande lyster, så kan vi ana Saijonmaas åtskilliga investerade timmar i heta bastun. Idag, när kulturen har vuxit från torrbastu och ångbastu till lite mer moderna företeelser såsom IR-bastu, som innebär att basturummet är utrustat med paneler som avger direktverkande värmestrålar genom infraröd strålning, och Aufguss, en tysk-österrikisk basturitual där en bastumästare häller vatten blandat med eteriska oljor på de heta bastustenarna, inser nog de flesta att det har utvecklats till en legendarisk folkrörelse i likhet med det heta kaffedrycksdrickandet.

Det är helt klart en ynnest att fortfarande kunna ta del av, lyssna, se, höra samt betrakta denna levande legend, framförallt när Arja avrundade sitt framträdande med den berörande melodin Jag Vill Tacka Livet. En primadonna i sina bästa år! Sedan på lördagen och söndagen kunde vi ta del av bokbord, bokförfattare, bokförlag, musik, konst, pop-up-caféer, matvagnar, antikvariat, utställningar, familjeföreställningar och livescen samt mingel bland alla besökare som hittat till Jämshög.

Booktowns höjdpunkt

En av festivalens höjdpunkter var den fantastiska kören Svanholm Singers som framträdde i Jämshögs kyrka, som gav körsångarnas toner deras rättvisa. Det var en gedigen repertoar som inleddes med dirigent Sofia Söderbergs egenkomponerade Badhusintro som åtföljdes av ytterligare en egen komposition, Begynnelsen. Kören, som enbart bestod av män, förstärkte innebörden av låttiteln genom att utmed kyrkans innervägg stå placerad med ett visst avstånd mellan sångarna och därmed skapa magi och skärskåda sin publik. När Orden Tar Slut var rubriken för det unika, exklusiva och eminenta körprogrammet.

Repertoaren bestod därefter av tolkningar och arrangemang ur den svenska eliten av poeter och kompositörer såsom Pär Lagerkvist, Hugo Alfvén, Carl Jonas Love Almqvist, Karin Boye, Hjalmar Gullberg, Evert Taube med flera. Det var ett unikt tillika exklusivt körprogram som Svanholm Singers framförde. De flesta av auditoriet har nog aldrig varit i närheten av att höra så avancerad sångteknik, ton- och ackordsövergångar. De berörde säkerligen varje enskild själ som hade valt att ta del av denna fantastiska musikupplevelse.

Så här kunde man läsa på programbladets sista sida: "När orden tar slut tar sången vid är en talande formulering som beskriver hur musiken ofta lyckas bära känslor, skapa tröst och väcka minnen då orden inte riktigt räcker till."

Det som också berör kyrkans rum alldeles extra är den enastående förmågan att i den alldeles lägsta volymstyrkan ändå frammana en så lågmäld ton som kräver absolut tystnad för att örat ska kunna uppfatta de oerhört vackra sammetslena dur- och molltonerna. Körsångarna med sina inkännande känselspröt knyter an till körkollegornas olika stämtoner och ömsom växlar i upp- och nedgång i tonskalan samt i volymstyrka från de absolut lägsta till lite mer kraftfull tordönsstämma och det är helt fenomenalt hur denna kör vidrör och kompletterar varandra och därmed bildar – en kropp.

Melodier som exempelvis framfördes var Kärlekens Visa, Det är vackrast när det skymmer, Stjärnorna, Fragancia med flera. Variationen mellan sånginsatserna och den läsning som det stundom varvades med gav den där extra dimensionen av en vacker text, en vacker röst till den enorma inlevelsen och närvaron som krävs för att kunna vara så tonsäkra som Svanholm Singers var i Jämshögs kyrka lördagen den 19 september.

Den uppmärksamma publiken kunde se hur körsångarna utomordentligt koncentrerade sig, gick in i total scennärvaro där hela kroppen likt en resonanslåda utstrålade glädje, kärlek, intresse och det största av dem alla – tacksamhet. Det syntes dessutom mycket tydligt återkommande hur de till och med använde sina fingrar genom att ömsom spänna dem, ibland lägga pekfinger på långfinger samt ibland placera fingrarna som i en halvt sluten cirkel som att tonerna kom djupt inifrån själens och cellernas dyrbara boning.

Efter konsertens framförande var det inte långt till de läkande tårarna och en känsla av total gemenskap som förde hela auditoriet tillsammans i en oerhört fin gemenskap i känslor av omtanke, trygghet och vänlighet. Goda känslor att ta vara på och investera i. Kören med sin dirigent Sofia Söderberg har en övningsrepetition på sammanlagt tjugofem år. Tänkvärt! Därav denna beröringsskicklighet, kanske också för att kören har en kvinnlig dirigent.

Förtrollande vuxen- och barnföreställning

Fler kulturyttringar som besökarna kunde ta del av var bland annat en finstämd familjeföreställning. En berättelse i ord och ton med egenkomponerad musik från deras barnböcker. Den här föreställningen handlade om troll. Om troll kan vara snälla, om troll kan låta bli att stjäla saker, om det överhuvudtaget finns troll…?

Det var en lågmäld barnföreställning där Eva Fodor Velander högläste delar ur sagoboken för stora och små, Möllebergstrollet och de röda stenarna, där hennes man Sven, som är författare till boken, kompletterade med akustisk gitarr, sånginsatser samt stundtals klangspel på en, låt säga, upp-och-nervänd klangskål med en liten dämpduk ovan.

Föreställningen förstärktes dessutom av ett charmigt karaktärs-teater-drama-utspelande troll. Trollet och ibland älvan, Camilla Petersson, som gick in i sin roll, växlade tankegångarna högt ställda till sig själv med sång och tillbaka till tänkvärda frågor, ibland ställda till trollpappan, ibland ställda till publiken, som därmed skapade en attraktiv interaktivitet med nyfikna, intresserade barn och vuxna.

Kärnan i Svens bok, som förmedlar mod och vänlighet, instämmer nog de flesta i att det går att nå långt med eftersom det kräver god självkänsla, gott självförtroende och det gör gott med nåbara utmaningar.

Det går att höra flera röster som uttrycker att det är önskvärt att fler barn och barnfamiljer hittar till sådana genomarbetade pedagogiska barnföreställningar. Men den lilla publik som fick ta del av denna fina föreställning uppskattade och levde sig in i showen och till och med deltog med repliker som egentligen inte ingick i skaparnas förberedelser. Men ytterligare där, vad skickligt att därmed hantera och låta släppa in de spontana barnen som är alldeles förträffligt kärleksfulla och ärliga.

En fin kulturupplevelse var också glasutställningen "Telling Stories" i gamla församlingshemmet på Hallaberget med konstnärsduon Peter och Kirsten Hermansson. Salongen och utställningen utstrålade verkligen högoktanig glaskonst. Vernissagebesökarna fick därmed ta del av sådana glaspjäser såsom graal- och arielglas som exempelvis finns på Gotland, i Rom, London, Paris eller andra exklusiva konstnärsrevir och residens, men att få möjligheten i lilla Jämshög. Hatten av!

Det var kraftfulla glasuttryck med varierad färgskala. Stundom var det finstämd kulör och färgerna harmonierade med varandra och vissa glaspjäser var också så placerade men ibland hade också lekfullheten smugit sig fram och gav hjärnan och alla sinnen sina önskvärda kullerbyttor. Det fanns även en hörna kanske öronmärkt för helgens Jämshög Booktown Festival med uppmaningen "LÄS!"

Litteraturens förlovade land

Bokborden lockade dessutom till givande samtal där författarna fanns tillgängliga för att med varm hand och ton marknadsföra, paketera och signera sina fina konstverk, böcker med olika beröringspunkter och titlar. Ett par olika böcker berör oss lite extra under dessa dagar med tanke på att vi tog del av familjeföreställningen med trolltemat där en av bokförfattarinnorna även spelade ett par av rollerna. Camilla Petersson har givit ut en tolkning av Bockarna Bruse. Trollet Och De Tre Bockarna Bruse, utgiven år 2026, ger läsaren, betraktaren och lyssnaren till den som högläser en infallsvinkel och nytolkning ur trollets synvinkel. Det är fyndigt och kreativt. Dessutom har Camilla lyckats fånga karaktärens personlighetsdrag med hjärta, charm och nyfiken blick på medmänsklighet. En annan bokförfattarinna är Linda Söderstrand som hade en historia av utbrändhet och total kollaps men som hittat och funnit ny kraft till energi där resultatet går att läsa i hennes nyutgivna fina solbok namngiven Let's Get Happy, utgiven år 2026.

Ett tredje spontanmöte uppstod där vid bokborden på inbjudan av författarinnan Hilda Bjerstedt. Hilda var sjuksköterska som har sitt engagemang i vården men som numera är pensionär. På bordet kunde vi ta del av boktitlar som På Väg 2019, Pandemi i Vårdapparaten 2022, Dörrar 2024 och den nyutgivna novellen Mellanrummen 2026. Helt klart läsvärda romaner och en novell med värme, vardaglighet och ett starkt, tydligt sunt förnuft både i samtalet och i de läsvärda böckerna med Hilda Bjerstedt.

— Jag vill ha en vård som organiseras efter behoven och inte efter jakten på vinster, uttrycker Hilda Bjerstedt med färgad ton av egen erfarenhet och inlevelse i hopp om förbättring.

Det är sådana här bokexempel som fyller på energidepåerna och ger inspiration till livslust, kreativitet samt lekfullhet.

Hela helgens fantastiska utbud av föreläsningar av bland annat Dick Harrison med flera avslutades oerhört poetiskt, filosofiskt, finstämt och berörande av alla känslosträngar. Det blev verkligen en festival som med stolthet kunde uppbära hög svansföring till denna ämnesinriktade bokföring och med detta Aminanska slutcrescendo fick det därmed sitt fina bokslut.

Helgen avrundas lika magiskt som den invigdes

Det var Idolartisten från år 2021 som där och då berörde Idoljuryn med dess publik och på det viset nådde sin publik som därigenom gör att vi minns hela detta unika, sköra och finstämda kärl. Amina berörde verkligen publiken i Jämshög först bara genom att stå där på scengolvet till det att vi som var där fick höra Aminas röst, hennes närhet till hennes oförstörda skratt samt till några av hennes absoluta sång- och melodiskatter. Amina talade klokt till publiken med väl valda ord.

— Många föräldrar vill att deras barn blir läkare eller advokater, uttalade Amina och fortsatte:

— Kultur och musik är mitt sätt att vara läkare, uttryckte Amina.

Slutsummering: Låt oss därför lära oss att uppskatta sådana unika värdefulla kulturarbetare. Låt oss mötas i acceptans. Låt oss våga möta varandra utan fördomar i ett tillåtande klimat så leder detta troligtvis till en något bättre värld. Stanna också till en stund för att njuta av en trollslända och läsa en god bok, som min farfar Verner uttryckte det.

Trovärdighet – grunden i vår journalistik sedan 2012

Nya Dagbladets position är unik i det svenska medielandskapet. NyD är oberoende på riktigt. Tidningen ägs och kontrolleras inom den egna redaktionen – inte av stora mediekonglomerat eller utländska intressen.

Sedan grundandet 2012 har grunden i vår oberoende journalistik varit balans och trovärdighet framför sensationsjournalistik och snabba klick. NyD är Sveriges bredaste helt oberoende dagstidning och står helt fri från politiska partier och industriintressen.

NyD erhåller inget presstöd och finansieras genom läsardonationer och annonser. Läs mer om våra pressetiska riktlinjer här.

På plats i regionen som satsade på vinet

Det moderna Kina

Nya Dagbladet besökte i september vinregionen vid Helanbergens östra fot, i den kinesiska regionen Ningxia. Här har vinet på kort tid blivit en del av regionens framtidssatsning. Mellan vingårdarna och huvudstaden Yinchuans myllrande nattmarknad möter vi en plats som har mer att visa än många kanske väntar sig.

Uppdaterad Igår kl 18:14, Publicerad oktober 10, 2026 – av Redaktionen
Redaktionellt montage med träfat i en vinkällare, Yinchuans moderna stadssiluett och ett blomsterhjärta på en plats med besökare.
Ningxias vinregion vid Helanbergen och moderna Yinchuan står i fokus för reportaget. Enligt OIV hålls organisationens 47:e världskongress den 12–16 oktober på inbjudan av Kinas regering, samtidigt som dess 24:e generalförsamling sammanträder.

Yinchuan är en överraskande modern stad. Breda, rena gator och vackra hotell möter oss i Ningxias huvudstad, och på nattmarknaden är det myllrande men ordnat. Det är inte en avlägsen utpost som väntar på omvärlden, utan en stad som redan lever i den.

I oktober riktas vinvärldens blickar hit. Den internationella organisationen för vin och vinstockar, OIV, håller sin 47:e världskongress i staden den 12–16 oktober, på inbjudan av Kinas regering.

Samtidigt sammanträder OIV:s 24:e generalförsamling.

Temat för kongressen är brett formulerat. Vinsektorn ska forma nya paradigmer: ställa om för att möta utmaningarna, förnya sig för att väcka livskraft och hålla fast vid en gemensam framtid. Programmet är mer handfast. Fyra vetenskapliga sessioner behandlar vinodling, oenologi (läran om vin och vinframställning), ekonomi och juridik samt säkerhet och hälsa. På programmet står 271 muntliga presentationer och 149 posterpresentationer från 35 länder.

Värdskapet följer på ett medlemskap. Kina gick med i OIV 2024 och är organisationens senaste medlem, den första nya i dess andra sekel. OIV:s ordförande Yvette van der Merwe har kopplat kongressens förläggning till just det kinesiska inträdet.

Som vinland är Kina redan stort. OIV räknar landet som trea i världen till planterad vinodlingsareal, elva som konsument och importör av vin och etta på bordsdruvor, med 43 procent av världsproduktionen. Kongressen hamnar i den region där vinet har blivit en fråga för planeringen.

Vingårdens exteriör
Solnedgång vid stadion
previous arrowprevious arrow
next arrownext arrow
 

Mellan berget och floden

Ningxia ligger i Kinas nordväst, längs Gula floden. Vinodlingarna breder ut sig mellan Helanbergens alluviala solfjäder, där grus och sten har spolats ned från berget under årtusenden, och Gula flodens slätt längre österut.

NyD besökte Helanbergens östra fot i september, några veckor före kongressen. I Zhenbeibao i Yinchuan ligger vingården Zhihui Yuanshi, en stenbyggd anläggning i ett före detta stenbrott. Ägaren lade om verksamheten helt, från sten till vin. Det är ett bra exempel på hur en verksamhet kan vändas mot något mer hållbart när tiderna förändras. Här handlar det inte bara om det praktiska. Varje del av gårdsbyggnaden är genomarbetad: små statyer som tar upp kinesisk kultur och historia, innertak klätt i vinrankor, stenklädda innerväggar omväxlande med träväggar kring vinet. Anläggningen är också förberedd för besökare. Vid vinprovningarna finns förklarande bilder och texter om produktionen och platsens historia. Inne står ståltankar, och bredvid dem ekfat från tunnbindaren Seguin Moreau.

Ståltank och ekfat är vinvärldens gemensamma verktyg. Det särpräglade finns utanför dörren, i klimatet.

Enligt regionens vinmyndighet, Ningxia Wine Bureau, ligger odlingarna över 1 000 meter över havet. Nederbörden stannar vid 150–240 millimeter, och solen skiner 1 700–2 000 timmar. Mellan dagens värme och nattens kyla skiljer det 12–15 grader.

Ursprungsbeteckningen kom 2003. Tio år senare fick området plats i The World Atlas of Wine, standardverket över världens vinkartor.

Vintern sätter en egen rytm. Kylan är så hård att rankorna i området grävs ned i slutet av november och tas fram igen i april. Hela vinterhalvåret ligger de under jord som skydd mot kölden, och när de lyfts upp på våren börjar vingårdsåret om.

Kalligrafi i stenmiljö
Kalligrafi i stenmiljö
previous arrowprevious arrow
next arrownext arrow
 

Vinet som regional resurs

Att vinet är en regional angelägenhet syns i besluten. Redan 2012 blev Ningxia den första observatören på provinsnivå i Kina i OIV.

2021 tillkännagavs ett nationellt öppet utvecklingsområde för druva och vin i Ningxia. Planeringsytan angavs då till 502,2 kvadratkilometer i sex härader i Yinchuan och Wuzhong, med en kärna på 108 kvadratkilometer.

Hösten 2025 presenterade regionen nästa steg, en rumslig plan för vinnäringen fram till 2035. Regionregeringen hade godkänt den i augusti samma år. Tjänstemän kallade den landets första provinsiella specialplan för vinets rumsliga utveckling. Mönstret beskrevs som tre zoner och en korridor, med vinkorridoren längs Helanbergens östra fot som kärna.

Regionen saknar många andra resurser att bygga på, och kvalitetsvin behandlas därför som en regional resurs. Stödet från centralt håll är starkt. Tidiga incitament uppmuntrade fler att bygga vingårdar. I dag finns både universitets- och yrkesutbildning inom vin i regionen, och i år har många kurser hållits om hur vinet ska säljas på nätet.

Skalan i Yinchuan

De färskaste siffrorna gäller staden Yinchuan. Under 2024 omfattade vindruveodlingen där 273 000 mu, den kinesiska ytenheten. En mu är ungefär 667 kvadratmeter, en femtondels hektar, så ytan motsvarar cirka 18 200 hektar. Staden hade 81 vingårdar som tillsammans producerade 75 miljoner flaskor. Det samlade produktionsvärdet angavs till 36 miljarder yuan, en ökning med 20 procent.

Ningxia har Kinas största sammanhängande odling av vindruvor för vin. Ursprungsbeteckningen finns med i bilagan till avtalet mellan Kina och EU om geografiska beteckningar. Det är namn som är skyddade för att de hör hemma på en bestämd plats, ungefär som Champagne. Varumärket värderas till 33 miljarder yuan, vilket ger sjunde plats bland Kinas regionala varumärken med sådan beteckning.

Ambitionen räcker längre. Till utgången av 2025 strävade Ningxia efter en miljon mu, omkring 67 000 hektar, och ett samlat värde på 100 miljarder yuan.

Regionens egen katalog från omkring 2020 talade om över hundra vingårdar vid östra foten, fördelade på sex delområden.

Vingårdens stenfasad under blå himmel.
Vingården Zhihui Yuanshi, som Nya Dagbladet besökte i september. Foto: Nihao China

Exporten

Vin från Yinchuan gick på export till fler än 40 länder 2024. Bland adresserna nämns Tyskland, Frankrike, Belgien, Danmark, USA, Kanada, Australien och Singapore. På plats kom också Storbritannien, Malaysia, Hongkong och Macao upp.

Priserna har länge legat högt. Nu blir de rimligare, och det är det som gör exporten möjlig. Kvaliteten rör sig samtidigt mot internationell standard. På Yuanshi har flera viner tagit medalj i Decanters tävlingar. Soul of Mountain, årgång 2021, fick guld i Decanter World Wine Awards 2026, och Son of Mountain har tagit silver både 2016 och 2026. Till nästa år ska vinet också bli lättare att köpa i Europa, via en försäljningsplattform dit flaskor redan har skeppats eller snart skeppas för lagerhållning.

Lära fler att dricka vin

Den stora marknaden finns ändå hemma. Den är stor, men det finns ingen tradition av vindrickande i Kina. En del av uppgiften är därför också bildning. Fler måste intressera sig för vin innan det kan bli en mer självklar måltidsdryck.

För dem som odlar vid Helanbergens fot är kongressveckan ett uppehåll, inte ett avslut. När delegaterna har rest hem fortsätter arbetet. I slutet av november är det dags att gräva ned rankorna igen, och nästa årgång tar vid.

Trovärdighet – grunden i vår journalistik sedan 2012

Nya Dagbladets position är unik i det svenska medielandskapet. NyD är oberoende på riktigt. Tidningen ägs och kontrolleras inom den egna redaktionen – inte av stora mediekonglomerat eller utländska intressen.

Sedan grundandet 2012 har grunden i vår oberoende journalistik varit balans och trovärdighet framför sensationsjournalistik och snabba klick. NyD är Sveriges bredaste helt oberoende dagstidning och står helt fri från politiska partier och industriintressen.

NyD erhåller inget presstöd och finansieras genom läsardonationer och annonser. Läs mer om våra pressetiska riktlinjer här.

Sagan om Isfolket blir norsk tv-serie

Publicerad oktober 1, 2026 – av Markus Andersson

Margit Sandemos Sagan om Isfolket blir tv-serie för norska TV 2. Produktionen startar tidigt 2027 och blir den första tv-dramatiseringen av bokserien.

Rubicon Produksjon gör serien tillsammans med isländska New Media Arc, med 3,5 miljoner norska kronor i stöd från Norsk filminstitutt. Tv-serien kommer att visas på norska TV 2 och svenska TV4 i sex avsnitt på en halvtimme.

Böckerna omfattar 47 band från 1980-talet och följer en släkt där en i varje generation drabbas av en förbannelse och får övernaturliga krafter. Berättelsen tar sin början under pesten, då Silje har förlorat sin familj, tar hand om två efterlämnade barn och räddar en ung man från bödeln. Tillsammans med den unge mannen hamnar Silje och barnen i Isfolkets dal. Bakom böckerna stod den svensk-norska författaren Margit Sandemo, som avled 2018, 94 år gammal.

Serieskaparna Anne Bjørnstad och Eilif Skodvin, tidigare bakom bland annat Lilyhammer och Beforeigners, har velat göra projektet i flera år. Bjørnstad regisserar också.

— Sagan om Isfolket är en ångande berättelse om förbjuden kärlek, utanförskap och magi. I vår dramaserie vill vi låta den återuppstå som en modern, skandinavisk romantasy, säger serieskaparna till norska TV2.

Trovärdighet – grunden i vår journalistik sedan 2012

Nya Dagbladets position är unik i det svenska medielandskapet. NyD är oberoende på riktigt. Tidningen ägs och kontrolleras inom den egna redaktionen – inte av stora mediekonglomerat eller utländska intressen.

Sedan grundandet 2012 har grunden i vår oberoende journalistik varit balans och trovärdighet framför sensationsjournalistik och snabba klick. NyD är Sveriges bredaste helt oberoende dagstidning och står helt fri från politiska partier och industriintressen.

NyD erhåller inget presstöd och finansieras genom läsardonationer och annonser. Läs mer om våra pressetiska riktlinjer här.