Barn och vuxna delade grav – men sällan blodsband

Barn som begravdes tillsammans med vuxna under sen vikingatid och medeltid var i de flesta undersökta fall inte nära biologiska släktingar. En ny studie från Stockholms universitet utmanar därmed en vanlig arkeologisk tolkning och pekar på att sociala och religiösa principer ofta avgjorde vilka som fick dela grav.

Forskarna analyserade DNA från 142 personer som begravts i Sigtuna, Västerhus i Jämtland och Fjälkinge i Skåne. Materialet omfattade 68 barn och ungdomar samt 74 vuxna från 27 enkelgravar och 50 gemensamma gravar, enligt den vetenskapliga studien i tidskriften Science Advances.

När arkeologer har funnit en vuxen och ett barn i samma grav har de ofta tolkat dem som förälder och barn eller som andra nära anhöriga. DNA-resultaten visar att den förklaringen sällan stämde i det undersökta materialet, även på kyrkogårdar där många begravda faktiskt var besläktade med varandra.

— Vi utgår ofta från att en vuxen och ett barn i samma grav är förälder och barn, eller åtminstone nära anhöriga. Men i de flesta fall vi undersökt stämde inte det, säger Maja Krzewińska vid Centrum för paleogenetik, som ledde studien, i ett pressmeddelande.

Barn följde vuxnas begravningsmönster

Det genetiska materialet gav också forskarna möjlighet att fastställa det biologiska könet hos barn som var för unga för att könsbestämmas utifrån skelettet. Därmed kunde de undersöka om barnens placering på kyrkogårdarna följde samma mönster som de vuxnas.

Resultaten visar att både pojkar och de flesta flickor begravdes enligt principer som liknade de vuxnas. I Västerhus, där män och kvinnor vanligen placerades på olika sidor av kyrkogården, följde även barnen samma könsuppdelade mönster.

— Barnen verkar inte ha behandlats som en särskild kategori. I döden följde de samma sociala och religiösa principer som vuxna män och kvinnor, säger Anders Götherström, professor i molekylär arkeologi och ledare för projektet där studien genomfördes.

Forskarna drar slutsatsen att könsroller tycks ha etablerats tidigt, men framhåller samtidigt att begravningssederna rymde viss flexibilitet. Resultaten pekar också på att större släktnätverk kan ha varit betydelsefulla för hur de tidiga kristna samhällena organiserades.

Ett ovanligt tydligt släktmönster hittades kring en ung kvinna på kyrkogården i Västerhus, känd som Lady 56. Genom DNA kunde hon knytas till fem nära släktingar på samma kyrkogård: sina föräldrar, sin bror och sina två döttrar. De hade dock begravts på olika delar av området och inte tillsammans med henne.

DNA-studien förändrar därmed bilden av medeltidens gemensamma gravar. Att människor vilade sida vid sida behöver inte betyda att de tillhörde samma kärnfamilj. I stället framträder ett samhälle där tro, kön och social gemenskap kunde väga tyngre än biologiskt släktskap när de döda fick sin plats, skriver Stockholms universitet.