Trumps krav på omförhandling av Parisavtalet kan utvecklas till hans största triumf

Idag lämnade USA:s president som väntat beskedet att man drar sig ur Parisavtalet om klimatet i dess nuvarande form. Han menar att USA under Obama förhastat gått med på ett avtal som ensidigt missgynnar USA. Vid en hastig bedömning kan spelplanen för nya förhandlingar för USA tyckas ytterst oförmånlig, man har större delen av övriga världsledare emot sig. Parisavtalet ger i praktiken världens största miljöbov Kina fria händer att fortsätta öka sina utsläpp i minst 15 år till, vilket Trump menar ger dem en orättmätig konkurrensfördel visavi USA som under Obama lovat stora ogenomtänkta nedskärningar.

Under de närmaste åren kan dock underlaget för den klimatpolitiska spelplanen komma att helt omkullkastas, varvid det inte alls är uteslutet att Trump i slutändan kommer att framstå som den klara vinnaren.

Det är främst två viktiga faktorer som gör den klimatpolitiska spelplanen ytterst instabil.

Larmen om klimatet och en skenande global uppvärmning bygger i huvudsak på teoretiska matematiska modeller som bara tar med växthusgasers inverkan på klimatet i beräkningarna. Modellerna har även inbyggt en obekräftad hypotes om förstärkningseffekter som stigande koldioxid påstås kunna ha på vattenångas växthuseffekt. Det politiska underlaget för Parisavtalet bygger helt på dessa modellberäkningar. Det finns ännu inga säkra observationer av klimatets faktiska utveckling som står i överensstämmelse med modellerna vilket framgår av denna figur.

Allt tyder på att modellernas skrivbordsprodukter inte beskriver den faktiska verkligheten.

Den globala medeltemperaturen har i stort sett legat stilla de senast 20 åren om man undantar de väderfenomenen som kallas El Ninio. Om antagandet om växthusgasernas dominerande inflytande över klimatet hade varit riktiga, så hade temperaturen stigit med den hela tiden stigande koldioxidhalten. Det har den inte. De matematiska modellerna ger med andra ord en falsk bild. De faktorer som styr klimatet är långt mer komplexa. Dessa är dock politiskt ointressant att studera eftersom det bara är människans påverkan som man kan göra politik av.

Eftersom klimatet på jorden fluktuerat ganska kraftigt under planetens historia och långt innan människan började släppa ut växthusgaser, så måste det helt enkelt finnas andra faktorer som har långt större påverkan på jordens klimat. Det man ser om man går tillbaka i historien bara under det senaste årtusendet är att jordens klimat verkar ha följt solaktiviteten – alltså förekomsten av fler eller färre solfläckar.

Vid hög solfläcksaktivitet har klimatet varit varmare och vise versa. Den lilla istiden som pågick av och till under några hundra år fram till mitten av 1800-talet, sammanföll med en period med låg solfläcksaktivitet. Den uppvärmning på ca. 1 grad C som skett sedan mitten av 1800-talet har på motsvarande sätt skett under en period med stigande solaktivitet.

Fenomenet med solaktivitetens inverkan på jordens klimat har förklarats av den danske professorn Henrik Svensmark. När solaktiviteten är hög blir solens magnetfält starkt och det i sin tur inducerar ett starkt magnetfält kring jorden enligt fysikens grundläggande elektromagnetiska lagar. När jordens magnetfält är starkt utgör det en skyddande skärm mot inkommande laddade kosmiska strålar från rymden. Den kosmiska strålningen i atmosfären och på jordytan minskar därvid.

Vid låg solaktivitet och ett svagt magnetfält kring solen försvagas även jordens magnetfält och dess förmåga att skärma av delar av den kosmiska strålningen försvagas. Det innebär att långt fler laddade högenergipartiklar tränger ner i atmosfären och kolliderar med gasmolekyler där. Det skapar elektriskt laddade kärnor runt vilka vattenånga lättare kan kondensera, för att på så sätt ge upphov till en ökad molnbildning.

När jorden får ett tätare molnskikt ökar jordens albedo och mer av inkommande solstrålar reflekteras tillbaka till rymden, varvid solens uppvärmning av jorden minskar och klimatet blir kallare. Den period med hög solaktivitet som vi haft sedan 1800-talets mitt, verkar nu har kommit till ett slut och senare års solaktivitet visar en snabbt avtagande tendens. Prognoserna för de närmaste decennierna är att solaktiviteten kan sjunka tillbaka till något som liknar den lilla istiden, varvid allt talar för ett betydligt kallare klimat igen. Detta kan komma att visa sig de närmaste åren och det kommer sannolikt att radera ut den lilla uppvärmande effekten av fortsatt stigande koldioxidhalt.

Vad ovanstående analys visar är att vi mycket väl kan få ett något kallare klimat redan till nästa amerikanska presidentval. En sådan utveckling kommer givetvis att helt underminera klimatalarmismen och få världens ledare att framstå som korkade och ovetenskapliga. Donald Trump som menat att klimatlarmen varit en politisk bluff, kommer att framstå som den ärligaste och mest vetenskapligt förankrade ledaren. Hans motstånd mot Parisavtalet och klimatalarmismen kan mycket väl göra honom till en store hjälte i hela världen.

Den andra faktorn som jag tror kan medverka till att kullkasta den klimatpolitiska spelplanen är en förväntad teknisk utveckling som kommer att skapa ett massivt genombrott för mobil elanvändning för transporer och för lagring av intermittent elenergi från solceller. Många prognoser pekar redan idag på ett när förestående genombrott för övergång från tekniskt komplicerade bilar med fossilbaserade framdrivningssystem till ytterst okomplicerade elbilar. Detta väntade tekniska genombrott kommer på kort tid att helt ändra förutsättningarna i klimatpolitiken.

Inom några få år kan en hel värld skratta åt dumma politiker som inte sett detta komma – och den som skrattar bäst blir då Donald Trump.

Lars Bern

Krönikan har tidigare publicerats på Anthropocene