Skrämmande när domstolar saknar intresse för sanningen

Den holländske partiledaren Geert Wilders åtalades för att han påstod att islam är en totalitär ideologi och fälldes - i en dom där rätten inte brydde sig om sanningen i hans påståenden. Rättsfallet mot Bertil Malmberg visar tydligt på att samma "logik" även tillämpas av domstolar i Sverige.

publicerad 12 december 2021
- av Karl-Olov Arnstberg
Foto: Peter van der Sluijs/CC BY-SA 2.0

Vinna eller försvinna för Nordens viktigaste dagstidning!


13 560 kr av 100 000 kr insamlade. Stöd kampanjen via swish 123 611 30 21 eller andra donationsalternativ.


Detta är en opinionstext. Artikelförfattaren svarar för de åsikter som uttrycks i artikeln.

En vän som är jurist skrattar åt mig när jag säger att i en domstol försöker man ta reda på sanningen. Han utgår från praktiken och då finns det antagligen skäl för att betvivla att det handlar om något sanningssökande. Inte desto mindre, för att inte korrumperas måste rättsväsendet för det första ha sanningen som ledstjärna. För det andra är det bevisningen som gäller, det vill säga de fakta som finns tillgängliga.

År 2010 ställdes den holländske partiledaren Geert Wilders inför en domstol, åtalad för rasism och hatbrott. Han ville förbjuda koranen och påstod bland annat att islam är en totalitär ideologi. Inkallade expertvittnen styrkte hans påståenden. Åklagaren menade samtidigt att det är irrelevant om Wilders vittnen kan bevisa att Wilders iakttagelser stämmer, utan huruvida hans observationer är olagliga. Med andra ord, åklagaren påstod att sanningen kan vara olaglig. Uppenbarligen fick han gehör för sitt påstående, eftersom Geert Wilders fälldes.

Den 7 oktober dömdes SD-politikern Bertil Malmberg av Nyköpings tingsrätt för ”Hets mot folkgrupp”. Han hade i ett uttalande i regionfullmäktige påstått att sydsudaneser hade låg IQ och att de av den anledningen skulle ha svårt att få jobb i Sverige. I rättegången anförde han att kritiken inte riktade sig mot sydsudaneserna utan mot svenska politiker.

Här finns en stark parallellitet med domen mot Geert Wilders i det att tingsrätten aldrig prövade om påståendet var sant eller inte. Bertil Malmberg dömdes till villkorlig dom och att betala 40 dagsböter om 600 kronor. Tingsrätten ansåg att påståendet var nedsättande och att det innebar att sydsudaneser skulle vara mindre värda än andra.

Trots att han blivit dömd står Bertil Malmberg fast vid sitt påstående, av den enkla anledningen att han, med stöd i tillgänglig forskning, är övertygad om att det är sant. Gruppledaren för regionens Sverigedemokrater är inte på Bertil Malmbergs sida utan säger att språkbruket är oacceptabelt och i juni i år uppmanades Malmberg att lämna sina politiska uppdrag. Det gjorde han inte, och i oktober var han fortfarande medlem i SD. I en artikel i Expo påstås det att SD fryst hans medlemskap, fram tills dess SD har fattat beslut om han ska uteslutas eller inte. Bertil Malmbergs egen kommentar är att han ska överklaga tingsrättens dom.

Det är skrämmande att i inget av de båda ovan nämnda rättsfallen är domstolen intresserad av att ens försöka ta reda på vad som är sant.

 

Det faller med detta utanför domstolens uppdrag trots att påståendet att islam är en totalitär ideologi är helt korrekt, precis som påståendet att sydsudaneser har en i jämförelse med svenskar avsevärt lägre intelligens – dock med det tillägget att det i det enskilda fallet inte går att uttala sig om en persons intelligens utifrån ras- eller folkgruppstillhörighet.

Intelligenstester och begreppet IQ är vetenskapligt sett psykologins bäst konstruerade och mest solida mätverktyg. Psykologiprofessorn Jordan Peterson har till och med sagt att om du inte accepterar IQ-forskning då kan du lika gärna skippa psykologin helt.

IQ-tester utgår från ett normalvärde på hundra, varvid de som ligger under det medelvärdet har lägre intelligens än genomsnittet och de som ligger över har högre. En IQ på 83 är den gräns som gäller för att bli antagen som soldat i USA:s försvarsmakt. Den som har en lägre intelligens anses militärt riskabel. Genom att inte förstå, eller missförstå, kan en soldat med alltför låg IQ sätta andra militärers liv i fara.

Den högre intelligensen är inte kontroversiell kunskap. Där är vi beundrande. Einstein, vilket geni! Silicon Valley, med ett IQ-snitt på över 130 för dem som arbetar med att utveckla datorer och program, är inte kontroversiellt, i varje fall inte med avseende på intelligens. Och Mensa, som är en förening för människor med hög intelligens, har en samling rätt udda medlemmar, men är inte på något sätt politiskt komprometterad. Att nämna att ashkenazer, tillsammans med invånarna i Hongkong och Singapore, hamnar högst i hela världen, det kan vi också göra, utan att mätningarna ifrågasätts.

Däremot är det problematiskt med dem som hamnar under gränsen. Då infinner sig kritiken mot intelligenstester som ett brev på posten. Den löper längs två linjer. Den ena är att testerna är konstruerade så att de gynnar västerlänningar. Frågan är då varför det är asiater och inte västerlänningar som hamnar i topp. Den andra kritiserar ärftligheten och lyfter fram fattigdom och svält som förklaringen till att vissa länder uppvisar låg intelligens. Inget av dessa påståenden håller särskilt väl, vetenskapligt sett.

Den här typen av frågor leder in på mycket viktiga områden. Varför lyckades folket på den inte särskilt stora önationen England att på 1800-talet lägga under sig en stor del av världen? Hade det något med brittisk intelligens att göra? Varför lyckades Nordamerika ta vid under 1900-talet och, till skillnad från Mexiko, utveckla en högtstående civilisation? Hade det med det nordeuropeiska tänkandet att göra?

I boken IQ and Global Inequality hävdar den engelske psykologen Richard Lynn och den finske statsvetaren Tatu Vanhanen att intelligens, mätt med IQ-test, har ett högt förklaringsvärde när det gäller nationellt välstånd och socialt välbefinnande. De baserar detta argument på konstaterandet att nationernas genomsnittliga IQ har en stark korrelation med sådana faktorer som högskoleutbildning (0,75), medellivslängd (0,77) och demokratisering (0,57). IQ and Global Inequality är en uppföljning av Lynns och Vanhanens forskningsrapport från år 2002 – IQ, and the Wealth of Nations. De svarar där på den kritik som riktats mot den tidigare boken. För att visa att IQ-mätningar är mycket tillförlitliga jämför de resultatet för två olika mätmetoder och 71 länder.

Korrelationen mellan olika tillvägagångssätt för att mäta nationell IQ är så hög som 0,95. Som ett ytterligare argument för tillförlitlighet anger de att rapporterade nationella IQ är korrelerade med olika mått på matematik och vetenskapliga prestationer. De korrelerar från 0,79 till 0,89.

I en intervju i en finsk tidskrift år 2004 påstod Tatu Vanhanen att medan den genomsnittliga intelligensen för finländare ligger på 97 så ligger den i Afrika mellan 60 och 70. De etniska grupper som lyckats sämst med IQ-tester är afrikanska pygméer och australiska aboriginer.

Han sa också att den huvudsakliga förklaringen till Afrikas fattigdom var just den låga intelligensen, vilket ju var det som han visat, tillsammans med den brittiske psykologen Richard Lynn. Detta var nära att starta ett offentligt drev i Finland mot honom, men han klarade sig, eftersom han inte hade tillagt några värderingar.

I sina demokratistudier, vilket var huvudfokus i hans forskning, konstaterade Vanhanen att det inte föreföll möjligt att bygga upp en demokrati i ett land med snitt-IQ under nittio. Det hävdade också den danske forskaren Helmuth Nyborg, vilket ledde till att han blev fråntagen sin emeritus-titel. Empiriskt håller visserligen påståendet, men det är alls ingen omöjlighet att ett land med en mycket låg uppmätt IQ kan bygga upp en demokrati. Ett begrepp som IQ-psykologin arbetar med är “smart fraction”, som gäller för den del av det testade kollektivet som ligger över 108 och därmed, med ett annat psykologiskt begrepp, förfogar över det kognitiva kapitalet. Om det är denna kategori som har makten i ett land kan givetvis ett samhälle med ett snittvärde under 90 ha en fungerande demokrati.

Det är dock mindre troligt att de förmår att bygga upp en välfärdsstat, eftersom en sådan förutsätter välutbildade medborgare, som klarar att med sina tjänster och produkter konkurrera på en global marknad. För Sveriges del ligger antalet högskoleutbildade så högt som 44 procent av den arbetsföra befolkningen.

Om länder där befolkningen har ett IQ-snitt under nittio inte klarar att bygga upp attraktiva demokratiska samhällen, är det då en bra idé att till Sverige importera människor därifrån?

Även om det moraliskt kan te sig stötande, så är det politiskt rimligt att avvisa ekonomiska migranter som med intill visshet gränsande trolighet under resten av sina liv måste försörjas med svenska skattebetalares pengar. Därtill kommer deras klara överrepresentation i kriminalitet, vilket tre Brå-undersökningar (1996, 2005, 2021) visat. Detta är bara ett exempel men det går att ge flera.

Det ingår i det politiska ansvarstagandet att fatta kontroversiella beslut.

 

Viktigare än att dra ut dessa resonemang är det emellertid att politiker och andra beslutsfattare förstår hur mänsklig intelligens varierar. Ytterst handlar det om ett ansvarstagande för både demokratin och välfärdssamhället. Detta gäller inte för dem som verkligen är flyktingar, men det gäller för dem som från helt andra delar av världen och helt andra kulturer söker sig till Sverige, för att få ett bättre liv. Där bör vi inte helt avstå från att välja vilka vi vill ge denna högvinst i migrationstombolan.

 

Karl-Olov Arnstberg

Ladda ner Nya Dagbladets mobilapp!