Jag har länge förundrats över den självsäkerhet med vilken Rysslands president Putin agerat under senare år. Detta mot bakgrund av att dagens Ryssland faktiskt lägger långt mindre på sin militär än vad Sovjet gjorde på sin tid och att man har en militärbudget som är mindre än en tiondel av USA:s.
Den 1 mars fick vi förklaringen i slutet av Putins två timmar långa state of the union tal där han presenterade ett halvdussin nya helt revolutionerande vapensystem som i ett slag ändrar den militära maktfördelningen i dagens värld.
Bakgrunden till det inträffade för oss tillbaka till det kalla krigets terrorbalans mellan Sovjet och USA och det Anti-Ballistic Missile (ABM) avtal som slöts 1972 mellan president Richard Nixon och Sovjets Leonid Brezjnev. Detta avtal som varit basen för internationell säkerhet i 30 år sades 2002 upp av president George W Bush. USA hade tidigare under Reagans presidentperiod rubbat den känsliga terrorbalansen med ett försök att skapa en global försvarsköld mot ryska kärnvapenrobotar, det som gick under namnet stjärnornas krig. Det fick Sovjet att rusta ihjäl sig och kollapsa ekonomiskt. Stjärnornas krig var dock i stor utsträckning en lyckad bluff för att hetsa Sovjetledningen. Någon effektiv försvarsköld hade USA inte då.
Efter kommunismens fall och Sovjetunionens upplösning ändrades den geopolitiska spelplanen till en maktutövning där USA:s enorma krigsmakt helt dominerade. Under 90-talet föll Ryssland ihop som ett korthus och starka globala ekonomiska intressen kunde fritt härja i landet under den alkoholiserade president Jeltsins regeringsperiod. De i väst styrande globalisterna räknade kallt med att kunna inlemma ett råvarurikt och svagt Ryssland i sin unipolära världsordning.
Med Vladimir Putins tillträde som president 2000 började spelplanen att ändras. Putin är nationalist och visade tydligt att han hade som mål att återupprätta Ryssland till en global stormakt. Borta var dock Sovjetkommunismens tankar på en global världskommunistisk hegemoni. Putin började åter bygga upp en rysk krigsmakt ur spillrorna från den sönderrostande Röda Armén. Till en början försökte man i väst att fortsätta den Rysslandspolitik som man fört under Jeltsintiden. Man insåg dock snart att detta inte skulle bli möjligt med Putin, så man började istället att gradvis motarbeta honom. Ett viktigt steg var uppsägningen av ABM-avtalet 2002 som av Putin tolkades som att USA avsåg att återuppta rustningsarbetet med en antimissilsköld. Därmed skulle terrorbalansen kunna sättas ur spel.
Västs avsikt var givetvis att uppsägningen skulle leda till en ny kapprustning, denna gång mot ett ekonomiskt sargat Ryssland. Man bröt samtidigt tidigare löften till den sista sovjetledaren Michail Gorbatjov om att inte expandera NATO. Man började istället en systematisk uppbyggnad av NATO genom att locka in en lång rad tidigare kommunistiska östländer runt den ryska gränsen i militäralliansen. Tanken var att bl.a. kunna placera ut det planerade missilförsvaret så nära inpå Ryssland att landets möjliga tid att reagera vid ett anfall blev minimal. En ytterst riskabel och aggressiv strategi. Det gällde för västs globalister att till varje pris återfå kontrollen över den ryska ekonomin med dess enorma råvaruresurser.
Putin stördes kraftigt av USA:s politik och tolkade planerna på ett antimissilförsvar som en signal till en ny kapprustning. Han är dock en ytterst logisk och smart ledare, så han insåg att han skulle vara chanslös om han återupptog den gamla kapprustningen. F.ö. behövde han Rysslands begränsade ekonomiska resurser för att återuppbygga ett välstånd för landets medborgare. Det gällde att hitta en alternativ strategi som Ryssland skulle ha råd med. Nu vet vi vad han valde.
Putins plan för att stoppa västs världsordning
Vid den 43:e säkerhetskonferensen i München 2007 höll Putin det dittills viktigaste geopolitiska anförandet under detta århundrade, där han slog ner på västs försök att skapa en unipolär värld baserad på USA/NATO:s krigsmakt. Han frågade … vad är en unipolär värld? Hur man än försöker försköna denna term, tillslut anknyter den till en typ av situation, nämligen en auktoritet, ett maktcentrum, ett center för beslutsfattande. Det är en värld i vilken det bara finns en härskare, en överhet. Och till slut är detta inte bara förkastligt för alla inom systemet, utan också för härskarmakten själv eftersom den förstör sig själv inifrån. Det borde varit uppenbart för alla att Putin hade satt som mål att sätta stopp för västvärldens högmodiga unipolära världsordning. Man underskattade honom och tog honom därför inte på allvar. USA:s vicepresident Dick Cheney hånade högmodigt Ryssland och liknade landet vid en bensinstation.
I höstas kom på ett högst oväntat sätt, en första antydan om vad som skulle komma från rysk sida. I början av november rapporterade franska strålskyddsinstitutet IRSN om ett begränsat mystiskt utsläpp av radioaktiva ämnet rutenium-106. Man misstänkte att det kommer från någon kärnkraftsolycka i Ryssland eller Kazakstan. Även i Sverige uppmättes strålningen. Förklaringen levererade Putin i sitt tal den 1 mars.
Den strategi Putin valde för att möta USA/NATO:s aggressiva konfrontation var helt enkelt att hitta ett sätt att runda missilskölden. Det bedömde man skulle bli det billigaste alternativet. Man har valt att utveckla en ny modern vapenteknologi som gör västs missilsköld värdelös. Det rör sig om ett halvdussin nya vapensystem som ni kan läsa om på nätet. Jag tolkar det Putin redovisade som att de nya vapensystemen bygger på två mycket uppseendeväckande tekniska genombrott. Ryssarna tog redan på 50-talet ledningen över USA när det gäller raketteknologi och den har man av allt att döma behållit. USA:s astronauter måste idag åka med ryska raketer för att ta sig till rymdstationen ISS. Det ryssarna nu tagit fram kan visa sig vara ett lika viktigt vapentekniskt genombrott som en gång atombomben var.
Ryssarna har lyckats utveckla en atomdriven liten raketmotor för kryssningsrobotar som ger dem praktiskt taget obegränsad räckvidd samt mycket hög hastighet och manövrerbarhet. Där hittar ni högst sannolikt förklaringen till utsläppen av radioaktiv rutenium-106. Ryssarna har helt enkelt provflugit sina raketer. Dessa raketers mycket höga hastighet över tio ggr ljudhastigheten gör att västs luftvärnsraketer inte har en chans, eftersom de är mycket långsammare. Man har av allt att döma även löst problemet med hur man skyddar raketerna mot värmealstringen vid hastigheter på uppåt tjugo ggr ljudhastigheten.
I globalisternas MSM försöker man krampaktigt spela ner betydelsen av denna nya vapenteknologi, men jag lovar er att generalerna i Pentagon just nu befinner sig i något som mest liknar paniktillstånd. Hela den stolta amerikanska flottan med sina hangarfartyg är en sittande anka för de här vapnen och plötsligt ligger hela USA inom enkelt räckhåll för flera nya typer av ryska atomvapen. Vapen som USA helt saknar försvar mot. Vid en krigskonfrontation med Ryssland måste man räkna med att hela hangarfartygsflottan slås ut direkt, den bygger på en militärstrategi från WWII. Till detta skall läggas att hela USA/NATO:s luftförsvarsstrategi har byggts upp runt en enda flygplanstyp – F35 – som av allt att döma är ett oerhört dyrbart fiasko. Orsaken är att man försökt skapa ett plan som skall klara all tänkbara behov, resultatet är en hopplöst dålig kompromiss. Vår egen JAS är ett långt bättre och mycket billigare plan. Ryssarna har på senare år utvecklat en rad ytterst sofistikerade och även långt billigare stridsflygplan.
Egentligen är hela USA:s enorma och dyrbara krigsmakt med sina hundratals baser och hangarfartygsflottor främst anpassad för att härska övar alla världens småstater som inte har resurser att bjuda motstånd. Orsaken till det är att de kretsar som styrt USA:s militärstrategi har varit globalister med en önskan att kunna försvara sina ekonomiska intressen mot nationella rörelser i olika länder. Det förmenta kriget mot terrorn på senare år har fått bli ursäkten. Att bomba tredskande smånationer till stenåldern har varit den amerikanska krigsmaskinens signum under efterkrigstiden. Ändå har de inte i det långa loppet lyckats vinna ett enda av alla krig de startat efter WWII.
Med denna bakgrund förstår jag nu den självsäkerhet med vilken Putin uppträtt på världsscenen sedan den oblodiga annekteringen av Krim. Minst ett av de nya vapensystemen är redan operativt. Med den nya vapentekniken i ryggen har han lugnt kunnat ingripa i Mellanöstern för att torpedera globalisternas försök att via sin skapade proxyarmé ISIS störta regimen i Damaskus som är Rysslands allierade. Den geopolitiska scenen är med ens helt ombytt och den unipolära världsordning som globalisterna drömt om är död. Världen har även blivit långt farligare vilket västs övermodiga utmaning av Ryssland har orsakat.
Sverige köper Patriot
I detta militärpolitiska läge har det svenska politiska etablissemanget med hela alliansen och halva socialdemokratin bestämt att vi skall söka skydd mot ryssen bakom den amerikanska skölden. Det kommer nog att visa sig vara det historiskt största militärstrategiska misstag som vårt land någonsin begått. Bl.a. vill man gå amerikanerna till mötes genom att för trettio miljarder kronor köpa deras omoderna luftvärnssystem Patriot från 80-talet, ett system som möjligen en gång kunde skjuta ner Saddams gamla Scud-missiler, men som är helt tandlöst mot ryssarnas nya hypersnabba kryssningsrobotar.
Sverige måste tänka om och återgå till vår snart tvåhundraåriga framgångsrika alliansfrihet och vända ryggen år USA/NATO som försatt världen i en absolut livsfarlig situation med sin aggressiva politik mot Ryssland och Kina. Vad vi behöver är ett försvar som kan hävda våra gränser och inte att dras in i den angloamerikanska globalismens fåfänga ambitioner att nå världsherravälde.
Lars Bern
Krönikan har tidigare publicerats på Anthropocene
Lars Bern är en svensk teknologie doktor, företagsledare, författare och samhällsdebattör. Han är ledamot av Stiftelsen Svenska Dagbladet som är minoritetsdelägare i SvD, av Kungl. Ingenjörsvetenskaps- akademien sedan 1988 och Etikkollegiet.
Han har bland annat författat boken Varför försvinner våra kronjuveler? : dikeskörningar i svensk industri och driver opinionssajten Anthropocene
