”Nationella Sekretariatet för Genusforskning” (NSG) fick 2016 regeringens uppdrag att leda ett vidgat uppdrag att jämställdhetsintegrera Sveriges universitet och högskolor. Ett viktigt skäl till uppdraget syntes ha varit att män i högre utsträckning än kvinnor fortsatt att utses till höga akademiska poster, såsom professurer. Politiskt tunga vänsterpersoner var övertygade om att skälet var allmän partiskhet till männens förmån. Uppdraget övergick sedan under 2018 till den nyinrättade Jämställdhetsmyndigheten (JM) för att avslutas 2019 och slutrapporteras.1
NSG:s rykte som stöttepelare för radikal genusforskning orsakade troligen deras val till projektledare. Kritik har dock under lång tid riktats mot svensk genusforskning, vilken orsakats av att denna inte upprätthåller den nödvändiga standarden för akademisk forskning. Att jämställdhet mellan könen i tidigare mening inte längre prioriterades av sekretariatet, som helt enligt postmodernistisk teori numera inte ser kön som biologiskt bestämda utan som socialt konstruerade, fästes ingen vikt vid avseende valet av projektledning.
Observationer beträffande institutets arbete inom akademin anger, att de ansvariga för jämställdhetsarbetet som sin teoretiska ram för arbetet utgått från en blandning av postmodernistisk filosofi och till denna knuten feministisk ideologi.2 Därigenom infördes i reformarbetet en rad grundantaganden om verkligheten, som inte baseras på empiriska fakta. Det verkar också som om jämställdhet i meningen att motarbeta alla former av diskriminering av kvinnor i akademin inte var huvudfrågan i reformarbetet; det väsentliga syntes vara att förändra ”maktstrukturer”, som påstods medföra diskriminering. Detta innebär tydligen att makt ska förskjutas till den grupp man sympatiserar med. Men NSG:s uppfattning om makt, maktordningar och därav orsakat så kallat förtryck, är postmodernistisk och inte allmänt omfattad i akademin – eller i samhället. Samtidigt såg projektledningen det uppenbarligen som viktigt att (där möjligt var) under projektet allmänt införa postmodernistiska synsätt i olika avseenden. Medan sådana synsätt numera ses som fakta av de troende, kan andra se dem som enbart indoktrinering och propaganda utan faktaunderlag.
Medan den postmodernism som utvecklades i västvärlden under andra hälften av 1900-talet kan betraktas som filosofi, bör de mera detaljerade tillämpningarna av den på olika samhällsområden som framkommit sedan slutet av 1980-talet mera korrekt sägas vara ideologier. De innehåller nämligen betydande inslag av politiska preferanser samt aktivistiska mål och metoder för att främja utvalda grupper. Ett område som påverkats kraftigt av postmodernism är feminismen, vilken då i sin nya tappning är en utpräglat radikal ideologi, vilket naturligtvis påverkade jämställdhetsarbetet i akademin.
Ett område som påverkats kraftigt av postmodernism är feminismen, vilken då i sin nya tappning är en utpräglat radikal ideologi, vilket naturligtvis påverkade jämställdhetsarbetet i akademin.
Det ideologiska intresset och kunnandet i vårt land är allmänt svagt utvecklat, och även högt kvalificerade och berörda svenskar inom akademin har naturligtvis haft svårigheter att snabbt förstå, analysera och på ett övertygande sätt kartlägga svagheterna i motiveringarna och sättet för jämställdhetsarbetet. Genom statens uppdrag erhöll de ansvariga ett tolkningsföreträde avseende hur jämställdhetsarbete ska bedrivas, och man innehade således en hegemonisk ställning i det avseendet. Och då svenskar inte tror att det offentliga direkt genomför indoktrinering av svenska medborgare, föreställer man sig inte att så kan ske i samband med jämställdhetsarbete inom landets högre undervisning och forskning. Tillsammans med rädslan att försämra sina möjligheter till karriär eller att få forskningsanslag medförde då omedvetenheten och saktfärdigheten i reaktionerna från de berörda, att svagheterna gällande argument och metoder för jämställdhetsintegreringen inte blivit tillräckligt uppmärksammade.
Om man granskar den feministiska ideologins inverkan på arbetet är en viktig effekt att alla åsikter om att det finns vissa biologiska skillnader mellan män och kvinnor är förbjudna. Sådana differenser strider mot teorier som att människan enbart är en produkt av sin miljö eller föds helt utan könsbestämda psykologiska egenskaper. Det finns dock numera en allt mer omfattande forskning som visar på systematiska små, mindre eller nämnvärda psykiska och beteendemässiga skillnader3 mellan könen, vilka inte är kulturellt grundade. Den eventuella betydelsen av dessa beaktades dock aldrig i projektet.
Sådana differenser kan ju egentligen inte förvåna, då evolutionen under hundratusentals år påverkat män och kvinnor precis som alla andra däggdjur. Att homo sapiens som enda djur inte skulle ha påverkats av evolutionen vore mystiskt. För jämställdhetsarbetet i akademin bör exempelvis skillnader i könens olika yrkesintressen (tydligare ju mera jämställt samhället är!) eller frekvensen av personer just i vissa normalfördelningars (gällande förmågor) extremvärden/ytterkanter vara väsentliga. Men eftersom även små biologiska skillnader utmanar tesen att alla differenser gällande kön är orsakade av patriarkatets förtryck, kan sådan kunskap inte accepteras av postmodernister. Därför måste den förkastas.4 Med tanke på att jämställdhetsarbetet också gällde universitet – en av samhällets största källor för ny kunskap - kan en sådan ideologisk attityd hos jämställdhetsaktiva ses som särskilt märklig.
Men skillnaden i kunskapssyn var mycket djupare än så, eftersom exempelvis chefen för NSG och drivande i jämställdhetsarbetet hade radikalare åsikter, som väl sammanföll med postmodernismens kunskaps- och samhällsteori. Han såg institutionerna för högre utbildning som platser, där grupper försöker bevara sina privilegier till exempel genom att främja vissa teorier och anställa personer med liknande åsikter som sina egna. Sanning, objektivitet och vetenskaplig neutralitet är omöjliga att nå, och försök att presentera sådant material utgör egentligen bara sätt för grupper att främja sina egna intressen.5 Vetenskap är en metod att vinna makt och skiljer sig inte från politik. Det synsättet kan sägas vara en originell bakgrund för en person med uppgift att förbättra likställdheten inom forskningsinstitutioner.
Precis som postmodernismen förespråkar, intog den projektledande personalen en kritisk inställning till alla normer och kategoriseringar. Då mycket arbete i postmodernistisk filosofi lagts ner på att analysera språkets oerhörda - påstådda - betydelse för att upprätthålla maktordningar och förtryckande normer, underströks i jämställdhetsarbetet att anställda i akademin verkligen skulle använda rätta ord eller korrekt terminologi, som inte kan stöta någon. Språket påstås alltid gälla maktrelationer och är så kraftfullt, att det kan sägas utgöra verkligheten. Det är alltså inte något neutralt utan är ett huvudmedel i gruppers maktkamp med varandra. Men påståendet om de så kallade maktordningarnas och hierarkiernas stora betydelse i samhället och språkets vikt i sammanhanget är i själva verket bara trosartiklar för postmodernister, eftersom empiriskt underlag – som vanligt – inte finns för teorin.6
Bland skälen att förklara varför kvinnor visar sämre karriärmässig framgång än män framförs ibland olika psykologiska orsaker såsom att kvinnor upplever ”negativa förväntningar”. Det sägs innebära att kvinnor förväntas att utföra sämre prestationer än män, vilket då får dem att prestera mindre än sin förmåga. Att forskningsstödet för påståendet är svagt oroade inte, eftersom argumentet finner stöd i feministisk ideologi
Som förklaring till att män vid akademiska sakkunnigbedömningar påstås nedvärdera kvinnor anförs ibland, att omedvetna sexistiska fördomar (unconscious bias) styr dem. Något sätt att objektivt konstatera sådana fördomar finns dock inte, eftersom utvecklade tester inte visat sig hålla måttet. Men empiriskt material anger, att sådana påstådda fördomar idag inte spelar någon praktisk roll på universiteten. Förhållandet syns dessutom vara det motsatta det vill säga att kvinnor gynnas vid tillsättningar.7 ”Omedvetna fördomar” syns beträffande männens ställningstaganden ha samma sanningsvärde som ”förträngda minnen” tidigare hade i incestmål, det vill säga inget. Däremot verkar kvinnor nu ha ”omedvetna fördomar” till förmån just för kvinnor.
A&P 2 redovisar olika exempel på att lagstridig kvotering används inom högskolor och universitet för att förbättra kvinnornas position. Detta måste då ske dolt. Och eftersom jämställdhetsarbetet i olika delar av akademin tydligen inte grundades på rationella principer med målet att utse de mest meriterade oavsett kön, är det naturligt att enklast mätbara parametrar tillgrips för att nå ideologins mål: kvinnors relativa andel av – säg – professurer ska öka från 30 till 40 procent under närmaste femårsperiod. Kanske vill man att relationen mellan könen i dessa fall ska vara 1:1. Samtidigt måste sådana primitiva regler självfallet observera komplikationen, att hänsyn bör tas till att könen har olika stor urvalsbas (antal lämpliga kandidater) i olika ämnen.
All diskriminering i akademin beroende på kön ska självfallet elimineras. Att använda ansatser grundade i postmodernistisk filosofi och kulturmarxistisk feminism för detta syfte skadar dock i längden bara kvinnornas ställning. De förändringarna byggs inte på objektiva grunder och förstärkt meritokrati - utan på svaga argument och ogiltiga principer.
Dan Ahlmark
Källor och referenser:
(1) Jämställdhetsmyndigheten - Jämställdhetsintegrering i akademin gör skillnad
(2) Arpi, I., & Wyndhamn, A-K &, 2020, Genusdoktrinen. Fri Tanke, Stockholm.
(3) A & W, a.a., s.159 – 206.
(4) A & W, a.a., s. 236ff.
(5) A & W, a.a., s.106 -110.
(6) Nya Dagbladet - Är postmodernismens samhällsteori trovärdig - del 2
(7) A&W, a.a., s.255f.
