Invasionen av Irak
Irak stod på knäna efter över ett decennium med mycket stränga sanktioner från FN som straff för attacken på Kuwait. Sanktionerna hade i praktiken utblottat staten fullständigt och lett till extrem fattigdom samtidigt som amerikanska bomber regelbundet fortsatt att slå ut sjukhus och annan infrastruktur. Upprepade mindre uppror i landet hade förekommit på olika håll och föranlett USA att proklamera flygförbudszoner för att försvåra för regimen att slå ner upproren. Zonerna hade 2002 omvandlats till ett offensivt luftherravälde över hela landet. Men Saddam satt kvar!
Fortsatt amerikanskt bombardemang decimerade resterna av landets krigsmakt och även mycket av den redan förstörda civila infrastrukturen. Detta fördömdes internationellt och kritiserades i Säkerhetsrådet av bland annat Frankrike, Ryssland och Kina som vände sig mot USA:s och Storbritanniens ständiga bombarderande. De från amerikanskt håll återkommande förevändningarna var att man påstods ha hindrat FN:s UNSCOM-inspektioner. Chefen för UNSCOM sade dock att det faktiskt var USA som krävde att inspektörerna skulle lämna Irak 1998. Irak hade då låtit FN-inspektörerna få besöka alla militärbaser de ville. Irak menade att USA underminerade inspektörernas trovärdighet genom att stationera agenter bland dem, vilket senare verifierades. FN:s generalsekreterare Kofi Annan bad om ursäkt och som resultat av detta övertogs inspektionerna av UNMOVIC vars ordförande 2000-2003 var svensken Hans Blix.
Hökar som USA:s försvarsminister Donald Rumsfeld och biträdande försvarsminister Paul Wolfowitz ville ha en omedelbar attack mot Irak efter 9/11 för påstådd inblandning i attentaten. President Bush och utrikesminister Colin Powell motsatte sig detta eftersom det inte fanns några bevis för en sådan inblandning. Efter en CIA-rapport (the Deep State?) kom dock Bush att ändra sig. Rapporten hävdade att Irak försökt införskaffa material för framställning av kärnvapen (vi vet idag att detta var planterat av CIA). Colin Powell avrådde kollegorna i Bushadministrationen från att starta ett väpnat angrepp mot Irak utan ett tydligt godkännande av FN. Även vicepresident Dick Cheney pressade hårt för en omedelbar attack utan att låta en ordentlig debatt äga rum, om huruvida Irak egentligen utgjorde ett hot mot USA:s intressen. CIA:s andreman under den här tiden Michael Morell anklagar i en bok Cheney för att ha pressat fram bevis från CIA för en länk mellan Saddam Hussein och al-Qaida för att legitimera den planerade invasionen av Irak.
Anfallet
Invasionen av Irak inleddes till slut den 20 mars 2003. Efter att USA misslyckats med att få ett FN-mandat för invasionen (Frankrike hade gått så långt att man hotat USA med ett veto i Säkerhetsrådet) samlade man genom olika påtryckningar ett stöd från 33 olika länder. Man fick dock inget stöd från Ryssland och viktiga NATO-länder som Tyskland, Canada och Frankrike, inte heller Norge stödde operationen. I praktiken genomfördes hela invasionen av USA assisterat av Storbritannien och Australien. Den inleddes precis som i Kuwaitkriget med intensiv terrorbombning av infrastruktur och nyckelpositioner i främst Bagdad med bl.a. kryssningsrobotar. En i vanlig ordning meningslös förstörelse och overkill. Regimen saknade i praktiken alla möjligheter att bjuda motstånd och gav upp efter bara tre veckor. Bagdad intogs av USA:s styrkor.
Invasionen av Irak ökade missnöjet mot USA och människor runt om i världen protesterade. En stor mängd politiker över hela världen, däribland FN:s dåvarande generalsekreterare Kofi Annan ifrågasatte krigets legitimitet. Omfattande demonstrationer hölls mot kriget.
Den 1 maj 2003 förklarade president Bush i ett tal ombord ett av USA:s hangarfartyg att de militära operationerna nu var avslutade. Detta tal kom att kritiseras då USA och de allierade stod inför ett problem med snabbt växande motståndsrörelser, vilket knappast tydde på något avslut. Snarare var det bara början på kriget.
Saddam Hussein infångades av amerikanska styrkor den 13 december 2003 vid en bondgård utanför hans hemstad Tikrit. Han avrättades 30 december 2006.
En systematisk utrensning av alla sympatisörer till det styrande Baathpartiet inom statsapparaten påbörjades. En provisorisk koalitionsmyndighet övertog samtliga verkställande och lagstiftande befogenheter i landet. Den amerikanska överståthållaren Paul Bremer beordrade att alla irakiska militära enheter, underrättelsetjänsten och övriga säkerhetsinstitutioner skulle upplösas. Sammanlagt ca. en kvarts miljon man berövades sin försörjning. Huvuddelen av dem var militärt utbildade sunniter. Detta beslut skulle i vanlig ordning, när det gäller USA:s klumpiga agerande i liknande situationer, visa sig vara deras största misstag bland alla man begick. Förnedring och tortyr av fångar inte att förglömma.
USA:s beslut underblåste de redan existerande motsättningarna mellan sunni- och shiamuslimer och mellan kurder och araber. Detta blev grogrunden för framväxten av det sunnitiska uppror som senare skulle utvecklas till den Islamiska Staten – IS. Dess ursprung var en grupp bildad 2004 ledd av terroristen Abu Musab al-Zarqawi som med stor skicklighet rekryterade och organiserade en viktig del av den frustrerade sunnitiska militärer.
Efter ett parlamentsval som hölls 2005 blev den dominerande politiska gruppen den shiamuslimska koalitionen Högsta islamiska rådet i Irak med nära anknytning till Iran. Kurden Jalal Talabani tillträdde som Iraks president och shiamuslimen Nuri al-Maliki som premiärminister. Detta eskalerade konflikten mellan sunni och shia och gav näring till ett allt intensivare uppror från sunniternas sida.
Det sunnitiska upproret yttrade sig bl a i ytterst blodiga terrorattacker mot civila irakier och mot soldater och poliser. Antalet självmordsbombningar och sabotage var i juli 2003 cirka 200 i veckan och hade fyra år senare ökat till 1500 i veckan. Den misslyckade ockupationen hade lett till fullt inbördeskrig med en enorm blodspillan och växande flyktingströmmar. USA tvingades 2007 mot sina beräkningar svara med militär förstärkning i landet med ytterligare över 20.000 soldater.
I juni 2006 lyckades USA döda upprorsledaren al-Zarqawi vid en flygräd. Han kom dock att ersättas av en om möjligt, ännu värre terrorist vid namn Abu Bakr al-Baghdadi. Under hösten 2007 och våren 2008 minskade våldet och i maj 2008 var antalet terrorattacker tillbaka på ca. 200 i veckan. Övriga länder som deltog i den multinationella styrkan drog tillbaka samtliga sina trupper i slutet av 2008.
Efter att Barack Obama tillträtt som USA:s president 2009 beslutade han att dra tillbaka alla aktivt stridande trupper. Han behöll viss fortsatt militär närvaro (30 000 till 50 000 man) för träning och utbildning av den irakiska armén och polisen. Huvuddelen av de 142 000 amerikanska soldaterna lämnade landet innan augusti 2010. Ett växande motstånd från den irakiska regeringen med bl.a. vägran att acceptera åtalsimmunitet för amerikansk militär, ledde till att USA senare drog tillbaka samtliga amerikanska trupper i slutet av 2011. Det sunnitiska upproret fortsatte dock och tog ny fart.
Under USA:s drygt åtta år långa ockupation hade nära 4.500 amerikanska soldater stupat och långt över 100.000 civila irakier hade dödats. USA lämnade efter sig ett dysfunktionellt land i ruiner präglat av våld, terrorism och etnisk splittring. Uppemot tre miljoner irakier var på flykt. Mer än hälften av Iraks kristna minoritet på totalt halvannan miljon flydde utomlands undan laglöshet, förföljelse och eskalerande stridigheter.
Under 2013 och 2014 ökade våldet åter kraftigt. I januari 2014 intog Islamiska Staten delar av den sunnidominerade provinsen Anbar nära Bagdad och i juni erövrade man Iraks näst största stad Mosul. Ledaren Abu Bakr al-Baghdadi lät utropa sig till den muslimska världens kalif.
IS framgångar underlättade rekryteringen av kampvilliga unga män från en lång rad länder, inklusive Sverige och en rad andra västländer. Man hade inga problem att hitta vapen, som man ofta fick överta från s.k. moderata terrorgrupper som USA beväpnat (jag återkommer till det). IS lade under sig allt större områden och kom hotfullt nära både den självstyrande kurdiska regionen och huvudstaden Bagdad. Man framstod som ett direkt hot mot staten Iraks existens och hela Mellanöstern.
IS ytterst brutala och hänsynslösa metoder mot religiösa och etniska minoritetsgrupper, med massmord, våldtäkter och massfördrivningar ledde till ett ursinnigt hat mot organisationen över hela världen. Ett hat som effektivt underblåstes av organisationens egen skräckpropaganda som spreds över världen via nätet och MSM. Paradoxalt tjänade denna propaganda som stumulans vid rekryteringen av våldsbenägna unga män. IS terror stämplades av FN som folkmord. IS förstörde även likt talibanerna i Afghanistan systematiskt uråldriga kulturarv från årtusendena före islam.
IS framfart ledda till att 2014 blev det blodigaste året i Irak efter 2007. Beräkningar tyder på att mellan 15 000 och 17 000 människor dödades.
(källa där inget annat anges är Wikipedia)
Facit över USA:s Irakkrig
USA:s motiv när man sjösatte sitt anfall mot och sin invasion av Irak, var att Saddam Husseins regim blivit för självständig och slutat att ta regi ifrån Washington. Hans tidigare anfall på USA-allierade Kuwait var ju ett tydligt tecken. Man får inte glömma att Hussein en gång kommit till makten 1979 genom en typisk CIA-kupp för att hindra en planerad union mellan Irak och sovjetvänliga Syrien. Det amerikanska missnöjet med Hussein nådde bristningsgränsen när landet slutade att handla sin olja i dollar 2001. Irak är trots allt ett av världens ledande oljeländer.
Så vad har USA åstadkommit med sin otroligt blodiga och dyrbara Irak-expedition?
Irak är idag ett sönderslaget dysfunktionellt land med svåra inre motsättningar och fortsatt omfattande terror mellan olika grupperingar – främst shia- och sunnimuslimer. Den shiadominerade regim man trots allt fått på plats glider sakta men säkert in i det iranska politiska lägret som i sin tur leder till ett närmande till Ryssland. Irans styrande mullor är shiamuslimernas ledare. På sikt kommer orienteringen mot Iran givetvis att leda till att Irak ändå överger oljehandeln i dollar.
Irakexpeditionen har även i form av IS lett till framväxten av den mest bestialiska politiska rörelsen sedan nazismen och kommunismen. IS har under sin utveckling lett till en snabbt ökande destabilisering av hela regionen som spillt över på kringliggande länder, något som jag återkommer till i en kommande krönika. Destabilisering och hatet mot IS i hela världen har därtill öppnat dörren för ett snabbt ökande ryskt inflytande i regionen.
De flyktingströmmar som kriget satt i rörelse och alla de terrorister som det fött är i sin tur på väg att destabilisera hela EU, med kända effekter inte minst i lilla Sverige. Meningen med kriget mot terrorn var ju att den skulle minska, men det har blivit tvärt om.
Sist men inte minst har förtroendet för världens största krigsmaskin allvarligt underminerats bland regionens länder, vilket bl.a. nu leder till att de tidigare stabila och till USA lojala Gulfstaterna börjar treva efter nya allianser. T.ex. Qatars närmande till Iran och ökande kontakter mellan Saudiarabien och Ryssland. Hotet mot petrodollarn och stabiliteten i USA:s ekonomi växer okontrollerat. Och värst av allt USA/NATO har tappat kontrollen över sin viktigaste allierade i regionen – nämligen Turkiet. Turkiet köper vapen från Ryssland. NATO:s sydflank står därmed utan försvar.
USA/NATO:s nederlag i Irak-kriget är om möjligt större och mer långtgående än nederlaget i Vietnam.
Fortsättning följer
Lars Bern
Krönikan har tidigare publicerats på Anthropocene
Lars Bern är en svensk teknologie doktor, företagsledare, författare och samhällsdebattör. Han är ledamot av Stiftelsen Svenska Dagbladet som är minoritetsdelägare i SvD, av Kungl. Ingenjörsvetenskaps- akademien sedan 1988 och Etikkollegiet.
Han har bland annat författat boken Varför försvinner våra kronjuveler? : dikeskörningar i svensk industri och driver opinionssajten Anthropocene
