Mugabe och den socialdemokratiska antimoralen

Robert Mugabes politiska bana ledde från ett långvarigt fängelsestraff för revolutionär aktivitet (1964-74) till ett ledarskap för gerillarörelsen Zimbabwe African National Union – Patriotic Front (ZANU-PF). Dess framgångar medförde att Ian Smiths styre i Sydrhodesia avslutades 1980. Smiths styre hade då varat i 15 år, med syftet att hindra brittiska regeringen att genomföra ett svart majoritetsstyre i den brittiska kolonin.

Mugabe blev efter det första valet med allmän rösträtt statsminister 1980 (president 1987) i den nya republiken Zimbabwe och ledde redan från början genom sitt ZANU-parti en auktoritär regim. Genom valfusk och våld, inklusive mord och tortyr, hindrade den kontinuerligt oppositionen att demokratiskt få makten under hans 37 år vid makten. Snart efter makttillträdet angrep han till exempel en opponerande folkgrupp i syfte att brutalt krossa dess opposition med hjälp av massakrer. Sverige stöttade även under denna period regimen genom en generös u-hjälp. Det är inte fastställt hur många tiotusentals personer som av politiska skäl sammanlagt blivit dödade under Mugabes tid vid makten.

Mugabe var socialist och hans ekonomiska politik baserades inledningsvis på en begränsad planhushållning, men resultaten blev så ogynnsamma att han tvingades tillåta mera fri företagsamhet. Det ekonomiska system som sedan rådde kan karakteriseras som blandat och självfallet med starka inslag av kompiskapitalism. Mugabe var djupt korrupt, och han och hans familj, liksom de ledande inom hans parti, blev under regeringstiden mycket förmögna medan befolkningen utarmades.

Sydrhodesia hade under kolonialtiden alltid varit ett mycket framgångsrikt land beträffande jordbruk, men 1980 beslöt Mugabe och Zanupartiet att börja konfiskera de privata gårdarna och överlämna dem till afrikaner (regimanhängare utsedda av regeringen). Idi Amins utvisning på 70-talet av alla indier, vilket möjliggjorde konfiskation de framgångsrika indiska köpmännens egendom och företag i Uganda, var troligen en inspiration. Politiken i Zimbabwe ledde som väntat till katastrofala resultat, och en stat med betydande export av jordbruksprodukter blev till ett land där delar av folket ibland svalt.

Genomsnittsåldern är nu bara 34 år i landet, vilket påverkas av landets sjätteplats i världen gällande HIV-infektioner. Landets ekonomiska politik allmänt ledde till mycket hög kontinuerlig inflation och en oerhörd arbetslöshet. 2017 avpolletterades Mugabe genom en militärkupp, men dömdes inte för några brott.

Genom att på alla sätt kritisera tidigare rasism och dess konsekvenser, i kombination med socialistiska åsikter, kunde Mugabe inledningsvis alltid få ett respektfullt bemötande av västerländska ledare. I och med att övergreppen mot demokratin blev allt grövre, minskade dock entusiasmen hos de flesta, trots talet om tidigare förtryck och orättvisor som hans regering hävdade att den bara försökte rätta till. Att bara värdera och tala om goda avsikter och bortse från alla uppenbara negativa konsekvenser av en politik är annars den vanliga attityden hos lättledda västliga socialdemokrater och liberaler¹. Lögnerna bakom Mugabes åtgärder blev dock alltför genomskinliga och kunde inte dölja att han kort och gott agerade som en hänsynslös diktator. Även Idi Amins framfart i Uganda hade tidigare varit kantad av liknande argument och rättfärdiganden.

Ett land som länge stöttade regimen i Zimbabwe var Sydafrika, en stat också ledd av före detta gerillasoldater. Oppositionspartier i Sydafrika syns nu inspireras av Mugabes katastrofala konfiskationspolitik gällande jordbruksmark som de vill kopiera. Som en följd av att få företag från demokratiska länder vågar driva verksamhet i Zimbabwe, har Kina genom sina Belt-and-Road-investeringar i infrastruktur och därtill i naturtillgångar kunnat nå ett stort inflytande i landet. Såsom en del i Kinas strategiska expansion i Afrika är detta allvarligt.

Sverige är en av de nationer i väst, som starkast stött Mugabe. I en artikel² i januari 2018 konstaterade jag att Sverige totalt gett diktatorn 10 miljarder kronor, främst under tidigare år. Den svenska generositeten gällde också flera andra av kontinentens skurkregimer. Genom u-hjälpsbistånd stödde Sverige regimer som på alla sätt hindrade demokrati och politisk frihet, bland annat genom att misshandla och mörda sina politiska motståndare. Svenska skattepengar har på det viset stött och hjälpt till att säkra överlevnaden för en rad vidriga styren i Afrika.

En förklaring till den svenska politiken kan vara en ambivalens inom socialdemokratin gällande demokrati kontra socialism. Medan en öppet socialistisk politik inte kunde drivas i Sverige, kunde den däremot stödjas utomlands. Fotot av statsminister Ingvar Carlsson hand-i-hand med en mördare som Mugabe på flygplatsen i Harare vid statsministerbesöket 1989 var oerhört stötande – och talande för den ideologiska korruptionen inom socialdemokratin. Kännedom om massmord och vidriga övergrepp mot en folkgrupp i Zimbabwe fanns allmänt redan då³, så tal om bristande kunskap är bara en undanflykt. Pierre Schori, som spelat en viktig roll för socialdemokratisk utrikespolitik, skyllde Mugabes ovilja att följa demokratiska spelregler på hans rådgivare och såg honom som en betydelsefull ledare.

Socialdemokratin har under 2000-talet aldrig gjort någon avbön för sitt långvariga och fatala policymisstag att stödja ett förtryck av sådant slag som kontinuerligt genomfördes i Zimbabwe. Förblindelsen gällande Mugabe fortsatte även under Wallströms tid som utrikesminister. För ett parti som så länge hyllat en diktatur som Kuba, utgör Mugabe samtidigt inte det värsta moraliska bottennappet.

Dan Ahlmark

Källor:
1) Nya Dagbladet – “Den ondskefulla godheten”
2) Nya Tider – “Varför den svenska u-hjälpen bör elimineras”
3) Timbro – “Socialdemokratin kände till Mugabes massmord”