Krönikor

Kulturmarxismen skadar människans psyke

Identitetspolitik innebär tillämpning av en grundläggande marxistisk princip: förtryckare ställs mot offer. Medvetet skapar kulturmarxismen disharmoni, fiendskap och ständiga konflikter mellan människor i syfte att nå sina ”goda” avsikter. Det skriver Dan Ahlmark.

Kulturmarxism orsakar disharmoni, fiendskap och ständiga konflikter mellan människor, skriver Dan Ahlmark.
Publicerad 27 mars 2021
Uppdaterad idag kl. 14:52
I en annan artikel1 granskades det hot som postmodernismen utgör främst mot människors viktigaste värderingar och därmed deras beteenden. Massindoktrineringen i Sverige och dess allvarliga psykologiska effekter på svenskars djupa övertygelser kritiserades där. I artikeln nedan målas en bredare bild upp av postmodernismens och dess samhälleliga utlopp – kulturmarxismens – inverkan på psykologin hos dagens svenskar. Deras föraktfulla och nedvärderande syn på människans mentala förmåga är en av grunderna för deras negativa inverkan på svenskarna. Föraktet för människans kapacitet att överhuvudtaget objektivt fastställa och förstå verkligheten, postmodernisters oförmåga till saklig och logisk argumentation samt attityden att betrakta meningsutbyten bara som en möjlighet att slå ner motparten och synas vinna debatter överraskar och vilseleder åhörare/läsare. Dessa tror ju att offentligt framställda åsikter vanligen är sakliga och välgrundade. Beskrivningen av manliga svenskar som antingen kvinnofiender, homofober, utlänningshatare, islamofober, rasister eller fascister skakar och sårar många människor. De tror att det som sägs åtminstone huvudsakligen grundas på fakta och är sanning. Och eftersom mainstreammedia är positiva till dessa teman kan många anta påståendena är sanna. De samvetsgranna blir naturligtvis särskilt bekymrade och börjar kanske själva känna skuld för något. Kulturmarxisternas kollektivistiska syn omfattar i stort sett allt och de har en särskilt hatisk inställning till alla tecken på individualism i samhället. De anser att människor egentligen inte har ett stabilt ”jag” eller något särpräglat värde.2 Allt är istället knutet till de grupper individen ingår i. Den enskilda, individuella människan och dennes frihet, åsikt och individuella rättigheter är oviktiga. Kulturmarxismen är dessutom antidemokratisk då personer vars åsikter inte passar dess värdegrunder anses olämpliga att delta i politiska sammanhang. Värdegrundsdemokrati är alltså ingen demokrati och det nya synsättet sårar många. Denna extrema och moraliska nedvärdering av individer är stötande. Människors rätt att ha egna åsikter negeras av den Politiska Korrekthetens regler som upprätthålls i MSM oftast i offentliga sammanhang, inom offentlig förvaltning och många organisationer. Detta generalangrepp på individens suveränitet och yttrandefrihet gör många illa och är ytterst allvarliga från flera synpunkter. Enligt kognitiv psykologi kommer även framtvingat beteende att så småningom påverka ens medvetande och vanor man inledningsvis vet är felaktiga, blir så småningom automatiska: man indoktrineras omedvetet. Och Dalrymples välkända ord är: ”Politisk korrekthet är kommunistpropaganda i mindre skala…När människor tvingas att förbli tysta, när man berättar de mest uppenbara lögner för dem, eller än värre när de själva tvingas upprepa dessa lögner, så tappar de en gång för alla känslan av redbarhet. Att instämma i uppenbara lögner är att samarbeta med ondskan, och att i en viss mindre utsträckning själv bli ond. Förmågan att motstå (vad det än gäller) gröps ur och kan även förstöras”. Vi talar här alltså om allvarliga psykologiska och moraliska följder. Ett djupgående sätt, på vilket postmodernismen kan skada människors psykologi, är dess syn på känslor. Precis som för nittonhundratalets totalitära ideologier är dessa ytterst viktiga för postmodernismen: när förnuftet och objektiva fakta eliminerats, kommer personers känslor kunna spela en kanske avgörande roll. Filosofins syn är då att man ska följa sina känslor eftersom de är viktigare vägvisare än rationellt tänkande och logik. Samtidigt tros människor inte kunna stå emot sina känslor allmänt eller sådan gällande vrede, lust, ångest, rädslor och skuld.3 De osjälvständiga eller okunniga individer som tror på den förkunnelsen löper risk att skadas. Att bortse från förnuftet och dess bedömningar och i stället följa känslor leder snabbt till dåliga och olyckliga resultat i livet. Tron att människan inte kan objektivt fastställa förhållanden och företeelser i sin miljö leder också till en plågsam osäkerhet hos många. Inget är säkert och andras åsikter blir då mycket viktigare. Förekomsten av andrahandsmänniskor4 och ”snöflingor”5 blir den logiska följden av att personers verklighetsuppfattning deformerats. Om vi godtar de infantila åsikter och värderingar nymarxisterna vanligen för fram kommer vi som individer att ofta leva i ett känslomässigt kaos, vilket är plågsamt. Identitetspolitik innebär tillämpning av en grundläggande marxistisk princip: förtryckare ställs mot offer. Man utpekar då på olika områden (exempelvis beträffande kön/genus, ras, religion, kultur och nationalitet) en grupp av personer som förtryckare av en annan, troligen större grupp (offren). Förtryckarna påstås ha makt att dominera sina offer och vita män utmålas särskilt som skyldiga. Medan vita kvinnor är offer i vissa situationer är de själva förtryckare i andra. Medvetet skapar kulturmarxismen disharmoni, fiendskap och ständiga konflikter mellan människor i syfte att nå sina ”goda” avsikter.
Identitetspolitik innebär tillämpning av en grundläggande marxistisk princip: förtryckare ställs mot offer.
  Kulturmarxister ser bara en förklaring till olikheter i ställning och inflytande, nämligen att etablerade ”strukturer” i samhället ger den starkare parten ”makt” över den svagare (offren). Människor inrangeras därvid på grund av sin grupptillhörighet bland förtryckarna alldeles oberoende av sina åsikter eller handlande på det aktuella området. Även de oskyldiga, vilket torde gälla många medborgare i västerländska stater, stämplas som skyldiga. Om man (påstås) tillhör(a) en viss grupp, är man en sådan, oavsett vad man sagt eller gjort. Många svenskar förstår dock inte den använda metoden, utan börjar känna personlig skuld för något verkligt eller påstått samhällsproblem de inte orsakat eller vars uppkomst de överhuvudtaget inte deltagit i. Det är egentligen svårt att hitta någon mera primitiv, sårande och politiskt mera oetisk metod. Så taktiken producerar i Sverige årligen mängder av skuldmedvetna svenska män gällande 1. motsatsförhållanden till utlänningar/ invandrare eller 2. situationer där de påstådda offren också är svenskar. Men de påstådda offren drabbas också av ideologin eftersom de också kan ändra beteende: eftersom orättvisorna mot dem är så allvarliga är det ingen mening att i många avseenden anstränga sig. Man väljer att förbli medelmåttig eller sämre.6 I fråga om rasism bestämmer till och med själva definitionen av förtrycket, att alla vita är förtryckare.7 A priori är alltså alla svenskar rasister. Så identitetspolitik är en särskilt förkastlig politisk metod. Men eftersom dess olika varianter utgör kulturmarxismens effektivaste policyers för att vinna inflytande används den hänsynslöst. Inte ens troende, som bekänner sig till den kulturmarxistiska läran, kan leva i lugn och harmoni. Man måste visa sig god i meningen tro på alla viktiga kulturmarxistiska policyer (misstag tolereras ej) och förväntas visa sina goda avsikter och godhetssignalera. Och att klargöra att man själv verkligen inte bär på skuld i något avseende innebär ibland problem. Så både anhängare men - naturligtvis i första hand - motståndarna till kulturmarxismen får utstå ständiga påfrestningar av psykisk eller etisk natur. Och även om svenskar är tillräckligt mogna för att kunna bortse från en hel del påverkan lever hotet att kulturmarxismen genom sina angrepp på vårt samhälles politiska och kulturella grundvalar kommer att skada det – och oss – betydligt allvarligare och varaktigare än hatet orsakat av marxismens tidigare klasskamp. Områdena för angrepp och förstörelse är nu så många flera och så fundamentala, att det finns skäl att vara pessimistisk.   Dan Ahlmark  
Källor och referenser: (1) Nya Dagbladet - Kulturmarxismen kränker människans själ (2) Frihetsportalen - Hatet mot olikheter (3) Frihetsportalen - Dagens syn på känslor är förödande (4) Det goda samhället - Andrahandsmänniskan och politisk korrekthet (5) Det goda samhället - Hur en snöflinga smälter (6) Fridebatt - Att skapa och vara offer! (7) Frihetsportalen - Den nya rasismen i Sverige

Dan Ahlmark är ekonomie licentiat samt har tagit jur.- och fil. kand. examina vid Stockholms Universitet.

Efter arbete i industrin och konsultföretag i Sverige och utlandet samt forskning vid Ekonomiska forskningsinstitutet vid Handelshögskolan startade han ett konsultföretag 1980 med inriktning på affärsutveckling och konkurrensstrategi.

Han gav hösten 2017 ut boken “Vakna upp! Dags att dö! – Libertarianism och den Civila Välfärdsstaten”

 


Liknande artiklar:

Eftersom du läser det här…

Nya Dagbladet är Sveriges bredaste helt oberoende dagstidning. Vi ägs inte av några mediekoncerner eller utländska riskkapitalbolag. Vi styrs inte av industriintressen eller någon politisk korrekthet.

Men att driva fri oberoende media kostar. Med ditt stöd kan vi fortsätta att växa och bli en verkligt utmanande kraft till de gamla mediehusen.

Stöd oss via Swish på 123 611 3021, PayPal eller via andra alternativ på denna länk.

Tack för ditt stöd!